Lagutskottets Utlåtande N:o 40 (Utlåtande 1909:LU40 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

N:o 40.

Ank. till Riksd. kansli den 30 mars 1909, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af'' väckt motion om tillägg till § 300
sjölagen m. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft nedanintagna
inom Andra Kammaren af herr C. G. Lindley väckta, till utskottet
hänvisade motion, n:o 19, uti hvilken instämt herrar E. A.
Leksell, G. A. Rundgren, Knut A. Tengdahl, J. Hasselquist, A. J. Christiernson,
E. C. Kropp, Sven Linders, Joll. Aberg, N. A:son Berg, A. C. Lindblad,
K. A. Borg, Sven Persson, Hj Rissén, C. E. Svensson, V. Larsson,
Gustaf Strömberg, Ernst Söderberg, O. H. Waldén, J. Th. Johansson,
Hj. Branting, Emil Kristensson, Aug. Nilsson, A. Thylander. Herm. Lindqvist
och Ernst Blomberg.

Motionen är af följande lydelse:

»Gång efter annan har från skilda håll påpekats den för vårt land
så skadliga emigrationen af svenskt sjöfolk, och däribland har den
svenska beskickningen i Frankrike nyligen bragt saken på tal genom
en till utrikesdepartementet insänd promemoria, hvari meddelas om
verkställd undersökning för utrönandet af orsakerna till denna emigration
samt göres hemställan om snara och hämmande åtgärders vidtagande.

De i denna rapport angifna orsakerna äro: usel legering, dålig
kost, dröjsmålet med pensionsfrågans lösning, lång arbetstid och låga
löner. De fyra första af de där uppräknade missförhållandena ligga
tydligen innanför Riksdagens möjlighet till ett snabbt afhjälpande genom
en för ändamålet direkt afpassad lagstiftning. Svårare är det beträffande
lönerna, ty där torde nog stora svårigheter, under nuvarande förhållanEih.
till Riksd. Prof. 1909. 7 Samt. 39 Häft. (N:o 40.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

den, yppa sig för ett direkt ingripande. Mycket kan likväl göras i
detta hänseende, ty frågan sammanhänger verkligen, som af efterföljande
torde ses, med behöfliga ändringar i gällande sjölag. Arbetslönerna i
vårt land ha under de senaste 50 åren undergått högst betydande förändringar.
I all synnerhet visa de senaste 15 åren en mycket afsevärd
stegring af lönerna, på samma gång visserligen också alla lefnadskostnader
ökats. En vidtagen granskning af mönstringsrullorna å härvarande
sjömanshus visar emellertid att sjöfolkets lönestegringar ingalunda
hållit jämna steg med de förbättrade villkor som kommit öfriga
arbetaregrupper till del, hvarför det torde vara nödvändigt att i någon
mån belysa de faktorer, som därvid. ha spelat hufvudrollen.

Genomsnittshyran för matroser och eldare var för 50 år sedan
ungefär 30 kronor pr månad. Så småningom höjdes dock hyrorna så.
att man redan 1865 kunde anteckna 40 kronor som de allmänt förekommande
hyresstaterna för dessa två kategorier. Sedermera sjönko lönerna
något, men höjdes igen så, att de år 1875 varierade mellan 40 och 50
kronor pr månad. Året därpå stego lönerna än ytterligare och betalades
därvid eu månadslön af ända upp till 65 kronor pr månad. Härefter
sjönko hyrorna återigen ned till cirka 40 å 45 kronor och kvarhöllo
sig sedermera i det närmaste oförändrade tills att de i början af 1900-talet höjde sig till cirka 50 kronor pr månad. Sedermera har det
lyckats sjöfolkets organisation att dels genom underhandlingar och dels
genom påtryckning få lönerna höjda till 55 kronor pr månad.

Dessvärre saknas i vårt land någon tillförlitlig officiell statistik
öfver arbetarnes löner inom olika fack, som skulle möjliggöra en exakt
jämförelse med sjöfolkets ekonomiska ställning under motsvarande tidsperiod.
Bland de få uppgifter å gångna tiders arbetarelöner, hvilka
finnas tillgängliga, torde de, som samlats och bearbetats af Stockholms
stads byggnadskontor, vara bland de mest värdefulla och tillförlitligaste.
Af denna statistik framgår, att högsta lönerna för i stadens tjänst
anställda grofarbetare voro år 1860 12 öre och under år 1862—1865
14 öre pr timme. Timlönerna sjönko sedermera 1869 till 10 öre pr
timme, men stego redan året därpå samt fortsatte att stiga tills lönerna
1884 hade gått upp till 22 öre pr timme.

Härefter inträdde en period af nedgående och fluktuerande timlönspriser,
och först år 1895 hade lönerna ånyo stigit till 22 öre pr
timme.

Den största stegringen i arbetsklassens arbetarelöner är dock att
anteckna i samband med den moderna arbetarerörelsens tillkomst, sedan
den blifvit en synnerligt aktuellt påverkande faktor efter 1895. År

Lagutskottets Utlåtande N:o 40. 3

1896 genomdref organisationen 10 timmars arbetsdag, och 1897 voro
timlönerna 24 öre; 1898 27 öre; 1899 28 öre; år 1903 höjdes timpenningen
till 30 öre och år 1905 till 36 öre samt år 1907 till 42 öre
pr timme.

Samma progressiva lönestegringar ha för öfrigt gjort sig gällande
inom alla fack. På 50—60 talet lära hamnarbetarnes löner för dåvarande
12 timmars arbetsdag ha uppgått till cirka 2 kronor pr dag. År 1873
betalades en daglön af kronor 2: 50; år 1887 3 kronor; år 1895 kronor
3: 50; år 1896 genomförde fackföreningen en timpenning af 40 öre pr
timme; år 1899 höjdes timpenningen till 50 öre; år 1907 55 öre och
år 1909 60 öre pr timme. Det torde så bemärkas att detta fack såväl
som många andra har fått infördt ett förmånligt ackordsarbetssystem,
hvadan den verkliga dagsförtjänsten torde böra ställas betydligt högre
och ofta ända upp till 50 procent öfver denna fastställda minimitimpenning.

För att taga ännu eu jämförelse bland de yrkesskickliga grupperna,
så ha målarne uppgifvit att deras timpenning i Stockholm år
1880 var cirka 25 öre. Nu gällande timpenning uppgår till 70 öre
och nästa år, enligt allaredan träffadt aftal, 75 öre per timme.

Vid granskande jämförelse af sjöfolkets lönestegringar och dem
som konnnit arbetarne i land till godo, frapperas man af disproportionen
mellan dessa olika yrkesgrupper. Vid närmare undersökning
finner man äfven, att dessa förhållanden ingalunda låta förklara
sig med tillhjälp af sådana skäl som tillgång och efterfrågan eller
frånvaron af all sammanslutning bland arbetarne. Tvärtom har man
just inom sjömansfacket nödgats upprepade gånger konstatera en verklig
sjömansbrist, och i fråga om organisation daterar sig sjöfolkets
sammanslutning tillbaka till 1895. Orsaken till att sjöfolket icke i likhet
med andra arbetaregrupper har kunnat förbättra sina villkor torde
i stället liufvudsakligast få tillskrifvas sjölagen, som hindrar sjöfolkets
rörelsefrihet och binder honom till fartyget genom legohjonsartade
kontraktsförbindelser.

Genom undertecknandet af det mönstringskontrakt, som staten
förelägger den i sjötjänst inträdande, har han samtidigt mycket väsentligt
afstått från sina rättigheter som en fri människa. Han är enligt
sjölagen bunden till fartyget. Fartyget kan byta befälhafvare eller
ägare huru ofta som helst, sjöfolket är då såldt tillsammans med fartyget;
så länge som nationaliteten icke förändras, så kan endast allvarsam
sjukdom, erbjudandet att själf blifva befäl eller redares och
befålhafvares goda medgifvande lösa dem från fartyget.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Hvarför skall just sjöfolket behöfva kvarstå i ett dylikt man kan
väl säga träldomsförhållande, då alla andra grupper af arbetare sedan
långa tider tillbaka ha medgifvits helt annan slags frihet? Det synes
i högsta grad barockt att i 20:de århundradet ha sådana lagar kvar,
att man med deras tillhjälp kan tvinga en person utan att han begått
något brott, för hvilket han skall straffas, till verkligt tvångsarbete.
Sjölagen står här i uppenbar strid med den personliga frihetens grundsats,
som likväl är officiellt fastslagen såsom rådande i vårt land och
alltjämt åberopas då arbetarne nödgas i gemensamt intresse göra vissa
förbehåll till densamma. De i sjölagen fastställda straffen för olofligt
afvikande måste därför upphäfvas och sjöfolket ställas i sina aftal på
samma civilrättsliga ståndpunkt som öfriga i samhällets eller industriens
tjänst anställda arbetare.

Några gedignare skäl för dylika bestämmelsers bibehållande torde
blifva svårt att framleta. Det enda som kan sägas är att sjöfolket
härigenom skulle få möjlighet att strandsätta ett fartyg genom att förhindra
dess afgång, men detta är ju en risk som lika väl teoretiskt
finnes vid alla industriella företag och kommunikationsmedel, utan att
man därför stadgat sådana bestämmelser som för sjöfolket.

Åtskilliga länder ha allaredan genomfört dessa reformer, fastän
icke i den utsträckning som man skulle ha önskat — i det att sjöfolkets
ofria ställning bibehålies under resan till och från främmande
länder, med åtföljande straff vid rymningsbrott. I eget land är sjömannen
däremot fri och kan utan risk för häktning och straff gå hvart
han behagar. Går han från sin anställning i strid mot förut träffadt
kontrakt, så riskerar han den för honom innestående lönen; det
anses nog.

Det vore kanske för mycket begärdt att man i vårt land skulle
gå längre i fråga om reformer än hvad som allaredan vunnit stadga
i andra länder, men så pass mycket hänsyn till sjöfolkets obestridliga
kraf till jämställighet med samhällets öfriga medborgare ha de likväl
rätt att kräfva.

Riksdagen har i skrifvelse till Ivungl. Maj:t begärt en utredning
angående emigrationsorsakerna, och under förliden riksdagsperiod beslöt
Riksdagen att anslå 10,000 kronor till nationalföreningen mot emigrationen
som bidrag till dess verksamhet. Under behandlingen af den
senare frågan framfördes från alla talare, i såväl Första som Andra
Kammaren, att alla praktiska åtgärder till förhindrandet af denna
skadliga åderlåtning kunde påräkna kamrarnes stöd. Då denna begärda
reform just afser att förhindra denna skadliga emigration genom att

Lagutskottets Utlåtande N:o 40. 5

gifva sjöfolket samma möjligheter som öfriga arbetaregrupper att
genom egna krafter sträfva till förbättring af deras ekonomiska villkor,
så hoppas jag att denna motion må kunna påräkna ett samfälldt understöd
i såväl Första som Andra Kammaren.

Med stöd af hvad här ofvan har anförts hemställes,
att Riksdagen måtte besluta följande tillägg till sjölagens § 300:
’Hvad som i §§ 107, 297, 298, 299 och 300 är stadgadt äger
icke sin tillämpning, då fartyget befinner sig i säkerhet i inhämsk
hamn’,

eller, om detta anses icke kunna tillstyrkas utan granskning af
äfven andra hithörande bestämmelser:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsamt
utarbetande af förslag till sådana ändringar i gällande sjölag,
som kunna anses nödvändiga, för att åt sjöfolket bereda den större
frihet beträffande lösande af arbetsaftal, dem i andra länders mera
tidsenliga sjölagar redan medgivfits.»

Det aftal, hvarigenom sjöman förliyres att tjänstgöra å fartyg,
har i ,de flesta länders lagstiftning ansetts, utöfver hvad eljest i allmänhet
är fallet, kräfva särskilda rättsliga garantier för sitt uppfyllande.
Säkerheten för fartyget samt de förhållanden, af enartad beskaffenhet,
som därmed äga samband, hafva nämligen ansetts fordra sådana
särskilda garantier. Enligt skandinavisk rätt äro sålunda såsom eljest
i allmänhet särskilda former stadgade, hvilka i sammanhang med detta
aftals ingående böra iakttagas. Så skall en hvar af besättningen, sedan
han blifvit förhyrd, af befälhafvare förses med motbok, hvari införes
uppgift å den resa eller den tid, för hvilken sjömannen blifvit förhyrd,
hans blifvande befattning ombord samt den hyra, som betingats. Vidare
skola enligt förordningen angående sättet och ordningen för sjöfolks
på- och afmönstring samt utfärdandet af sjömansrulla den 4 juni 1868
de förbindelser och villkor, under hvilka besättning å fartyg af befälhafvaren
i kraft af sjölagen antages, bekräftas åt sjömanshusdirektionen
i stapelstad och af magistraten i annan stad genom påmönstring och
utfärdande af sjömansrulla, när fartyg är bestämdt till utrikes ort och
när vid inrikes sjöfart befälhafvare eller besättning sådant önskar. Är
besättning å svenskt fartyg i vederbörlig ordning påmönstrad, skall
äfven, när hyresaftal upphör eller sjöman dessförinnan lagligen afskedas
eller uppsäger sin tjänst, afmönstring ske inför vederbörande myndighet
in- eller utrikes. Syftet med sistnämnda förrättning är bland annat att
få utrönt, huruvida en hvar af besättningen tillgodonjutit den öfverens -

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

komna afiöningen tiller hyran äfvensom i öfrig-t honom, genom lag, författningar
eller särskilda aftal tillförsäkrade förmåner.

Förhyrd sjöman skall, där ej hyresaftalet annorlunda bestämmer,
kvarstanna i tjänst, till dess fartyget ankommit till förhyrningsorten
eller, om han förhyrts i Sverige, till annan svensk hamn, där resan
slutar. Är han förhyrd för viss tid, skall han, i händelse denna utlöper
under resa, åtfölja fartyget till närmaste lossnings- eller lastningsort,
År han förhyrd för viss resa och ändras denna, innan fartyget
afgått från förhyrningsorten, äger han där erhålla entledigande; sker
förändringen under resan, skall han åtfölja fartyget till resans slut,
såvida icke, till följd af förändringen, fartyget kommer att gå till utländsk
hamn i stället för inländsk eller till hamn utom Europa i stället
för europeisk hamn, i hvilka fall sjömannen äger rätt att erhålla entledigande
i första hamn, som efter förändringen anlöpes. Utan afseende
å hvad i hyresaftalet kan vara bestämdt angående tjänstetidens längd
ägei sjöman rätt att å första ort, som för lastning’ eller lossning anlöpes,
erhålla entledigande, när han varit i tjänst två eller i vissa fall
tre år. Sjöman, som på grund af bestämmelser i hyresaftalet eller
eljest äger rätt att erhålla entledigande, är dock pliktig att, där.befälhafvaren
det äskar, lämna nödigt biträde vid lossning af last och barlast
samt vid fartygets förtöjning, afläggning och uppläggning.

Rätt att håfva hyresaftalet inträder för sjöman bland annat, om
han visar, att lian får fartyg att föra, och han utan ökad utgift för
redaren sätter annan duglig karl i sitt ställe, om anställning som förste
styrman eller ansvarsmaskinist erbjudes sjöman, som är förhyrd i
ringare ställning, om krig utbryter, som medför fara för uppbringning.
om han förhållits försvarlig kost, om befälliafvaren mot honom öfvat
grof misshandel eller underlåtit att gifva honom skydd mot sådan, om
fartyget icke är i sjövärdigt skick och befälliafvaren underlåter att
vidtaga erforderlig åtgärd för dess försättande i sådant skick, samt om
fartyget upphör att vara svenskt. Då sjöman sålunda afgår från
tjänsten, är han berättigad till hyra för den tid, han tjänstgjort, samt
i allmänhet för viss tid därutöfver.

Uppfyller sjöman utan giltig anledning icke aftalet, inträder för
honom särskilda påföljder, hvarom stadgas i siölagens 75, 107 297—
300 §§.

Motionären hemställer nu antingen, att Riksdagen måtte besluta
sådant tillägg till § 300 i sjölagen, att denna och nyssnämnda paragrafer
med undantag af § 75 förklaras icke skola äga tillämpning, då fartyget
befinner sig i säkerhet i inhemsk hamn, eller att Riksdagen måtte i

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla om skyndsamt utarbetande af förslag
till sådana ändringar i gällande sjölag, som kunna anses nödvändiga
för att åt sjöfolket bereda den större frihet till lösande af arbetsaftal,
som ,i andra länders mera tidsenliga sjölagar redan medgifvits. beträffande
förhållandena i andra länder framhåller motionären, att åtskilliga
länder redan genomfört de af honom påyrkade reformer. »I eget
land är där» — heter det i motionen — »sjömannen fri och kan utan
risk för häktning och straff gå hvart han behagar. Går han från sin
anställning i strid mot förut träffadt kontrakt, så riskerar han den
för honom innestående lönen; det anses nog.»

Med anledning af hvad motionären sålunda anfört, har utskottet
ansett sig böra här nedan till jämförelse återgifva de bestämmelser,
som å hithörande område gälla dels i svensk rätt och dels i vissa
utländska lagar.

De af motionären närmast åsyftade stadganden i svenska sjölagen
äro följande:

107 §. Förekommer anledning att rymning tillämnas, må befälliafvaren,
så länge faran för rymning fortvara!'', hålla besättningens
tillhörigheter under särskildt förvar. Beträdes sjöman med försök till
rymning eller gripes förrymd sjöman, äge befälhafvare!! hålla honom i
fängslig! förvar, ombord eller i land, till dess fartyget afseglar.

297 §. Underlåter sjöman att inställa sig i tjänst i vederbörlig
tid, straffes med böter, högst femtio kronor. Tager sjöman hyra å
fartyg för tid, under hvilken han på grund af äldre hyresaftal är
pliktig att tjäna å annat fartyg, straffes med böter, högst tvåhundra
kronor.

298 §. Rymmer sjöman ur tjänsten, straffes med fängelse i högst
tre månader. Rymma flera af besättningen i förening eller efter föregående
aftal, dömes till fängelse i högst sex månader. Rymmer hela
besättningen eller största delen däraf, eller sker rymning under sådana
omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till följd af rymningen
utsattes för fara, må till fängelse i högst ett år eller till straffarbete
på lika tid dömas. Vänder rymmare frivilligt tillbaka, innan
fartyget afgått från den ort, där rymningen skedde, eller äro omständigheterna
eljest synnerligen mildrande, då må till böter dömas.

299 §. Hvar, som förleder sjöman att rymma eller med råd eller
dåd främjar rymningen, straffes med böter eller med fängelse i högst
tre månader.

300 §. Underlåter sjöman, som inmönstrats å fartyg, att inställa
sig ombord före fartygets afgång från den ort, där resan börjar, eller

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

bäfver sjöman borta från skeppsbord mer än tjugufyra timmar utan
lof eller utöfver erhållet lof, straffes såsom rymmare, där ej af omständigheterna
pröfvas, att han icke haft för afsikt att afvika ur tjänsten.

Förutom dessa stadganden bör emellertid, som nämnts, i detta
sammanhang märkas sjölagens 75 §, som innehåller, att om sjöman,
som blifvit påmönstrad, eller som skriftligen förbundit sig till inställelse
å viss dag eller bevisligen erhållit del af skriftlig kallelse att å viss
dag iakttaga inställelse, underlåter att i rätt tid infinna sig ombord,
eller om sjöman går därifrån utan befälhafvarens tillstånd, eller om
sjöman som efter erhållet tillstånd gått i land, icke kommer tillbaka
i rätt tid, äger befälhafvare!! rätt att till hans inställande i tjänsten
anlita vederbörande polismyndighet. De kostnader, som uppstå för
sjömannens inställande i tjänst, må afdragas å hans hyra.

Norska strafflagen af den 22 maj-1902 stadgar i hithörande del
följande:

301 §. Den, som retsstridig unddrager sig fra åt tiltrsede tjeneste
ombord paa skib, straffes med bödel'' eller med fängsel indtil 4 maaneder.

Paa samme maade straffes den, som indgaar aftale om tjeneste
ombord paa skib, naar aftalen brydes paa grund af heldre förpliktelse,
hvorpaa der er lagt skjul.

Offentlig förtöjning finder alene stecl efter fomtermedes b eg]’tering.

302 §. Den, som, i hensikt åt unddrage sig fra videre tjeneste
ombord paa skib, retsstridig forlader skibet eller undlader åt vende
tilbage til samme, straffes for Tömning med böder eller med fsengsel
indtil 8 maaneder.

Voldes ved römningen fare for skibet eller for menneskeliv, kan
ftengsel indtil 3 aar anvendes.

Udenfor det i 2:det led omhandlede tilftelde finder offentlig paatale
alene sted efter forntermedes begjtering.

303 §. Paa samme maade som i §§ 301 og 302 bestemt straffes
den, der retsstridig bevirker eller medvirker til, åt en anden undlader
åt tiltrtede tjeneste ombord paa skib, eller til, åt han i hensikt åt
fratrsede saadan tjeneste forlader skibet eller undlader åt vende tilbage
til samme.

Gjör nogen sig sedvansmsessig eller i vindesygt öiemed skyldig i
forbrydelsen, anvendes fängsel indtil 5 aar.

Dessa bestämmelser, som upphäft norska sjölagens af den 20 juli
1893 motsvarande straffbestämmelser, innebära en skärpning i förhållande
till de sistnämnda.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40. 9

Danska sjölagen af den 1 april 1892 innehåller bestämmelser,
som fullt motsvara de svenska, dock att straffet i det i första punkten
af svenska sjölagens 297 § afsedda fall i danska lagen är bestämdt
till böter från 5 och ända till 200 kronor.

Norska och danska sjölagarnas 75 och 107 §§ äro lika lydande
med samma paragrafer i svenska sjölagen.

I Tyskland gällande »Seemansordnuny» af den 2 juni 1902 stadgas
bland annat:

§ 33. Sjöman, som efter påmönstringeu utan giltig orsak undandrager
sig att tillträda eller kvarblifva i tjänsten, kan på befälhafvarens
anhållan, af Seemanns-Aint eller, där sådant icke finnes, af ortens
polismyndighet tvingas att uppfylla sina förpliktelser.

De häraf förorsakade kostnader skall sjömannen själf ersätta.

§ 93. Sjöman, som, sedan hyresaftal blifvit upprättadt, håller
sig dold för att undandraga sig tillträdandet af tjänsten, straffes med
böter intill 60 mark.

Om sjöman, för att undandraga sig tjänstens fortsättande, afviker
eller håller sig dold, straffes med böter intill 300 mark eller med fängelse
i högst 3 månader.

Sjöman, som rymmer med hyran eller håller sig undan i afsikt
att undandraga sig den åtagna tjänsten, straffes med fängelse i högst
ett år.

Äro omständigheterna förmildrande, straffes med böter intill 300

mark.

Engelska »Merchant Shipping AcU af 1894 innehåller i hithörande
delar hufvudsakligen följande:

§ 222. (1) Om i de Förenade konungarikena sjöman gör sig

skvldig till rymning eller olofligt undanhållande eller eljest aflägsnar
sig utan tillstånd från sitt fartyg, äger befälhafvare, styrman, ägare,
redare eller lastemottagare rätt att återföra honom ombord, med eller
utan hjälp af de lokala polismyndigheterna, och äro dessa senare skyldiga
att på begäran lämna dylik hjälp.

§ 222. (2) Sjöman kan dock påyrka, att därförinnan blifva ställd

inför domstol, som är behörig att handlägga mål af ifrågavarande slag.

§ 223 innehåller ungefär enahanda bestämmelser med afseende
å rymning eller undanhållande i utländsk hamn.

§ 224. (1) Har sjöman blifvit inställd inför domstol på grund

af rymning eller olofligt undanhållande, äger domstolen förklara, att
han skall föras ombord å sitt fartyg eller för sådant ändamål öfver.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 39 Häft, 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

lämnas till fartygets befäl eller ägare, äfvensom förplikta honom ersätta
alla af förseelsen härflytande nödiga kostnader —■ — —.

§ 224. (2) Har inom de Förenade konungarikena sjöman minst 48
timmar, innan han skolat infinna sig å fartyget, gifvit dess befälhafvare
eller ägare tillkänna sin afsikt att icke inställa sig, kan han icke, på
sätt i föregående moment sägs, dömas skyldig att föras ombord.

§ 221. Begår lagligen påmönstrad sjöman någon af följande förbrytelser,
straffas han på sätt som följer:

a) Öfvergifver han sitt fartyg, har han gjort sig saker till rymning
och helt eller delvis förverkat de effekter, som han lämnat ombord,
äfvensom den hyra, han intjänat, och dessutom, om rymningen sker
utomlands, hyra, som han kan intjäna å annat fartyg, å hvilket han
anställes, till dess han nästa gång återvänder till de Förenade konungarikena.
Det åligger honom vidare att, därest i hans ställe annan
tagits i tjänst mot högre hyra än den, som skolat enligt aftal utgå
till honom, ersätta fartygets befälhafvare eller ägare skillnaden. Därjämte
skall han, utom när förseelsen sker i de Förenade konungarikena,
straffas med fängelse med eller utan tvångsarbete under högst 12
veckor.

b) Försummar eller nekar han utan giltig orsak att inställa sig
på sitt fartyg eller att gå till sjös med detsamma, eller håller han sig
olofligen undan inom de 24 närmaste timmarna före fartygets afseglande
från hamn antingen vid början eller under fortsättningen af en
resa, eller är han eljest utan giltigt skäl frånvarande från fartyget
eller försummar sin tjänst, har han, därest ej förbrytelsen är att hänföra
till rymning eller såsom sådan af befälhafvaren beifras, gjort sig
saker till ansvar för olofligt undanhållande. Han har då af sin hyra
förverkat ett belopp, icke öfverstigande lönen för 2 dagar, samt därutöfver
för hvarje 24 timmars frånvaro antingen en summa, icke öfverstigande
lönen för 6 dagar, eller också alla nödiga kostnader för förhyrande
af annan i hans ställe. Därjämte skall han, när förseelsen
skett utom de Förenade konungarikena, straffas med fängelse med
eller utan tvångsarbete under högst tio veckor.

§ 236. (1). Öfvertalar eller söker någon öfvertala sjöman till

underlåtenhet eller vägran att inställa sig på sitt fartyg eller att gå
till sjös med detsamma eller att rymma från detsamma eller annorledes
undandraga, sig sin plikt, så är denne för hvarje sådan förbrytelse,
med afseende på hvarje sjöman, hemfallen till böter, icke öfverstigande
10 £ sterling.

§ 236 (2). Den som härbergerar eller undandöljer en sjöman, som

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

afsiktligt försummat eller nekat gä ombord eller till sjös med sitt
fartyg, eller rymt från detsamma, skall, därest lian haft vetskap därom
eller anledning antaga, att så varit förhållandet, straffas med böter,
icke öfverstigande 20 £ sterling för hvarje härbergerad eller undandold
sjöman.

Till förestående bestämmelser har genom Merchant Shipping Ad
1906 lagts följande stadgande!!.

§ 65. (1). Om sjöman, som blifvit lagligen påmönstrad och er hållit

förskottsanvisning å hyran, efter att hafva begagnat sig af anvisningen,
afsiktligt uraktlåter att inställa sig på sitt fartyg eller
rymmer därifrån, innan anvisningen förfaller till betalning, skall han
straffas med böter, icke öfverstigande fem pund eller fängelse i högst
21 dagar.

§ 65. (2) Yisas det, att en lagligen påmönstrad sjöman afsiktligt eller
af grof vårdslöshet uraktlåtit att inställa sig på sitt fartyg, skall myndighet
meddela handelskammaren kännedom därom. Denna kan då
bestämma, att sjömannens betyg skola innehållas under så lång tid,
som anses lämpligt. Under den tid, detta äger rum, må vederbörande
myndighet eller annan, som har dessa handlingar om hand, vägra att
utfärda afskrifter af dem eller utdrag angående några hans tjänst eller
uppförande rörande omständigheter.

Af nu omförmälda bestämmelser torde framgå, att, beträffande de
länder, som väl i det förevarande afseendet kunna anses stå förhållandena
i vårt land närmast, motionärens påstående ej är riktigt. I den
engelska sjölagen äro visserligen påföljderna för aftalsbrott från besättningens
sida, hvilka inträffa inom England, mildare än hos oss. Böter,
och i vissa fall fängelsestraff, kunna dock därå följa, och rätt finnes,
om ock med ofvan angifven inskränkning, att med våld inställa eller låta
inställa sjöman i tjänst, hvarjämte den ofvan omförmälda, i andra
stycket af 65 § i Merchant Shipping Act 1906 angifna påföljden för
sjöman, som i strid mot ingånget aftal olofligt håller sig undan, synes
utskottet för honom synnerligen kännbar. I Norge hafva genom
omförmälda bestämmelser i 1902 års strafflag straffen för ifrågavarande
brott skärpts i stället för minskats, och i Tyskland äro straffen
strängare än hos oss. Detsamma är, såvidt utskottet kunnat inhämta,
förhållandet äfven i Holland, under det att den amerikanska lagstiftningen
i detta ämne står den engelska nära.

Utskottet har alltså icke kunnat finna, att den utländska lagstiftningen
i det ämne, hvarom är fråga, ger motionären det stöd, som

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

lian förmenar. Då motionären hänvisar till den olika ställning'', andra
arbetare och särskildt arbetarna inom andra kommunikationsgrenar i
det förevarande afseendet intaga i förhållande till sjöfolket, förbiser
motionären enligt utskottets mening de väsentligen olika förhållanden,
som i fråga om sjöfolket äro rådande, och hvilka vida utöfver det nu
förevarande området betingat särskilda rättsregler. Enligt utskottets
uppfattning kan det icke låta sig göra, att i den utsträckning, motinären
synes begära, låta det bero på den goda viljan hos den, som
ingått ett aftal om tjänst å ett fartyg, om han skall infria aftalet
eller icke. Äfventyret för sjöfarten, handeln och industrien af den
osäkerhet, som däraf skulle följa, skulle uppenbarligen blifva alltför
stort. Skulle den, som närmast är ansvarig för fartyget och dess last,
icke äga medel att göra sin vilja gällande med afseende å uppfyllandet
af ett ingånget sådant aftal, som här afses, skulle allvarliga olägenheter
kunna uppkomma. Då motionären sätter sjöfolkets löner och
ekonomiska ställning i allmänhet i samband med de af honom åsyftade
straffbestämmelserna och synes förmena, att särskildt dessa bestämmelser
skulle verka deprimerande på sjöfolkets ekonomiska ställning, vill
utskottet framhålla, att i så fall sjömännen i åtminstone de flesta andra
länder skulle vara i samma afseende lika vanlottade som de svenska.
Och skulle, såsom ibland påståtts, nu åsyftade straffbestämmelser åstadkomma,
att svenska sjömän tämligen ofta gå i utländsk tjänst, särskildt
i engelsk och amerikansk, skulle ett tillopp till tjänstgöring i sådan
tjänst äga rum icke blott af svenska sjömän, utan äfven af andra nationers
sjöfolk och särskildt våra grannländers. Utskottet håller för
sin del före, att de omständigheter, som i angifna afseenden spela in
och äro afgörande, äro väsentligen andra än de, motionären här åsyftar.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER,

Lagutskottet* Utlåtande N:o 40.

Reservation.

Herr Lindhagen, med hvilken lierr Pettersson från Södertälje i
hufvudsak instämt, har anfört följande:

»Motionären har ånyo bragd under Riksdagens pröfning den viktiga
frågan att bereda sjöfolket större trefnad i tjänsten genom lättandet af
de stränga band, som enligt författningar och praxis binda dess rörelsefrihet.
Bet är också klart, att med de ändrade tidsförhållandena och
de större kraf på personlig frihet, hvarpå alla göra anspråk, sjöfolket
icke vidare kan känna sig tillfredsställdt med det nuvarande från äldre
tider nedärfda tillståndet.

Sålunda är först och främst arbetsaftalet för sjöfolket mycket
betungande. Det faktiska förhållandet är nämligen, att med stöd _af
författningarne och häfdvunnen praxis sjömannens anställning merendels
omfattar en afsevärdt lång tid. Särskildt vanligt lär vara, att anställning
äger rum för ett år. Därför har visserligen redan i gällande sjölag
fastslagits vissa fall, då sjöman äger rätt att blifva entledigad från
sin anställning äfven före aftalstidens utgång. Dessa medgifvanclen taga
dock liten hänsyn till hans personliga önskningar i allmänhet. Under
en anställning kunna vunna erfarenheter om fartygets beskaffenhet och
det behandlingssätt, som där bestås, uppkommen sjuklighet och mångahanda
personliga förhållanden utgöra särdeles berättigade skäl för sjömannen
att få lämna tjänsten. Att vid aftalets ingående betinga sig
dylika rättigheter eller en kortare anställningstid, förstår hvar och en
icke vara görligt för den enskilde arbetssökanden gent emot de häfdvunna
af redarne begagnade aftalsformulären.

Därtill kommer, att lagen pålägger sjömannen till skillnad från
andra arbetssökande straff för brytande af arbetsaftalet. Äfven om
detta med hänsyn till de särskilda förhållanden, hvarunder sjöfarten
bedrifves, anses ännu oundgängligt, synes det å andra sidan uppenbart,
- att dessa straff med nutidens betraktelsesätt måste framstå såsom onödigt
stränga och i vissa fall kanske alldeles opåkallade.

Utskottet åberopar nu mot motionärens framställning till en början,
att den utländska lagstiftningen icke ger motionären det stöd, som han
förmenar. Häremot måste erinras, att den utländska lagstiftning, som
ej ännu följt med sin tid, naturligtvis drabbas af samma anmärkningar

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

och således ej förtjänar det minsta att åberopas emot den nu gjorda
framställningen. Motionären åter syftar närmast på de engelska och
amerikanska sjölagstiftningarna. Utskottet vitsordade förra året, att
dessa i förevarande afseenden voro mycket mildare än den svenska,
En blick på den af utskottet återgifna engelska lagstiftningen, dess § 224
mom. 2 ej att förglömma, ådagalägger riktigheten af detta omdöme.
Den amerikanska lagstiftningen, som är ännu humanare mot sjömännen,
har utskottet åter ansett sig ej alls böra återgifva. Jag tillåter mig
därför att komplettera utskottets redogörelse för den utländska lagstiftningen
med ett utdrag ur den amerikanska sjölagen och bifogar
därtill en i utskottet föredragen framställning af motionären, utvisande
att den amerikanska lagstiftningens nuvarande ståndpunkt tillkommit
på sjöfolkets eget kraftiga initiativ.

En human och tidsenlig behandling af sjöfolket skulle vidare,
såvidt jag förstår utskottet rätt, storligen äfventyra sjöfarten, handeln
och industrien. Man må verkligen beklaga dessa näringar och misströsta
om deras utvecklingsmöjligheter, om så skulle vara förhållandet.
För vanlig uppfattning ställer det sig så, att sjöfartsnäringen är till
äfven för att bereda sjöfolket skälig utkomst och trefnad, och att den
sjöfartsnäring måste byggas på vacklande grund, som ej anser sig ha
råd att göra de djupa leden inom näringen någorlunda nöjda med sin
ställning. Det har för öfrigt uppgifvits, att i den inhemska sjöfarten
anställes i de flesta fall sjöfolket utan all påmönstring, hvilket icke
synes ledt till de af utskottet befarade vådorna.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställes,

att Riksdagen, med anledning af förevarande
motion, ville hos Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte taga under öfvervägande, huruvida och i hvad
män sjölagen kunde underkastas nödig omarbetning i
syfte att till förmån för sjöfolket dels bereda utvidgad
rätt att lösa arbetsaftal och dels mildra straffpåföljderna
för brytande af dylika aftal.»

Herr grefve Hamiltoti har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet,

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Bil. till reservationen.

Amerikanska sjöfolkets strid för frihet.

Denna strid, som utkämpades i pressen genom stora protestmöten och inom
det amerikanska parlamentet, både sin upprinnelse i några sjömäns vägran att låta
sig tvingas till arbete.

Fyra sjömän, John Bradley, Robert Robertsson, P. H. Olsson och Morris
Hansen, mönstrade ombord å den amerikanska barkentinen Arago i San Francisco i
maj 1895 för resa till Columbia River Oregon och därifrån till Valparaiso i Chile.

På resan norröfver till den förstnämnda platsen blefvo sjömännen missbelåtna med
fartyget. Vid ankomsten till Astoria lämnade de fartyget samt gingo i land, men
blefvo där arresterade samt under sexton dagar kvarhållna i häkte, hvarefter de
fördes ombord i bojor, då fartyget var färdigt att gå till sjöss. De nekade dock
fortfarande att utföra något som helst arbete.

Fartyget gick likväl till sjös med Yalparaiso som destinationsort, men maste på
grund af sjöfolkets fortsatta vägran att tjänstgöra anlöpa San Francisco, där de
ofvannämnda sjömännen ånyo blefvo häktade samt ställda under åtal. Innan domstolen
ännu haft tillfälle att upptaga frågan till pröfning, öfverklagades fängslandet
på grundvalen af den engelsk-amerikanska »Habeas-corpus lagen» (kroppslig frihet),
under påpekande af att dessa sjömän hade mot sin vilja blifvit placerade ombord å
fartyget, och att detta strede mot den amerikanska författningen, som förbjuder allt
tvångsarbete. Detta öfverklagande afslogs. Härpå följde ett nytt öfverklagande
inför högsta domstolen, som dock biträdde underrättens utslag. Sjöfolket blef
under tiden inspärradt i fängelse och kvarhölls där under 9 månaders tid, hvarefter
det lössläpptes med åliggande att inställa sig, då så kunde pafordras. Först
den 25 januari 1897 föll högsta domstolens utslag i denna ryktbara rättegång och
underströks därvid, att sjöfolket var ställdt utanför den konstitutionella otänkbarhet,
som gällde för öfriga medborgare i landet.

Hufvudkontentan af domstolens motivering var, att denna bestämmelse om
personlig frihet eller okränkbarhet i den amerikanska författningen var endast afsedd
att upphäfva det slafveritillstånd, hvari negrer och med denp likställda raser voro
hållna, men alls icke att utgöra några »nya grundsatser i fråga om vissa tjänsteåligganden,
som alltid hade behandlats som undantagsförhållanden för soldater,
sjömän och möjligen några andra». För att gifva stöd åt dessa undantagsförhållanden
åberopade domstolen de gamla sjölagarne af Rhodesia, reglerna af Oleron
samt Visby och Hansalagarne.

Då man betänker att de Rhodesiska lagarne äro sedan cirka år 900 före
Kristi födelse och Hansalagarne såsom de yngsta datera sig tillbaka till mörka
medeltiden, har man alla skäl att känna sig förvånad öfver långsöktheten af de ,
skäl, som måste användas till försvar för sjöfolkets kvarhållande i slafveri.

Endast en domare i högsta domstolen Justice Harlan hade en afvikande
mening, hvilken han uttryckte genom följande reservation:

»I fråga om häfden af de bestämmelser, som inskränka på sjöfolkets personliga
frihet, hänvisar domstolen till Rhodesiska lagame, hvilka anses hafva

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

föregått den kristna tideräkningen. Men dessa lagar, af hvad hushåll de än må
ha varit, voro likväl fastställda vid en tid, då ingen hänsyn togs till en man som
människa, när människors lif och mänsklig frihet vore betraktade såsom af litet
värde, och då lagstiftarne hufvudsakligen sökte tillfredsställa despotiska regenter.
i stället för att befordra folkets välfärd.»

»Om kongressen (lagstiftande församlingen af Amerikas förenade stater)
med sin makt att reglera förhållandena med utländska stater och för staterna
inom unionen inbördes, kan autorisera arresteringen af en sjöman, som är engagerad
att tjänstgöra på ett privat fartyg och med våld tvinga honom att återgå
till detta fartyg samt kvarstå där under den tidsperiod, för hvilken han blifvit
engagerad*— så kan__ likadana regler föreskrifvas de vid järnvägarne och ångfarkoster
anställda. Äfven om man erkänner detta — ett erkännande kan mycket
val göras för argumenteringens skull — att det kunde göras till en straffvärd handling,
bestraffad medels böter eller fängelse eller bäggedera, för sådana anställda
att lämna sin anställning, innan den utlöpningstid, för hvilken de blifvit anställda,
sa följer däraf icke, att de mot sin vilja och före dom och rannsakning skulle
kunna tvingas att fortsätta med sin tjänstgöring. Men dagens beslut leder logiskt
till en sådan slutsats, att kongressen har en sådan makt. Vidare ha de olika
staterna själfva en ganska stor lagstiftningsrätt, där denna icke strider mot unionens
lagar; hvarför skulle icke då staterna med stöd af de principer, som här äro fastslagna,
tvinga de vid järnvägarne anställda, de i privat tjänst eller i andra privata
företag att stanna hos deras arbetsgifvare under den tid för hvilken kontraktet är
ingånget, vid risk att annars blifva arresterade af polismyndigheterna samt tvingade
att återvända till sina respektive arbetsgifvare. Endast påpekandet af dessa konsekvenser
torde vara tillfyllest för att visa omfattningen af det beslut, som blifvit
fattadt här i dag.»

Från sjöfolkets sida gjordes ett försök att få målet ställdt under ny ompröfning,
men denna framställning afslogs.

Där fanns då ingenting annat att göra. än att starta den kraftigast möjliga
agitation för lagarnes omändring. Stora möten afhöllos på olika ställen i landet
med talare från olika samhällslager. Några af sjömansorganisationens representanter
utsagos för att resa till hufvudstaden under den tid, som kongressen var
samlad därstädes för att söka påverka lagstiftarne i syfte att genomföra de reformer,
som sjöfolkets organisation både uppställt, däribland fordran på medborgerlig frihet
i likhet med samhällets öfriga grupper. *

Redan i slutet af december månad 1898 kunde organisationens representanter
meddela, att de begärda lagändringarne hade blifvit antagna (se bil.), visserligen
icke i hela dess utsträckning, som fackorganisationen hade begärt, men likväl hade
antagits en Sa pass stor reform, att sjöfolket hade all anledning att känna sig tillfredsställdt.
Alla straff för lämnandet af amerikanskt fartyg i inhemsk hamn eller i Kanada.
Newfoundland, Mexiko och Västindien blefvo afskaffande. Den enda risken blir, att
sjöfolket i så fall riskerar innestående lön, och för rymning i utländsk hamn blefvo
straffen nedsatta till högst en månads fängelse. Dessutom fick sjöfolket samtidigt
en ny och utmärkt spisordning, som ställde de amerikanska fartygen i främsta
rummet hvad bespisningen angår, och dessutom gafs sjöfolket ytterligare skydd mot
brutal behandling m. in., hvilka reformer blifvit ytterligare förbättrade vid en några
år sedan företagen ny sjölagsrevision.

Charles IAndley.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Bil. till reservationen.

Utdrag’ från den nya amerikanska sjölagen.

102. Straff för begångna förseelser.

Ordet hemtrade i denna sektion omfattar träde mellan hamnar i Amerikas
förenta stater samt Kanada, Newfoundland, Vestindien och Mexico. Ordet utrikes
trade omfattar trade mellan hamnar af Amerikas Förenta stater och utrikes
hamnar, med de undantag, som ofvan angifvits samt trade mellan Atlantiska och
Stilla hafskusternas hamnar inom Amerikas förenta stater. Da någon sjöman,
som blifvit lagligen engagerad eller till sjötjänst kontrakterad lärling, gör sig
skyldig till följande förseelser, skall han straffas som följer:

1. För rymning, då förseelsen begås i inrikes hamn eller utländsk hamn
i hemtrade, med förlust af alla kläder och effekter, som sjömannen har kvarkimnat
ombord å fartyget samt med förlust af möjligen innestående lön och andra tillgodohafvanden.
Om förseelsen begås i utländsk hamn i utrikes trade, med förlust
af alla kläder och effekter, som sjöman har kvarlämnat ombord^ samt med förlust
af möjligen innestående lön och andra tillgodohafvanden; äfvenså, enligt domstolens
godtfinnande, med fängelse icke öfverstigande en månad.

2. För uraktlåtenhet eller vägran att utan laga skäl inträda i tjänstgöring
eller gå till sjöss med hans fartyg eller för frånvaro utan tillstånd inom en tidrymd
af 24 timmar före afgångstiden, antingen vid resans början eller under dess
fortgång eller för frånvaro, utan tillstånd och utan tillräcklig anledning, från fartyget
eller tjänsten, där sådan icke innefattar rymning eller såsom sådan beifras
från befålhafvarens sida; om förseelsen har skett i hamn inom Amerikas förenta
stater eller i utländsk hamn i hemtraden, med förlust af lön, icke öfverstigande två
dagars aflöning, eller det belopp, som må hafva åtgått för en ställföreträdares
aflöning; eller om förseelsen har begåtts i utländsk hamn under utrikes trade,
med förlust af lön, ej öfverstigande två dagars aflöning, eller enligt domstols godtfinnande
med fängelse, ej öfverstigande en månad.

3. För lämnandet af fartyg, i hvilken trade det än är sysselsatt, i utländsk
eller inrikes hamn, utan tillstånd efter dess ankomst till destinationsorten och
innan fartyget är placeradt i säkerhet, med förlust af arfvode ej öfverstigande en
månads lön.

4. För uppsåtlig olydnad mot hvarje laglig befallning till sjös med att,
enligt befålhafvarens godtfinnande, blifva belagd med handbojor, tills sådan olydnad
upphör och vid ankomst till hamn i Amerikas förenta stater, med förlust
af lön, ej öfverstigande fyra dagars betalning, eller vid ankomst till utländsk
hamn, med förlust af lön, ej öfverstigande fyra dagar, eller enligt domstols godtfinnande
med fängelse, ej öfverstigande en månad.

Bih. till Biksd. Prof. 1909. 7 Sami. 39 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

5. För fortsatt uppsåtlig olydnad mot lagliga befallningar eller fortsatt
uppsåtlig försummelse i tjänsten, med beläggning af handbojor enligt befälhafvare^
godtfinnande och kost af bröd och vatten, men med full kost hvar femte dag, tills
sådan olydnad upphör och vid ankomsten till hamn i Amerikas förenta
stater med förlust af lön för hvarje dygn af den tid, sådan olydnad eller försummelse
varar med antingen en summa, icke öfverstigande 12 dagars lön eller
tillräcklig för att betala kostnader, som verkligen ha blifvit gjorda för att anskaffa
ställföreträdare, eller vid ankomsten till utländsk hamn, tillika med ofvan angifna
böter genom fängelsestraff, ej öfverstigande tre månader enligt domstols godtfinnande.

6. För öfverfall på befälhafvare eller styrman, oberoende af trade, med
fängelse ej öfverstigande två år.

7. För uppsåtlig skadegörelse å fartyg eller förskingring eller uppsåtlig
skadegörelse å fartygets förråd eller last, oberoende af trade, genom förlust af
lön motsvarande den förlust, som genom sagda åtgärder uppstått, samt dessutom
enligt domstols godtfinnande genom fängelsestraff, ej öfverstigande 12 månader.

8. För smuggling, om hvilken han är öfverbevisa!! och genom hvilken
handling förlust eller skada är förorsakad befälhafvaren eller skeppsredaren, oberoende
af trade, skall han vara skyldig att ersätta sådan befälhafvare eller skeppsredare
det belopp, som är tillräckligt att betäcka den af befälhafvaren eller skeppsredaren
lidna förlusten, och hela eller del af innestående lön må innehållas till betalning
af eller till afräkning å denna skuld, och han skall straffas med fängelse, ej öfverstigande
12 månader.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.