Lagutskottets Utlåtande N:o 40 (Utlåtande 1908:Lu40 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

X:« 40.

Ank. till Riksd. kansli den 3 april 1908, kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner angående ändring
af 2 § i förordningen angående skog sv år ds afgifter den
24 juli 190$.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft en inom
Första Kammaren af herr P. M. Carlberg afgifven, till utskottet hänvisad
motion, n:o 9, samt en inom Andra Kammaren af herr Ivan Svensson i
Skyllberg, med hvilken instämt herrar A. P. Gustafsson, E. Åkerlund, W.

Lundin, Carl Sandquist, Folke Andersson, Lars Eriksson, J. G. Forsberg,

Adolf Janson, 0. G. Erikson, Axel Lundblad och Oswald Emthén, afgifven,
likaledes till utskottet hänvisad motion, n:o 28, båda motionerna afseende
ändring af 2 § i förordningen angående skogsvårdsafgifter den 24 juli
1908.

Herr Carlberg har i sin motion anfört följande:

»Under det förberedande arbetet på den år 1903 antagna lagen om Hei-r Carlberg
vård af enskildes skogar och därmed i samband stående förordningen om mohonskogsvårdsafgifter
hafva olika åsikter uttalats i fråga om fördelningen af
de medel, som inflyta genom dessa afgifter.

I sitt underdåniga utlåtande af 18 februari 1895 framlade domänstyrelsen
ett förslag till bestämmelser om exportafgift å trävaror, hvari
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 38 Häft. (N:o 40). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

styrelsen hemställer om rätt för trävaruexporterande skogsägare att genom
arbeten å egen skog erhålla större delen af den erlagda afgiften restituerad,
samt att det därefter återstående beloppet skulle tillföras en allmän
skogsvårdsfond, från hvilken utdelning efter sig företeende behof skulle
kunna göras till de olika länen.

1896 års skogskommitté, som fann påläggande af skogsvårdsafgifter
vara den lämpligaste utvägen att bereda skogsvårdsstyrelserna de medel,
hvaraf de för fullgörande af sina uppdrag skulle blifva i behof, yttrar i
fråga om medlens fördelning, att det synts kommittén bäst öfverensstämma
med rättvisans fordringar, att de skogsvårdsafgifter, som erlagts för virke,
afverkadt inom en ort, komme samma orts skogshushållning till godo I
öfverensstämmelse därmed föreslog kommittén, att de genom skogsvårdsafgifterna
inflytande belopp skulle fördelas mellan länen efter den virkesmängd,
som för tillverkning af de utförda varorna blifvit inom de skilda
länen afverkad. Kommittén anför visserligen, att det kunde sättas i fråga
att lägga ytvidden af länens i enskild besittning befintliga skogsmark till
grund för fördelningen, ifall trävaruexporten från de olika orterna i allmänhet
vore afpassad efter ortens skogsareal. Då detta ingalunda vore
händelsen, hvilket framginge af fördelningsresultatet vid användning af de
olika fördelningsgrunderna, hade kommittén stannat vid sitt ofvannätnnda
förslag såsom i dess tanke principiellt riktigare.

I de yttranden, som afgåfvos af en del ämbetsverk öfver kommitténs
förslag, har detta i hvad det rör skogsvårdsafgifternas fördelning i allmänhet
tillstyrkts af de länsstyrelser, som ej afstyrkt hela förslaget om påläggande
af skogsvårdsafgifter. Endast Göteborgs och Bohus länsstyrelse
har uttalat sig för arealen såsom delningsgrund, enär i sådant fall äfven
sådana län, från hvilka exporten vore ringa, kunde erhålla ett verksamt
bidrag till främjande ef sin skogsvård, hvilket vore desto mera önskvärdt,
som behof af bidrag till skogsodlingsarbeten vore större i ett skogfattigt
län än i andra, där skogstillgången vore riklig.

Domänstyrelsen ansåg kommittén hafva anfört giltiga skäl för virkesmängden
såsom delningsgrund, hvarför styrelsen med frångående af sitt
förslag af 1895 tillstyrkte kommitténs förslag. Styrelsen medger dock,
att vissa svårigheter mötte vid tillämpningen af nämnda delningsgrund,
men anser, att dessa ej vore oöfvervinneliga.

I Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:r 46 till 1903 års Riksdag säger
sig föredragande departementschefen ej finna, att tillräckligt ta .ande skäl
framdragits för att frångå det af domänstyrelsen år 1895 framställda för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

slaget därom, att skogsvårdsafgifterna skulle ingå till en allmän skogsvårds*
fond, ur hvilken Kungl. Maj:t skulle äga att i mån af behof anvisa medel
för den enskilda skogsvårdens främjande inom de skilda länen.

Departementschefen yttrar vidare: »En fördelning mellan länen af inflytande
skogsvårdsafgifter efter den virkesmängd, som för tillverkning af
de utförda varorna blifvit inom de skilda länen afverkad, skulle, såsom
äfven domänstyrelsen framhållit, utfalla mycket ojämnt med hänsyn till
det behof af bidrag för skogsvårdsändamål, som inom länen förefinnes.
Äfven om detta missförhållande skulle i viss mån afhjälpas genom den af
styrelsen föreslagna ökning af och jämkning i fördelningen af de bidrag,
staten komme att till den enskilda skogsvårdens främjande lämna, synes
det mig dock från synpunkten af tillgodoseendet af skogshushållningen för
landet i dess helhet icke vara lämpligt att såsom en oeftergiflig grundsats
fastslå, att de skogsvårdsafgifter, som erlagts för virke, afverkadt å en ort,
ovillkorligen skulle komma samma orts skogshushållning till godo.»

Särskilda utskottet vid 1903 års riksdag anslöt sig i sitt utlåtande
till skogskommitténs förslag såsom varande riktigast från rättvisans synpunkt
och Kiksdagen fattade sedan sitt beslut i öfverensstämmelse därmed,
och har därför första stycket af § 2 i kungl. förordningen af den 24 juli
1903 angående skogsvårdsafgifter erhållit följande lydelse: »De genom dessa
afgifter inflytande medel fördelas mellan landstingsområdena efter den
virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna blifvit inom de
skilda områdena afverkad.»

Mot denna bestämmelse synes mig tungt vägande skäl kunna anföras.

Det torde knappast kunna bestridas, att det är omöjligt att riktigt
fördela denna virkesmängd på de olika landstingsområdena.

Jag tillåter mig som exempel härå anföra Örebro läns landstingsområde.
Där tillverkad vara, för hvilken skogsvårdsafgift skall erläggas,
kan inlastas i flera af landets hamnar, såsom Stockholm, Göteborg, Gäfle,
Norrköping, Oxelösund, Motala, Arboga och Köping. Äfven om man från
speditören i den hamnplats, hvarest varan inlastats, skulle kunna erhålla
fullt tillförlitliga uppgifter, hvarifrån den för export afsedda varan förskrifver
sig — hvilket i och för sig ej torde vara lätt — så är det dock
omöjligt för denna eller för exportören, som inköpt varan, att uppgifva,
hvarifrån råvaran härstammar. Råvara till sådant gods erhålles nämligen
ej endast från Örebro län utan äfven från närgränsande län. På samma
sätt afyttras äfven från Örebro län sådan råvara till andra orter,''

4 Lagutskottets Utlåtande N;o 40.

Hvad som i detta afseende gäller för Örebro län, gäller säkerligen
för flertalet andra län.

Nutidens sågverks- och trämasseindustri söker ofta sitt råvarubehof
från ganska långt aflägsna orter och detta förhållande kommer säkerligen
att blifva allt vanligare i mån som kommunikationerna utvecklas och
industrien växer. Att fördela dessa på olika sätt och från olika håll
transporterade råvaror så, att hvarje landstingsområde erhåller af skogsvårdsmedel
hvad det rätteligen bör hafva, torde vara omöjligt.

Därtill kommer en annan omständighet, som bidrager till att göra
den nuvarande fördelningen oriktig. § 6 i förordningen om skogsvårdsstyrelser
föreskrifver, att medel, ställda under skogsvårdsstyrelsens förvaltning,
ej få användas för skogar, tillhörande stat, kommun och allmänna
inrättningar. Däraf bör väl följa, att virkesmängden från sådana
skogar ej skall beräknas vid fördelningen af skogsvårdsafgifterna emellan
länen. Då förordningen ej innehåller något om restitution för sådant
virke, förmodar jag, att afdrag härför ej göres, utan att virkesmängden
från statsskogar och andra under statens kontroll stående skogar medräknas
vid fördelningen och sålunda ej obetydligt ökar virkesmängden för
de landstingsområden, som omsluta större areal af så beskaffade skogar.
Dessa landstingsområden erhålla därigenom större andel af skogsvårdsmedlen,
än de med hänsyn till virkesmängden från de enskilda skogarna
inom området haft rätt att få.

Man har visserligen ej förbisett, att svårigheter skulle möta vid tilllämpningen
af den föreslagna fördelningsgrunden. Särskildt har domänstyrelsen
i sitt utlåtande påpekat detta. Men man synes hafva nöjt sig
med att erhålla ett någorlunda användbart resultat för att kunna fastslå
den af skogskommittén såsom rättvis framhållna principen, att de skogsvårdsafgifter,
som erlagts för virke, afverkadt inom en ort, böra komma
samma orts skogshushållning till godo.

I likhet med dåvarande departementschefen anser jag denna princip
vara oriktig och föga ägnad att utgöra grunden för en rättvis fördelning
af skogsvårdsmedlen.

Utdrages konsekvensen af denna princip, borde ju skogsvårdsafgifterna
fördelas bland de skogsägare, som tillsläppt det virke, hvarför afgift betalas.

Denna tanke hade äfven kommit till uttryck i de första förslag till
exportafgifter, som framkommo, men har sedermera ej blifvit fullföljd.
Ett af skälen härtill har väl varit omöjligheten att i hvarje fall utröna,
hvem som tillsläppt råvaran.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

I fråga om de större sågverk och trämassefabriker, som använda endast
virke från egna skogar, läte det sig ju göra, men föga skäl torde
vara för bauden att utdela dessa för landets skogskultur afsedda medel
till sådana skogsägare, hvilka säkerligen därförutan äro i tillfälle att vidtaga
och oftast äfven vidtaga nödiga åtgärder till återväxtens betryggande
på sina skogsmarker.

Det kan ej heller betraktas annat än som en orättvisa, om skogsägaren
skulle premieras därför att han afverkar sin skog, ty ingen kan
gärna påstå, att den lilla skogsvårdsafgiften nedsätter värdet af råvaran,
virket. Domänstyrelsen har också i sitt utlåtande öfver skogskommitténs
förslag uttalat, att denna afgift icke kunde komma att utöfva någon som
helst afsevärd inverkan på skogsvärdet. Erfarenheten torde också hafva
till fullo bekräftat detta.

Nej, det är sågverksägaren och trämassefabrikanten, som få beräkna
skogsvårdsafgiften som ett plus på sina omkostnader. Sannerligen taga de
hänsyn till denna afgift vid råvarans inköp, hvilketdera skogen köpes på
rot eller huggen. Skogspriserna bestämmas nog uteslutande af konjunkturer
samt tillgång och efterfrågan.

Är nu detta sant, finnes ju intet fog att med andel af skogs vårdsafgifterna
gynna skogsägaren och af samma skäl ej heller den ort, hvarifrån
virket är taget.

I stället torde man i fråga om skogsvårdsafgifternas användning höra
gå till en större enhet, landet i dess helhet, och se till, att de fördelas
så, att de, oberoende af ortsintressena, finna en användning, som medför
den största möjliga allmänna nytta för landet.

Af skogsvårdsstyrelsernas uppgifter torde ej någon ur denna synpunkt
vara viktigare än kalmarkernas försättande i skogbärande skick.

Skogskommitten uppger, att i de södra delarna af landet finnas af
ålder kala marker, i ytvidd uppgående till :/2 million hektar, och att i
öfrigt inom landet finnas mångdubbelt vidsträcktare skoglösa eller ytterst
dåligt beväxta marker. Tillfälle saknas således ej för skogsvårdsstyrelserna
att på detta sätt använda de medel, hvaröfver de disponera.

Tillföljd af det sätt, hvarpå skogsvårdsmedlen nu fördelas, äro dock
dessa medel på många håll alltför otillräckliga. Detta framgår tydligt af
efterföljande tabell, som upptager

a) areal af enskild skogsmark år 1895 enligt 1896 års skogskommitté3

uppgift, hvarvid dock är att märka, att dessa siffror nu äro för höga,

enär i desamma ingå såväl nybyggesskogar och allmännings- eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

besparingsskogar, gom gtateng från och med 1896 inköpta skogar,

b) statskontorets fördelning af 1906 års skogsvårdsmedel,

c) samma fördelning, beräknad pr hektar enskild skogsmark,

d) 1906j|års skogsvårdsmedel, fördelade efter ytenbet enskild skogsmark.

Stockholms

Uppsala

Södermanlands

Östergötlands

Jönköpings

Kronobergs

Kalmar

Blekinge

Kristianstads

Malmöhus

Hallands

Göteborgs och Bohus

Alfsborgs

Skaraborgs

Värmlands

Örebro

Västmanlands
Kopparbergs
Gäfleborgs
V ästernorrlands
Jämtlands

län.

Medeltal

areal privatskog	1906 års	skogsv&rdsafgifter
Statskontorets fördelning	fördelad efter yt-enhet en-skild skogsmark kr.
1895 hektar	Summa kr.	uträknad pr hektar priv. sk:m öre
a	b	C	d
521,441	12,996	2,4 9	20,000
279,564	2,919	1,06	10,700
398,912	3,544	0,89	15,200
635,204	15,498	2,44	24,300
727,172	33,777	4,6 4	27,800
638,508	29,885	4,68	25,400
799,003	38,642	4,8 3	30,600
201,768	6,116	3,03	7,700
323,956	1,181	0,8 6	12,400
102,900	139	0,13	3,900
296,340	7,575	2,65	11,300
344,251	486	0,14	13,100
850,402	28,356	3,3 3	32,600
382,298	9,174	2,40	14,600
1,455,797	106,682	7,3 3	55,900
612,676	6,255	1,02	23,600
431,345	9,174	2,13	16,500
2,127,592	56,920	2,6 7	81,600
1,557,590	97,925	6,29	59,700
2,044,459	120,026	5,87	78,400
3,381,182	107,725	3,18	129.700
	3,84

Denna tabell bestyrker, hvad jag här ofvan yttrat om den nuvarande
fördelningsgrundens olämplighet för ändamålet, ty en fördelningsgrund,
som åstadkommer sådana ojämnheter vid fördelningen, att ett län kan
erhålla mer än 50 gånger så högt bidrag pr hektar skogsmark, som ett

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

annat län får nöja sig med, kan ej vara riktig. Behofvet af medel till
fullgörande af skogsvårdsstyrelsens uppgift kan nämligen ej vara så olika,
beräknadt pr hektar af den skog, som står under styrelsens uppsikt, att
en sådan skillnad är berättigad. Finnes någon skillnad, synes den mig
knappast kunna vara till favör för det skogrikare länet. Om man tänker
sig två län med samma areal skogsmark, af hvilka det ena länets
mark vore i det närmaste kalhuggen och det andras försedd med normalt
skogsbestånd, så är det gifvet, att det förra behöfver använda mera pengar
på att sätta kalmarkerna i skogbärande skick än det senare, under
det att det senare depenserar mera på öfvervakande och rättande af pågående
skogsafverkningar. Kostnaden i förra fallet torde åtminstone ej
blifva mindre än i det senare.

Det synes mig därför, att, då man måste fordra en annan och rättvisare
grund för fördelningen af skogsvårdsm edlen än den nuvarande, en
fördelning efter hektar enskild skogsmark skulle vara med rättvisa och
billighet öfverensstämmande. Därvid bör dock gifvetvis tillses, att i arealen
ej inräknas sådana enskilda skogar, sorn stå under skogsstatens tillsyn,
utan att endast sådana medtagas, hvaröfver skogsvårdsstyrelse har uppsikt.

Genom en sådan förändring finge de nu skogrika länen lämna ifrån
sig en del af sitt öfverflöd till de län, hvilka däraf äro mest i behof för
sin skogskultur. Detta vore ej annat än i sin ordning, alldenstund nu
gällande bestämmelser verka som ett straff för de län, hvilkas hufvudsakliga
skogstillgångar sköflats under förgångna tider.

Utom det att den här föreslagna fördelningsgrunden är rättvis, är den
lätt att riktigt tillämpa och lämnar ej tillfälle för olika uppfattningar att
göra sig gällande vid fördelningen. Detta kunde däremot blifva händelsen,
om, såsom dåvarande chefen för jordbruksdepartementet år 1903
föreslog, skogsvårdsafgifterna skulle sammanföras i en fond, hvarifrån anslag
skulle lämnas skogsvårdsstyrelserna i mån af behof.

Enligt gällande förordning bestämmer Kungl. Maj:t de närmare grunder,
hvarefter landstingsområdena skola blifva delaktiga i skogsvårdsafgifterna
för fem år i sänder. Då någon afsevärd förändring af skogsmarkens
natur af enskild knappast inträder under så kort tidsperiod som fem
år kan denna bestämmelse gärna bibehållas, endast med den skillnad, som
betingas af den förändrade fördelningsgrunden.

Med stöd af hvad jag här ofvan anfört, tillåter jag mig vördsamt föreslå
att Riksdagen ville besluta sådan ändring af kungl. förordningen om skogsvårdsafgifter
af 24 juli 1903, hvarigenom § 2 skall erhålla följande lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

§ 2.

De genom dessa afgifter inflytande medel fördelas mellan landstingsområdena
efter ytvidden inom hvarje landstingsområde af i enskild besittning
befintlig skogsmark, öfver hvilken skogsvårdsstyrelse skall hålla uppsikt.

De närmare grunder, hvarefter landstingsområdena skola blifva delaktiga
i skogsvårdsafgifterna, bestämmas af Kungl. Maj:t för fem år i
sänder.»

Herr Svenssons förevarande motion är af följande lydelse:

Hen-Svenssons »Vid 1905 års riksdag väcktes af undertecknad en motion (A. K.

n:o 42) i syfte att vinna den förändring i grunderna för skogsvårdsafgifternas
fördelning, att dessa icke skulle, såsom i kungl. förordningen om
skogsvårdsafgifter den 24 juli 1903 § 2, stadgas, fördelas efter den inom
hvarje landstingsområde afverkade virkesmängden, utan i stället fördelas
efter arealen af enskilda skogar inom hvarje landtingsområde. Denna motion
vann dock icke Riksdagens bifall.

Det enligt min mening mest vägande skälet emot bifall till densamma
torde hafva varit, att grunderna för skogsvårdsafgifternas fördelning så nyligen
blifvit på ofvan angifna sätt bestämda, att erfarenhet ännu saknades,
i hvad mån en förändring redan då kunde anses påkallad.

Emellertid har erfarenheten numera till fullo ådagalagt riktigheten af
de synpunkter jag i min motion framställde, nämligen dels omöjligheten af
att på ett tillförlitligt sätt utröna beloppet af den inom hvarje landstingsområde
afverkade virkesmängden och nödvändigheten redan på grund häraf
att söka finna någon annan delningsgrund och dels den orättvisa, som den
gällande principen obestridligen medför för ett landstingsområde, som visserligen
lämnar mindre afverkad virkesmängd än ett annat område, men som
icke förty är i vida högre grad än detta i behof af understöd för främjande
af sin skogskultur.

Då den femårsperiod, för hvilken de närmare grunderna för afgifternas
fördelning blifvit af Konungen fastslagna, nu nalkas sitt slut, torde tiden
också vara inne för den principförändring, hvarom jag i min ofvan omförmälda
motion framställde yrkande. Och tillåter jag mig således på grund
af hvad jag nu anfört och under åberopande af min föregående motion i
ämnet vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i gällande
förordning angående skogsvårdsafgifter, att de genom dylika afgifter inflytande
medel komma att fördelas mellan landstingsområdena efter ytvidden

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

inom hvarje landstingsområde af i enskild besittning befintlig skogsmark,
öfver hvilken skogsvårdsstyrelse skall hålla uppsikt.

Såsom den ene af motionärerna erinrat, var den tanken ej främmande Utskottets
för 1896 års skogskommitté, att skogsvårdsafgifterna skulle fördelas mel-yttrande
lan länen efter ytvidden af i enskild besittning varande skogsmark. Då
det emellertid syntes kommittén bäst öfverensstämma med rättvisans
fordringar, att skogsvårdsafgifterna, som erlagts för virke, afverkadt inom
en ort, koinme samma orts skogshushållning till godo, samt trävaruexporten
från de olika orterna till sin storlek ej vore afpassad efter ortens
skogsareal, ansåg sig kommittén icke kunna förorda denna metod, utan
föreslog i stället, hvad . som äfven blef lag, nämligen att afgifterna skola
fördelas mellan landstingsområdena efter den virkesinängd, som för tillverkning
af de utförda varorna blifvit inom de särskilda områdena afverkad.

Motionärerna göra nu gällande, att denna princip skulle vara orättvis
och föga ägnad att utgöra grunden för en riktig fördelning af skogsvårdsmedlen.
En sådan blefve det däremot, om arealen lades till grund
för fördelningen.

Utskottet kan för sin del icke finna annat än att den gällande principen
för skogsvårdsafgifternas fördelning är billig och rättvis. Det måste
nämligen enligt utskottets mening vara riktigt, att de landsdelar, som
lämnat det exporterade virket och hvilka alltså måste anses hafva fått
vidkännas afgifterna för detsamma, också få tillgodonjuta dem för sin
skogsvård. Och äfven om, såsom af motionärerna anmärkts, enligt denna
fördelningsmetod understundom kan inträffa, att afgiften faktiskt kommer
en annan ort till godo, än den hvarifrån virket tagits, måste detta dock
anses såsom undantagsfall, hvilka för fördelningens riktighet i stort sedt
sakna betydelse. Behofvet af inkomster för skogskulturändamål måste också
anses blifva genom den gällande fördelningsmetoden i det stora hela på ett rättvist
sätt tillgodosedt. Visserligen torde jämväl inom åtskilliga af de län, hvarifrån
virkesexporten är mindre, skogsvårdsstyrelserna vara i stort behof af
medel för fyllande af sin uppgift med afseende å skogens vård; men det måste
väl ihågkommas, att detta i allmänhet i ännu mycket högre grad är fallet
inom de mest skogexporterande och särskildt de norrländska länen med
deras stora vidder af mossar, myrar och andra marker, där i stor utsträckning
särskilda åtgärder äro erforderliga för skogskulturens befrämjande. Det ändamål,
som motionärerna vilja tillgodose, nämligen att bereda de län, hvarifrån
Bih. till Rtttsd. Prof. 1908. 7 Sami. 38 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

afverkningen för export är mindre, större penningtillgång för att vårda om
sina skogar och kalmarker, bör kunna nas utan anlitande af en metod för
skogsvårdsafgifternas fördelning, hvilken enligt utskottets mening skulle innebära
ett obehörigt gynnande af dessa län på de mera skogexporterande
länens bekostnad och som äfven förbiser, att ej blott skogsarealens omfång
utan äfven dess beskaffenhet är afgörande för frågan om dess behof af
åtgärder i skogskulturellt afseende. Såsom skogsvårdsafgifterna nu fördelas
hafva också de trakter, hvarifrån afverkning för export skett och alltså
sådana afgifter utgå, ansetts vara i stånd att så godt som ensamt^ och
utan bidrag af allmänna medel bära kostnaderna för åtgärder i skogsvårdsafseende.
De trakter åter, som icke alls eller i mindre mån äro besvärade
af skogsvårdsafgifter, åtnjuta större sådana bidrag. Sålunda erhöllo år
1906, hvilket afses i den tabell, som meddelats af den ene af motionärerna,
hvarken Värmlands, Västern or rlands eller Jämtlands län något bidrag af
det för nämnda år anvisade anslaget, 100,000 kronor, till skogsodlingens
befrämjande. Af samma års anslag till uppehållande af skogsvårdsstyrelnas
verksamhet, 60,000 kronor, erhöllo hvart och ett af dessa län endast
1,000 kronor. Göteborgs och Bohus län t. ex. erhöll däremot af det förra
anslaget 20,500 kronor och af det senare 4,000 kronor samt Hallands län
af det förra anslaget 11,000 kronor och af det senare 4,000 kronor, hvarvid
dock beträffande det förra anslaget i enlighet med för detsamma gällande
villkor utgjorde en förutsättning, att vederbörande landsting och
hushållningssällskap till skogsvårdsstyrelsens förfogande ställt ett minst lika
stort belopp som statsbidraget.

Hvad beträffar de nordliga länen bör också betänkas, att dessa läns
landsting och hushållningssällskap i vida mindre mån äga förmåga att
lämna bidrag för skogsändamål, än hvad som i allmänhet är fallet med
de sydligare länen.

Vidkommande de af motionären framhållna svårigheterna att efter
gällande grund åstadkomma en riktig fördelning af den virkesmängd,^ som
för export afverkas, de olika landstingsområdena emellan, lära, såvidt
utskottet kunnat inhämta, dessa svårigheter vara af motionärerna öfverdrifna.
Att erfarenheten skulle hafva ådagalagt omöjligheten att åstadkomma
en tillfredsställande sådan fördelning, som ju endast kan blifva
och behöfver vara approximativ, kan utskottet i allt fall icke finna adagalagdt.
Det torde ock med skäl kunna antagas, att för hvarje femårsperiod
fördelningen skall blifva allt mera tillfredsställande. Utskottet vill
härutinnan äfven framhålla, att ett rättvist bestämmande af den areal,

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

hvarå med tillämpning af den af motionären påyrkade metoden skogsvårdsafgifterna
skulle fördelas, icke heller skulle blifva utan svårigheter. Särskildt
torde detta ofta kunna blifva fallet för de norrländska länens vidkommande
till följd af där befintliga stora vidder försumpade skogsmarker,
hvilka enligt gällande lagstiftning om vård af enskildes skogar äro
från skogsvårdsstyrelsernas uppsikt undantagna. Enligt motionärernas förslag
skulle skyddsskogarna, såsom ej stående under skogsvårdsstyrelsernas
vård, ej ingå i fördelningen. Detta skulle kunna drabba vissa län, t. ex.
Jämtlands län, ganska hårdt.

På grund af hvad utskottet nu anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 april 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herrar Rudebeck och af Ekenstam hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet, herr Fdhlén
att han icke deltagit i den slutliga handledningen däraf.