Lagutskottets Utlåtande N:o 40 (Utlåtande 1904:LU40 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

N:o 40.

Ank. till Eiksd. kansli den 6 april 1904, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående lagstiftning
för särskilda fall i fråga om arbetsgifvares och
arbetares förening srör dse m. m.

I eu inom Andra Kammaren väckt, till behandling af lagutskottet
hänvisad motion, n:o 11, anför herr E. Räf följande:

»Under diskussionen om det förlidet år af Kungl. Maj:t för Riksdagen
framlagda »Förslag till lag angående medling i arbetstvister», tillät jag
mig, enligt hvad af Andra Kammarens protokoll framgår, med erkännande
af förslagets alltigenom goda syfte, uttala min farhåga för den svaghet
jag tyckte mig finna däri jämte min fruktan för att under sådana förhållanden
bilda den ämbetsmannakår, som sagda förslags realiserande förutsatte.
Därjämte tillät jag mig framhålla, att, om också detta förslag ej
kunde antagas i sin dåvarande form, en lag med rättsbindande verkan
dock icke vore vare sig otänkbar eller förkastlig, utan tvärtom af behofvet
påkallad.

I anslutning till detta mitt yttrande och under åberopande af den
historiska och statistiska utredningen i ämnet, flera länsstyrelsers uttalanden
samt den diskussion i Riksdagens Första Kammare, som nämnda
Kungl. Maj:ts förslag föranledde, vågar jag fördenskull motionera i denna
mycket aktuella fråga.

Hvad jag i första rummet åsyftar med denna min motion, är att få
det sätt, hvarpå alla allvarligare förhandlingar mellan arbetare och arbetsgivare
skola föras, lagligen bestämdt. Som bekant inträffar det nämligen
Bih. till Ri/csd. Brok 1904. 7 Sami. 32 Häft. (N:o 40.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

ofta, att en högst obetydlig sak, på grund af bristande föreskrift angående
sättet för dess meddelande till motparten, vållar missnöje, som, en
gång väckt, ej sällan öfvergår till bitterhet och oförsonlighet. Att dylika
ringa orsaker kunna medföra vidtgående verkningar i det praktiska lifvet,
visar den senaste stora lockouten här i landet. En arbetsgivare vid Hvilan
kunde nämligen ej komma öfverens med, jag tror, fem arbetare, och
därför skulle, utan någon föregående opartisk undersökning, jämväl arbetare
i -— Jönköping straffas. Alltnog, med den fullständiga frånvaron af
alla rättsnormer i dylika fall, göra sig kontrahenterna, ofta rent ofrivilligt,
lätt skyldiga till förbiseende, misstag och Övergrepp med däraf följande
oenighet och slutligen öppen brytning. Och allt, framställdt i rätt tid
och ordning, hade, »innan gnistan tändt skogen», kanske varit lätt att
reglera.

Jag är medveten om att min motion stöter emot den svårigheten, att
ej alla våra arbetare och arbetsgivare äro organiserade. Men alldenstund
någon respekterad strid emellan de fria, det vill i denna motion säga de
icke organiserade arbetarne och arhetsgifvarne icke med fullt fog kan
sägas äga rum, då vidare eu effektiv civillag, lämpad på dessa fria arbetare,
i detta afseende är otänkbar, och eu kriminallag motbjudande, samt
slutligen väl ingen vågar hysa någon förhoppning om att någonsin alla våra
arbetare skola ingå i organisation, så anser jag, att svårigheten i fråga icke
får vara afgörande. De fria arbetarne lämnar denna motion sålunda helt
och hållet ur räkningen. Den afser alltså endast de organiserade arbetarnes
förhållande till de organiserade arhetsgifvarne och äfven till andra
arbetsgivare eller, med andra ord, arbetareorganisationernas ställning till
arbetsgivareorganisationerna och till de fria arbetsgifvarne.

För att emellertid ändamålet med eu lagstiftning på detta område skall
kunna vinnas, synes det mig vara ett oeftergiflig^ villkor, att alla arbetare-
och arbetsgivareorganisationer blifva lagligen erkända som juridiska
personer. Först sedan dessa äro erkända och lagligen bestämda, äger man
en fast grundval för de legislativa bestämmelserna om förhandling emellan
kontrahenterna.

Min motion går således ut på att få till stånd en efter dessa arbetare-
och arbetsgivareorganisationer lämpad föreningslag, som äfven bestämmer,
huru alla förhandlingar skola föras och tvister afgöras mellan
arbetare- och arbetsgivareorganisationer och fria arbetsgivare. Naturligtvis
kan denna lag delas i tvenne, hvaraf den ena utgör själfva föreningslagen
och den andra förhandlingslagen, d. v. s. den ena säger, huru
föreningarna i fråga skola vara beskaffade m. m., och den andra, huru för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

handlingarna emellan arbetare och arbetsgivareorganisationerna eller de
fria arbetsgifvarne skola föras. Men då ifrågavarande bestämmelser stå i
nära samband med hvarandra, torde det vara lämpligast att sammanföra
dem i en lag. Af samma skäl har jag också tagit mig friheten behandla
båda delarna i samma motion.

Utan att vilja inlåta mig på försöket att affatta förslag till lagen
eller lagarna, anser jag mig likväl böra gifva en antydan om huru jag
tänkt mig saken.

Beträffande då först den del af lagen, som bestämmer organisationernas
ställning som juridiska personer, eller, om man så vill, föreningslagen,
så kan i den naturligtvis i alla lämpliga delar tillämpas bestämmelserna
i t. ex. »Lagen om föreningar för ekonomisk verksamhet», »Lag
om sjukkassor» m. fl. närbesläktade förordningar, och beder jag i öfrigt
som min åsikt få uttrycka, att lagen bör noggrannt bestämma dels de föreningars
eller organisationers syften eller ändamål den afser; dels rättigheten
och den närmare bestämda skyldigheten för hvarje sådan förening
att i vederbörlig tid och ordning låta inregistrera sig; dels att styrelsen
för en sådan icke inregistrerad förening är personligen ansvarig för föreningens
och dess medlemmars handlingar i föreningens syfte; dels att om
två eller flera anmälda eller registrerade sådana föreningar på ett eller
annat sätt träda i förbindelse med hvarandra för att genom penninglån,
borgensförbindelser eller annat pekuniärt understöd förstärka hvarandra,
så skall äfven sådant vid lämpligt ansvar för styrelsen genast anmälas
och inregistreras, hvarefter dessa föreningar anses solidariskt ansvariga för
alla sina och sina medlemmars handlingar för sådana syften ifrågavarande
lag är afsedd, hvilken solidaritet ej får upphöra under med motpart pågående
tvist eller i annan ordning, än lagen föreskrifver; dels att inregistreringsmyndighet
må vara berättigad föreskrifva dylika föreningar eller
sammanslagning af föreningar den minimiafgift för år per medlem, som
kan anses nödvändig i förhållande till ansvaret; och dels att hvarje föreningsmedlem
skall erhålla af föreningens styrelse undertecknadt bevis om
sitt medlemskap i sådan förening jämte annat, som vid utarbetandet af
hela lagförslaget kan anses nödvändigt.

I fråga om lagens andra del vågar jag föreslå, att bestämmelser
meddelas därom, att så snart arbetare eller arbetsgifvare ingått som medlem
uti i denna lag åsyftad förening, skall det åligga honom att till arbetsgifvaren,
respektive arbetaren, aflämna medlemskort i föreningen; att vid
samma tillfälle också bestämd ömsesidig uppsägningstid skriftligen fastställes
mellan arbetaren och arbctsgifvaren; att samtliga arbetare hos viss

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

arbetsgivare, de må nu utgöra egen förening eller vara medlemmar af
förening till och med å annan ort, skola bland sig utse ombud, med
hvilket arbetsgifvaren har att underhandla; att detta ombud ålägges delgifva
arbetsgifvaren arbetareföreningens stadgar, senaste revisionsberättelsen
samt, om föreningen är solidarisk med andra föreningar, äfven deras
stadgar och revisionsberättelse; att sist nämnda skyldighet jämväl skall
åligga arbetsgivare, som tillhör arbetsgifvareförening; att underlåtenhet
att iakttaga bestämmelserna om uppsägningstiden skall medföra rättighet
för den förfördelade att erhålla skadestånd af motparten i förhållande till
den skada han lidit; och skall uppgörelse om sådant skadestånd alltid ske
skriftligen mellan arbetsgifvaren och arbetareföreningens hos arbetsgifvaren
anställde ombud.

Kunna desse ej förenas, skall tvisten, inom i lagen bestämd tid, hänskjutas
till arbetareföreningens styrelse, som har att söka komma öfverens
med arbetsgifvaren eller, där båda parterna äro organiserade, till de
respektive föreningarnas styrelser och, ifall enighet ej heller där han
ernås, till skiljemän enligt lagen den 28 oktober 1887. För att förebygga
missförstånd och häraf föranledt missnöje, böra jämväl alla öfriga
tvister behandlas sålunda, att om ena parten har någon önskan att framställa
till den andra, skall sådant ske skriftligen med bestämdt angifvande,
hvarom frågan gäller; och skall det åligga motparten att inom i lagen
bestämd tid efter delfåendet afgifva bestämd förklaring. Kan enighet
sålunda ej trätfas, skall ärendet behandlas på samma sätt, som här ofvan är
angifvet i fråga om skadestånd för brott mot bestämmelserna om uppsägningstid.
Under skriftväxlingstiden och intill dess tvisten blifvit af skiljemän
afgjord, må ingånget arbetsaftal ej brytas vid bestämd ansvarspåföljd.

Den eventuella anmärkningen, att mitt förslag skulle medföra allt
för invecklade förhandlingar mellan arbetare och arbetsgivare, torde ej
behöfva bemötas. Äger mitt förslag förutsättningar uti sig att bringa reda
i förhandlingarna och ernåendet af största möjliga rättvisa, så bör det erkännas,
att de häremot svarande besvären, enligt mitt förslag, äro ganska
obetydliga. Äger förslaget dessutom förutsättningar att i högre grad hindra
strejker och lockouter, så måste man erkänna, att man vunnit mycket
med litet besvär. Skulle det dessutom innebära en stäfjan af ömsesidig
godtycklighet och en sporre för de olika organisationerna att gifva sina
medlemmar den bästa möjliga utbildning, så utgör det en nationell vinst.
Och skulle slutligen genom förslagets realiserande arbetsgifvarnes och
arbetarnes intressen bättre än nu befrämjas, vore därigenom ett efterlängtadt
önskemål uppnådt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Den anmärkningen, att mitt förslag ej sysselsätter sig något med den
från visst håll framskjutna frågan om minimilöner och kollektivaftal, kan
ej äga någon vidare styrka, då dessa villkor ingalunda ens äro allmänt
kända, ännu mindre erkända och utan all gensägelse sakna förutsättningar
i våra öfriga förhållanden på området i fråga. Mitt förslag söker längst
möjligt bevara den individuella friheten och utvecklingsmöjligheten, hvilkas
bevarande själfva organisationen skall tjäna, alldeles som staten eller
det större samhället praktiskt sedt har till ändamål att skydda den enskildes
frihet och utveckling inom lagliga gränser. För öfrigt innebär mitt
förslag egentligen ej något annat än att lagligen fastställa hvad som för
närvarande allmänt och af båda parterna praktiseras och erkännes som
riktigt, nämligen att de här ifrågavarande parterna göra sitt bästa för att
tillfredsställa hvarandras önskningar, men, där ej detta låter sig göra, hänskjuta
sina angelägenheter till en skiljedomstol; hvarjämte mitt förslag,
genom att göra föreningarna till juridiskt ansvariga personer, sträfvar efter
att gifva möjlighet till verkställighet för sålunda afsagd dom. Skulle
minimiaflöning och kollektivaftal mot förmodan komma att i allmänhet
tillämpas hos oss, äger för resten mitt förslag förutsättningar att kunna
tillämpas för äfven denna eventualitet. Men, som sagdt är, den tiden
torde dels vara tämligen aflägsen, och dessutom kunna eu hel del af våra
arbeten omöjligen någonsin ställas under sådana aftal.

Vid den anmärkningen, att de tvistande parterna enligt denna lag
äro uteslutande hänvisade till skiljemän och icke, som i andra frågor, äga
att välja mellan laga domstol och skiljemän och ej heller kunna besvära
sig öfver skiljenämndens dom, bör man ej förbise, att tvister mellan parter
i många andra angelägenheter uteslutande afgöras genom skiljenämnd;
att det står ömse parter fritt öfverenskomma om så stort antal skiljemän
som helst, hvadan behandlingen från såväl juridisk som rent fackmässig
synpunkt bör kunna anses blifva fullt ut så förtroendeingifvande som
någon rimligtvis kan begära till och med vid någon laglig rättegång; att de
flesta leveranskontrakt, äfven sådana på flera hundra tusen kronors leveranser
på in- och utlandet, numera bestämma, att eventuella tvister skola
lösas genom skiljemän; att äfven svenska staten begagnar sig mycket allmänt
af sådana bestämmelser och att öfverexekutor äger ganska stor makt
att hindra verkställighet af en »mörk» skiljedom eller en dom, »däri skilj emännen
öfverskridit sitt uppdrag», hvadan ingen anledning finnes att från
donna synpunkt motsätta sig förslaget.

Att mitt förslag afser att mera gynna ena eller andra parten, torde

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

ingen kunna påvisa, och i hvarje fall har min afsikt varit och är, att
båda parterna skola behandlas lika.

Till sist beder jag få uttala den uppfattningen, att eu lag i den af
mig antydda riktningen sannolikt skulle komma att införa en i viss man
annan taktik emellan arbetare och arbetsgivare; att formliga kontrakt
dem emellan, långt mera än hvad nu är händelsen, sannolikt komme till
stånd, då man ju sedan hade större säkerhet för deras fullgörande; att
båda parterna med denna lag för ögonen rent af vore nödsakade att söka
uppfostra de sina till laglydnad; att plötsliga arbetsnedläggelser, strejker
och lockouter sedermera i allmänhet taget blefve otänkbara annat än i
förening med lagbrott; att uppstående önskningar nog i allmänhet alldeles
som nu komma mellan arbetsgivare och arbetare att regleras utan skriftliga
förhandlingar, men känslan af tillvaron af tydliga bestämmelser angående
förhandlingen parterna emellan skall i alla händelser utgöra ett
kraftigt medel att förhindra sådana utbrott af missnöje mellan arbetare
och arbetsgivare som hittills varit fallet.

På grund af hvad jag sålunda anfört vågar jag föreslå,

att Piksdagen måtte anhålla, det Kungl. Maj:t, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med af mig här ofvan angifna grunder, täckes utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lag som bestämmer:

a) arbetsgivare- och arbetareorganisationerna som juridiska personer, och

b) huru förhandlingar skola föras samt tvister afgöras mellan å ena
sidan sådana arbetareorganisationer och å andra sidan arbetsgivare, tillhörande
eller icke tillhörande arbetsgivareorganisationer.»

I sammanhang med berörda motion har utskottet till behandling förehaft
en inom Andra Kammaren af herrar L. G. Broomé, M. Sundström,
Johan I orselj, A. Thylander, S. II. Kvarnzelius och W. Johansson i Öija
väckt motion, n:o 137, däri föreslås, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kungl. Maj it anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och inför Riksdagen
framlägga förslag till lagstiftning, ägnad att trygga hvarje medborgares
rätt att, utan hinder från någons sida, bilda, ingå i eller tillhöra
föreningar.

Den till stöd för i sistberörda motion afgifna framställningen är af
följande lydelse:

»Enligt svensk rättsuppfattning betraktas föreningsrätten såsom en
allmän medborgerlig eller s. k. oförytterlig mänsklig rättighet. Att bilda
föreningar eller att ingå i och tillhöra redan befintliga sådana erkännes
sålunda såsom en laglig rättighet, hvilken icke utan vidare kan en medborgare
frånkännas eller frånhändas. Ett enskild! kontrakt, hvarigenom

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

någon afhäncles denna rätt, borde därför betraktas som ett sådant aftal,
som är lagstridigt och därför ej har någon bindande verkan. Denna föreningsrättens
helgd är, såsom anmärktes under denna frågas behandling
vid 1902 års riksdag, en naturlig följd af föreningssträfvandenas historiska
betydelse. Den yrkesfrihet, som efterträdde medeltidens skråväsende, har
visserligen skänkt samhällena bestående värden, men har därjämte under
industrialismens framsteg ledt till en allas strid mot alla, där den öfvermakt,
som det hopade kapitalet innebär, skrifver lagarna, och någon verklig
frihet för dem, som stå i beroende af denna öfvermakt, ej vidare förefinnes.
En sådan missriktning i utvecklingen har framtvungit sitt eget
botemedel uti sammanslutningar mellan individerna i ändamål att bereda
skydd åt den svage och genomföra den grundsatsen, att människorna böra
hjälpa i stället för att bekämpa hvarandra. En allt större utveckling och
fullkomning af föreningsrörelsen är därför under nuvarande förhållanden
en af de främsta sociala uppgifter, som föreligga. »Allas kamp för alla»
bör vara mottot för samhällsutvecklingen, och att för tillgodogörandet af
förmenta enskilda intressen söka kväfva solidaritetskänslan och lägga hinder i
vägen för den ur en sådan känsla framsprungna föreningsrörelsen är ett
brott mot de ideella lagar, som i tidernas längd skola leda mänskligheten
framåt till större utveckling och lycka. På grund af missuppfattning
rörande denna föreningsrätts betydelse ha på senare tiden många angrepp
mot densamma förekommit. Det inträffar ej så sällan, att personer i skilda
samhällsställningar af arbetsgivare, förmän eller andra öfverordnade trakasseras
ocli förföljas, därför att de anslutit sig till en för arbetsgivaren
eller den öfverordnade myndigheten misshaglig förening. Yi hänvisa i detta
afseende till de bilagor, som finnas bifogade doktor David Bergströms motion
n:o 127 vid 1902 års riksdag, samt de af motionären anförda exemplen
vid ärendets behandling i Andra Kammaren den 17 maj 1902. Med
dessa exempel för ögonen torde det ej vara för tidigt för Riksdagen att
allvarligt taga i öfvervägande, huruvida det ej kan vara erforderligt att
genom tydlig lagstiftning rikta allmänhetens uppmärksamhet därpå, att en
allmän medborgerlig rättighet sådan som föreningsrätten omöjligen kan
genom några slags bestämmelser eller överenskommelser bortkontraheras.
Vid behandlingen af denna fråga vid 1902 års riksdag framhölls såsom
det viktigaste skälet för ett afslag å motionen, att densamma endast afsåg
att skydda arbetarnes föreningsrätt, men icke arbetsgifvarnes, och att en
lagstiftning till skydd för föreningsrätten äfven borde innehålla bestämmelser,
som tryggade den enskildes rätt att slippa ingå i föreningar. Då det
emellertid torde vara lämpligast, att Kungl. Maj:t låter utarbeta ett förslag

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

till lagstiftning i detta syfte, torde vid ett sådant förslags utarbetande
äfven hänsyn kunna tagas till frågan om behöfligheten af stadganden i
sistnämnda båda afseenden, och lämpliga bestämmelser därom i lagförslaget
intagas.»

Sedan Riksdagen i eu den 10 maj 1899 till Kungl. Maj:t aflåten
skrifvelse begärt, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser, hvarigenom den rättsliga ställning,
hvilken kunde pröfvas böra tillkomma annan förening än sådan, som hade
ekonomisk verksamhet till sin uppgift, måtte lämpligen regleras, tillsatte
Kungl. Maj:t eu kommitté, som fick i uppdrag bland annat att utarbeta
förslag till lagstiftning i den af Riksdagen i berörda skrifvelse angifna
riktningen. Enligt hvad utskottet bär sig bekant, har numera till Kungl.
Maj:t öfverlämnats ett af denna kommitté afgifvet förslag till lag om registrerade
föreningar för annan än ekonomisk verksamhet. Då i dylika
föreningar gifvetvis inbegripas arbetsgivare- och arbetareorganisationer, och
den af herr Räf väckta frågan om sådana organisationers rättsliga ställning
sålunda redan är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende, samt proposition i
anledning af berörda lagförslag torde vara att snart förvänta, förefinnes,
enligt utskottets åsikt, icke någon anledning för Riksdagen att nu upptaga
frågan till behandling. Utskottet anser därför, att herr Rafs motion
i denna del icke bör föranleda till någon Riksdagens åtgärd.

Beträffande åter den af samme motionär väckta frågan om, på hvad
sätt tvister mellan arbetsgivare och arbetare lämpligen böra lösas eller
förekommas, så förelåg, såsom motionären antydt, vid sistlidet års riksdag
till behandling en kungl. proposition med förslag till lag om medling i
dylika tvister. Denna proposition, som var föranledd af en skrifvelse från
Riksdagen, bifölls i hufvudsakliga delar af Andra Kammaren, men afslogs
af Första Kammaren, där dock sympatier uttalades för en lag i den riktning
Kungl. Maj:t föreslagit. Grundtanken i densamma var, att parterna
i eu arbetshäst icke borde tvingas att åvägabringa ett förliknings- eller
skiljedomsförfarande, hvarför lagförslaget också inskränkte sig till vissa
åtgärder, som åsyftade att söka förmå arbetsgivare och arbetare att på
frivillighetens väg lösa uppkommande arbetstvister antingen genom öfverenskommelse
eller genom deras hänskjutande till skiljedom. Till vinnande
af detta syfte föreslogs därför, att för särskilda distrikt inom landet skulle
tillsättas offentliga funktionärer med uppdrag att verka i antydda syftet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40. 9

I denna fråga har herr Räf ställt sig på en motsatt ståndpunkt, i
det han i sin motion föreslår en lagstiftning, som i hufvudsak skulle innehålla,
att tvister mellan arbetsgivare och arbetare, sedan efter förda underhandlingar
dem emellan det visat sig, att enighet ej kunnat uppnås,
ovillkorligen skulle hänskjutas till skilj omän, öfver hvilkas dom parterna
sedermera icke skulle få klaga.

En lagstiftning i denna riktning kan utskottet för sin del icke gilla,
utan anser, att en lag af ifrågavarande slag bör vara byggd på samma
princip som den af Rungl. Maj :t vid sistlidet ars riksdag föreslagna.
Utan att närmare ingå i bedömande af de detaljbestämmelser, som herr
Räf ansett böra inflyta i den af honom föreslagna lagen, finner sig utskottet
därför böra afstyrka bifall till herr Rafs motion jämväl i denna del.

Hvad härefter angår frågan om en lagstiftning för tryggande af föreningsrätten,
hvarom motionen n:o 137 rör sig, så hafva motionärerna
ansett rätten att bilda föreningar eller att ingå i och tillhöra redan befintliga
sådana vara af den natur, att denna rätt icke skulle kunna eu
medborgare frånkännas eller frånhändas, och ett aftal, hvarigenom någon
af händes denna rätt, vara lagstridigt och därför också utan bindande verkan.
Denna uppfattning kan utskottet icke dela; och ansluter sig utskottet
härutinnan till 1902 års lagutskotts uttalande i frågan. Nämnda utskott
yttrade, att, hur högt man än med skäl kunde skatta sammanslutningens
värde för vinnande af ändamål, som stode öfver individens förmåga, det
dock torde vara att gå för långt att anse föreningsväsendet vara en angelägenhet
af den allmänt mänskliga eller medborgerliga beskaffenhet, att ett
aftal, hvarigenom man för särskilda fall afstode från att ingå i en eller
flere’ föreningar, icke skulle böra tillerkännas giltighet, samt att det än
mer skede mot utskottets rättsuppfattning att anse ett dylikt aftal utgöra
en handling af den art, att straff borde stadgas för den, som påkallat avtalet.
Nuvarande lagutskott kan icke heller finna annat, än att en lagstiftning,
som förklarade aftal af ifrågavarande slag för ogiltiga eller stämplade
den, som påkallat ett sådant aftal, som lagbrytare, skulle vara ett
obehörigt ingrepp i de enskildes aftalsfrihet. Likaväl som det böi sta
hvarje arbetare fritt att bestämma, hos hvem han vill arbeta, likaväl bör
det tillkomma hvarje arbetsgivare att själf få afgöra, hvem han vill antaga
i sitt arbete och hvilka kvalifikationer en arbetare därför skall äga. Äfven
om, såsom motionärerna ifrågasatt, vid den föreslagna lagstiftningen hänsyn
också toges till såväl arbetsgifvarnes rätt att sammansluta sig till föreningar
som den enskildes berättigade intresse att, om lian så önskade, slippa
ingå i en förening, torde i allt fall, med den utveckling föreningsrörelsen
Bill. till Likså. Prof. 1004. 7 Sami. 32 Haft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

efter hand fått, med säkerhet kunna antagas, att en sådan lagstiftning i
stället för att medföra föreningsfrihet skulle leda till föreningstvång i ännu
högre grad, än som hittills på arbetarnes sida förekommit.

Störa praktiska. svårigheter skulle för öfrigt, enligt utskottets åsikt,
möta vid en lagstiftning af ifrågavarande slag.

På grund af det anförda får utskottet alltså hemställa:

l:o) att herr Rafs motion n:o 11 mom. a) icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

2:o) att samma motion mom. b) icke heller må af
Riksdagen bifallas; samt

3:o) att ifrågavarande motion n:o 137 icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 mars 1904.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

i fråga om punkt 3:o

af herrar Zetterstrand och Staaff, hvilka yttrat:

»För vår del hafva vi ansett en del påvisade ingrepp i arbetarnes
rätt att sluta sig till de föreningar, de själfva önska, gifva god grund för
ett öfvervägande af möjligheten att genom lagstiftningens mellankomst
häfda föreningsfriheten. En sådan lagstiftning torde emellertid — ifall
den blott skall bestå i ett fastslående af föreningsfrihetens princip —
blifva af tvifvelaktigt värde. Skulle den åter söka genom ingående
i detaljer träffa särskilda former af obehöriga ingrepp i föreningsrätten,
synes den möta stora praktiska svårigheter. Denna vår uppfattning
stödja vi bland annat på beskaffenheten af det lagförslag i sådan riktning,
som förevarit i Norge och hvilket knappast synes oss efterföljansvärdt.
Ehuru vi således hysa sympatier för motionens grundtanke och

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

ingalunda kunna ansluta oss till utskottets motivering, hafva vi icke
ansett oss kunna förorda en skrifvelse i ämnet, utan inskränka oss till
samma hemställan, hvartill utskottet kommit.»

samt af herr Lindhagen, som anfört:

»Föreningsrätten är i likhet med den närstående församlingsrätten en
s. k. allmänt medborgerlig rättighet. Visserligen uppräknas den ej särskilt
bland de förmåner, som enligt 16 och 86 §§ regeringsformen tillförsäkrats
svenska medborgare. Men den är likafullt erkänd af oshrifven
lag, grundad på förhållandenas natur och gammal rättsuppfattning.

Såsom jag försökte utveckla i en reservation till lagutskottets åberopade
år 1902 afgifna betänkande, är denna föreningsrättens helgd särskild!
en naturlig följd af föreningssträfvandenas historiska betydelse.
Den allas frihet, som efterträdde medeltidens skråväsende, har visserligen
skänkt samhällena bestående värden. Men i tillämpningen har den, särskildt
under industrialismens framsteg, jämväl ledt till en allas strid mot
alla, där öfvermakten skrifver lagarne och någon verklig frihet för de
flesta icke vidare förefinnes.

Denna missriktning uti utvecklingen har framtvungit sitt eget botemedel
uti sammanslutningar mellan individerna i ändamål att bereda
skydd åt den svage och genomföra den grundsatsen, att människorna
böra hjälpa i stället för att bekämpa hvarandra.

Fn allt större utveckling och fullkomning af föreningsröreisen är
därför under nuvarande förhållanden en bland de främsta uppgifter, som
föreligga. Att söka hindra denna oemotståndliga rörelse är, såvidt jag
förstår, ett fåfängt företag och tillika ett brott mot de ideella lagar, som
i tidernas längd skola leda mänskligheten till större lycka.

Kär nu emellertid en dylik allmänt medborgerlig rättighet af den
ena eller andra anledningen trädes för nära, uppstår behof att värna densamma
äfven genom positiv lagstiftning. I första hand framställer sig då till
öfvervägande, huruvida i grundlagen böra införas bestämmelser, hvarigenom
själfva grundsatsen uttryckligen fastslås.

Så var förhållandet, då församlingsrätten af mången ansågs hotad
genom det sätt, hvarpå ordningsstadgans för rikets städer bestämmelse om
anmälan af föredrag i vissa fall hade tillämpats. Vid riksdagarne 1890, 1892
och 1893 väcktes motioner om upptagandet af denna medborgerliga rättighet
i någon af förenämnda paragrafer i regeringsformen. Konstitutionsutskottet
afstyrkte vid alla tre tillfällena detta förslag. Utskottet åberopade därvid, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

1862—1863 års Ständer i skrifvelsen renande den då antagna nya strafflagen
anmärkte beträffande stadgandet i nuvarande 15 § af 10 kapitlet,
att detsamma »förutsätter samlingsfriheten såsom gifven», och då äfven
enligt utskottets mening församlingsfriheten utan särskild bestämmelse
»anses såsom i sakens natur gifven», fann utskottet obehöfligt att i grundlagen
införa bestämmelse till densammas bekräftande. Denna uppfattning
godkändes alla gångerna af Första Kammaren, hvaremot Andra Kammaren
med anledning af de kränkningar af församlingsrätten, som ansågos hafva
förekommit, vid de två sista tillfällena antog ett tillägg till 86 § regeringsformen,
innefattande en definition på församlingsrätten samt en föreskrift,
att närmare bestämmelser i afseende å denna rätts utöfvande meddelas
genom lag, som stiftas i den ordning 87 § 1 mom. stadgar.

De synpunkter, som vid dessa tillfällen framfördes om församlingsrätten,
gälla naturligtvis i hufvudsak äfven beträffande föreningsrätten.
Af intresse härutinnan äro de uttalanden, som gjordes år 1891 af ett
Andra Kammarens tillfälliga utskott uti ett utlåtande rörande väckt motion
om ändringar i de församlingsrätten berörande administrativa stadganden.
»Församlingsfriheten», säger utskottet, »intager i samhällen med utveckladt
offentligt lif en knappast mindre viktig plats bland medborgerliga rättigheter
än tryckfriheten. I vår tid, för hvilken frivillig samverkan mellan
medborgare till främjande af allehanda allmänna intressen och syftemål är
ett utmärkande drag, har föreningsväsendet uppnått en utbredning som
aldrig tillförene sedan medeltiden, och församlingsväsendet står i omfattande
betydelse knappast efter sin motbild under antiken, medan det öfverträffar
den i mångfalden af sina uppgifter. Yid sidan af det tryckta ordet utgör
församlings- och föreningsväsendet ett hufvudmedel för samhällsutvecklingen.
Det kan sägas, att om tryckfriheten är det nutida fria samhällets
ena lunga, så är förenings- och församlingsfriheten dess andra». Men
vidare yttrade utskottet, att »medan församlingsrätten i vårt land varit i
äldre tider rätt bristfälligt erkänd af lagstiftningen och äfven af senare
tiders administrativa lagstadganden betydligt inskränkts samt ännu mera
i praktiken kringskurits, har däremot föreningsrätten varit i jämförelsevis
hög grad hållen i helgd». Och anförde utskottet äfven särskilda bevis
därpå.

Tiderna förändras emellertid. Nu är det föreningsrättens vara det
gäller. I den allt mer tillspetsade striden mellan kapital och arbete hafva
arbetarorganisationerna blifvit det förnämsta maktmedlet i arbetarnes händer.
Man bör därför ej förundra sig öfver, att arbetsgifvarne, i den mån
de ej ännu förstått att, stödda på egen organisation-, inslå på förhandlings -

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

vägen, ofta söka i möjligaste mån komma till lits hvarje sådan utöfning
af arbetarnes föreningsrätt, som gör deras sammanslutningar starka och
kampdugliga. Af de tabeller, som åtfölja förliknings- och skilj enämndskommitténs
år 1901 afgifna betänkande, framgår ock, att de senaste tidernas
strider mellan arbetare och arbetsgivare i en mängd fall gällt de förres
föreningsrätt. Det mest uppseendeväckande exemplet härpå var sågverksägarnes
i Sundsvall anlopp år 1899 mot arbetarnes anslutning till sin
landsorganisation, hvilket också ledde till, att all själfständig arbetarorganisation
inom sågverksrörelsen norr om Gäfledistriktet i själfva verket krossades.

Under sådana förhållanden är det klart, att meningar skola framkomma,
som fordra lagstadgadt skydd för föreningsrätten. Men å andra sidan är
tidpunkten äfven synnerligen ogynnsam för att kunna genomföra detsamma.
Tecknen tyda till och med på, att denna frågas upptagande kommer på
många håll att samla ett öfvervägande intresse för en parallell-lagstiftning
med uppgift i själfva verket att förhindra allt för stor tillslutning till
arbetarnes fackorganisationer. Början härtill gjordes i viss mån redan
genom den år 1899 antagna ändringen i 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.
Särskildt vansklig ställer sig uppgiften också därför, att det i förevarande
fall ej kan göra till fyllest att införa ett allmänt stadgande om föreningsrätten
i grundlagen. Det fordras utan tvifvel ett verksammare ingripande medelst
tillitande af utvägar, hämtade från andra lagstiftningsområden.

I första hand riktas därvid uppmärksamheten på strafflag sbestämmelser,
som ju utgöra ett yttersta medel för värnande af allmänna intressen och
enskilda rättigheter.

På denna väg sökte man slå in enligt ett norskt lagförslag, som i
anledning af åtskilliga framställningar om lagstadgadt skydd för arbetarnes
politiska rättigheter och föreningslif framlades af regeringen för 1902
1903 års storting, men efter vidlyftiga öfverläggningar förföll. Detta lagförslag
upptog, utom åtskilliga andra saker, uti sin 1 § den bestämmelsen,
att den, som på otillbörligt sätt sökte hindra någon att bilda'' eller deltaga
i bildandet af eu fackförening cllerjatt öfva inflytande på någons inträdande
i eller kvarstående såsom medlem af en registrerad fackförening eller
på lians deltagande i en sådan förening eller som medverkade härtill,
skulle straffas enligt 105 § i borgerliga strafflagen. På samma sätt straffades
den, som i arbetsaftal eller genom bestämmelser i arbetskontrakt eller
reglemente sökte hindra någon underordnad från att utanför arbetstiden
bilda eller deltaga i bildandet af någon fackförening eller att utöfva inflytande
på hans deltagande i någon sådan förening, som i 2 ^ omnämndes,
eller medverkade därtill. Uti 2 § stadgades, att med fackförening förstods

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

i lagen enhvar förening af arbetare eller arbetsgivare eller hvarje förbund
af sådana föreningar, som hade till ändamål att på lagligt sätt främja
medlemmarnes intressen.

En lag af nu angifvet innehåll bör emellertid enligt min uppfattning
endast i yttersta nödfall komma till stånd. Utom den ganska stora svårigheten
för domstolarne att rätt tillämpa en sådan lag, framställer sig såsom
en oafvislig grundsats, att det i längden ej kan leda till någon lycklig påföljd
att söka lösa den sociala frågan med straffhot, som går utöfver den
borgerliga lagens straffbestämmelser för lagstridigt tvång i allmänhet.

Någon nödvändighet att nu inlåta sig på en ur olika synpunkter så
vansklig lagstiftning kan ej heller sägas föreligga. Motionärerna synas
själfva i likhet med 1902 års motionär närmast hafva såsom en första
uppgift velat framhålla angelägenheten, att villkor i arbetsaftal, hvarigenom
arbetstagare frånhändts rätt att tillhöra vissa föreningar, icke måtte äga
giltighet. Detta är en fråga, som närmast faller under den allmänna civillagen
och bör kunna genom den verkningsfullt ordnas.

Den viktiga delen af aftalsrätten, som berör frågan om begränsningen
af aftalsfriketen, är nämligen hos oss ett mycket oarbetadt område. Lagen innehåller
inga allmänna föreskrifter, i hvad mån villkor, som betingas, skola
anses ogiltiga. Och rättsteorien har icke på något afgörande sätt fastslagit
några ledande grundsatser i detta afseende. Rättstillämpningen är
också under sådana förhållanden ytterst vacklande och mest böjd att tillåta
så få undantag som möjligt från aftalsfrihetens grundsatser.

Frånsedt de fall, då i någon speciallag ett visst kontraktsvillkor uttryckligen
frånkänts bindande verkan, får man väl i allmänhet antaga, att
kontraktsvillkor, som strida mot ett speciellt lagbud eller lagstiftningens
ledande grundsatser eller mot sedlighet eller allmän ordning, icke böra
vara tillåtna. Till dylika villkor måste i främsta rummet hänföras allt
bortkontraherande af medborgerliga fri- och rättigheter.

Hvad nu särskilt angår föreningsrätten, så fram drogos vid denna
saks senaste behandling i Riksdagen många belysande exempel på kontrakt,
. i hvilka arbetsgivare förbjudit sina arbetare att ansluta sig till
föreningar eller vissa dylika vid äfventyr att genast varda skillda från sina
anställningar och därmed förenade förmåner, bland hvilka senare ofta inbegrepos
järn väl. innestående intjänad aflöning och inbetalda afgifter till hjälpkassor.
Visserligen kan nu lagen icke förbjuda eu arbetsgivare att, utan angifvande
af någon anledning, i sitt arbete antaga hvem han vill. Men om
eu arbetsgivare med begagnande af den maktfullkomlighet, förhållandena
gifva honom, uti aftalen med sina arbetare gör uttryckliga förbehåll af

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

nyss angifven beskaffenhet, så bör ej samhället med sin exekutiva myndighet
gå arbetsgifvaren till hända för att bringa ett sådant förbehåll i verkställighet.
Ty detta villkor strider mot den af samhället hvarje medborgare
af ålder tillerkända föreningsfrihet och är ett brott mot de ideella utvecklingslagar,
som denna frihet på sätt ofvan framhållits är afsedd att
tjäna. Då det emellertid är mycket ovisst, hur rättsskipningen skall ställa
sig till denna sak, så måste det medgifvas, att i detta afseende en tydlig
lagstiftning är af behofvet påkallad.

Motionärerna hafva ifrågasatt, att lagstiftningen äfven borde omfatta
skydd för arbetsgifvarnes föreningsrätt. Ehuru något behof häraf ännu
ej mig veterligen visat sig, så är ju detta i alla fall en riktig konsekvens,
som äfven upptagits af det förenämnda norska lagförslaget. Därigenom
vinnes ju ock ett uttryck för det åskådningssätt, som i arbetarnes och
arbetsgifvarnes ömsesidiga sammanslutningar ser det medel, som allt mer
skall leda till, att stridsställningarne utbytas mot förhandlingar, ur hvilka
i sin ordning småningom skall framgå förståelse af de olika intressena
och moderation i metoderna för deras tillvaratagande.

1 sitt slutliga yrkande gå motionärerna ännu längre och begära en
lag, alfattad så, att den bereder skydd för all föreningsrätt. Möjligheten
häraf bör naturligtvis tagas i öfvervägande vid ett lagförslags affattning.
Den föreliggande frågan leder i själfva verket till ett framhållande af bristen i
allmänhet på föreskrifter rörande inskränkningar i aftalsfriheten, hvilken sak
bör i hela sin vidd komma under bedömande i sammanhang med fortsättningen
af det pågående skandinaviska lagstiftningsarbetet på obligationsrättens
område.

Till sist hafva motionärerna erinrat, att yrkanden framkommit därom,
att en lagstiftning till skydd för föreningsrätten äfven borde innehålla
bestämmelser, som skyddade de enskilde mot tvång att ingå i föreningar.
De ifrågasätta, att frågan om behöfligheten af stadganden i detta afseende
äfven tages under öfvervägande, ehuru något slutligt yrkande därom ej
af dem framställts. Ett obetingadt likställande af dessa angelägenheter är
emellertid missvisande och leder hufvudfrågan in på afvägar, där föreningsrätten
lätt råkar i bakhåll för ogunstiga anslag mot densamma. Det är gifvetvis en
viktigare fråga att skydda föreningsrätten, hvilken, såsom ofvan utvecklats,
främjar en förnuftig samhällsutveckling, än att lägga sig vinn om, att personer,
som ej hafva känsla härför, må undgå att sluta sig till tidens kraf, hvarmed
de dock skulle främja både samhällets och sitt eget bästa. Däremot är
det klart, att allt i vanlig bemärkelse rättsstridigt ingrepp i den personliga
friheten bör äfven i hvarje fall beifras. Men behörigt skydd i detta

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

afseende förefinnes redan i de allmänna straffbestämmelserna för rättsstridigt
tvång. Man har till och med här gått längre i skydd mot s. k. föreningstvång
än för föreningsfrihet. Ty år 1899 genomfördes alldeles
nya straffrättsprinciper blott i det speciella ändamålet att särdeles verksamt
skydda icke organiserade arbetare från påtryckningar från de organiserades
sida och därigenom äfven i viss mån bevara de förra från nödvändigheten
att ansluta sig till arbetarorganisationen. I hvad mån något
utrymme kan förefinnas för den sålunda framförda synpunkten äfven inom
kontraktslärans mera neutrala område, må vara en öppen fråga, som bör
vinna det beaktande den ur allmän och rättslig synpunkt förtjänar.

Af det sagda framgår således, att tidsförhållandena gifvetvis ej gynna ett
lugnt och oväldigt öfvervägande af föreningsrättens samhälleliga betydelse.
Men just då är det särdeles nödvändigt att ej glömma bort att framhålla
densamma. Det gäller därvid att först fastslå, att föreningsrätten i vårt
land af ålder är en allmänt medborgerlig rättighet, hvilken visserligen skulle
ytterligare befästas genom dess omnämnande i grundlagen. Vidare bör man,
synes det mig, helst nöja sig med det straffskydd, som föreningsrätten
äger i straffbestämmelserna om rättsstridigt tvång utan att påkalla sådana
extra straffåtgärder, som år 1899 infördes för ett motsatt ändamål. Men däremot
erfordras tydliga civillagsbestämmelser, som utesluta samhällets medverkan
till verkställighet af villkor vid aftal, hvarigenom någondera kontrahenten
utan verklig frihet afhändts ifrågavarande medborgerliga rättighet.

Jag hemställer alltså:

att Riksdagen i anledning af herrar L. G. Broomés
m. fi:s motion måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande,
i hvad mån civillagsbestämmelser kunna meddelas i
syfte att laga verkan må frånkännas sådana vid aftal
fastade villkor, hvarigenom någondera kontrahenten och
särskildt arbetare eller arbetsgifvare afhändts rätt att
bilda, ingå i eller tillhöra förening, som har till ändamål
att på lagligt sätt främja medlemmarnes intressen,
äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag till lagstadganden,
hvartill detta öfvervägande kan föranleda.»

STOCKHOLM, O. L. SVANBÄCKS BOKTRYCKERI, 1904.