Lagutskottets Utlåtande N;o 40 (Utlåtande 1902:LU40 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N;o 40.

N:o 40.

Ank. till Riksd. kansli den 8 April 1902, kl. 3 e. m*

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse
af 26 § 1 mom. samt 30 § i lagen angående tillsättning
af presterliga tjenstår den 26 oktober 1883.

Lagutskottet har till förberedande behandling mottagit två särskilda
inom Andra Kammaren väckta motioner, i bvilka föreslås ändring af gällande
bestämmelser angående rösträtt vid prestval.

Den ena af dessa motioner, n:o 17, bar afgifvits utaf herr C. Olsson
i Viken, som hemstält, att Riksdagen ville för sin del antaga följande
ändrade lydelse af 26 § 1 mom. i lagen angående tillsättning af presterliga
tjenster den 26 oktober 1883:

»Rösträtt vid prestval tillkommer — — — — — — -— — — —

och att icke heller någon må för andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet
utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar emot en
femtiondedel af kommunens hela fyrktal, eller i något fall för högre röstetal
än ett tusen röster. Uppkommer vid — — — — — — —. — •—

skall bråktalet bortfalla.»

Uti den andra af ofvan berörda motioner, n:o 86, har herr J. Nydal
framstält förslag derom, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att samma
lagrum skall erhålla följande ändrade lydelse:

»Rösträtt vid prestval tillkommer en hvar, som i församling, der sådant
val skall anställas, eger rättighet att i kyrkostämmas öfverläggningar och
Bill. till Bilcsd. Prof. 1902. 7 Sami. 32 Käft, (No 40.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

beslut deltaga; och gäller vid valet, i afseende på rösträttens utöfning och
öfverlåtande på annan person, hvad för kyrkostämma är stadgadt. I församling
å landet eger hvarje röstande en röst.»

Herr Hy dals motion åsyftar jemväl ändring i nuvarande föreskrifter
angående ordningen för prestval förrättande, i hvilket hänseende ifrågasattes,
att 30 § 1 mom. af förevarande lag må erhålla följande lydelse:

»Valet skall, der så äskas, förrättas med slutna sedlar».

Till gemensam behandling med sistnämnda motion i dess senare
del har lagutskottet förehaft en af herr H. A. Seger däld inom Andra
Kammaren väckt, till utskottet öfverlemnad motion, n:o 37, hvilken
likaledes afser åstadkommande af ändrade bestämmelser angående ordningen
för utöfvande af rösträtt vid prestval. I sådant syfte föreslås, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och
framläggande för Riksdag och kyrkomöte af förslag till sådan ändring af
30 § i förberörda lag, att andra momentets sista stycke ntbytes mot bestämmelser
af hufvudsaklig innebörd, att det må vara röstberättigade tilllåtet
att sjelfva afgöra, huruvida de vilja vid prestval rösta utan upprop
i den ordning de anlända till kyrkan och framträda till valbordet, samt
att vidtaga vissa andra anordningar för underlättande af rösträttens ut
öfvande.

Herr Olsson har till stöd för sitt förslag anfört följande:

»Det lär väl knappast numera af någon tänkande menniska bestridas,
att den begränsning af den kommunala rösträtten på landet, som af 1900
års Riksdag genomfördes, hvarigenom det absoluta röstmaximum sattes till
5,000 röster och det relativa till 1/io af kommunens hela fyrktal, var en
af behofvet påkallad reform — skada blott, att den, enligt min tanke,
icke var tillräckligt genomgripande. Men om det redan vid kommunalstämmobeslut,
som ju vanligen röra sig på det ekonomiska området, måste
anses obilligt och skadligt, att allt för stort inflytande inrymmes åt de
ekonomiskt starkaste inom kommunen, så är detta i vida högre grad
fallet vid prestval. Här är det icke några ekonomiska intressen, som stå
på spel för dem, som lemnat de största bidragen till kommunens inkomster;
de fenster, som en rätt församlingsherde är i stånd att prestera åt
de enskilda församlingsmedlemmarne, kunna icke graderas efter någon
penningskala eller öfver hufvud på förhand beräknas, de stå gifvetvis i
ett visst beroende af den enskildes behof, när de icke äro af ren expeditions-natur,
i hvilket fall de dock, om jag så får säga, snarare böra beräknas
efter hufvudtalet än efter fyrktalet. Det ligger alltså i sakens
natur, att prestera enibetsverksiimhet icke rätteligen kan sägas vara af

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

större betydelse för innehafvarne af högre fyrktal såsom sådana än för
öfriga församlingsmedlemmar. Månne icke det är ett liknande resonnement,
som föresväfvat lagstiftaren, då det stadgades t. ex., att nämndemän
skola väljas efter hufvudtal. Det strider för öfrigt mot kristendomens
anda och undergräfver statskyrkans auktoritet, att församlingsherden skall
känna sig kallad att företrädesvis betjena de rika, hvartill eu och annan
kan känna sig frestad, då han vanligen hufvudsakligen har dessa att tacka
för sitt val.

Delvis har man tagit hänsyn till dessa ofta andragna skäl, då man
1883 affattade den nu gällande »lagen angående tillsättning af presterliga
tjenster», hvars § 26 mom. 1 är af följande lydelse:

''Rösträtt vid prestval tillkommer en hvar, som i församling, der sådant
val skall anställas, eger rättighet att i kyrkostämmas öfverläggningar
och beslut deltaga; och gäller vid valet i afsende på röstberäkning samt
rösträttens utöfning och öfverlåtande på annan person, hvad för kyrkostämma
är stadgadt, dock med den jemkning i församling å landet, att
rösträtt, som tillkommer någon för andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet,
icke må åtnjutas för mera än en femtedel af det röstetal, hvilket
eljest bort tillkomma honom enligt den för omröstning å kyrkostämma
gällande röstgrund, och att icke heller någon må i valet deltaga med
större röstetal för jordbruksfastighet än eu femtedel och för andra beskattningsföremål
än en femtiondedel af församlingens hela röstetal å kyrkostämma.
Uppkommer vid den beräkning af rösträtt ensamt bråktal, åtuiutes
derför en röst; uppkommer jemte helt tal bråktal, skall bråktalet
bortfalla.’

Men äfven om man antoge, att denna här stadgade begränsning af
rösrätten vid prestval vore relativt väl afvägd, så länge den kommunala
rösträtten på landet saknade begränsning, så vågar jag dock påstå, att så
icke är förhållandet, sedan de kommunala rösträttsbestämmelserna blifvit,
åtminstone i ringa mån, bragta i öfverensstämmelse med moderna rättsbegrepp.
Nog måste man medgifva det orimliga i, att t. ex. för jordbruksfastighet
å kommunalstämma blott får röstas för Vio af kommunens
hela fyrktal, men vid prestval, der man egentligen borde räkna med personer,
icke med fyrkar, der får röstas med Vs af församlingens hela fyrktal;
alltså blir högsta tillåtna röstetalet i senare fallet dubbelt så stort
som i det förra. Församlingsmedlemmarnas rätt att sjelfva utse själasörjare
är sannerligen tillräckligt kringskuren både af Kong!. Maj:t och
domkapitel, utan att kommunala fyrk-kungar skola ytterligare bidraga till
att göra denna rätt illusorisk.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Man invänder kanske, att rösträtten vid prestval blifvit ytterligare
begränsad genom utfärdandet af lagen af 9 november 1900, i ty att ordet
»röstetal» i lagen af 26 oktober 1883 numera icke skulle vara liktydigt
med fyrktal, såsom förut var händelsen, utan att med röstetal skulle menas
fyrktalet, vederbörligen reduceradt i och för röstberäkning vid kommunalstämma,
i enlighet med lagen af 9 november 1900. Lagutskottet vid
1901 års riksdag sökte vid behandlingen af en motion af herr J. P.
Jansson i Saxliyttan göra gällande denna egendomliga åsigt. För min del
kan jag icke förstå, huru ändring i eu lag kan liksom i släptåg föra med
sig en faktisk, om också icke formel, ändring af en helt annan lag, som
till på köpet, såsom jag strax skall påpeka, är af annan natur, utan att
ett ord nämndes om den senare lagen vid frågans behandling i Riksdagen.
Hade lagutskottet haft rätt, kan jag icke fatta, hur Kongl. Maj:t utan
vidare kunde sanktionera lagen om begränsningen af den kommunala rösträtten
på landet, då den faktiska ändringen af lagen angående tillsättning
af presterliga tjenster, som skulle vara ett corollarium af den förra lagen,
kräfde kyrkomötets bifall, såsom varande af kyrkolags natur. Också
reserverade sig mot lagutskottets utlåtande 4 andrakammarledamöter, som
bland annat yttrade: »vill man anse, att härigenom (genom den kommu nala

rösträttsbegränsningen) skett en ändring (af 26 § i lagen af 26 oktober
1883) äfven i sak, kvilket nog ej varit meningen, så kommer författningen
derigenom att understundom blifva mycket svårtillämplig.» Jag
anser derför, att nämnda paragraf i lagen kräfver ändring redan af det
skäl, att den är föremål för olika tolkning och alltså med säkerhet måste
vålla trassel vid prestval och oupphörliga klagomål inför högre myndighet.

Men äfven om 1901 års lagutskotts tolkning blefve allmänt gällande,
så komme det oformliga dock att esomoftast inträffa, att vid prestval en
person kunde förfoga öfver betydligt större antal röster än vid kommunalstämmobeslut.

Såsom jag förut antydt, såge jag helst, att jag med någon utsigt till
framgång, kunde föreslå en lagändring derhän, att rösträtten vid prestval
blefve beräknad efter hufvudtalet, men då man härvidlag måste räkna
med sådana faktorer som Första Kammaren och kyrkomötet, måste jag
nöja mig med ett litet steg i den rigtningen, som dessutom nära ansluter
sig till bestående förhållanden. Det har uppenbarligen varit lagstiftarens
mening, att på landet rösträtten vid prestval för andra beskattningsföremål
än jordbruksfastighet skulle vara jemstäld med den i stad, låt vara att i
i stad ett absolut röstmaximum tillkom. Jag vågar här icke heller yrka
på, att nämnda rösträtt för andra beskattningsföremål å landet må in -

Lagutskottets utlåtande N:o 40.

skrankas mera, an fallet är i stad; må blott på landet, såväl som i stad,
samma absoluta röstmaximum fastställas, hvilket, då ju 10 fyrkar motsvara
1 bevillningskrona, skulle på landet utgöra 1,000 röster. Bibehålles den
nu gällande bestämmelsen, att rösträtt, som tillkommer någon för andra
beskattningsföremål än jordbruksfastighet, icke må åtnjutas för mera än
Vs af det röstetal, hvilket eljest bort tillkomma honom, så skulle detta
röstmaximum motsvara 5,000 röster för jordbruksfastighet, hvilket just är
det absoluta kommunala röstmaximum på landet. Hvad rösträtten vid
prestval för jordbruksfastighet beträffar, så vågar jag icke begära mera,
än att den må inskränkas på samma sätt, som har skett med rösträtten
på kyrkostämma å landet.»

Herr Hydal har åberopat följande motivering:

»IJti 26 § af lagen angående tillsättning af presterliga tjenster den
26 oktober 1883 föreskrifves, bland annat, att rösträtten vid prestval
skall beräknas enligt samma grund, som för kyrkostämma finnes stadgad,
dock med den jemkning i församling å landet, att för andra beskattningsföremål
än jordbruksfastighet rösträtt icke får åtnjutas för mer än en
femtedel af det vid kyrkostämma medgifna röstetalet, och att ingen får i
valet deltaga med större röstetal för jordbruksfastighet än en femtedel och
för andra beskattningsföremål än en femtiondedel af församlingens hela
röstetal å kyrkostämma.

Den kommunala rösträtten ligger sålunda till grund för rösträtten
vid prestval, och för den senare äro vissa röstmaxima faststälda, hvarmed
lagstiftningen åsyftat att åt den större förmögenheten inrymma ett något
mindre inflytande vid prestval än å kyrkostämma. Efter tillkomsten af
dessa bestämmelser har emellertid en begränsning af den kommunala rösträtten
på landet genomförts, hvilken omständighet haft till följd, att församlingens
hela röstetal å kyrkostämma, hvilket förut var i det närmaste
liktydigt med fyrktalet inom församlingen, numera kan vara väsentligt
lägre än detta. Härigenom synes eu, låt vara oafsedd, ytterligare inskränkning
af de högsta röstetalen vid prestval i landsförsamling hafva egt rum.
Om så är, torde dock 26 § af lagen om tillsättning af presterliga tjenster
böra erhålla eu i någon mån ändrad lydelse.

Med detta har jag emellertid icke velat säga, att §:n i fråga skulle
blifva tillfredsställande genom en omredigering, som blott afsåge dess ordalydelse,
men ej dess innehåll. Mot den inskränkning af rösträtten vid
prestval, hvilken under förutsättning, att med ordet röstetal i 26 § skall
förstås icke fyrktal, utan antal röster, måste anses hafva förorsakats genom

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

den i lagen den 9 november 1900 genomförda begränsningen af den
kommunala rösträtten på landet, är till en början att anmärka, att denna
inskränkning icke i nöjaktig grad motsvarar den reducerade rösträtten
i kommunala angelägenheter, hvilken nyssnämnda lag medfört, och att
sålunda en rubbning åstadkommits nti de eu gång faststälda förhållandena
mellan den kommunala rösträtten och rösträtten vid prestval. Att
så är förhållandet kan man lätt öfvertyga sig genom att antaga ett
exempel.

Om jag tänker mig eu församling, hvars hela antal fyrkar utgör
20,000, så fördelade, att blott två bland församlingens röstegande hafva
så höga fyrktal, att de öfverstiga Vio af församlingens hela fyrktal, nemligen
A, som har 5,000 jordbruksfyrk, och B, som har 6,000 fyrk, för
andra beskattningsföremål, så är det lätt uträknadt, att församlingens hela
röstetal i följd af den kommunala rösträttsbegränsningen på landet reducei’ats
till 13,000 och att A och B, hvilka före denna rösträttsbegränsning
egde den förre 5,000 och den senare 6,000 röster å kyrkostämma, motsvarande
resp. 4,000 och 400 röster vid prestval, efter rösträttsbegränsningens
genomförande hvardera fått sitt röstetal å kyrkostämma reduceradt
till 2,000 röster, men att vid prestval A:s röstetal skulle bli 2,600 och
B:s 260 i stället för resp. 1,600 och 113, som skulle hafva tillkommit
dem, om de förut gällande proportionerna mellan rösträtt å kyrkostämma
och rösträtt vid prestval bibehållits.

Af detta exempel visar det sig alltså, att, om den genomförda begränsningen
af den kommunala rösträtten på landet skall ega tillämpning
äfven vid prestval utan att någon jemkning vidtages i afseende på de i
prestvalsförordningen stadgade röstmaxima, det till och med skall komma
att inträffa, att en röstegandes rösträtt vid prestval skall bli större än hans
rösträtt i kommunens allmänna angelägenheter. Men ett sådant förhållande
måste anses lika oförenligt med hvad enligt det allmänna åskådningssättet
bland vårt folk är rätt och tillbörligt, som det står i uppenbar strid med
den grundsats, som vunnit tillämpning i 26 § af lagen om tillsättning af
presterliga tjenster.

Det kunde nu sättas i fråga, huruvida icke nya röstmaxima borde
stadgas för rösträtten vid prestval, hvarigenom de förhållanden återstäldes,
hvilka före begränsningen af den kommunala rösträtten på landet funnos
faststälda mellan rösträtt vid prestval och rösträtt i kommunala angelägenheter.
Detta vore dock, synes det mig, att fortfarande bygga på eu princip,
som ej längre bör bibehållas. Jag menar, att det ändteligen kan vara
på tiden att vid de valförrättningar, som här äro i fråga, låta personlig -

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

hetsprincipen få komma till sin rätt. Ett prestval är en till sin natur
så rent personlig förrättning, att någon graderad röstskala dervid icke
borde ifrågakomma. Det lär väl icke kunna med fog sägas, att den rika
försumlingsmedlemmen vid valet af själasörjare har ett större intresse att
bevaka eller ens en större förmåga att göra det bästa valet än den fattige
eller mindre bemedlade. Mången torde till och med hålla före, att förhållandet,
på grund af den ställning, presten intager eller bör intaga till
sina församlingsbor, snarare är det motsatta.

Af det nu anförda torde framgå, att enligt mitt förmenande röstvärdet
vid prestval icke bör i någon mån beräknas efter de röstandes
taxerade förmögenhet. Någon utsträckning af rösträtten vid prestval vill
jag dock icke sätta i fråga, ehuruväl goda skäl kunde andragas för en
sådan åtgärd — ej heller några ändringar i motsvarande föreskrifter
rörande rösträtt vid prestval i stadsförsamlingarna, inom hvilka i detta
hänseende helt andra grunder tillämpas än i församling på landet. Jag
vill blott föreslå, att lika rösträtt måtte tillkomma en hvar enligt nu
gällande lag vid prestval röstberättigad person i församling å landet eller
att hvarje sådan röstande tillerkännes blott en röst.

Genom en dylik gärd åt humanitetens och rättvisans kraf skulle
äfven vinnas de visserligen underordnade, men dock i praktiskt hänseende
ej oväsentliga fördelarne, att 26 § af lagen om tillsättning af presterliga
tjenster, hvilkens innebörd nu på grund af §:ns invecklade bestämmelser
utgör och, derest den vidtagna kommunala rösträttsbegränsningen på landet
skall tillämpas äfven vid prestval, i ännu högre grad kommer att utgöra
ett mysterium för det stora flertalet vid dessa val röstberättigade,
skall bli lika lättfattlig som enkel, samt att frågodags- och valförrättningarna,
hvilka nu i de större församlingarna ofta kräfva så lång tid,
att ett stort antal röstegande måste i förtid aflägsna sig, hvaraf framkallas
ett missnöje, som stundom föranleder förrättningarnas Överklagande,
skulle i högst väsentlig grad förenklas och förkortas.

Vid 1898 års riksdag föreslog jag uti en i Andra Kammaren afgifven
motion, n:o 85, att Riksdagen ville för sin del besluta den ändring
i 30 § af kong!, förordningen den 26 oktober 1883 rörande prestval och
deremot svarande särskilda föreskrifter för hufvudstaden och andra orter,
att dessa val skola med slutna sedlar förrättas. Lagutskottet hemstälde
emellertid, i utlåtande n:o 54, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda. Denna hemställan bifölls af Första Kammaren,
hvaremot Andra Kammaren, med 105 röster mot 73, hvilka afgåfvos för

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

samma hemställan, fattade sitt beslut i öfverensstämmelse med eu af sex
ledamöter från sistnämnda kammare vid betänkandet fogad reservation, i
hvilken föreslogs, att Eiksdagen i anledning af motionen ville för sin del
antaga följande ändrade lydelse af § 30 mom. 1 i nämnda lag: 1. Valet
skall, der så äskas, förrättas med slutna sedlar.

Vid den öfverläggning, som föregick detta beslut, gjordes mot den
föreslagna lagändringen ingen annan invändning, än att den, så länge per
capita-omröstning icke tillämpas vid prestval, icke skulle komma att bereda
de röstande det skydd mot otillbörliga inflytelser, som med densamma
afsåges. Af de båda talare, som yrkade bifall till utskottets betänkande,
förklarade den ene, att om prestvalen förrättades medelst per
capita-omröstning, så skulle han gerna hafva biträdt reservanternas förslag;
och den andre, som kraftigt framhöll rättvisan och billigheten af
den lika rösträttens användning vid prestval, försäkrade, att han skulle
hafva varit med om motionärens framställning, om denna jemväl inneburit
förslag om den lika rösträttens införande vid dessa val. Häraf torde man
få draga den slutsatsen, att förslaget i fråga — hvilket visserligen har
sina afgjorda fördelar, oafsedt den rösträttsgrund, som vid valen tillämpas
— dock skulle hafva tillvunnit sig ännu större tillslutning inom Andra
Kammaren, om det stälts i samband med införandet af lika rösträtt vid
meranämnda val.

I stället för att här upprepa de skäl, som anförts till förmån för
den slutna omröstningen vid prestval, tillåter jag mig hänvisa till såväl
min motion i ämnet vid 1898 års riksdag och förenämnda reservation som
den öfverläggning (se Andra Kammarens Prof. III; 24, 39), som frågan
framkallade i Andra Kammaren.»

Den i herr Segerdahls motion förekommande motiveringen lyder sålunda
:

»Vid prestval gäller såsom regel, att valförrättaren skall uppropa
de röstegandes namn i den ordning, hvari de i den justerade vallängden
förekomma. Då uppropet sker, skall den väljande framträda till valbordet
och afgifva sin röst. Är hans namn två gånger uppropadt, utan
att han sjelf eller ombud för honom framträdt, har han sin rösträtt förlorat.

Eu annan ordning iakttages vid val, som förrättas ä kyrkostämma
och allmän rådstuga eller för utseende af ledamöter i Riksdagens Andra
Kammare eller af elektorer till riksdagsmannaval. Den väljande får vid
dessa val afgifva sin röst i den ordning han till valbordet framträder och
han är sålunda icke heller underkastad risken att genom ett kort, kanske
helt och hållet ofrivilligt, dröjsmål gå förlustig sin rösträtt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Bestämmelsen om upprop vid prestval förskrifver sig från 1700-talet. Kyrkolagen af 1686 innehöll icke några detaljerade föreskrifter
om prestval förrättande, men några årtionden senare blef bekofvet af
sådana så stort, att Kong!. Maj:t fann sig föranlåten att den 5 juni 1739
utfärda en förordning angående prestval. Uti denna förordning, som var
den första i sitt slag, föreskrefs rörande städerna, att de röstberättigade
skulle af valförrättaren efter en upprättad lista uppnämnas och hvar efter
annan framkallas till att gifva sina röster ifrån sig, och angående prestvalen
på landet, att församlingens röstägande ledamöter skulle särskild!
uppropas och hvar för sig votera. Någon påföljd i händelse uppropet
försummades fans dock icke utsatt. En sådan tillkom först genom den
andra prestvalsförordningen, som utfärdades den 1 april 1843 och i denna
del innehöll, att ljudelig! upprop af hvarje röstegande skulle ske i den
ordning, som vore i vallängden iakttagen, och att den röstegande, som icke
framträdde till valbordet, då hans namn andra gången ropades, skulle hafva
förlorat rättigheten att rösta. Motsvarande bestämmelser upptogos i 30 § af
lagen den 26 oktober 1883 angående tillsättning af presterliga tjenster
och gälla fortfarande för rikets alla församlingar med några få undantag,
tillkomna på grund af eu senare utfärdad lag.

Stora olägenheter hafva emellertid visat sig förenade med nämnda
ordning för prestval, i synnerhet i folkrikare församlingar. Det kan inträffa,
att sida efter sida i vallängden får uppläsas, hvarje namn två gånger,
utan att någon af de uppropade är tillstädes, medan deremot andra
röstberättigade få stå och vänta på sitt uppropande. Jag har varit vittne
till att omkring 350 namn sålunda måst i följd ropas tvenne gånger, utan
att någon svarat på uppropet, nndet det att en stor krets af längre fram
i längden upptagne röstegande bidade sin tur. Yalförrättningarne blifva
på detta sätt onödigt tidsödande och betungande både för valförrättare
och de väljande.

Förhållandena i Stockholm på detta område föranledde stadens konsistorium
att i mediet af 1880-talet anhålla hos Kong!. Maj:t, att prestval
i stadens territoriella församlingar skulle få verkställas utan upprop. Gällande
lag lade hinder emot bifall till denna ansökan, men sedan på Kongl.
Maj:ts förslag Riksdag och kyrkomöte gifvit sitt bifall till ändring af
30 § i lagen den 26 oktober 1883 angående tillsättning af presterliga
tjenster, gafs genom lag den 21 september 1888 sådan ändrad lydelse åt
samma paragraf, att Konungen egde, der han funne nödigt, förordna om
annan ordning än den vanliga för afgifvande af röster vid prestval i för
samling, der i följd af folkmängdens storlek de allmänna bestämmelserna
Bill. till RiJcsd. Prof. 1902. 7 Samt. 32 Käft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.0.

icke kunde beqvämligen tillämpas. Härefter stadgade Kong]. Maj:t genom
nådiga brefvet den 2 november 1888, att vid prestval i territoriel församling
i Stockholm de röstegande borde i den ordning de anlände till
kyrkan, der valet förrättades, framträda till valbordet, att hvar för sig afgifva
sin röst. Enahanda förmån beviljades åt Masthuggsförsamlingen i Göteborg
genom kongl. brefvet den 25 april 1889 och åt stadsförsamlingen
i Gefle genom kongl. resolutionen den 7 juni samma år. I Malmö skola
på grund af kongl. brefvet den 20 april 1892 de röstegande icke uppropas,
men de till församlingen hörande qvarteren ropas, och de röstegande
inom hvarje qvarter få särskildt för sig framträda och rösta. I Lund ropas
husnummer och littera efter vallängden, men icke de röstegande, hvarom
föreskrift tinnes i kongl. resolutionen den 21 juli 1893.

Genom förenämnda lag af den 21 september 1888 blef sålunda, såsom
kyrkolagsutskottet vid 1888 års kyrkomöte uti sitt utlåtande om
förslaget till samma lag framhöll, »möjliggjordt att afhjelpa de betydliga
olägenheter, som visat sig förenade med förutvarande bestämmelser om
ordningen vid prestval flerstädes inom folkrikare församlingar». Tiden
borde dock redan nu kunna vara inne att fortgå vidare på den inslagna
vägen och medgifva åt församlingarne att sjelfva bestämma, om de vilja
tillämpa den ena eller andra ordningen vid sina prestval. Huruvida det
skall röstas efter upprop eller utan upprop är icke eu fråga af den vigt,
att Kongl. Maj:t borde behöfva i de särskilda fallen med dess afgörande
besväras; och då såsom en följd af den stigande upplysningen sj Bestyrelse
i andra afseenden mer och mer medgifvits åt kommunerna, hvilkas medlemmar
också i fråga om erfarenhet af och vana vid allmänna val stå på
en helt annan ståndpunkt än deras förfäder gjorde, då institutet om prestval
förrättande medels upprop inkom i lagstiftningen, så borde hinder
ej möta mot en så beskaffad förändring.

Anledningen till uppropets införande torde hafva varit att bringa
reda och ordning i valförrättningen. Antagligt är också, att bestämmelserna
i detta afseende under gångna tider verkat åtskilligt godt; men numera
har erfarenheten från andra allmänna val gifvit vid handen, att
fullständig ordning och reda kan vinnas äfven utan upprop, på samma
gång som med sistnämnda valsätt en betydlig tidsbesparing uppstår.

Då ansökningen gjordes från Gefle om tillstånd att förrätta prestval
utan upprop, hade man att stödja sig på det faktum, att ett nyligen förut
hållet val pågått från kl. 11 f. m. till kl. Va 6 påföljande morgon. I Lund,
der man ändock fått sig medgifvet såsom en förmån, att blott husnumren
skola uppropas, räckte för något år sedan ett prestval från kl, 11 f, m,

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

till kl. Y2 5 nästa morgon, af hvilken tid ungefär 12 timmar användes
till sjelfva omröstningen. Vid stadsfullmäktigval i samma stad, då deltagandet
är fullt lika lifligt, lärer för omröstningen icke beköfvas mer
än 4 ä 5 timmar. I den församling jag tillhör röstade vid prestval i
februari 1898 af de till öfver 12,000 uppgående röstberättigade endast
648. Ehuru valet, på grund af särskilda stadganden, var fördeladt på
tre valafdelningar, åtgick till omröstningen 12 timmar. Det var under
detta val som jag iakttog, att omkring 350 namn i följd måste ropas,
utan att någon af de uppropade var tillstädes, och att många röstegande
under tiden stodo och väntade på sitt uppropande. Vid kyrkostämma i
samma församling i november 1900 upptogos af ordföranden röster af 548
personer på cirka 3 timmar. Vid stadsfullmäktigval 1896 i sistberörda
kommun upptogos på tre valafdelningar röster från 3,756 personer på vida
kortare tid än 12 timmar. Jemförelsen mellan de olika valsätten utfaller
tydligt till fördel för val utan upprop. Men då man gör en sådan jemförelse,
bör man också erinra sig, att vid omröstning å kyrkostämma och
vid stadsfullmäktigval måste i särskild längd upptecknas hvarje röstandes
titel och namn, på det man må veta hvilka som röstat, samt hans röstetal,
i och för den blifvande hopsummeringen af rösterna, under det att
vid prestval, der röstlängden skall innehålla ej blott den röstandes namn
och röstetal, utan äfven särskilda kolumner för en hvar af dem, som kunna
komma under omröstning, icke är att anteckna mer än röstetalet i kolumnen
för den prestman, å hvilken rösterna gifvas. Härigenom blir
naturligtvis cirkulationen vid valbordet mycket hastigare. Ihågkommas bör
också, att valförrättaren vid prestval får vallängden sig tillsänd före valet,
så att han, om han icke förut känner till församlingens indelning, har
god tid att sätta sig in däruti. Bläddrandet i vallängden på valdagen kan
också underlättas, om längden hophäftas och pagineras, i hvilket fall valförrättaren
eller motläsaren, hvilkendera som först finnner den röstandes
namn, kan gifva den andra anvisning, hvarest det är att finna. Skulle i
en eller annan församling svårighet uppstå att leta sig fram i längden, kan
för sådant fall lätteligen något slags register till densamma uppgöras, upptagande
fastigheterna inom församlingen.

Med den nuvarande valordningen är det mången gång faktiskt omöjligt
för en röstegande att kunna deltaga i prestval. Tjensteman och betjente
vid jernväg, post och telegraf kunna under den brådaste delen af
(lagen icke lemna sin tjenstgöring för att under timtal stå i kyrkan och
vänta på ett upprop. Och bo de dertill, såsom fallet i några städer är
med personalen vid statens jernvägar, till större antal i samma hus eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

stadsdel, så möter också svårighet att bland bekanta finna någon, som
kan åtaga sig vara ombud vid valet. Förrättas prestval å söckendag,
hvilket somligstädes är vanligt, så ökas naturligtvis högst betydligt antalet
grupper af personer som icke kunna deltaga i valet, för så vidt deras
uppropande i kyrkan skulle infalla under deras arbetstid. Denna omständighet
framhölls särskildt af domkapitlet i Göteborgs stift i dess utlåtande
till Kong!. Maj:t 1889 öfver Masthuggsförsamlingens ansökan att få förrätta
prestval utan upprop, hvilken ansökan domkapitlet fann sig »så
mycket hellre vilja tillstyrka, som prestvalen i de flesta fall i Göteborg
hölles på söckendag, då största delen af de röstegande vore förhindrad att
utan stor olägenhet eller ekonomisk förlust i valet deltaga, om icke det
blefve de röstande medgifvet att välja den för dem minst olägliga tiden af
dagen för rösternas afgifvande».

Deri na Masthuggsförsamlingens ansökan blef, såsom ofvan nämnts, af
Kong!. Maj:t bifallen. Församlingen hade då omkring 20,800 invånare.
Då ändringen några månader förut gjordes i fråga om ordningen för valen
i Stockholm, hade Storkyrkoförsamlingen något öfver 11,000 och Klara
församling något öfver 18,000 invånare. Då förändringen år 1889 skedde
i Gefle, uppgick dess invånareantal till något öfver 22,000 personer.

Under år 1899 afslog Kongl. Maj:t en liknande ansökan af Kristine
församling i Göteborg, som då hade 10,600 invånare, och under år 1901
Ange Gamlestads och Karl Johans församlingar i samma stad, den förra
med 9,500 och den senare med 18,200 invånare, afslag på framställningar
af enahanda art. Gamlestadsförsamlingens ansökan var särskildt föranledd
af erfarenheten från ett kort förut förrättadt prestval i församlingen och
hade af kyrkorådet enhälligt förordats och af kyrkostämman enhälligt beslutats.
Deremot hade domkapitlet afstyrkt bifall till ansökningen, så vidt
den afsåg borttagande af uppropet, men domkapitlet hade i stället föreslagit,
att val inom församlingen skulle få förrättas på afdelningar, och
att i valkungörelsen skulle tillkännagifvas klockslag, då uppropet tidigast
skulle börja inom de särskilda rotarne eller qvarteron. I anledning häraf
återremitterades ärendet för uppgörande af förslag till de ändrade bestämmelser,
som med bibehållande af uppropsförfarandet kunde anses underlätta
rösternas afgifvande. Då domkapitlet i erkestiftet år 1889 i sitt
yttrande öfver ansökningen från Gefle föreslagit en sådan anordning att
vissa timmar skulle bestämmas, inom hvilka invånarne i vissa qvarter skulle
infinna sig och rösta, att endast gårdsnumren skulle uppropas och att upprop
af qvarter icke finge börja före visst klockslag, så fäste Kongl. Maj :t
icke afseende härvid utan biföll ansökningen. Mig synes också, som föga

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

skulle vara vunnet med ett tillkännagifvande då upprop för rote eller
qvarter skall börja. Om rote eller qvarter omfattar många tusental personer
(i Göteborg förekomma rotar med ända till 10,000 personer), blir
det i alla fall mycket ovisst, när ett namn kommer att ropas.

De nya bestämmelser, som erfordras för ernående af hvad jag bär
ofvan åsyftat, synas mig böra innehålla ungefär följande. Det skall vara
församlings vid prestval röstberättigade invånare fritt att sjelfva bestämma,
att prestval inom församlingen skall förrättas ixtan upprop sålunda, att de
röstegande få i den ordning de anlända till kyrkan framträda till valbordet
och afgifva sina röster, äfvensom att valet skall ske å afdelningar och
andra anordningar vidtagas till underlättande af rösträttens utöfvande. Då
fråga härom af minst tio röstegande väckes hos församlingens kyrkoherde,
skall denne vara skyldig sammankalla de vid prestval röstberättigade inom
församlingen för att i ärendet besluta. I tall förslaget då blir, vid omröstning
per capita, antaget af mer än hälften af de närvarande, skall
beslutet anmälas hos domkapitlet och träda i kraft vid det val, som inträffar
näst efter två månader från det anmälan hos domkapitlet giordes.
Förändringen skall sedan gälla för eu tid af minst fem år, hvarefter beslut
om dess upphörande må kunna på lika sätt som om dess införande fattas.
Biträdande valförrättare skola i mån af valafdelningarnes antal utses af
vederbörande. Den ökning i kostnaderna för valet, som kan uppstå, skall
gäldas af församlingen.»

Såsom af det ofvanstående framgår, utgör syftet med de af herrar
Olsson och Nydal framlagda förslag till ändring af 26 § 1 mom. prestvalsförordningen
att åvägabringa eu mer eller mindre vidtgående utjemning
och begränsning af det röstetal, som enligt nuvarande bestämmelser
tillkommer röstberättigade vid prestval å landet. Det genom herr Nydals
motion framstälda förslaget tager härvid steget fullt ut, i det att enligt
detsamma hvarje röstande skulle ega en röst. Herr Olsson deremot har,
ehuru jemväl han ansett önskvärdt, att rösträtten blefve beräknad efter
hufvudtalet, dock icke velat ifrågasätta en så genomgripande förändring,
utan hemstält allenast om införande af dels ett absolut röstmaximum, dels
ett relativt sådant, hvilket synts motionären mer tillfredsställande än det
nu föreskrifna.

Hvad till en början angår herr Nydals förberörda framställning, synes
det utskottet visserligen icke böra förnekas, att det ligger någonting för
känslan tilltalande i den af honom föreslagna bestämmelse, hvilken skulle

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

innebära, att röstberäkningen vid prestval å landet skulle helt och bållet
grundas å personlighetsprincipen. Oafsedt det mindre egentliga i att sålunda
bygga röstberäkningen vid prestval å landet på annan grund än
den, som i stad fortfarande skulle vara gällande, håller utskottet emellertid
i allt fall före, att eu sådan utjemning af rösträtten hvarken vore rättvis
eller skulle komma att i regel medföra gagneligt verkningar. Före tillkomsten
af gällande prestvalsförordning voro vid dylika val fastighetsegarne
de enda röstberättigade, och att äfven enligt nuvarande bestämmelser
jordbruksfastigheterna härutinnan intaga en i någon mån privilegierad
ställning, torde icke böra anses obilligt eller olämpligt, då presterskapets
aflöning åtminstone i regel äfven nu hufvudsakligen utgår af fastigheterna
inom vederbörande församlingar samt egame af jordbruksfastighet onekligen
representera det mest stadigvarande intresset. Ej heller i öfrigt synes det
utskottet sakna berättigande, att röstberäkningen vid prestval grundas å en
graderad skala. Äfven om man frånser de ekonomiska förhållanden, som stå
i samband med de presterliga befattningarne, torde nemligen en tillfyllestgörande
anledning att tillerkänna de förmögnare elementen inom församlingarne
ett relativt större inflytande ligga i den trygghet, som en dylik
anordning innebär särskild! derför, att vid sådana befattningars tillsättande
behörig hänsyn tages till de olika sidorna af den presterliga verksamheten.
Statskyrkans presterskap har förutom sjelfva predikoembete! och själavården
äfven andra vigtiga åligganden af hufvudsakligen administrativ natur,
och under det att genom profpredikningarna tillfälle är beredt den väljande
allmänheten att inhemta kännedom om de sökandes predikogåfvor,
torde det deremot för den stora mängden bland röstberättigade möta svårigheter
att förskaffa sig några närmare underrättelser om sökandenas qvaliflkationer
att fullgöra dessa senare uppgifter.

Beträffande derefter förslaget, att rösträtten vid prestval skulle, om
än icke fullständigt utjemnas, dock för de högre röstetalen underkastas
en ytterligare inskränkning, tillåter sig utskottet erinra derom, att eu
ganska afsevärd sådan begränsning för endast kort tid sedan blifvit genomförd.
Såsom nästlidet års lagutskott vid behandling af ett då afgifvet
förslag i ämnet framhöll, har nemligen den genom lagen den 9 november
1900 föreskrifna begränsningen af den kommunala rösträtten på landet
utöfvat inverkan äfven på reglerna för röstberäkningen vid prestval. Enligt
26 § 1 mom. åt nu ifrågavarande lag tillkommer rösträtt vid prestval
en hvar, som i församling, der sådant val skall verkställas, eger att i
kyrkostämmas öfverläggning och beslut deltaga, och i afseende å röstberäkningen
gäller likaledes med vissa jemkningar hvad för kyrkostämma är

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

stadgadt. Rösträtten och röstberäkningen å kyrkostämma äro i sin ordning,
utom beträffande främmande religionsbekännare och dom, som anmält
sig till utträde ur svenska kyrkan, enligt kyrkostämmoförordningens 4
och 6 §§ för landet desamma som å kommunalstämma. Bestämmelserna
angående den kommunala rösträtten äro således ytterst grundläggande
äfven för rösträtten vid prestval. Häraf följer, att innebörden i förevarande
moment af prestvalsförordningen, utan att detsamma undergått någon
formel ändring, numera är eu annan än förut var förhållandet. I stället
för att församlingens hela röstetal å kyrkostämma då var lika med fyrktalet
inom församlingen med afdrag af de fyrkar, som tillhörde främmande
religionsbekännare och dem, hvilka anmält sig till utträde ur svenska
kyrkan, kan församlingens röstetal å kyrkostämma numera blifva väsentligen
reduceradt genom ettdera af de för enskilda medlemmars rösträtt
uppstälda maxima, antingen det absoluta, som motsvarar femtusen fyrkar,
eller det relativa, som utgör en tiondedel af kommunens hela fyrktal.
Derigenom komma ock de för prestval å landet stadgade särskilda begränsningarna,
att ej någon må i valet deltaga med större röstetal för
jordbruksfastighet än en femtedel och för andra beskattningsföremål än en
femtiondedel af församligens hela röstetal å kyrkostämma, att verka betydligt
mer inskränkande på de högsta röstetalen än förut.

Med hänsyn till sålunda påpekade förhållanden finner utskottet det
mindre lämpligt att redan nu, innan närmare erfarenhet vunnits om verkningarna
af den vidtagna rösträttsbegränsningen, frångå den grund för
röstberäkningen vid prestval, hvilken alltså helt nyligen blifvit faststäld.

Mot den af lagutskottet uttalade uppfattning, att genom eu ändring
i förordningen om kommunalstyrelse på landet motsvarande bestämmelse i
lagen angående tillsättning af presterliga fenster erhållit i viss mån förändradt
innehåll, torde icke, såsom herr Olsson velat göra gällande, någon
invändning kunna med fog framställas på den grund, att ifråga om sistberörda
lag de myndigheter, som med förenämnda lagändring tagit befattning,
icke ensamma ega beslutanderätt. Att lagstadganden, hvilka till
sin lydelse icke få ändras utan iakttagande af särskilda, mer betryggande
former, kunna till innebörden röna inverkan af lagändringar, som tillkommit
i annan ordning, utgör nemligen ett förhållande, som ostridigtJsan
flerestädes på skilda lagstiftningsområden förekomma.

Ehuru lagutskottet alltså för sin del icke hyser någon tvekan derom,
att förberörda begränsning af den kommunala rösträtten utöfvat inflytande
på röstberäkningen vid prestval, synes det dock utskottet böra medgifvas,

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

att detta förhållande, hvilket i sammanhang med nämnda lagändring
knappast varit föremål för särskild! öfvervägande, måhända icke är genom
nuvarande bestämmelser fullt klart och tydligt uttryckt. Enligt hvad det
uppgifves, lära ock i praxis olika meningar hafva framträdt rörande tilllämpligheten
af denna begränsning. Huru densamma i hvarje fall bör
anses verka, torde för öfrigt vara ett spörsmål, som erbjuder svårigheter,
i synnerhet när pastorat består af flere församlingar. Dessa utgöra då
vid prestval en valkrets, men det synes tvifvelaktigt, huruvida röstetalet
först bör inom hvarje särskild kommun begränsas i öfverensstämmelse med
de kommunala rösträttsreglerna och den i prestvalsförordningen stadgade
inskränkning derefter vinna tillämpning med hänsyn till den röstsumma,
som erhålles genom sammanläggning af de reducerade röstetalen inom
kommunerna, eller huruvida såväl den kommunala som den i prestvalsförordningen
föreskrifna rösträttsbegränsningen böra hänföra sig till pastoratet
såsom en enhetlig valkrets.

På grund häraf finner utskottet anledning icke saknas att hos Kongl.
Maj:t begära en ompröfning af gällande stadganden i ämnet, egnad att
ådagalägga, huruvida och i hvad mån desamma erfordra förtydligande
eller jemkning. Skulle det vid sådan undersökning visa sig, att för
följdrigtigt genomförande i prestvalsförordningen af berörda rösträttsbegränsning
någon modifikation jemväl i sakligt hänseende vore af behofvet
påkallad, torde äfven denna omständighet komma i betraktande vid utarbetande
af det lagförslag, hvartill eu dylik hemställan kunde befinnas
föranleda.

Enligt gällande bestämmelser om förfarandet vid prestval, sådana
desamma innehållas i 30 § af lagen angående tillsättning af presterliga
tjenster, skall vid dylik förrättning i hufvudsak tillgå sålunda, att valet
förrättas öppet samt valförrättare!! uppropar de röstegandes namn i den
ordning, hvari de förekomma i den justerade vallängden. Vid uppropet
framträder till valbordet eu hvar väljande för att afgifva sin röst på någon
af de föreslagna. Har röstegandes namn uppropats två gånger, utan att
han sjelf eller ombud för honom framträdt, har han förlorat sin rösträtt.
För de församlingar, der i följd af folkmängdens storlek dessa bestämmelser
icke kunna beqvämligen tillämpas, eger emellertid Konungen, om
han så finner nödigt, att meddela särskilda föreskrifter angående ordningen
för rösters afgifvande.

I hvad sålunda finnes stadgadt har, såsom ofvan nämnts, genom före -

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

varande motioner ifrågasatts ändring i två särskilda hänseenden. Dels
har nemligen föreslagits, att prestval skulle, der så begärdes, förrättas med
slntna sedlar, och dels har gjorts framställning om befogenhet för församlingarna
att sjelfva besluta, huruvida rösterna vid dylika val skola afgifvas
i annan ordning än den alltså föreskrifna.

Förstberörda ändringsförslag har, enligt hvad äfven herr Nydal erinrat,
senast år 1898 varit föremål för Kiksdagens behandling, men lika
litet då som vid två tidigare riksdagar, då samma fråga förevarit, funnits
böra föranleda till någon åtgärd.

De skäl, som lagutskottet, kvilket städse afstyrkt de i detta ämne
framstälda förslag, dervid anfört till stöd för sin uppfattning om lämpligheten
af det öppna valsättets bibehållande, ega i utskottets tanke fortfarande
giltighet.

Den öppna omröstningen synes sålunda utskottet ega principielt företräde,
i det densamma är bättre än den slutna egnad att motsvara karaktären
af en sådan valhandling som den ifrågavarande, för hvilken allt
förhemligande af valmännens ställning i frågan bör vara främmande.

Hvad man med det slutna valsättet hufvudsakligen vill vinna, torde
vara att bereda de röstegande bättre tillfälle att oberoende af andras önskningar
vid valet följa sin egen öfvertygelse. De fall lära emellertid vara
ganska sällsynta, då personer i sådan ställning, att tryck kan af dem utöfvas,
begagna denna sin makt i fråga om en angelägenhet af förevarande
väsentligen personliga beskaffenhet. Möjligheten att utöfva tryck skulle
dessutom icke göras om intet genom användande af sluten omröstning,
åtminstone icke så länge graderad skala tillämpas samt de röstandes olika
röstetal alltså måste antecknas å röstsedlarna och införas i protokollet
öfver valet.

Under det sålunda den fördel, som i angifna hänseende vore att förvänta
af den ifrågasatta anordningen, torde vara af ganska ringa betydelse,
skulle densamma deremot gifva anledning till afsevärda praktiska
olägenheter. Långt ifrån att medföra någon tidsbesparing skulle sannolikt
den slutna omröstningen snarare komma att föranleda icke oväsentligt ökad
tidsutdrägt. Namnförvexlingar blefve svårare att förebygga, och möjligheten
af misstag vid rösternas afgifvande och antecknande skulle blifva
större. Besvär öfver valen skulle derför ock säkerligen oftare förekomma.
I den mån tryckta valsedlar skulle tillhandahållas, torde sådant i de flesta
fall komma att stå i samband med en valagitation, som det vid dessa val
är mer än eljest önskvärdt att undvika.

I den omständigheten, att, såvidt utskottet har sig bekant, någon
Bill. till JRiJcsd. Prat. 1902. 7 Sami. .32 Käft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

allmännare önskan om införande af den slutna omröstningen ej gifvit sig
till känna, torde för öfrigt kunna anses ligga ett bevis derför, att anledningar
till missnöje med den nuvarande anordningen icke i någon större
mån framträdt.

Tillämpningen af gällande bestämmelser angående ordningen för afgifvande
af röster vid prestval föranleda, såsom herr Segerdahl omförmält,
lätteligen ganska stor tidsutdrägt. Några synnerliga olägenheter j häraf
torde dock egentligen hafva visat sig endast i de större städerna. Åtminstone
på landet, der uppropet plägar ske efter hemman och antalet röstberättigade
inom hvarje sådant i regel icke mycket vexlar från det ena
valtillfället till det andra, kan i allmänhet den enskilde röstberättigade på
grund af erfarenheten från tidigare val med ganska mycken säkerhet bedöma,
vid hvilken tid på dagen han skall komma i tur att afgifva sin
röst och alltså behöfver inställa sig vid valförrättningen. Nuvarande föreskrifter
erbjuda dessutom oförnekliga fördelar genom sin enkelhet och
klarhet samt lättheten att öfvervaka, att allt tillgår i laga ordning, fördelar,
hvilka det icke torde böra vara medgifvet att utan vidare uppoffra
för vinsten af en ökad skyndsamhet. I de fall, då på grund af folkmängdens
storlek verklig svårighet möter att tillämpa dessa föreskrifter,
lärer den Konungen tillkommande befogenhet att förordna om annat sätt
för prestval förrättande göra till fyllest, Såsom motionären erinrat, hafva
dylika särskilda bestämmelser meddelats för flere bland våra större stadsförsamlingar.
I andra fall deremot hafva härom gjorda ansökningar icke
blifvit af Kong!. Maj:t bifallna, hviiket torde hafva sin förklaring deri,
att antingen tillräcklig anledning icke ansetts föreligga att frångå det allmänna
valsättet eller ock de bestämmelser om valordningen, hvilka i stället
föreslagits, icke funnits tillfredsställande. Den Konungen härutinnan tilllagda
pröfningsrätt synes utskottet böra bibehållas.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet:

l:o) att Riksdagen måtte i anledning af herrar
Olssons och Nydals förevarande motioner, den senare
i hvad den afser ändrad lydelse af 26 § 1 mom.
lagen angående tillsättning af presterliga tjenster, i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kong!. Maj:t
täcktes taga under öfvervägande, om och i hvad män
gällande bestämmelser om rösträtt vid prestval å landet
kunna erfordra förtydligande eller jemkning, samt låta

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

utarbeta och för Eiksdagen framlägga förslag till den
lagändring, hvartill förhållandena anses föranleda;

2: o) att herr Nydals motion i öfrigt icke må af
Eiksdagen bifallas; samt

3:o att heiT Segerdahls ifrågavarande motion icke
må till någon Eiksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 april 1902.

På lagutskottets vägnar:

CAEL B. HASSELEOT.

Reservationer:

af herr Zetterstrand:

»Det synes mig uppenbart, att i anledning af lagen den 9 november
1900 angående begränsning utaf den kommunala rösträtten på landet bestämmelserna
rörande rösträtt vid prestval måste omarbetas.

I olikhet mot utskottets flertal anser jag emellertid, att vid en dylik
omarbetning ifrågavarande rösträtt bör väsentligen utsträckas samt fullständigt
frigöras från fyrktalsgrunden; och håller jag före, att med hänsyn
till den förändrade åskådning, som allt mer gör sig gällande, tidpunkten
nu är inne att gifva en hvar röstberättigad lika inflytande vid val af den
tjensteman, hvars vigtigaste åligganden äro att utan anseende till personen
inom församlingen besörja själavården och förkunna religionens höga sanningar.

Med den uppfattning, jag sålunda uttalat, hade jag helst velat ansluta
mig till herr Nydals motion i hvad densamma afser ändring af 26 §
1 mom. i lagen angående tillsättning af presterliga tjenster. Som emellertid
ett bifall till motionen i denna del torde kunna påkalla ändring
jemväl af andra med det afsedda momentet sammanhängande lagrum samt
det framför allt synes mig oegentlig!, om den utaf motionären åsyftade
rösträttsreform icke samtidigt komme att omfatta jemväl städerna samt
de landskommuner, hvilka välja samfäld! med angränsande städer, nödgas
jag formulera mitt yrkande i form af en skrifvelse i motionens syfte. Att
donna skrifvelse ej kan upptaga andra förhållanden än dem, som röra
landsbygden, härleder sig af motionens begränsning, Men skulle frågan

Lagutskottets Utlåtande N:o 40>

komma under Kong!. Maj :ts pröfning, lärer nog ett eventuel förslag;
komma att omfatta alla rikets församlingar utan åtskilnad mellan land
och stad.

Af det ofvan sagda framgår, att jag ej kunnat stanna vid att biträda
yrkandet i herr Olssons motion.

Herr Nydals motion, i hvad den afser ändring utaf 30 § 1 mom. af
ifrågavarande lag, vill jag för vinnande af tillämpning jemväl i förevarande
fall af den allmänna grundsatsen, att val böra, när så äskas, ske med
slutna sedlar, samt åstadkommande af öfverensstämmelse härutinnan med de
särskilda kommunalförordningarna i så måtto biträda, att jag jemväl i
denna del förordar aflåtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t i motionens syfte.

Hvad slutligen angår herr Segerdahls motion, finner jag den jemväl
böra i så måtto beaktas, att Riksdagen i anledning af de föråldrade former,
hvarunder rösträtten vid prestval för närvarande utöfvas, hör påkalla
utarbetande af förenklade och ej på tillfälliga pröfningar beroende bestämmelser
uti detta ämne.

Med föranledande häraf får jag hemställa:

l:o) att Riksdagen måtte i anledning af herrar
Olssons och Nydals förevarande motioner, den sistnämnda
i hvad densamma afser ändrad lydelse af 26 § 1 mom.
i lagen angående tillsättning af presterliga tjenster, i
skrifvelse till Kongl. Maj it anhålla, det täcktes Kong!.
Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af berörda lagrum, att i församling
å landet lika rösträtt vid prestval måtte tillkomma en
hvar röstberättigad person;

2: o) att i anledning af herr Nydals motion i öfrigt
Riksdagen i skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t
måtte för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
af 30 § 1 mom. i nyssberörda lag, att prestval,
der så äskas, skall förrättas med slutna sedlar; och

3 ro) att med föranledande af herr Segerdahls
motion Riksdagen jemväl hos Kongl Maj;:t i skrifvelse
anhåller om utarbetande af förenklade bestämmelser
angående tillvägagåendet vid prestval;

af herr Lindhagen, med hvilken herr Gussing samt, i hufvudsak,, herrar
F. Andersson och N. Nilsson instämt:

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

»Enligt min uppfattning är det icke endast, såsom utskottet yttrar,
för känslan tilltalande, utan i all synnerhet af förnuftsgrunder påkalladt,
att de i kommunens angelägenheter röstberättigade medborgarne skola vid
prestval ega lika rösträtt. Förebild till en sådan valanordning eges jemväl
sedan år 1872 i nämndemansvalen, vid hvilka äfven derförinnan
sedan lång tid tillbaka tillämpats lika rösträtt. Uppenbarligen bar detta
valsätt ansetts ligga i uppdragets natur, då eu nämndeman, frånsedt andra
bestyr, dock eger såsom sin främsta uppgift att »i alla domar rätt göra ej
mindre den fattiga än den rika och döma efter Guds och Sveriges lag».
Att vid val af själasörjare eu lika hänsyn bör göra sig gällande, synes
mig ej kunna med framgång bestridas. Inför prestens uppgift att för alla
sina församlingsbor utan åtskilnad till person tolka den förra lagen böra
obetingadt träda tillbaka de timliga förhållanden, hvilka utskottet — äfven
detta i och för sig enligt min åsigt utan tillräckliga skäl — anser böra
föranleda dertill, att de förmögnare elementen tillerkännas ett större inflytande
vid valet. Det förtjenar i detta sammanhang äfven erinras derom,
att i Göteborgs församlingar tillämpas eu ännu utsträcktare rösträtt vid prestval
än den nu ifrågasatta, i det att rösträtt tillkommer hvarje man eller
qvinna, som uppnått 21 års ålder och är för sig sjelf mantalsskrifven,
dervid på sätt af ålder varit öflig! rösterna beräknas lika för alla i omröstningen
deltagande.

På dessa och de af herr Zetterstrand i öfrig! anförda skäl

instämmer jag i hans hemställan.»

Ilerr Rudebeck bar begärt få antecknadt, att han på grund af åtnjuter
ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i detta ärendes behandling
inom utskottet.

Jemväl herr Leman bar velat hafva antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prot. 1902. 7 Sami. 32 Haft.