Lagutskottets Utlåtande N:o 40 (Utlåtande 1900:LU40 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

N:o 40.

Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1900, kl. 10 m.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj ds proposition med
förslag till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad
lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad
lydelse af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd den 25 april 1889, dels ock tvenne med
föranledande af berörda proposition afgifna motioner.

Genom proposition, n:o 58, af den 2 nästlidne mars, hvilken af båda
kainrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kongl. Maj:t, under åberopande
af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda förslag till

l:o) lag om rätt till jagt;

2:o) lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen; och

3:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för
nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889.

I sammanhang med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft tvenne inom Andra Kammaren afgifna motioner, åsyftande ändringar
i det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget till lag om rätt till jagt.

I den ena af dessa motioner, n:o 162, anför herr C. Hj. Wittsell:

»Med anledning af den till Riksdagen från Kongl. Maj:t afiåtna nådiga
propositionen med förslag till lag om rätt till jagt, jemte den motivering

Bih. till Riksd. Prof. 1900. 7 Sami. 31 Höft. (N:o 40). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskott afgifvit angående min motion,
n:o 103, får jag härmed föreslå den förändring i 9 och 10 §§ af ofvannämnda
lag, att jagt af räf äfven må inbegripas i deri stadgade undantagsbestämmelser.
Enligt den af domänstyrelsen afgifna berättelsen om af
rofdjur dödade husdjur för år 1898 befinnes det äfven inom de län, der
icke varg, lo eller jerf förekomma och således räf utgör det egentliga rofdjuret,
vara en afsevärd förlust, allmänheten lider. Derjemte åstadkommer
räfven stor skada å matnyttigt vildt, som ej kan beräknas. Inom de orter
af landet, der jorden är fördelad i mindre iotter, kan jagt efter räf enligt
Kongl. Maj:ts förslag knappast ega rum, om den icke får förföljas öfver
egna jagtmarker. Under vintertiden, då snö täcker marken, brukas ofta att
följa räfvens spår och ringa honom, hvarefter det för ett par, tre personer
kan lyckas skjuta densamma, men är det utom egna jagtmarker, har jägaren
gjort sig skyldig till lagöfverträdelse och dermed följande ansvar.

Jag får derför vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte besluta, att
9 och 10 §§ i Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till lag om
rätt till jagt må erhålla följande ändrade lydelse:

9 §•

Har någon — — — — — — — — — — — — —

uppskrämma.

Vill man å annans område eljest jaga björn eller jaga varg, lo, jerf
eller räf, tillsäge — — — — — — — — — — — — _

— — — — — — — — — må fälla.

10 §.

Hvar som — — — — — — — — — — — — _

annans område.

Har någon å eget område eller eljest lofligen drifvit upp björn,
varg, lo, jerf eller räf, ege han rätt att jagten in på annans område fullfölja.»

Den andra af ifrågavarande motioner, n:o 163, har afgifvits af herr
N. Nilsson i Skärhus och utmynnar i hemställan, att 13 § i förslaget till
lag om rätt till jagt måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Utan — — — — — — — — — — — _ — _

besådd; och vare vid jagt å område, som af annan innehafves, jagträtts -

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

innehafvare!! såväl som den han gifvit lof att jaga alltid skyldige att ersätta
skada, som af den jagande äfvensom de vid jagten använda biträden
eller hundar förorsakas, vare sig å mark, hägnad eller annat.

Jemlikt nådigt bemyndigande uppdrog statsrådet och chefen för
finansdepartementet, den 20 januari 1898 åt särskilde komiterade att vidtaga
revision af gällande jagtstadga i syfte dels att de bestämmelser om
jagt, hvilka vore af allmän lags natur, blefve i en särskild lag sammanfattade
och sålunda fullständigt skilda från de ekonomiska och administrativa
föreskrifterna i ämnet, dels ock att de ändringar i nämnda stadga
åstadkommes, hvilka ur jagtvårdssynpunkt kunde finnas erforderliga.

Bemälde komiterade afgåfvo den 12 derpå följande maj sitt betänkande
jemte förslag till lag om rätt till jagt, till jagtstadga och andra
i saraband dermed stående författningar. Sedan domänstyrelsen, efter att
hafva hört Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län äfvensom
vederbörande skogstjenstemän, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande
öfver de af komitén utarbetade lagförslagen, blefvo desamma för yttrandes
afgifvande öfverlemnade till högsta domstolen, hvarefter och sedan i anledning
af högsta domstolens erinringar åtskilliga ändringar och jemkningar
i förslagen vidtagits beslöts aflåtande till Riksdagen af nu föreliggande
proposition.

Denna proposition betecknar i sakligt hänseende ej några synnerligen
genomgripande förändringar uti de bestämmelser om rätt till jagt,
som för närvarande gälla.

Hufvudregeln, att jagträtten åtföljer eganderätten till jorden, är i
förslaget bibehållen.

Likaså hafva utan förändring upptagits de nu gällande föreskrifterna
om jagträtt för boställshafvare och kronohemmansåbo å boställets eller
kronohemmanets egor, för delegare i sockenallmänning, byaskog eller dylik
samfäld jord å densamma, för allmän inrättning å jord, som derunder
lyder, för stad å dess jord, samt rörande afgärda bys jagträtt.

På domänstyrelsens af högsta domstolen tillstyrkta hemställan hafva
bestämmelserna om jagträtt å öfverloppsmarker — hvilken af komitén
föreslagits skola såsom hittills vara fri för hvarje svensk man — uteslutits,
och stadgandet om jagträtt å oafvittrad mark har inskränkts att gälla
allenast sådan mark, som ej blifvit till lapparnes uteslutande begagnande
anvisad.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Föreskrifterna om utöfning af kronans jagträtt hafva ej underkastats
annan förändring, än att dels medlemmar af det kungliga huset
särskilt omnämnts bland de å kronans marker jagtberättigade, dels rättigheten
för landshöfdingarne att jaga å berörda marker, hvilken hittills
vant inskränkt till dem personligen, utsträckts jemväl till personer, som
åtfölja dem vid jagttillfället.

Nu gällande regel, att vid öfverlåtelse af nyttjanderätt till jord jagträtten,
der ej annorledes aftalats, skall anses deri inbegripen, har uti förslaget
upptagits.

Den så kallade förföljningsrätten har uti förslaget inskränkts utöfver
hvad på Riksdagens eget initiativ redan skett genom kongl. förordningen
den 31 december 1892. Rättigheten att tillvarataga villebråd, som
under utöfning af loflig jagt sårats, så att det faller å annans mark —
hvilken rättighet enligt sistnämnda förordning är obegränsad — har nemligen
uti förslaget gjorts beroende derpå, att villebrådet fallit inom 100
meter från gränsen för det egna jagtområdet. För åtnjutande af rätten
att upptaga högvildt hafva derjemte föreslagits ytterligare vilkor, åsyftande
att förebygga obehörigt tillegnande af detta värdefulla villebråd.

Jagträtten har uti jordegarens intresse på visst angifvet sätt begränsats
för de fall, att den samma till annan upplåtits utan att uttrycklig
öfverenskommelse om dess omfattning träffats. Å andra sidan har jagträttsinnehafvarens
intresse tillgodosetts genom med straff belagdt förbud
att utan dennes tillstånd med skjutgevär färdas öfver jagtområde, der det
ej uppenbarligen sker i lofliga ärenden.

De i nu gällande jagtstadga gifna föreskrifterna om rätt att upptaga
jagthund, som löper lös å annan än sin egares mark, hafva dels utsträckts
att gälla hund af hvad slag som helst, dels ganska väsentligt mildrats till förmån
för upptagaren. I sistnämnda afseende har tiden, under hvilken en upptagare
kan blifva pligtig underhålla hunden, afsevärdt. förkortats, hvarjemte
han tillagts rättighet att af hundens egare fordra lösen, derest han ej vill
begagna sig af rätten att såsom sin egendom behålla hund, som förverkats.

Atalsrätt för oloflig jagt å kronans, menighets eller allmän inrättnings
mark har uti förslaget uttryckligen tillerkänts tjensteman vid skogsstaten
och skogsläroverken samt allmän åklagare.

Hvad straffbestämmelserna för oloflig jagt å annans mark vidkommer,
. är uti propositionen föreslaget en väsentlig skärpning af desamma,
särskilt för de fall, att högvildt dervid fälts, sårats eller fångats.

Propositionen har, i motsats till komitéförslaget, upptagit den grundsats,
att böter för öfverträdelser af lagen om rätt till jagt skola i dess
helhet tillfalla kronan.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Slutligen må nämnas, att uti propositionen föreslagits begränsning
till tjugo år af sådana aftala giltighet, som allenast eller hufvudsakligen
afse jagträtt.

Vid granskningen af de i propositionen innefattade lagförslagen har
utskottet endast beträffande följande punkter funnit anledning till någon
erinran.

Lagen om rätt till jagt.

2 §•

Bestämmelsen om betjentes vid skogsstaten och skogsläroverken rätt
att idka jagt å de områden, »som stå under deras bevakning», har synts
utskottet kunna gifva anledning till den tolkning, att denna rätt skulle
afse äfven disponerad kronojord, t. ex. boställen, i den mån dessa stälts
under tillsyn af skogsstatens tjensteman. Förslagets mening lärer emellertid
vara, att ifrågavarande betjentes jagträtt, liksom öfriga i paragrafen
omförmälda personers, skall gälla endast sådan jord, der jagträtten är
kronan tillhörig, och någon inskränkning uti boställshafvares rätt att
disponera jagträtten å sitt boställe torde ej hafva åsyftats. För att tydligt
utmärka detta har utskottet i förslagets redaktion företagit en mindre
jemkning.

10 §.

Det här förekommande uttrycket »någonderas folk» torde efter vanligt
språkbruk beteckna ett antal af minst två personer. Utskottet har
emellertid ansett det vara till fyllest, att den i paragrafen omförmälda
underrättelse delgifves en af jordinnehafvarens eller jagträttsinnehafvarens
folk och af denna anledning föreslagit utbyte af »någonderas folk» mot
det uti komiténs förslag använda uttrycket »någon af deras folk».

13 §.

Utöfver hvad denna paragraf innehåller hade uti motsvarande paragraf
af komitéförslaget intagits föreskrift derom, att vid jagt å område,

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

som af annan innehafves, den jagande alltid skulle vara skyldig ersätta
skada, som af honom förorsakas, vare sig å mark, hägnad eller annat. Vid
förslagets granskning inför högsta domstolen ansågs detta stadgande böra
förtydligas derhän, att jagträttsinnehafvaren skulle stå i ansvar för skada,
som i paragrafen afsåges, vare sig den föröfvades af honom sjelf eller
annan, som han gifvit lof att jaga, eller af de vid jagten använda biträden
eller hundar.

Föredragande departementschefen fann emellertid, då det ej torde
kunna blifva föremål för tvekan, att den, som på straffbart sätt kränkt
annans rätt, derigenom ådroge sig skadeståndsskyldighet, ej anledning att
uti förslaget upptaga någon särskild föreskrift om skadeersättningspligt
vid jagtutöfning.

Herr Nilsson har nu uti sin motion följt den af högsta domstolen
gifna anvisningen och föreslagit bestämmelse derom, att vid jagt å område,
som af annan innehafves, jagträttsinnehafvaren såväl som den han
gifvit lof att jaga alltid skola vara skyldige att ersätta skada, som af den
jagande äfvensom de vid jagten använda biträden eller hundar förorsakas,
vare sig å mark, hägnad eller annat.

Utskottet vill för sin del på det sätt förorda detta förslag, att den
jagträttsinnehafvaren åliggande skyldigheten att gälda skadeersättning förtydligas
på sätt högsta domstolen ifrågasatt. Ett stadgande i sådan retning
lärer ingalunda vara obehöflig!. Väl är det stäldt utom tvifvel, att
skada, som genom brottslig åtgärd förorsakas, skall af den felande ersättas,
men deremot kan det vara synnerligen omtvistadt, huru långt skadeståndspligten
i öfrigt vid utöfning af jagträtt kan sträcka sig.

Vid sådant förhållande och då billigheten samt grunderna för denna
paragraf i öfrigt synas tala derför, att jordegaren beredes ersättning för
all skada, som af jagtens bedrifvande förorsakas, har utskottet funnit sig
böra till paragrafen foga ett tillägg i det af herr Nilsson föreslagna syfte.

16 §.

Den här stadgade skyldigheten för den, som upptagit lös hund, att
om upptagandet låta kungöra i »närmaste kyrkor», har synts utskottet innebära
ett onödigt besvär, då hundegarens intresse torde blifva tillbörligen
tillgodosedt derigenom, att sådant kungörande eger rum i tidning inom
orten samt i kyrkan för den församling, der upptagandet skett. Bestämmelsen,
sådan den föreslagits, skulle för öfrigt verka synnerligen ojemnt
i olika orter. På ena stället är antalet »närmaste kyrkor» helt ringa,
medan i andra trakter detsamma ofta uppgår till öfver tiotalet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Äfven i ett annat afseende har utskottet funnit ändring uti ifrågavarande
paragraf böra vidtagas. Detia gäller den från nuvarande jagtstadga
upptagna bestämmelsen, att lösen för upptagen hund skall utgifvas
med högre belopp för det fall, att »det oftare sker», d. v. s. att samma
hund upprepade gånger upptages såsom olofligen löpande lös å annans än
sin egares jagtmark.

Först och främst kan det möta stora svårigheter att bevisa förutsättningen
för det högre lösenbeloppets utgifvande, då hundar ofta sins
emellan kunna ega så stor likhet, att de näppeligen kunna från hvarandra
särskiljas, och dessutom är stegringen onödig, eftersom syftet med densamma
— att tvinga hundegarne att hålla ordentlig vård om sådana hundar,
som visa tendens att löpa omkring — i allt fall kraftigast främjas genom
föreskriften om skyldighet för hundegaren att till upptagaren lemna ersättning
för hundens föda och öfriga kostnader.

Bestämmelsens affattning lemnar dessutom rum för tvekan om dess
rätta betydelse, huruvida den skall anses innebära, att den högre lösen
skall utgifvas endast då samme hund blifvit mera än en gång af samma
person upptagen, eller om det skall vara tillfyllest, att det ådagalägges, att
upptagande af hunden, oafsedt hvar detta skett, egt rum minst en gång förut.

Af nu angifna orsaker har utskottet ansett bestämmelsen om lösenbeloppets
stegring böra helt och hållet utgå.

19 §.

Första punkten af denna paragraf är affattad i öfverensstämmelse
med motsvarande föreskrift i lagen om rätt till fiske. Utskottet har emellertid
ansett uttryckssättet uti 23 § af gällande jagtstadga vara i åtskilliga
hänseenden att föredraga. Derigenom förebygges all ovisshet .derom, att
jagträttsinnehafvaren eller de, som bemyndigats att bevaka hans rätt,
ega från en olofligen jagande taga äfven det villebråd, som genom den
olofliga jagten nedlagts, och derjemte eger bestämmelsen om rätt att behålla
det tagna »till dess domstolen sig utlåtit» större klarhet än det uttryck,
som från lagen om rätt till fiske upptagits uti nu föreliggande lagförslag
»till dess han rätt för sig bjuder». Sistnämnda uttryck kan gifva
anledning till sådan tolkning, att jagträttsinnehafvaren skulle vara skyldig
lemna ifrån sig hvad han tagit från den olofligt jagande, så snart denne
ersatt skadan, som genom jagten förorsakats; och han skulle således kunna
gå miste om den bevisning på oloflig jagt, som innehafvet af den jagandes
bössa och dylikt kan skänka. Till förebyggande häraf har utskottet ansett sig

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

böra föreslå, att jagträttsinnehafvaren skall ega behålla det tagna, till dess
domstolen derom sig utlåtit.

20 §.

Den häri vidtagna ändringen utgör en följd af utskottets förslag att
till 13 § foga ett nytt moment.

Lagen om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen.

I öfverensstämmelse med komiténs förslag har uti propositionen
ifrågasatts att införa urbota bestraffning — i stället för, såsom nu är
stadgadt, tvåhundra kronors böter — såsom straffmaximum för oloflig jagt
å annans område, för så vidt högvildt. dervid fälts, sårats eller fångats.
Denna skärpning är efter utskottets åsigt alldeles för sträng och står ej i
öfverensstämmelse med den allmänna uppfattningen om straffvärd heten af
det brott, hvarom här är fråga.

Till fyllest torde vara, om straffmaximum för nämnda brott höjes
till femhundra kronors böter.

Utskottet har slutligen att yttra sig öfver det uti herr Wittsells
motion framstälda förslaget, hvilket åsyftar att utsträcka rätten att å
annans mark anställa eller fullfölja jagt å björn, varg, lo eller jerf till
att gälla äfven räf.

Detta förslag kan utskottet ej tillstyrka, då derigenom efter utskottets
åsigt skulle fullständigt omöjliggöras för jagträttsinnehafvare att
skydda sina jagtområden mot oloflig jagtutöfning. De ifrågasatta bestämmelserna
skulle för tjufskyttarne blifva en välkommen hjelp i deras försök
att ostraffadt få utöfva sitt brottsliga yrke; och man skulle derigenom i
sjelfva verket rent af hafva upphäft all kontroll å jagten på nyttigt
villebråd.

Under åberopande af det ofvan anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, under förklarande att Kongl. Maj:ts
ifrågavarande proposition ej kan i oförändradt skick
bifallas, ville, i anledning af berörda proposition och
herr Nilssons motion n:o 163 samt med afslag å herr

Lagutskottet» Utlåtande N:o 40.

Wittsells uti motionen n:o 162 framstälda yrkande, för
sin del antaga följande

l:o) Lag

om rätt till jagt.

Med upphäfvande af 1—11 §§, 18, 19 och 21 §§ i förnyade nådiga
jagtstadgan den 21 oktober 1864, äfvensom af hvad nämnda stadga innehåller
med afseende å öfverträdelse af sålunda upphäfda föreskrifter förordnas
som följer:

1 §•

Å kronojord tillkomme jagträtten kronan, der ej i denna lag annorlunda
stadgas.

Kronan ege ock jagträtt å häradsallmänning, ehvad den står under
allmän vård eller delegarne sjelfva öfvertagit dess förvaltning.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

2 §•

Kronans jagträtt å dess hägnade
jagtparker och djurgårdar, å jord
hörande till de kungliga lustslotten
och andra till Konungens disposition
stål da lägenheter, å kungsgårdar,
kronoparker och all annan kronan
tillhörig odisponerad jord, äfvensom
å häradsallmänningar utöfvas af Konungen
sjelf och chefen för hans
hofjägeristat jemte dem, som vijl
sådana tillfällen äro följaktiga. A
nämnda områden, med undantag af
dem, som äro stälda till Konungens

2 §•

Kronans jagträtt å dess hägnade
jagtparker och djurgårdar, å jord
hörande till de kungliga lustslotten
och andra till Konungens disposition
stälda lägenheter, å kungsgårdar,
kronoparker och all annan kronan
tillhörig odisponerad jord, äfvensom
å häradsallmänningar utöfvas af Konungen
sjelf och chefen för hans
hofjägeristat jemte dem, som vigl
sådana tillfällen äro följaktiga. A
nämnda områden, med undantag af
dem, som äro stälda till Konungens

Bill. till Riksd. Prof. 1000. 7 Sami. Öl Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Kongl. Majtts förslag. Utskottets förslag.

disposition, må jagt idkas jemväl af
medlem af Kongl. huset, af chefen
för domänstyrelsen samt af landshöfdingarne
hvar och en inom sitt
län, jemte dem, som dessa personer
åtfölja, äfvensom af de vid skogsstaten
och skogsläroverken anstälda
tjensteman, hvar inom sitt tjenstgöringsområde.
Betjente vid skogsstaten
och skogsläroverken ege att å
de områden, som stå under deras
bevakning, idka jagt efter skadliga
rofdjur samt, med domänstyrelsens
för viss tid eller tills vidare lemnade
tillåtelse, äfven efter annat villebråd
eller visst slag deraf.

Utan Konungens särskilda tillåtelse
må dock ej i något af omförmälda
fall jagt idkas efter elg,
hjort, rådjur, vildren eller svan.

disposition, må jagt idkas jemväl af
medlem af Kongl. huset, af chefen
för domänstyrelsen samt af landshöfdingarne
hvar och en inom sitt
län, jemte dem, som dessa personer
åtfölja, äfvensom af de vid skogsstaten
och skogsläroverken anstälda
tjensteman, hvar inom sitt tjenstgöringsområde.
Betjente vid skogsstaten
och skogsläroverken ege att å
de områden, som i denna paragraf
af ses och stå under deras bevakning,
idka jagt efter skadliga rofdjur samt,
med domänstyrelsens för viss tid
eller tills vidare lemnade tillåtelse,
äfven efter annat villebråd eller visst
slag deraf.

Utan Konungens särskilda tillåtelse
må dock ej i något af omförmälda
fall jagt idkas efter elg,
hjort, rådjur, vildren eller svan.

3 §•

A oafvittrad jord, som ej blifvit till lapparnes uteslutande begagnande
anvisad, äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej höra till
visst hemman, samt på öppna hafvet vare jagten fri för hvarje svensk
undersåte.

4 §•

Enskild jordegare hafve jagträtt å sin jord. Jagträtt tillkomme ock
boställshafvare och kronohemmansåbo å boställets eller kronohemmanets
egor, delegare i sockenallmänning, byaskog eller dylik samfäld jord å densamma,
allmän inrättning å jord, som derunder lyder, samt stad å dess
jord. Afgärda by kåfve jagträtt allenast å sina egor inom hank och stör.

Ä samfäld jord må ej en delegare utan de öfrigas samtycke upplåta
jagträtt åt någon, som ej är delegare.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

5 §•

Varder jord åt någon till bruk upplåten, nyttje brukaren, der ej
annorledes aftalas, den jagt, som till jorden hörer.

Angående tiden för beståndet af aftal, hvarigenom någon till annan
upplåter sin jagträtt, är särskildt stadgadt.

6 §.

Är genom urminnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal,
dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ofvan
sägs bestämdt om någons rätt till jagt, vare det gällande.

7 §•

Om lapparnes rätt till jagt i vissa delar af riket galle hvad särskildt
är stadgadt.

8 §•

Å jord, hvilken såsom tvistig blifvit stäld under förbud, må icke
någon af de tvistande utan öfverenskommelse jaga annat än skadliga rofdjur.

9 §•

Har någon ringat björn i ide, hatve ensam rätt att jagten fullfölja,
och må ej annan, med vetskap att björnen är ringad, djuret ur idet uppskrämma.

Vill man å annans område eljest jaga björn eller jaga varg, lo eller
järf, tillsäge hvarje gång förut den, som jagträtt å området eger. Har
något af nämnda djur bevisligen uppehållit sig i trakten, må jagträttsinnehafvaren
ej jagten hindra, utan tage del deri; vill han ej deltaga, ege
den, som tillsade, rätt att ändock jaga och att behålla de djur af nämnda
slag han dervid må fälla.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Kongl. Maj:ts förslag.

10 §.

Hvar som under idkande af loflig
jagt sårar villebråd så, att det faller
å annans område inom ett hundra
meter från gränsen, må tillvarataga
och behålla villebrådet. Är det elg,
hjort, rådjur eller vildren, må den
jagande dock ej från stället bortföra
djuret utan i närvaro af två oj afviga
vittnen, och vare han dessutom pligtig
att, sist å andra dagen sedan
djuret fäldes, om förhållandet underrätta
jagträttsinnehafvaren eller den,
som innehar området, eller någonderas
folk. Försummar den jagande
något af hvad sålunda föreskrifvits
eller öfverskrider han eljest sin rätt
att å annans område tillvarataga
villebråd, varde ansedd såsom den
der olofligen jagat å annans område.

Har någon å eget område eller
eljest lofligen drifvit upp björn, varg,
lo eller järf, ege han rätt att jagten
in på annans område fullfölja.

Utskottets förslag.

10 §.

Hvar som under idkande af loflig
jagt sårar villebråd så, att det faller
å annans område inom ett hundra
meter från gränsen, må tillvarataga
och behålla villebrådet. Är det elg,
hjort, rådjur eller vildren, må den
jagande dock ej från stället bortföra
djuret utan i närvaro af två ojäfviga
vittnen, och vare han dessutom pligtig
att, sist å andra dagen sedan
djuret fäldes, om förhållandet underrätta
jagträttsinnehafvaren eller den,
som innehar området, eller någon af
deras folk. Försummar den jagande
något af hvad sålunda föreskrifvits
eller öfverskrider han eljest sin rätt
att å annans område tillvarataga
villebråd, varde ansedd såsom den
der olofligen jagat å annans område.

Har någon å eget område eller
eljest lofligen drifvit upp björn, varg,
lo eller järf, ege han rätt att jagten
in på annans område fullfölja.

11 §•

Träffar någon tillfälligtvis, ehvar det vara må, skadligt rofdjur, då
må han det fälla och behålla.

12 §.

Till skadliga rofdjur hänföras enligt denna lag björn, varg, lo, järf,
räf, mård, utter, säl, örn, berguf, hök och falk.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Utskottets förslag.

13 §.

Utan särskildt tillstånd af den,
som jorden innehar, må jagträttsinnehafvare
ej idka jagt i gård eller
trädgård, icke heller, under tiden
från och med den 1 maj till dess
grödan är afmejad, å åker, som är
med säd eller gräs besådd.

Vid jagt å område, som af annan
innehafves, vare jagträttsinnehafvaren
skyldig ersätta all skada, som å mark,
hägnad eller annat förorsakas vare
sig af honom sjelf eller af annan,
som han gifvit lof att jaga, eller af
de vid jagten använda biträden eller
hundar.

14 §.

Ej må någon utan lof skrämma eller drifva till sig villebråd från
annans område.

15 §.

Med skjutgevär må icke någon utan tillstånd af jagträttsinnehafvaren
färdas öfver jagtområde, med mindre det efter omständigheterna uppenbarligen
sker i lofliga ärenden och hund, om sådan medföres, hålles kopplad.

Kongl. Maj:ts förslag.

13 §.

Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

16 §.

Okopplad hund må ej någon utan Okopplad hund må ej någon utan

lof medföra eller insläppa, i annans lof medföra eller insläppa i annans

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Kongl. Maj.is förslag. Utskottets förslag.

hägnade jagtpark eller djurgård; sker
det, vare hunden förverkad.

Löper hund eljest olofligen lös å
annans än hundens egares jaktmark,
hafve jagträttsinnehafvaren rätt att
låta upptaga hunden; dock åligge
honom att om upptagandet ofördröjligen
tillsäga hundens egare eller,
derest denne ej är känd eller icke
kan träffas, låta kungöra i närmaste
kyrkor och i tidning inom orten.
Vill egaren återfå hunden, löse den
med fem kronor eller, der det oftare
sker, tio kronor jemte ersättning
hvarje gång för hundens föda och
öfriga kostnader. Har ej egaren utlöst
hunden inom åtta dagar efter
erhållen tillsägelse om upptagandet
eller inom sextio dagar från det
kungörelsen varit uppläst och i tidning
införd, vare hunden förverkad.
Vill jagträttsinnehafvaren hellre taga
lösen, vare hundens egare skyldig
att sådan enligt förut angifna grunder
utgifva, såframt talan derom instämmes
inom trettio dagar efter
det hunden varit att anse som förverkad.

hägnade jagtpark eller djurgård; sker
det, vare hunden förverkad.

Löper hund eljest olofligen lös å
annans än hundens egares jagtmark,
hafve jagträttsinnehafvaren rätt att
låta upptaga hunden; dock åligge
honom att om upptagandet ofördröjligen
tillsäga hundens egare eller,
derest denne ej är känd eller icke
kan träffas, låta kungöra i kyrkan
för den församling, der hunden blifva
upptagen, och i tidning inom
orten. Vill egaren återfå hunden,
löse den med fem kronor jemte ersättning
för hundens föda och öfriga
kostnader. Har ej egaren utlöst
hunden inom åtta dagar efter erhållen
tillsägelse om upptagandet
eller inom sextio dagar från det
kungörelsen varit uppläst och i tidning
införd, vare hunden förverkad.
Vill jagträttsinnehafvaren hellre taga
lösen, vare hundens egare skyldig
att sådan enligt förut angifna grunder
utgifva, såframt talan derom instämmes
inom trettio dagar efter det
hunden varit att anse som förverkad.

17 §•

Katt, som anträffas i skog eller hage, må saklöst dödas.

18 £.

Jagar någon olofligen på annans område, straffes efter allmänna
strafflagen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Hav han vid jagten fångat eller dödat villebråd, vare villebrådet
eller, om det ej kan tillrättaskaffas, dess värde förverkadt till jagträttsinnehafvaren
eller, om villebrådet fälts å kronojord, der jagträtten icke
tillkommer annan än kronan, eller å häradsallmänning, till åklagaren.

Kong1. Maj:ts förslag.

19 §.

Anträffas å bar gerning någon,
som olofligen jagar å annans område,
må den, som der eger jagträtt,
och jordens innehafvare äfvensom
deras folk af den jagande taga bössa,
jagtredskap och hundar till vedermäle
och pant samt behålla det, tijl
dess han rätt för sig bjuder. A
kronojord, der jagträtten icke tillkommer
annan än kronan, så ock å
häradsallmänning hafve tjensteman
och betjente vid skogsstaten eller
skogsläroverken samt allmän åklagare
enahanda rätt.

20 §.

Ofverträder någon förbud, som
i 9 § 1 inom., 14 §, 15 § eller 16
§ 1 mom. är meddeladt, och är förseelsen
ej att hänföra till oloflig jagt
å annans område, straffes med böter
från och med fem till och med ett
hundra kronor. Bryter någon emot
hvad i 13 § är föreskrifvet, bete
från och med fem till och med femtio
kronor.

Utskottets förslag.

Anträffas å bar gerning någon,
som olofligen jagar å annans område,
må den, som der eger jagträtt,
och jordens innehafvare äfvensom
deras folk af den jagande taga, utom
det förverkade villebrådet, bössa, jagtredskap
och hundar samt till vedermäle
och pant behålla det, till dess
domstolen i målet sig utlåtit. Å
kronojord, der jagträtten icke tillkommer
annan än kronan, så ock å
häradsallmänning hafve tjensteman
och betjente vid skogsstaten eller
skogsläroverken samt allmän åklagare
enahanda rätt.

20 §.

Ofverträder någon förbud, som
i 9 § 1 mom., 14 §, 15 § eller 16
§ 1 mom. är meddeladt, och är förseelsen
ej att hänföra till oloflig jagt
å annans område, straffes med böter
från och med fem till och med ett
hundra kronor. Bryter någon emot
hvad i 13 § 1 mom. är föreskrifvet,
höte från och med fem till och med
femtio kronor.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

21 §.

Förbrytelser emot denna lag, hvilka blott förnärma enskild persons
rätt, må icke åtalas af annan än målsegaren. Sker intrång i kronans,
menighets eller allmän inrättnings rätt, ege tjensteman och betjente vid
skogsstaten och skogsläroverken jemte allmän åklagare att derå tala och
njute de enahanda vitsord, som tillkommer dem, hvilka rättens eller Konungens
befallningshafvandes bud och ärenden gå.

22 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1901; dock att hvad i
5 § 1 mom. är stadgadt icke gäller om brukare, till hvilken jord är upplåten
före utfärdandet af jagtstadgan den 21 oktober 1864.

2:o) Lag

om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 24 kap.
jande ändrade lydelse:

Kongl. Maj.is förslag.

För oloflig jagt å annans område,
som ej till jagtpark eller djurgård
inhägnad! är, bötes högst tvåhundra
riksdaler.

13 § strafflagen skall erhålla föl -

Utskottets förslag.

För oloflig jagt å annans område,
som ej till jagtpark eller djurgård
inhägnad! är, bötes högst tvåhundra
riksdaler.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Kongl. Maj:ts förslag.

Är djur, som i 12 § 2 mom.
sägs, dervid fäldt, såradt eller fångadt;
vare straffet böter, ej under
tjugo riksdaler, eller fängelse i högst
sex månader.

Utskottets förslag.

■. • rf, v. . »I j''

Är djur, som i 12 § 2 mom.
sägs, dervid fäldt, såradt eller fångadt;
vare straffet böter, ej under
tjugo riksdaler.

3:o) Lag

om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals

bestånd den 25 april 1889.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd den 25 april 1889 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet på viss
tid upplåtes, må ej gälla öfver femtio år. Afser aftalet allenast eller
hufvudsakligen upplåtelse af jagträtt eller af rätt till aftorkning af skog
annorledes än till husbehof, vare det ej gällande öfver tjugo år.

Stockholm den 22 april 1900.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Reservationer

beträffande förslaget till lag om rätt till jagt:

vid 3 § af herr N. Nilsson, som ansett, att denna paragraf bort
erhålla följande lydelse: »På öppna hafvet vare jagten fri för hvarje svensk

Bill. till Riksd. Prot. 1900. 7 Sami. 31 Häft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

undersåte. Å oafvittrad jord,, som ej blifvit till lapparnes uteslutande begagnande
anvisad, äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej höra
till visst hemman, skall jagten genom Konungens befallningshafvandes försorg
för det allmännas räkning utarrenderas»;

vid 13 och 20 §§ af herrar Hasselrot, Lundström, Leman, af Ekenstam,
Hedenstierna och Danckwardt-Lillieström, hvilka ansett, att den af
Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen af nämnda paragrafer bort oförändrad
tillstyrkas;

vid 19 § af herr Johanson;

samt af herr Lindhagen, som ansett de af utskottet föreslagna ändringarna
uti 2, 10, 16 och 19 §§ ej erforderliga.

•dailtsfejtih iiMMjj Ofjf ‘jo! inbh :?!>« j > ] ''!•: ; f buifuiil tätt

Herrar Husberg, Almgren och Zetterstrand hafva begärt få antecknat,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Antecknas skulle jemväl, att herrar Bandqvist och F. Andersson ej i
den slutliga behandlingen tagit de!.

''■••-i J4» i5* niwjn r>!j: * * *: j;»• J i >. .... * *,vin < }»•*•*

•• ■ !'' Ia till m''t, r !: ‘ \ -.j

t:rj

Atfiö) ■ .biUilhhl

(jod ''}.>:•{

iM Blliiob !i. ,j tv-iiiO j. y; f tf ö

Stockholm 1900. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt A Söner.