Lagutskottets Utlåtande N:o 40 (Utlåtande 1896:LU40 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

N:o 40.

Ank. till Riksd. kansli den 17 mars 1896, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående utöfvande af uppfinning, hvarå
patent erhållits.

Hvarje patentlagstiftning livilar ytterst å ett erkännande af uppfinnares
rätt att i främsta rummet, med andras uteslutande, tillgodogöra sig
sin uppfinning. Dermed är dock ingalunda gifvet, att berörda rätt blifvit
i lika hög grad af samtliga lagstiftningar erkänd. Och det visar sig äfven,
att patentlagstiftningarna intaga vidt skilda ståndpunkter i fråga om vildren
och gränserna för den uppfinnarne tillerkända patenträtt, ett förhållande,
som har sin naturliga förklaringsgrund derutinnan, att den ena
lagstiftningen mer än den andra ansett begränsningar af patenträtten
vara från samhällets och det allmännas synpunkt af behofvet påkallade.

Vår svenska lagstiftning hör i förevarande afseende till dem, som
med ganska trånga gränser omgärdat patenträtten, och bland de härutinnan
mest betecknande bestämmelserna ingår äfven stadgandet i 15 §
af förordningen angående patent den 16 maj 1884 om det s. k. utöfningstvånget.
Enligt nämnda lagrum skall nemligen patentliafvaren, vid äfventyr
af patenträttens förverkande, hafva låtit bringa sin uppfinning i något
väsentligt omfång till utöfning inom riket inom tre år från det patentet
beviljades; dock att denna tid för vissa fall kan af patentmyndigheten utsträckas
till fyra år från patentets beviljande samt i särskilda undantagsfall
andra åtgärder föreskrifvas, genom hvilka patenthafvaren må anses
hafva uppfylt vilkoret om utöfning af uppfinningen.

Enligt hvad särskilde komiterade, hvilka den 6 november 1878 afgåfvo
betänkande angående patentskydd, i motiven till det af dem afgifna

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

förslag till förordning angående patent, hvilket förslag ligger till grund
för nu gällande patentförordning, anfört, utgör det s. k. utöfningstvånget
en garanti för att en uppfinning, hvarå patent meddelats, äfven må komma
till en för samhället nyttig utöfning. »Uppenbarligen kunde det, säga
komiterade, icke vara samhällets afsigt att meddela och hålla vid magt
uteslutande rättigheter för förverkligande af ofruktbara eller opraktiska
idéer och såmedelst, utan att sj eif t hafva gagn deraf, måhända stänga
vägen för andra, mera framgångsrika sträfvanden. I fråga om en patenterad
uppfinning, som med fördel kunde industriel! utföras, torde samhället
icke böra tåla, att patenthafvaren läte uppfinningen ligga obegagnad
eller på ett allt för inskränkt sätt bringade den i utöfning, enär de förmåner,
^ hvarom samhället vid förlänandet af patentet försäkrat sig, nemligen
fullständig kännedom om uppfinningen och tillfälle att efter patenttidens
utgång använda densamma, icke torde bilda en så stark motvigt
mot de stora inskränkningar, samhället, så länge patentet bestode, måste
underkasta sig, att ej samhället både kunde och borde i ytterligare vederlag
för patentet fordra, att patenthafvaren ärligt sträfvade att låta uppfinningen
redan under patenttiden komma produktionen inom landet till
verkligt gagn. Särskild! måste samhället söka förebygga, att patentet begagnades
endast såsom ett medel att låta utlandet ensamt draga nytta
af den patenterade uppfinningen, men förhindra dess begagnande inom
den inhemska industrien. Träffades ej åtgärder mot patentets missbrukande
på detta sätt, läge den faran ej fjerran, att den inhemska näringsfliten
på det område, som närmare berördes af den patenterade uppfinningen,
förlamades, eller att i sådana fall, der den patenterade uppfinningen
banade väg för en helt ny industri, densammas uppspirande på inhemsk
mark antingen omöjliggjordes eller otillbörligen försvårades».

Stadgandet om s. k. utöfningstvång har emellertid varit föremål för
anmärkningar. Man har härutinnan påstått, dels att detsamma försatte
uppfinnare i en högeligen prekär ställning, dels att syftemålet med bestämmelsen,
uppfinningarnas tillgodogörande inom den inhemska industrien,
icke alltid kan derigenom uppnås. Förslag hafva ock frainstälts
om inskränkande af detta utöfningstvång.

Sålunda hemstälde svenska uppfinnareföreningen uti en till Kong!
Maj:t under år 1890 ingifven skrift, att 15 § i patentförordningen måtte
ändras derhän, att utöfningstvånget icke skulle inträda förr än 10 år efter
den dag, patentet blifvit beviljadt. Efter det att utlåtanden i anledning
häraf infordrats från patentbyrån, tekniska högskolan och kommerskollegium
— i hvilka utlåtanden patentbyrån och kommerskollegium tillstyrkte
viss utsträckning af tiden, inom hvilken patent skulle utöfvas, samt patent -

Lagutskottets Utlåtande tN:o 40.

byrån tillika föreslog införande af s. k licenstvång, men deremot tekniska
högskolan afstyrkte bifall till den ifrågasatta lagändringen — afgjordes
ärendet den 10 februari 1893 af Kongl. Maj:t, som dervid, i enlighet med
föredragande departementschefens hemställan, fann skäl icke förefinnas att
då vidtaga någon förändring uti ifrågavarande paragraf i patentförordningen.

Äfven vid sistlidet års riksdag bragtes frågan om ändring i gällande
bestämmelser om utöfningstvång å bane, då i tvenne särskilda motioner
hemstäldes, att tiden, inom hvilken utöfningen af patent borde bringas i
utöfning, skulle utsträckas, enligt den ena motionen till fem, enligt den
andra till sju år. Lagutskottet afstyrkte emellertid bifall till de föreslagna
ändringarna, dervid lagutskottet bland annat anförde:

»Hvad sålunda i det föreliggande ämnet förekommit, synes utskottet
gifva vid handen, att frågan om inskränkning af det s. k. utöfningstvånget
måste behandlas med största varsamhet, för att ej menliga följder för den
inhemska industrien deraf må uppkomma. Med undantag för Nordamerikas
förenta stater och några andra transatlantiska länder har man ock i utlandet
allestädes sökt genom särskilda bestämmelser vinna någon garanti
för de patenterade uppfinningarnas tillgodogörande i den inhemska industrien.
I England har man sökt en sådan garanti i det derstädes införda
licenstvånget, d. v. s. skyldigheten för den patenthafvare, som
ej sjelf i riket utöfvar sin uppfinning, att på skäliga vilkor upplåta dess
utöfvande åt annan, som derpå gör anspråk. I öfriga europeiska stater
tillämpas för samma ändamål fortfarande utöfningstvång i väsentligen
samma form och omfattning som hos oss; och har man i allmänhet till
och med anknutit detta tvång vid kortare tidsperioder än här i landet,
der, i följd af det patentmyndigheten lemnade medgifvandet att i förekommande
fall utsträcka den tid, inom hvilken en patenterad uppfinning
skall vara i väsentlig omfattning bragt till utöfning, en patenthafvare i
allmänhet icke torde vara nödsakad att åvägabringa en dylik utöfning
förr än inom fyra år efter det patentet beviljats. Så är t. ex. nämnda
tid bestämd till två år i Frankrike (lagen den 5 juli 1844) och Finland
(lagen den 30 mars 1876) samt till tre år i Tyskland (lagen den 7 april
1891), Norge (lagen den 6 juni 1885), Danmark (lagen den 13 april 1894)
och Schweiz (lagen den 29 juni 1888). De svenska uppfinnarne intaga
sålunda i nu berörda hänseende ingalunda någon ogynsam ställning i jemförelse
med uppfinnarne i de flesta andra länder. 1 öfrigt synes det utskottet
uppenbart, att, om, såsom motionärerna förmena, utöfningstvångets
syftemål, eller de patenterade uppfinningarnas tillgodogörande i den inhemska
industrien, icke uppnås genom det nu stadgade utöfningstvånget,

Bill. till Rilcsd. Prot. 1800. 7 Sami. Oö imf t. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

hvarom dock någon tillförlitlig utredning ej för närvarande torde kunna
vinnas, detta förhållande icke bör föranleda ett bifall till motionärernas
framställning, utan torde väl för sådant fall böra tagas i öfvervägande,
huruvida antingen utöfningstvånget bör, såsom gagnlöst, alldeles upphäfvas,
eller ock hithörande bestämmelser må kunna så ändras, att det åsyftade
målet må med minsta möjliga olägenhet för patenthafvarne kunna i vidsträcktare
omfattning vinnas. I sistnämnda hänseende torde möjligen det
af patentbyrån framstälda förslaget om införandet af licenstvång förtjena
att beaktas. Härom föreligger dock för närvarande ej någon framställning
hos utskottet.

Då härtill kommer, att Kong! Maj:t så nyligen som 1893 förklarat
sig icke kunna godkänna en framställning uti enahanda syfte som den i
förevarande motioner föreslagna, finner utskottet sig icke böra tillstyrka
Riksdagen att i anledning af desamma vidtaga någon åtgärd.»

Lagutskottets hemställan blef af båda kamrarne bifallen.

Vid innevarande riksdag har frågan, ehuru i förändradt skick, å nyo
bragts å bane. Uti tvenne särskilda motioner, afgifna den ena inom Första
Kammaren af herr Stridsberg, n:o 27, och den andra inom Andra Kammaren
af herrar Lilliehöök, Collander och E. Svensson, n:o 89, hemställes
nemligen,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t
må taga under öfvervägande, huruvida icke nu gällande bestämmelser om
skyldighet för den, som här i riket erhållit patent å en uppfinning, att
inom viss tid bringa densamma i något väsentligt omfång till utöfning
härstädes, må, utan skada för den inhemska industrien, kunna utbytas mot
föreskrift om s. k. »licenstvång» eller eljest så modifieras, att de blifva
mindre tryckande för de svenska uppfinnare, än hvad för närvarande är
fallet, samt hos Riksdagen göra den framställning, som med anledning
häraf kan föranledas.

Båda motionerna hafva af kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisade.

Till stöd för sitt förslag anföra motionärerna, att den åsigten allmänt
hyllas bland svenska uppfinnare, att utöfningstvånget bör lättas eller af-
skaffas, hufvudsakligen på den grund, att syftemålet med detta utöfningstvång,
uppfinningars tillgodogörande i den inhemska industrien, icke kan
på denna väg uppnås, hvadan föreskriften i fråga är utan gagn för vår
industri, på samma gång den utgör en tryckande börda för uppfinnarne.

Derjemte erinra motionärerna om 1895 års lagutskotts här ofvan åtel’-

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

<rifria uttalande i ämnet, dervid särskilt framhållande, att lagutskottet
sjelft anvisat det s. k. licenstvånget såsom eu möjlig utväg att undanrödja
de rådande missförhållandena.

Ett rigtigt afvägande emellan uppfinnarens intresse af obegränsad frihet
att lierska öfver sin uppfinning under hela patenttiden och samhällets
intresse af de patenterade uppfinningarnas tillgodogörande i den inhemska
industrien hör utan tvifvel till patentlagstiftningens mest svårlösta uppgifter,
och man kan spåra denna svårighet uti det faktum, att de olika
patentlagstiftningarna härutinnan tillämpa ganska skilda grundsatser. Man
kan i detta afseende särskilja tvenne hufvudgrupper af patentlagar. För
den ena af dessa grupper är det ett utmärkande drag, att densamma
medgifver patenträttens bibehållande i oförändradt omfång under hela
patenttiden, oafsedt huruvida uppfinningen verkligen kommer till utöfning
eller ej. En dylik ståndpunkt intager exempelvis den nordamerikanska
patentlagstiftningen.

Till andra gruppen höra åter de patentlagar, som för patenträttens
fortbestånd i oförminskadt omfång under hela patenttiden uppställa det
vilkoret, att uppfinningen skall bringas till utöfning inom viss kortare
eller längre tid efter patentets beviljande.

Denna senare grupp innesluter emellertid inom sig patentlagar, som
i fråga om de närmare bestämmelserna angående detta »utöfningstvång»
tillämpa principielt skilda grundsatser. Sålunda hör till ifrågavarande
grupp såväl den engelska lagstiftningen, hvilken i förevarande afseende
uppstält det s. k. licenstvånget såsom ledande princip, som den svenska
patentförordningen, som stadgar s. k. utöfningstvång i inskränkt bemärkelse.
Skilnaden emellan dessa båda begrepp, utöfningstvång och licenstvang, kan
angifvas sålunda, att det förra innebär fordran på utöfning vid äfventyr
af patenträttens totala förverkande, då deremot licenstvånget består deruti,
att utöfning påbjudes vid äfventyr, att uppfinnaren eller patenthafvaren
kan tvingas att mot ersättning afstå sitt patent till någon, som vill bringa
detsamma till utöfning. Licenstvång utgör sålunda, kan man säga, en art
af utöfningstvång, ehuru detta senare begrepp oftast tages i ofvan angifna
inskränktare bemärkelse.

Nu föreliggande motioner åsyfta förändring i gällande bestämmelser
angående utöfningstvånget, antingen sålunda, att desamma utbytas mot
föreskrift om licenstvång eller på det sättet, att de »eljest sa modifieras,
att de blifva mindre tryckande lör de svenska uppfinnarne, än hvad för
närvarande är fallet».

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Motionärerna hafva emellertid ej närmare angifvit det sätt, hvarpå en
dylik modifikation kunde genomföras, och utskottet får sålunda härutinnan
yttra sig om de modifikationer i utöfningstvånget, som antagligen kunna
ifrågasättas.

Hvad då först beträffar den mest radikala, utöfningstvångets afskaffande
utan dess ersättande med andra bestämmelser, anser sig utskottet
icke kunna förorda en dylik förändring. Visserligen skulle uppfinnarnes
intressen genom en dylik åtgärd högeligen gynnas och förändringen medföra
de beaktansvärda fördelar för hela uppfinningsväsendet, som kunna
åstadkommas genom ett, i känslan af egen fördel, förökadt intresse hos
uppfinnareförmågorna att skapa nya, för industrien fruktbärande idéer, men
dermed skulle ock alstras fara särskild! i ett litet land för den inhemska
industriens förlamande till fördel för den utländska.

En annan modifikation af utöfningstvånget vore utsträckande af den
tid, inom hvilken patentet skall vid förut nämndt äfventyr bringas till
utöfning. På de grunder, som lagutskottet vid 1895 års riksdag i sitt
utlåtande n:o -11, hvilket utlåtande bär ofvan delvis refererats, anförde till
stöd för sitt afstyrkande af bifall till framlagda förslag om berörda tids
utsträckande, anser emellertid utskottet icke heller denna modifikation vara
att tillråda.

Det återstår för utskottet att yttra sig angående motionärernas förslag
om utöfningstvångets ersättande med licenstvång.

För denna frågas afgörande torde det vara nödigt att något närmare
klargöra, i hvad mån begränsningar af uppfinnarens, så att säga, naturliga
rätt till och öfver uppfinningen kunna anses vara ur synpunkten af samhällets
intresse erforderliga. Och dervid förtjenar framhållas, att samhällets
intresse, såvidt det framstår såsom stridande mot uppfinnarens, icke
kan rättvisligen fordra mera, än att uppfinnaren betages möjlighet att
hindra uppfinningens tillgodogörande inom den inhemska industrien. Det
följer häraf, att uppfinnarens rätt bör honom okränkt tillerkännas, ända
till dess nämnda samhällsintresse aktuell framträda Utöfningstvånget
verkar derhän, att underlåten utöfning förorsakar patenträttens förlust för
uppfinnaren, äfven om det vid tidpunkten för denna påföljds inträde icke
förefinnes något intresse af uppfinningens bringande till utöfning. Licenstvånget
åter tillgodoser såväl uppfinnarens intresse derutinnan, att denne
under alla förhållanden tillförsäkras ersättning, derest patentet skulle blifva
honom beröfvad!, som samhällets intresse så till vida, som uppfinnaren
förhindras att undanhålla industrien en uppfinning, af hvars utöfning den
kan hafva intresse. Med andra ord, utöfningstvånget kan medföra patenträttens
förlust, äfven om en dylik kränkning af uppfinnarens intresse icke

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

är af hänsyn till samhällets intresse betingad, då deremot licenstvånget
inskränker uppfinnarens rätt endast då ett verkligt samhällsintresse är för
handen.

Utskottet anser sålunda licenstvånget ega ett visst företräde framför
ett ovilkorligt utöfningstvång och håller före, att dess införande skulle
verka till välbehöflig fördel för uppfinnarne, hvilka till följd af utöfningstvånget
i flera fall befinna sig i en ganska ogynsam ställning.

Sålunda kan en uppfinnings utöfvande erfordra större kapital, än
patenthafvaren är i tillfälle att anskaffa* likasom uppfinningen kan afse
användning af föremål, hvaröfver patenthafvaren ej eger att råda eller
förbättring af en redan förut af annan person patenterad tillverkningsmetod.
I alla dessa fall är patenthafvaren förhindrad att bringa uppfinningen
i utöfning och mister alltså i allmänhet efter tre år sitt patent
utan all ersättning.

Licenstvång kan emellertid införas under mångskiftande former; och
utskottet tillåter sig derför att angifva några synpunkter, som enligt dess
tanke böra härutinnan tagas i öfvervägande.

Bestämmande af den ersättning, som i händelse af licenstvångets
tillämpning bör uppfinnaren eller patenthafvaren tillkomma, synes utskottet,
der godvillig uppgörelse ej eger rum, lämpligen kunna ske genom gode
män eller i öfverensstämmelse med stadgandet i 17 § af kongl. förordningen
angående patent, för den händelse att patenterad uppfinning skall
upplåtas till allmänhetens fria begagnande.

Äfvenså håller utskottet före, att den person, som med användande
af licenstvång tillöser sig patenträtten till en uppfinning, bör för patenträttens
bibehållande underkastas samma vilkor som den föregående innehafvaren
och att han sålunda förpligtas, derest han ej bringar den tillösta
uppfinningen till utöfning inom viss tid, i sin tur afstå densamma till
annan person, som vill derför gifva ersättning.

Den närmare utredningen om vilkoren och sättet för utöfningstvångets
ersättande med licenstvång torde emellertid lämpligen böra verkställas
genom Kongl. Maj:ts försorg, och utskottet anser det under sådana omständigheter
icke behöfligt att närmare ingå på föreliggande frågas detaljerade
lösning.

På anförda grunder och då patentförordningen, vid det förhållande
att Riksdagen såväl vid dess antagande, som då det galt ändringar i densamma,
städse härom för sin del fattat beslut, torde böra såsom civillag
betraktas, hemställer utskottet,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huru -

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

vida, der patenthafvare efter utgången af den tid, inom
hvilken det enligt 15 § i kongl. förordningen angående
patent den 16 maj 1884 åligger honom att bringa sin
uppfinning till utöfning inom riket, icke vill eller kan
föranstalta om sådan utöfning, det meddelade patentet
likväl äfven derefter må under derför stadgad tid fortfarande
anses gällande under vilkor att patenthafvaren
förklaras skyldig att mot skälig ersättning upplåta sin
uppfinning till utöfning af den, som önskar att inom
landet sådan företaga, samt, derest en dylik lättnad i
det s. k. utöfningstvånget anses utan skada för den
inhemska industrien kunna medgifvas, förelägga Riksdagen
förslag till i sådant syfte erforderliga förändringar
i ofvanberörda kongl. förordning.

Stockholm den 17 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Herr von Krusenstjerna har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.