Lagutskottets Utlåtande N:o 40 (Utlåtande 1895:LU40 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

W:o 40.

Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1895, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om fördelning på vissa
är af utgifter, som boställshafvare fått vidkännas för indelning
af boställsskog m. m.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
nanvisad motion, n:o 20, hemställer herr C. F. Pettersson:

. att Riksdagen måtte för sin del besluta, att till § 32 i kong! förordningen
af den 29 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna
skogarne i riket fogas ett nytt moment af följande lydelse: Har boställshafvare
haft särdeles stor utgift för skogens indelning eller lidit betydande
förlust genom dess användning för boställets byggnader, fördelas den skada,
som derigenom drabbat honom, på 20 år, kommande alltså den boställsinnehafvaresom
afträder bostället innan dessa år till ända gått, att för de
återstående af efterträdaren njuta ersättning, som i liqvid dem emellan vid
af- och tillträdessynen upptages.

Till stöd för motionen anföres:

Den af motionären vid sistförflutna riksdag väckta motion om utarbetande
af förslag till ändrade bestämmelser i fråga om boställsliafvares
andel i boställes behallna skogsafkastning, hade icke lyckan att vinna bi Bih.

till Riksd. Prot. 189-5. 7 Sami. 28 Raft. (N:o 40.) !

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

fall af lagutskottet, ej heller af Riksdagen. Då denna motgång torde hafva
haft sin grund mindre i sakförhållandet än i formen, nödgades motionären
återkomma till ämnet äfven i år och ville då till en början upprepa, hvad han
skref i inledningen till omnämnda motion: Kong! Maj:ts nådiga förordning
af den 29 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarne
i riket föreskrefve i § 32 följande: »Der Vi uppå gjord underdånig
framställning pröfvat nödigt, att kostnad för indelning af sådana allmänna
skogar, som ej befinna sig under Vår och kronans omedelbara disposition,
må förskottsvis bestridas af allmänna medel, skall sådant förskott sedermera
af den indelade skogens afkastning återgäldas på det sätt, att dertill
i första rummet användes försäljningsmedel för det virke, som vid skogsindelningen
fälles i mätnings- och skifteslinierna, men, om dessa medel ej
förslå, bristen fylles efter hand genom skogens årliga afkastning utöfver
kostnaderna för dess bevakning och skötsel samt, i fråga om boställen,
boställshafvarens husbehof.»

Under vanliga förhållanden kunde ingen befogad anmärkning göras
mot dessa bestämmelser, men särskilda omständigheter kunde inträffa,
som gjorde tillämpningen deraf obillig, om ej ett nytt stadgande tillkomme.
En sådan omständighet vore t. ex. uppmätning och kartläggning
af en boställsskog. Vore denna vidsträckt och belägen på flera ställen,
kunde kostnaden uppgå till 1,000 kronor, ja, må hända ännu mer. . Det
kunde ej bestridas, att sådan kartläggning vore både nödig och nyttig, ej
heller att kostnaderna derför skulle utgå af medel, som inflöte genom
försäljning af timmer från den ifrågavarande skogen. Men det kunde
vara tvifvel underkastadt, om det vore så rättvist, att den boställsinnehafvare,
på hvilkens tid kartläggningen verkstäldes, eller af hvilken annan
extra ordinarie kostnad erfordrades, skulle ensam bära bördan deraf.
Motionären tänkte sig en boställshafvare, hvilken tillträdt sin plats 1890,
samma år som en försäljning skett från hans boställsskog. Året derpå
kartlades skogsmarken för en kostnad af 1,000 kronor; 1895 skedde utstämpling
af timmer från nämnda skog och kostnaden derför antoges
uppgå till 100 kronor; hösten samma år hölles auktion och timret inropades
för 1,500 kronor. Boställshafvaren vore berättigad att deraf erhålla
hälften, men finge i sjelfva verket ingenting, ja, mindre än ingenting;
ty först skulle från hans andel dragas hälften af kostnaden för utstämplingen,
50 kronor, sedan halfva kartläggningsarfvodet, 500 kronor, och
slutligen aflöningen till en skogvaktare, 40 kronor per år, in allés 200
kronor, som han till på köpet fått förskottera. Detta skulle dock jemka
sig i längden, om denne boställshafvare innehade sin plats t. ex. 20 Jir
eller 4 femårsperioder; men han doge må hända strax efter 1895 ars

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

auktion. Och så finge han ensam lida och umgälla för såväl företrädare
som alla sina efterträdare denna extra ordinarie omkostnad, som möjligen
aldrig mer pafordrades, åtminstone icke till sådan omfattning. Detta
kunde ju icke stämma öfverens med billighet och rättvisa. Lika obilligt
lede den boställsinnehafvare, på hvilkens tid nybyggnad eller större reparation
af boställshusen verkstäldes, så vida virket dertill toges af boställsskogen,
emedan det förminskade hans andel i försäljningssumman till favör
för hans företrädare och efterträdare, hvilka utbekomme sin fulla andel.
De fall, motionären nu anfört, egde mycken likhet med dem, som nämndes
i kongl. kungörelsen den 4 maj 1827 och kongl. förordningen den 6 juli
1849, hvaraf den förra handlade om beräkning och fördelning af den
ersättning, som boställsinnehafvare, i anledning af verkstälda egoskiften,
för husflyttning, odling m. m. kunde erhålla eller få vidkännas, den senare
om deltagande i vattenafledningsföretag för boställen och annan staten tillhörig
jord. Begge dessa författningar innehölle den bestämmelsen, att
boställshafvarens kostnader i båda fallen skulle fördelas på 20 år. Enligt
motionärens uppfattning borde samma regel tillämpas på de omständigheter,
motionären ofvan berört.

Den förordning, hvari motionären föreslår ändring — kongl. förordningen.
den 26 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarne
i riket har visserligen blifvit ersatt genom förordningen den 26
januari 1894; men da denna sistnämnda förordning stadgar samma regler
som den förstnämnda angående gäldande af indelningskostnad å boställsskog
samt boställshafvares rätt till andel uti boställsskogens afkastning,
anser utskottet sig böra ingå i saklig pröfning af det utaf motionären
väckta förslaget.

Motionen åsyftar fördelning på tjugu år af den minskning i boställshafvares
inkomst af boställsskogen, som föranledes antingen deraf, att skogsindelning
egt rum — 67 § i förordningen den 26 januari 1894 innehåller
nemligen enahanda bestämmelser i detta ämne, som den af motionären
åberopade § 62 i förordningen den 29 juni 1866 — eller deraf, att skogen
användts till nybyggnad eller större reparation å bostället.

Hvad angår den af sistberörda anledning förorsakade minskning i inkomst
för boställshafvaren, anser sig utskottet böra anmärka, att den af
motionären anförda analogi med de i kongl. kungörelsen den 4 maj 1827
och förordningen den 6 juni 1849 afsedda förhållanden icke kan anses
vara verklig. Omförmälda författningar afse nemligen fördelning på flera

Lagutskottets Utlåtande N:ö 40.

äi'' af en utgift för boställsh af va r e n, under det att det af motionären föreslagna
stadgandet afser en sådan fördelning af en minskning i inkomst,
förorsakad deraf, att större eller mindre del af skogens afkastning blifvit
för boställets behof använd.

Den omständighet, att i dylika fall boställsinnehafvarens kontanta inkomst
af skogens afkastning förminskas, synes så mycket mindre utgöra
tillräcklig grund för någon framtida ersättning derför af efterträdaren, som
af ålder och ända in i senare tider skogens användning för boställets behof
varit det uteslutande ändamål, hvartill densamma enligt lag fått användas.
Och då staten i vår tid på grund af ökad insigt om skogens betydelse för
samhället i dess helhet ansåg nödigt införa en rationel hushållning å boställsskogarne,
innebar detta ingalunda ett uppgifvande af den gamla
regeln, att boställsskogen skulle i främsta rummet användas för boställets
behof. Ej heller skedde antydda förändring i det hufvudsakliga syfte att
åt boställshafvare bereda inkomst af boställsskogen; då boställshafvare tillerkändes
rätt till andel i boställsskogens afkastning, var helt visst ändamålet
dermed att underlätta en rationel skogshushållning å sådan skog.
Af dessa anledningar anser sig utskottet ej kunna förorda den af motionären
föreslagna fördelning af sådan minskning i boställshafvares inkomst
af boställsskog, som har sin anledning uti skogens användning för boställets
behof.

Hvad beträffar fördelning af indelningskostnad å boställsskog, är förhållandet
delvis annorlunda. I likhet med 1894 årslagutskott —som till
behandling förehade den af motionären omnämnda motionen om utarbetande
af förslag till ändrade bestämmelser i fråga om boställshafvares andel
i boställets behållna skogsafkastning — anser utskottet den af motionären
anförda omständighet, att i detta fall med tillämpning af nu gällande lagstiftning
en boställshafvare kan af de påräknade inkomsterna af skogen
lida en minskning, som icke drabbat eller komme att drabba annan innehafvare
af bostället, innebära ett missförhållande, som, så vidt ske kan, bör
afhjelpas genom ändrade lagbestämmelser. Men då det af motionären i
sådant syfte föreslagna stadgandet, att kostnaden för skedd indelning af
boställsskog skulle fördelas på 20 år och alltså den boställshafvare, som
afträdde bostället, innan dessa år tilländagått, skulle för de återstående af
efterträdaren njuta ersättning, som i liqvid dem emellan vid af- och tillträdessynen
borde upptagas, ej är af natur att kunna införas i förordningen
om hushållningen med de allmänna skogarne i riket, utan har sin
plats uti någon af de förordningar, som reglera förhållandet emellan afoch
tillträdande boställshafvare, kan motionärens hemställan ej heller härutinnan
af utskottet tillstyrkas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40. 5

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 april 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Bill. till Riksd. Prot. 1893. 7 Sami. 23 Haft.