Lagutskottets Utlåtande N:o 40
Utlåtande 1894:LU40
Lagutskottets Utlåtande N:o 40.
1
N:o 40.
Ank. till Riksd. kansli den 3 april 1894-, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kong!. Mqf.ts ''proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 227 § sjölagen.
Kong!. Maj:t. har den 2 sistlidne februari till Riksdagen aflåtit en så
lydande proposition, n:o 40:
Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga följande förslag till
»Lag
om ändrad lydelse af 227 § sjölagen.
Härigenom förordnas, att 227 § sjölagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:
Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu varade,
med bergarne öfverenskommit om viss bergarlön, ege ändock den, som skall
utgifva bergarelönen, att, der det betingade beloppet betydligt öfverstiger
hvad skäligt är, vid domstol deri erhålla jemkning; instämme dock, der
bergarelönen jemväl guldits, medan nöden ännu varade, klander inom sex
månader, efter det betalning erlades, eller hafve förlorat sin talan. Innefattade
öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp skulle bestämmas af
skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal ej bindande för den, som
skall utgifva bergarelönen, der han inom fjorton dagar, efter det öfverenskommelsen
slöts, hos bergarne uppsäger aftalet.
Bill. till Riksd. Prot. 1894. 7 Samt. 22 Höft. (N:is 40, 41.)
1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 40.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1894, men egen ej tillämpning
i fråga om öfverenskommelse, som före nämnda dag träffats derom, att
bergarelönens belopp skall bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt.»
Denna proposition har af båda kamrarne blifvit till utskottet hänvisad.
Såsom af det propositionen bilagda utdrag af statsrådsprotokollet inhemtas,
är densamma föranledd af Riksdagens skrifvelse den 29 april nästlidna
år, deri Riksdagen på anförda skäl anhöll, att Kongl. Maj:t måtte
taga i öfvervägande, i hvad mån bestämmelserna i 227 § sjölagen borde
undergå förändring i syfte att ett vid olyckstillfället ingånget aftal derom,
att bergarelönens belopp skulle bestämmas af skiljemän, tillerkändes bindande
kraft, under förutsättning, att i lagen intoges bestämmelser, som beredde
verksamt skydd mot missbruk af sådana aftal, samt derefter för Riksdagen
framlägga förslag i ämnet.
Vid ärendets föredragning i statsrådet framhöll föredragande departementschefen
önskvärdheten af att vid en ifrågasatt förändring af sjölagen
densammas stadganden bringades till öfverensstämmelse med motsvarande i
Norge och Danmark gällande föreskrifter, hvilket kunde ske genom att i
lagen upptaga den bestämmelse, som innehölles i sista punkten af det förslagtill
227 § sjölagen, som genom Kongl. Majrts proposition förelädes 1891 års
Riksdag. Ett med detta förslag till innehållet fullkomligt öfverensstämmande
stadgande förekomme nemligen såväl i den danska sjölagen af den 1 april
1892 som i den norska af den 20 juli 1893.
Yäl hade erinrats, att den i förslaget förekommande bestämmelsen,
att aftalet kunde hos bergarne »uppsägas», borde utbytas mot någon föreskrift
om anmälan eller protest hos någon offentlig myndighet.
Häremot torde dock enligt föredragande departementschefens åsigt
kunna invändas, dels att det naturligaste syntes vara, att, då af två kontrahenter
den ene vore berättigad bryta ett träftädt aftal, sådant borde ske
genom uppsägning hos den andre och icke genom anmälan inför offentlig
myndighet, dels ock att det sannolikt skulle för bergarne blifva förenadt
med åtskilliga olägenheter att hos offentlig myndighet efterforska, om dylik
uppsägning skett, hvarförutom ej borde lemnas obeaktad den olikhet i bestämmelser,
som härigenom skulle komma att finnas i vår lag mot i Danmarks
och Norges, en olikhet, som otvifvelaktigt i många fall skulle komma att
medföra olägenheter och fara för rättsförluster. Att i stället för »uppsägningen»
införa anmälan eller protest, syntes derför icke vara välbetänkt.
Lagutskottets Utlåtande N:o 40.
3
Vidare hade anmärkts, att den i förslaget stadgade tiden för uppsägningen,
14 dagar efter det öfverenskommelsen slöts, vore allt för kort och
borde förlängas. Om det än ej kunde förnekas, att fall skulle kunna tänkas,
då det för den, som skulle betala bergarelönen, kunde vara förenadt med
svårighet att inom 14 dagar hos bergarne, helst der de vore flere, uppsäga
aftalet, syntes dock, att numera, då bergning så godt som uteslutande verkstäldes
af för detta ändamål tillkomna bolag, hvilka hade kontor och styrelse
å viss ort, sådana fall komme att blifva mycket sällsynta. Vid sådant
förhållande och då både Danmarks och Norges sjölagar innehölle enahanda
tidsbestämmelse, som i Kongl. Majts år 1891 framlagda förslag, syntes det
föredraganden lämpligast, om denna tidsbestämmelse äfven i vår lag inflöte.
Slutligen hade jemväl erinrats, att i lagen borde intagas bestämmelser,
som beredde verksamt skydd mot missbruk af skilj eaftal i fråga om bergarlön.
Det torde emellertid vara förenadt med synnerliga svårigheter att i
lagen införa detaljerade stadganden, egnade att i hvarje fall förekomma
dylika befarade missbruk; och i allt fall syntes föredraganden ett ganska
verksamt korrektiv mot missbruk af skiljeaftal ligga redan i den rätt att
uppsäga aftalet, som skulle tillkomma den nödstälde.
Öfver ifrågavarande lagförslag inhemtades högsta domstolens utlåtande;
och hafva dess flesta ledamöter lemnat förslaget utan anmärkning.
I likhet med hvad af vederbörande departementschef anförts, finner
utskottet det vara synnerligen önskvärdt att i förevarande ämne vinna enhet
i lagstiftningen mellan vårt land, å ena, samt Norge och Danmark å andra
sidan; och då derjemte det nu föreliggande lagförslaget synes utskottet på
ett tillfredsställande sätt afhjelpa de olägenheter för bergningsrörelsen, som
gifvit anledning till Riksdagens framställning i ämnet, får utskottet följaktligen
hemställa,
att propositionen må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 3 april 1894.
På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.
Herr Brmelius har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.