Lagutskottets Utlåtande N:o 40 (Utlåtande 1893:LU40 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

N:o 40.

Ank. till Riksd. kansli den 14 april 1893, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
i gällande bestämmelser rörande rösträtt vid prestval.

I fråga om rösträtt vid prestval innehåller 26 § 1 mom. i lagen
angående tillsättning af presterliga tjenster den 26 oktober 1883 följande
bestämmelser: »Rösträtt vid prestval tillkommer en hvar, som i
församling, der sådant val skall anställas, eger rättighet, att i kyrkostämmas
öfverläggningar och beslut deltaga; och gälle vid valet i afseende
på röstberäkning samt rösträtts utöfning och öfverlåtande på
annan person hvad för kyrkostämma är stadgadt; dock med den jemkning
i församling å landet, att rösträtt, som tillkommer någon för
andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet, icke må åtnjutas för
mera än en femtedel af det röstetal, hvilket eljest bort tillkomma
honom enligt den för omröstning å kyrkostämma gällande röstgrund,
och att icke heller någon må i valet deltaga med större röstetal för
jordbruksfastighet än en femtedel, och för andra beskattningsföremål
än en femtiondedel af församlingens hela röstetal å kyrkostämma.
Uppkommer vid den beräkning af rösträtt ensamt bråktal, åtnjutes derför
en röst; uppkommer, jemte helt tal, bråktal, skall bråktalet. bortfalla.»

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 140, anför nu herr J. P. Jansson, att ehuru genom lagen
angående tillsättning af presterliga tjenster eu förbättring: inträdt uti
förut varande förhållanden i fråga om dylika tjensters tillsättande, vore
det dock uppenbart, att denna lag i just dess vigtigaste del — den

Lagutskottets Utlåtande N:o 40. 11

nemligen, som anginge rösträtten — vore långt ifrån tillfyllestgörande
för att ens närmelsevis kunna anses tillfredsställa det hos allmänheten
rådande, berättigade kraf, att åtminstone vid val af själasörjare personligheten
måste tillerkännas någon betydelse, och icke allenast penningen
eller förmögenheten intaga första rummet.

Ingen kunde nemligen påstå, att genom ofvan anförda bestämmelser
rörande rösträtt vid prestval församlingarne i nämnvärd mån
erhållit något större inflytande vid tillsättande af sin själasörjare. Fortfarande
vore det innehafvarne af de större jordbruksfastigheterna, som
vore de bestämmande vid prestval, och om några få af dem förenade
sig, kunde de öfverrösta alla de andra. Såsom exempel härå kunde
motionären hänvisa till ett kyrkoherdeval, som nyligen egt rum i den
församling han tillhörde, hvarvid fem personer blifvit med stor majoritet
rådande, ehuru alla de andra röstande, uppgående till ett antal af tvåhundranio
personer, afgifvit sina röster på en annan af de sökande,
och hvilket val närmast föranledt honom att nu vidröra detta ämne.

Det kunde för öfrigt icke vara gagneligt, hvarken för kyrkan i
dess helhet, den särskilda församligen, den enskilda. församligsmedlemmen,
ej heller för presten, att lagen om rösträtt vid prestval vore
sådan, att ett fåtal kunde tillsätta den prest, till hvilken de öfriga
församlingsmedlemmarne icke hyste förtroende; och om man icke vill,
att allmänheten skulle mista sitt förtroende till kyrkan, vore det derföre
angeläget, att en ändring i nämnda lagbestämmelse med det
snaraste gjordes.

Helst skulle motionären vilja vara med om att helt och hållet
rifva ned den nuvarande byggnaden i fråga om rösträtt vid prestval
och uppföra en ny sådan med personlighetsprincipen såsom grund,
men då motionären icke hade förhoppning, att Riksdagen skulle vara
villig att öfvergifva den grund, som antogs vid 1883 års riksdag, ville
motionären till Riksdagens ompröfning framlägga det förslag, att, med
bibehållande af gällande grund, begränsa rösträtten för innehafvarne
af de större jordbruksfastigheterna i så vidsträckt mån, att icke magten
komme att hvila allenast i några få personers händer. För att en
ändring häruti skulle komma att hafva åsyftad verkan, syntes det
motionären nödigt att maximum, för rösträtt,! som tillkomme jordbruksfastighet,
bestämdes till en tjugondedel af församlings hela röstetal;
och föreslår alltså motionären,

»att Riksdagen ville för sin del besluta följande förändrade lydelse
i § 26 mom. 1 uti lagen angående tillsättning af presterliga tjänster
den 26 oktober 1883:

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.
Rösträtt vid prestval tillkommer — — —

och att icke heller någon må i valet deltaga med större röstetal för
jordbruksfastighet än en tjugondedel="''), och för andra beskattningsmål—

skall bråktalet bortfalla.»

Såsom framgår af förhandlingar ne vid 1883 års riksdag, hafva
gällande bestämmelser i fråga om rösträtt vid prestval tillkommit i
enlighet med ett af lagutskottet vid nämnda riksdag framstäldt, sammanjemkningsförslag.
I det af utskottet ursprungligen framlagda förslag
till lag i förevarande ämne (se lagutskottets utlåtande n:o 23) var nemligen
någon begränsning icke stadgad beträffande rösträtt, som utöfvades
för jordbruksfastighet. Såsom skäl härför anförde utskottet
hufvudsakligen, att det icke kunde anses vara obilligt att, då fastighetsegarne.
dittills varit de enda röstberättigade och vore de som företrädesvis
aflönade presterskapet, man åtminstone åt egare af jordbruksfastighet,
h vilka onekligen representerade det mest stadigvarande
intresset, lemnade rösträtt för fastighetens hela fyrktal. En sådan
anordning syntes utskottet vara påkallad jemväl deraf, att då de flesta
stora jordegendomar vore i sin helhet eller delvis upplåtna på arrende,
samt rösträtt för utarrenderad egendom skulle utöfvas af arrendator
eller landbo, man syntes kunna antaga, att rösträtt, som tillkomme
större jordbruksfastighet, skulle komma att utskiftas på flere röstberättigade.

Den i enlighet härmed aftättade 26 § i förslaget blef af Första
Kammaren godkänd, men afslogs af Andra Kammaren.

Utskottet, som af anförda skäl fann en sammanjemkning kunna
ske i den retning, att med bibehållande i öfrigt. af den föreslagna röstgrunden
ett relativt röstmaximum bestämdes jemväl beträffande rösträtt
för jordbruksfastighet, föreslog detta maximum till en femtedel af församlings
hela röstetal å kyrkostämma; och blef ifrågavarande 26 §, i enlighet
härmed affattad, vid förnyad behandling af båda kamrarne godkänd
samt ingick i oförändradt skick i lagen den 26 oktober 1883 angående
tillsättning af presterliga tjenster.

*j Kursiveradt af utskottet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Enligt utskottets åsigt bör, då — såsom i förevarande fall — en
lagbestämmelse tillkommit uteslutande på grundvalen af ett efter långvariga
och skarpa meningsbrytningar framstäldt medlingsförslag, ändring
af en sådan bestämmelse icke ske, utan att giltiga skäl dertill
föreligga. Då, såvidt utskottet har sig bekant, gällande bestämmelser
i ämnet i det hela verkat tillfredsställande, och hvad motionären, med
hänsyn närmast till ett enstaka fall, der, enligt hans förmenande, så
icke skett, anfört till stöd för sin framställning, icke synts utskottet
innefatta giltig anledning till en rubbning af bestående förhållanden,
föranlåtes utskottet hemställa,

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 14 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

A. LIL1ENBERG.

Resei’vation

af herrar Lilienberg, P. G. Petersson och Bruzelius, hvilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen.