Lagutskottets Utlåtande N:o 40 (Utlåtande 1891:LU40 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

N:o 40.

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1891, kl, 2 ». m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af
18 kap. 11 § strafflagen.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått till handläggning emottaga
en inom nämnda kammare af herr E. J. Ekman vackt motion, n:o 109,
på lydande:

»Utan tvifvel har varit lagstiftarens mening att genom 18 kap. i
strafflagen värna om sedlighet och sätta en dam mot ett otuktigt lefverne,
så vidt detta är möjligt på lagstiftningens väg. Särskildt synes han genom
§ 11 af nämnda kapitel velat gifva en kraftig dödsstöt åt det förr gängse
bordellifvet med de hemska orgier, som der plägade förekomma. Om det
nu befinnes, att lagstiftarens goda och berömvärda uppsåt i detta fall genom
nuvarande lag icke i allo lyckats, emedan i nämnda lag finnes en lucka,
som de brottslige begagna sig af för att kringgå lagen, så torde häri ligga
tillräckligt skäl för ett tillägg till nämnda lag.

Förhållandet är nemligen det, att i våra större städer, synnerligen
i Stockholm, bordellväsendet florerar ganska betydligt, ehuru under en
sådan form, att det icke kan träffas af lagens arm. Man »håller» numera
»icke sådant hus, der otukt drifves», utan samvetslösa värdar och värdinnor
uthyra åt lättsinniga qvinnor mot eu oskäligt hög afgift för hvarje dag
rum, der ett otuktigt lif föres. Dessa värdar och värdinnor taga egentligen
qvinnornas förvärf på detta usla lif under form af hög hyra, hvarigenom
de äro oåtkomliga för lagen. Åtminstone har åklagaremagten i Stockholm
icke kunnat vid Stockholms rådhusrätt få ett dylikt förhållande bestraffadt
enligt nu gällande lag.

Lagutskottets (flätande N:o 40.

tf»

Visserligen är det af nöden, att ett sådant tillägg göres till nuvarande
lag, att den måtte kunna tillämpas på den brottslige, äfven sedan
brottets utöfvande bedrifves under den form, som jag bär ofvan anfört.
Ty det är sämre att hafva eu kraftlös lag än ingen lag.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, får jag föreslå, att
följande tillägg måtte göras till strafflagens 18 kap. 11 §:

Upplåter någon bostad åt qvinna, som veterligen bedrifver otukt
såsom yrke, straffes första gången med böter från och med femtio till och
med tvåhundra kronor. Sker det ytterligare, straffes med fängelse i högst
sex månader eller straffarbete i högst två år.»

18 kapitlet 11 § i gällande strafflag har för närvarande följande lydelse:

»Främjar någon otuktig lefnad genom koppleri, eller håller sådant
hus, der otukt drifves; dömes till straffarbete från och med sex månader
till och med fyra år. Qvinna, som i dylikt hus låter bruka sig till skörlefnad,
straffes med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i
högst två år».

Vid affattandet af detta lagrum har lagstiftaren utan tvifvel i
främsta rummet åsyftat att söka förhindra uppkomsten och utbredandet i
vårt land af det bordellväsen, som i fullt organiserade former förekommer
i åtskilliga utländska städer, och häraf förklaras strängheten hos de i
samma lagrum meddelade straffbestämmelser. Men stadgandets ordalydelse
torde ingalunda utesluta, utan fast hellre föranleda till sådan tolkning, att
dess straffbestämmelser äro tillämpliga, då någon sårar den allmänna sedligliglietskänslan
genom att mer eller mindre offentligt och för vinnings
skull upplåta lägenhet, hvaröfver han förfogar, för bedrifvande af otukt.

Emellertid har, såsom motionären erinrat och enligt hvad utskottet
jemväl inhemtat, nämnda stadgande icke alltid vunnit tillämpning å det
främjande af osedligt lefverne, som motionären med förevarande lagförslag
velat förebygga; och utskottet har nu att tillse, huru vida detta förslag är
af behof påkalladt och hvilar på rigtig lagstiftningsgrund.

Härvid vill utskottet till en början erinra, att enligt motionärens
förslag skulle ansvar drabba icke blott sådana hyresvärdar, hvilka, enligt
hvad motionären påpekat, genom eu oskäligt hög hyra draga fördel af
hyresgästens osedliga lif, utan jemväl de personer, hvilka, utan att bereda
sig en dylik fördel, upplåta bostad åt qvinna, som veterligen idkar skörlefnad,
till och med om otukten bedrifves icke uti den upplåtna bostaden

1(>

Lagutskottets Utlåtande N;o 40.

utan annorstädes. Att i sistnämnda fall rättslig grund saknas till straffbarhet
för hyresvärden, anser utskottet vara uppenbart. Utskottet vill i
fråga härom endast erinra, att ett stadgande i sådan läggning ytterst kornme
att leda derhän, att de qvinno]'', om hvilka, bär är fråga, skulle beröfvas
möjligheten att erhålla tak öfver hufvudet; och, huru mycket man
än må ogilla deras lefnadssätt, lärer väl dock eu sådan stränghet icke
kunna förordas.

I sammanhang härmed har utskottet ansett sig böra fästa uppmärksamhet
derå, att fäll kunna inträffa, då någon utan att ega kännedom
om qvinna* lösaktighet genom lagligen bindande aftal för längre tid till henne
uthyr ett ruin eller bostadslägenhet. När sedan varder veterlig^ att qvinnan
bedrifver otukt, såsom yrke, kan hyresvärden icke bryta hyresaftalet
ocli få henne från lägenheten afhyst, med mindre han på grund af stadgandet
i 16 kap. 14 £ jordabalken kan utverka sig domstols beslut om
skyldighet för henne att afflytta. Under tiden lärer hyresvärden icke
gerna kunna dömas till ansvar för att han »upplåter bostad».

Hvad härefter angår de fall, då hyresaftalet är sådant, att hyresvärden
verkligen kan sägas medelbart eller omedelbart taga del i vinsten
af hyresgästens beklagliga yrke, torde till en början höra erinras derom,
att åstadkommande af full och bindande bevisning om tillvaron af ett så
beskaffad! aftal i allmänhet måste vara förenadt med synnerligt stor svårighet,
helst det ju alltid måste blifva särdeles vanskligt att med noggranhet
bestämma den gräns, der hyresbeloppet öfverstiger, hvad som bör utgöra
afgift för bostadens begagnande. Häri lärer väl få sökas förklaringsgrunden
dertill, att i vissa fall då grundad anledning förefunnits till misstanke
om ett för allmänna sedlighetskänslan kränkande förhållande af antydd
art, domstolarna likväl icke ansett sig kunna tillämpa straffbestämmelserna
i ofvan intagna lagrum.

Såsom ofvan blifvit antydt, håller utskottet emellertid före, att
nämnda lagrum eger full tillämplighet, då begge de nu angifna förutsättningarna
äro för handen, och full bevisning derom förebringats.

Men äfven om nämnda två förutsättningar icke äro för handen,
kan en hyresvärd likväl vid upplåtande af bostad åt qvinna, som han vet
vara lösaktig, begagna sig af svårigheten för henne att erhålla ett hem och
pressa upp hyresafgiften till belopp, som kan sägas vara i större eller
mindre grad oskäligt. Utan att nu yttra sig om, huru ett så beskaffad!
bytesaftal bör bedömas ur humanitetens synpunkt, måste utskottet uttala
den uppfattning, att ett sådant aftal icke kan enligt nu gällande lagstift -

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

ningsgrundsatser stämplas såsom brottsligt och förty beläggas med straff.
Något slags delaktighet i brott kan ju • icke sägas ega rum, så mycket
mindre, som lagstiftaren, med undantag för det fall, som omförmäles uti
ofvan anförda lagrum, funnit sig icke kunna stadga straff för yrkesmessig
otukt i och för sig.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föranlåtes utskottet
hemställa,

att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 28 april 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservation

af herr Lilienberg, med hvilken herrar F. Andersson och J. Anderson
förenat sig:

»Då stadgandet i 18 kap. 11 § strafflagen icke är så affattadt,
att det, efter mitt förmenande, kan anses tillämpligt på det fall, motionären
i sin framställning afsett, och jag i likhet med motionären anser
det angeläget, att ett emot sedligheten så stridande förhållande, som det
af motionären påpekade, hvilket i sjelfva verket ofta är lika straffvärdt
som det i 18 kap. 11 § omförmälda, att hålla hus, der otukt bedrifves,
genom uttryckligt lagbud stämplas såsom brottsligt, har jag ansett, att
utskottet bort tillstyrka Riksdagen

att i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville
låta uppgöra och för Riksdagen framlägga förslag till
lag, hvarigenom med straff belägges det förfarande, att
någon åt qvinna, som honom veterligen bedrifver otukt,
hyrer ut lägenhet på vilkor, som innehålla, att han
betingat sig andel af den vinning, qvinnan af sin
osedliga lefnad beräknat.»

Bih. till Bilcsd. Prof. 1891. 7 Sami. 20 Raft.