Lagutskottets Utlåtande N;o 40 (Utlåtande 1888:LU40 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N;o 40.

K:o 40.

Ank. till Riksd. kansli den 6 april 1888, kl 3 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar
i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat tre
särskilda motioner, i Indika föreslås ändring af de i förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871 meddelade bestämmelser om hemortsrätt. Motionerna
hafva, afgifvits af herr Back Ber Ersson, n:o 68, herr A. Göransson,
n:o 140, och herr J. Ericsson i Norrby, med hvilken tre andra ledamöter
af kammaren förklarat sig instämma, n:o 160.

De §§, i hvilka ändring blifvit ifrågasatt, hafva följande lydelse:

22 §: I fråga om fattigvård skall svensk medborgare, för hvilken
behof deraf uppstår, anses, med nedan stadgade undantag, hafva hemortsrätt
i det fattigvårdssamhälle, hvarest han senast författningsenligt blifvit eller
bort blifva mantalsskrifven.

23 §: Den, som fylt sextio år, behåller derefter den hemortsrätt lian
då egde.

25 §: Har någon för sig, hustru eller minderårigt barn kommit i
behof af fattigvård enligt 1 § innan ett år förflutit, sedan han, till följd af
inflyttning, blifvit eller bort blifva mantalsskrifven inom visst fattigvårdssamhälle,
eller har den, som med afseende å tilltänkt inflyttning'' mantalsskrifvits
inom visst fattigvårdssamhälle, dit ej inflyttat, anses han icke hafva
hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom hvilket han sålunda blifvit eller
bort blifva mantalsskrifven, utan behåller han den hemortsrätt, han näst
der förut egde. Detsamma gäller, der någon, som till följd af inflyttning
blifvit eller bort blifva inom visst fattigvårdssamhälle mantalsskrifven, under

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

loppet af ett år näst derförut eller näst derefter för sig, hustru eller minderårigt
barn af annat fattigvårdssamhälle åtnjutit fattigvård.

I den af de nu föreliggande motionerna, som åsyftar den mest genomgripande
förändring, nemligen den af herr J. Ericsson afgifna, erinras om de
tvister mellan fattigvårdssamhällen och de lidanden för fattigvårdsbehöfvande,
hvilka förorsakas af de i 1871 års förordning och särskilt i dess 25 § meddelade
föreskrifter rörande hemortsrätt; och föreslår motionären, till afhjelpande af
dessa olägenheter, att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring af
nämnda § och öfriga §§ i förordningen, som deraf berördes, att en hvar för
lifstiden behåller hemortsrätt i det samhälle, inom hvilket han hlifvit född.
Kommunerna skulle derigenom ock sättas i tillfälle att bereda sig lindring
för framtiden i fattigvårdsbördan genom att för hvarje inom samhället födt
barn göra insättning i lifränteanstalt, hvarå ränta skulle vid viss ålder få
lyftas.

Ett sådant stadgande som det af motionären föreslagna skulle antagligen
hafva den åsyftade verkan i afseende på upphörandet åt tvisterna mellan
fattigvårdssamhällena. Men det skulle i andra afseende! medföra betydande
olägenheter. I fråga härom kan lagutskottet hänvisa till hvad som anförts
i det den 5 december 1870 afgifna komitébetänkande, som ligger till grund
för nu gällande fattigvårdsförordning. Det heter i nämnda betänkande
(sid. 28):

»Jemväl har det varit ifrågasatt såsom lämpligt, att en hvar borde i
fattigvårdshänseende tillhöra det samhälle, hvarest han blifvit född eller enligt
meddelade stadganden borde anses hafva sin födelseort; men äfven denna
grund för bestämmelse af hemortsrätt, hvilken nära sammanfaller med den,
som i flertalet af de schweiziska kantonerna är hufvudsakligen gällande,
komme utan tvifvel att medföra särdeles betänkliga olägenheter. Vid tillämpningen
af en sådan grund skulle nemligen den allmänna fattigvårdstungan
blifva högst obilligt fördelad emellan de särskilda samhällena, enär ganska
många af dem, synnerligast de större städerna, till betydlig del befolkas med
personer, som från andra samhällen inflytta, då deremot inom andra samhällen,
särdeles de af naturen mera vanlottade landtkommunerna, flera medlemmar
födas, än som inom desamma kunna finna sin bergning, och hvilka af sådan
anledning redan i yngre år, sedan de hunnit utbildas till arbetsduglighet,
måste till andra samhällen med rikare tillfällen till arbetsförtjenst utflytta;
och det kunde ej för dessa fattigare samhällen blifva annat än allt för
oskäligt betungande att bekosta all den fattigvård, de i följd af en sådan
grund för bestämmelse om hemortsrätt skulle hafva att besörja. Dessutom
måste det inträffa, att den, som komme i behof af fattigvård i annat samhälle,
än der han hade hemortsrätt, ganska ofta blefve förvisad till ett sam -

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

hälle, inom hvilken häri ej sedan sin barndom, om ens någonsin, vistats och
der han, såsom för detsamma alldeles främmande, kunde blifva blottstäld för
hårdhet och ovilja, äfvensom att, då försörjningsorten vore aflägsen från
vistelseorten, och hemforsling skulle medföra allt för dryga utgifter eller eljest
vara omöjlig, fattigvård för honom måste beredas i vistelseorten på försörjningsortens
bekostnad. I sist berörda hänseende har erfarenheten till och med
visat, att åtskilliga schweiziska kommuner i följd af ifrågavarande grund
för bestämmelse om hemortsrätt kommit att utom sitt område hafva flera
fattiga att försörja än inom detsamma och sålunda blifvit betagna all möjlighet
att väl ordna sin fattigvård och öfvervaka dess behöriga handhafvande. Det
var ock hufvudsakligen de olägenheter, som voro förenade med de fattigas
underhållande fjerran från de kommuner, i indika de hade hemortsrätt, som
föranledde kantonen Bern att, huru svår öfvergången än var att verkställa,
i fattigvårdslagarne af 1847 och 1857 göra hemortsrätten beroende af bostadsorten
i stället för, såsom dittills, af personens födelseort; och då sådan erfarenhet
vunnits i ett land med så ringa omfång, huru mycket svårare olägenheter
vore då ej att befara här i riket, med dess ojemförligt större ytvidd
och mera rörliga befolkning, derest den verkliga eller fingerade födelseorten
blefve såsom hufvudsaklig grund för hemortsrättens bestämmande antagen.»

På dessa skäl, Indika fortfarande torde ega giltighet, får utskottet
hemställa,

1) att herr Ericssons förevarande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Back Per Ersson anför i sin motion, att vid tillämpningen af 22
och 25 §§, hvari stadgades grunderna för förvärfvande af hemortsrätt, följderna
i många fall visat sig både orättvisa och obilliga. Till stöd för sin
åsigt om olämpligheten af nämnda stadgande anför motionären följande
exempel: »En person flyttar t. ex. från ett samhälle A, hvarest han är född
och uppfostrad, till samhället B i november 1885 och blir derstädes författningsenligt
mantalskrifven för 1886; i januari 1886 flyttar han från B tillbaka
till A eller ett annat samhälle, hvarest han icke förr än i november
eller december samma år kan blifva mantalsskrifven för 1887. Nu kommer
han i behof af fattigunderstöd i november eller december 1887, således efter att
hafva vistats i A 20 å 22 månader, men ändå skall han, på grund af 25 §
hafva, så länge han lefver eller behofvet af understöd fortfar, sin hemortsrätt

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

i B, der han vistats möjligen 2 ä 3 månader.» Detta stadgande medför
enligt motionärens tanke en obillig och betungande utgift för samhället B,
som af den ifrågavarande personens arbetskraft njutit ringa eller ingen nytta,
hvarför någon motvigt syntes böra nedläggas i fattigvårdssamhällenas hand
mot den genom inflyttningsfriheten uppkommande möjligheten för ett samhälle
att på ett annat kasta en försörjningsbörda, hvilken rätteligen borde tillhöra
det samhälle, hvarifrån personen i fråga inflyttat. En dylik motvigt skulle
efter motionärens förmenande i någon mån vinnas derigenom, att i 22 och
25 §§ ordet »mantalsskrifven» utbyttes mot kyrkoskrifven, samt att i 25 §
orden: »utan behåller den hemortsrätt, han näst derförut egde», utbyttes
mot: »utan behåller den hemortsrätt, han genom ett års vistande i annat
samhälle sig förvärf vat.» Då enligt nu gällande förordning angående mantalsoch
skattskrifningars förrättande af den 20 juli 1861 eu person enligt 1 §
endast under tiden mellan medium af november och slutet af december månad
kunde blifva i ett samhälle mantalsskrifven, men deremot vore skyldig enligt
5 § 2 mom. genast eller senast 14 dagar efter inflyttningen detta hos pastorsembetet
anmäla, syntes den föreslagna förändringen af förenämnda 22 och 25
§§ vara till syftet ledande.

På grund af hvad han sålunda anfört föreslår motionären, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att ordet »mantalsskrifven» i 22 och 25 §§
af nu gällande nådiga förordning angående fattigvården af den 9 juni 1871
utbytes mot kyrkoskrifven, samt att i 25 § orden: »utan behåller den hemortsrätt,
lian näst derförut egde» utbytas mot: »utan behåller den hemortsrätt,
han genom ett års vistande i annat samhälle sig förvärf vat.»

Motionärens syfte med det framlagda förslaget framgår tydligast af det
exempel han anfört. I följd deraf, att hemortsrätts förvärfvande är bundet
vid den endast en gång om året skeende mantalsskrifningen, kan nemligen
inträffa, å ena sidan att en person mantalsskrifves och förvärfvar hemortsrätt
inom ett fattigvårdssamhälle, der han endast en kort tid vistas, och, å andra
sidan att eu person vistas en ganska lång tid inom ett samhälle, innan lian
derstädes förvärfvar hemortsrätt. Det är de i dylika fall uppkommande
oegentlighet^’, som motionären velat med sitt förslag afhjelpa.

Att han i detta syfte önskar få ordet »mantalsskrifven» i 22 och 25
§§ utbytt mot ordet »kyrkoskrifven», har sin grund deri, att kyrkoskrifning
kan när som helst verkställas, och att en persons vistelseort följaktligen kan
när som helst jemväl blifva hans kyrkoskrifningsort. Men det är ingalunda
visst, att i verkligheten så sker. För kyrkoskrifningen finnas icke meddelade
sådana verksamma bestämmelser i ändamål att bringa densamma i öfverensstämmelse
med de verkliga förhållandena som i fråga om mantalsskrifningen.
Följaktligen måste, för att en så vigtig omständighet som en persons hemortsrätt

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

i fattigvårdsafseende skulle kunna grundas på kyrkoskrifningen, derom utfärdas
helt andra och fullständigare föreskrifter än de, som nu äro gällande.
Men då motionären icke framstält förslag härom, torde lagutskottet icke ega
att ingå i pröfning, huru vida sådana föreskrifter lämpligen kunna meddelas
utan att förfela det med kyrkoskrifningen i öfrig! åsyftade ändamål. Vid
sådant förhållande kan utskottet ej heller förorda bifall till hvad motionären
uti ifrågakomna hänseende föreslagit.

Om således hemortsrätten fortfarande bör vara beroende af vistelse
inom ett samhälle eller tillvaron af sådana omständigheter i öfrig!, att personen
i fråga blifvit eller författningsenlig! bort blifva derstädes mantalsskrifven,
så kan emellertid, äfven med en fullt rigtig tillämpning af författningarnas
bestämmelser, inträffa, att hemortsrätt förvärfvas genom vistande inom ett
fattigvårdssamhälle under vida kortare tid än ett år. För att afhjelpa den
obillighet, som, enlig! motionärens tanke, häraf föranledes uti det i 25 § omförmälda
särskilda fall, föreslår motionären, att hemortsrätt skall vinnas först
genom ett års vistande inom fattigvårdssamhället. Då likväl denna tid icke
lärer kunna med någon säkerhet räknas från annan tidpunkt än den, då
personen i fråga första gången efter sin inflyttning till ett fattigvårdssamhälle
blifvit eller bort blifva derstädes mantalsskrifven, sammanfaller detta förslag
i sjelfva verket med det vid flera föregående tillfällen framstälda förslaget,
att för hemortsrätts förvärfvande inom ett sådant samhälle skulle fordras
mantalsskrifning för två på hvarandra följande år. Häremot anfördes i ofvan
åberopade komitébetänkande af den 5 december 1870 bland annat: att, om
äfven för närvarande, då hemortsrätten berodde af endast eu mantalsskrifning,
det icke sällan vore förenadt med mycken svårighet att kunna åstadkomma
den för bestämmande af en persons hemortsrätt nödiga utredning, helst,
ehvad mantalsskrifning egt rum eller icke, det måste undersökas och pröfvas,
hvarest sådan skrifning rätteligen bort ske, mycket större svårighet skulle
uppstå, om det för bestämmande af en persons hemortsrätt skulle vara
nödigt utreda, hvarest han senast för två på hvarandra följande år författningsenligt
bort vara mantalsskrifven; att ett sådant stadgande skulle
inom de särskilda fattigvårdssamhällena, synnerligast dem ä landet, kunna
leda till vidriga samt för de arbetande och mindre bemedlade folkklasserna,
som för vinnande af arbetsförtjenst eller bättre utkomst behöfva ombyta
hemvist, särdeles olycksbringande vexationer, afseende deras fördrifvande
från de samhällen, till Indika de inflyttat; samt att derigenom jemväl skulle
förorsakas, att de samhällen, som vinnläde sig om och kunde lyckas att
nödga inflyttade personer, Indika befarades i en framtid falla fattigvården
till last, att före ett kommande års mantalsskrifning utflytta, sålunda skulle,
andra samhällen till men, tillvinna sig en oförtjent lindring i sitt fattigvårds -

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

åliggande, under det att fattigvårdstungan i allmänhet ej kunde annat än
tilltaga, då personer, som inom samhällen, till hvilka de inflyttade, beredde
sig tillfälle till bergning, icke blefve i sin sträfvan att lofligen försörja sig
och de sina af andra samhällsmedlemmar uppmuntrade och understödde, utan
möjligen oroade och fördrifne samt sålunda snart komme att hemfalla till
nöd och elände, som de i motsatt fäll möjligen kunnat undgå.

Dessa skäl synas vara tillämpliga äfven på det nu föreliggande förslaget;
och får utskottet, under åberopande så väl af dessa skäl som af hvad
utskottet i öfrigt andragit, hemställa,

2) att herr Back P. Erssons förevarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

I den tredje af de nu föreliggande motionerna anför herr A. Göransson,
efter att hafva erinrat om lydelsen af 23 § i gällande fattigvårdsförordning,
följande:

»Anledningen till detta stadgande torde otvifvelaktigt varit den, att man
antagit, det en person efter fylda 60 år i allmänhet icke längre skulle
genom arbete kunna försörja sig sjelf och sin familj, och att han derför,
oberoende af vistelseort derefter, sedan skulle behålla den hemortsrätt han då
egde. Det torde dock icke kunna bestridas, att krafter och förmåga att genom
arbete försörja sig och de sina äro betydligt förminskade, långt innan en
person uppnår 60 års ålder, och dä erfarenheten visat, att medellösa personer
vid en ålder mellan SO och 60 år ofta afflytta från en församling, der de
må hända tillbringat större delen af sin krafts dagar, och inflytta till en
annan församling, der de inom några år komma fattigvården till last, vill
det synas mig, som både billighet och rättvisa talade derför, att der en person
har hemortsrätt, dä han fyller SO år, der bör han ock fortfarande hafva
hemortsrätt».

På grund af det sålunda anförda föreslår motionären, att 23 § af kong!,
förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 måtte erhålla följande
förändrade lydelse:

23 §. Den, som fylt femtio år, behåller derefter den hemortsrätt han
då egde.

Då, såsom motionären lägligt angifvit, det ifrågavarande stadgandet
har sin grund deri, att vid den tid, då en person uppnår 60 års ålder, hans
arbetskraft antages hafva undergått en väsentlig minskning, är det tydligt,
att stadgandet icke i alla särskilda fall kan träffa det rätta. Men det bör
Bill. till Riksd. Frot. 1888 7 Sami. 20 Raft. 4

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

härvid beaktas, att, om ock i många fall en. dylik minskning i arbetskraften
inträder tidigare än vid 60 års ålder, mången äfven långt utöfver nämnda
ålder bibehåller tillräcklig arbetsförmåga för att kunna försörja sig och de
sina. Före tillämpandet af 1871 års fattigvårdsförordning inträdde det uti
ifrågavarande § omförmälda förhållande redan vid 55 års ålder; men Riksdagen
föreslog i den skrifvelse af den 13 maj 1869, hvaruti gjordes framställning
till Kongl. Maj:t om ändringar i fattigvårdslagstiftningen, att en
sådan bestämmelse som den nu gällande måtte meddelas. Såsom skäl derför
anfördes af de inom hvardera kammaren tillsatta tillfälliga utskott, hvilka
förberedt ärendet, att erfarenheten visat, att de flesta menniskor vid 55 års
ålder äro i besittning af fulla kropps- och själskrafter. Lagutskottet har
icke någon anledning att antaga, att under den tid, som derefter förflutit,
förändrade förhållanden i förevarande afseende inträdt.

Utskottet vill ock erinra, att, såsom allt för väl kändt är, det nu
gällande stadgandet föranleder, att, dä en person närmar sig den bestämda
åldersgränsen, fattigvårdssamhälle ofta söker hindra honom från att inom
detsamma förvärfva hemortsrätt, hvarigenom förorsakas svåra olägenheter för
den ifrågavarande personen. Med hänsyn härtill synes det utskottet vara
betänkligt att flytta åldersgränsen till 50 år, enär alla dessa svårigheter
då skulle inträda vid en tidpunkt, då personen, om ej i alla fall, dock i vida
flera än vid 60 års ålder ännu är i besittning af den arbetsförmåga, att
han, om ej yttre hinder läggas i hans väg, kan försörja sig och sin familj.

På grund af det sålunda anförda hemställer utskottet,

3) att herr Göranssons motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 6 april 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservation:

af herr Back P. Er sson.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1888.