Lagutskottets Utlåtande N:o 4.3 (Utlåtande 1896:LU43 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.3.

ia>Lfos 8ir>n>dni;fftJb; o h i ns tni-,i i iojji u»men fiol»
io''u/1 i aaiög .-»I/khJ ■fnjinhLai; Wi-t
Toi(jn:Jviio''{ .''J .<■> k obmui^iiK. ,11081 ibis

i .dunig ): ''ini fs^inöhmj ■.r‘>7lnnd.>r< 1 i*nf ;!•.<.

.•Iv-MrfTjj i yniaiol itv^i-Vioi and .11. '' ,nw:b;-.8

N:o 43.

Mi''< l M1CI.I i''.: tUJ) Mil-Ul/l.iCH

Ank. till Riksd. kansli den 23 mars 1896, kl. 3 e. m.

:-u:u^iiv ? )''jJ.to>i8Jn^i;! i. !

Utlåtande, i anledning af vackt motion angående ändrade bestämmelser
i fråga om den kommunala beskattningen i stad.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 97, hemställer herr (x. F. Östberg:

att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Majrt ville taga i öfvervägande, huruvida icke kommunalförfattningarnes
bestämmelser rörande den kommunala beskattningen
må kunna ändras på sådant sätt, att stadskommuner berättigas
att till bestridande af sina utgifter upptaga en särskild skatt, utgående
efter hyresvärdet af de lägenheter, som af de skattskyldige begagnas,
samt derefter för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.
inom ^mihrruhd Klobifoxs i .ihisilob *»;! i o:> jr;s *iijii Vi i_

Till stöd för motionen anföres:

Det vore onekligen en svaghet i afseende på vår kommunala beskattning,
att den så godt som uteslutande grundades på bevillningen
till staten. Det vore utan tvifvel bättre, om bidragen till kommunens
utgifter kunde liksom skatterna till staten upptagas under flere olika
skattetitlar, emedan den orättvisa, som kunde uppstå genom tillämpning
af den ena skatteformen, i sådant fall skulle kunna utjemnas genom
tillämpning af andra. En förändring i sådan rigtning vore i synnerhet
derför önskvärd, att inkomsttaxeringen omöjligen kunde blifva fullt
rigtig och att de dervid uppkommande misstagen flerdubblades genom
kommunalutskyldernas debitering. Och det kunde dessutom alldeles
icke tagas för gifvet, att den norm, enligt hvilken bevillningen till
staten fördelades, äfven vore den rättvisaste, då det gälde fördelningen
af skatterna till kommunen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

I andra länder hade man medgifvit kommunerna rätt att utkräfva
skatter, som ej grundade sig på skatter till staten, såsom hyresskatt,
accis, skatt å utskänkning, inkomst- och näringsskatter på grund af
särskild taxering m. m., hvarjemte i vissa länder vore stadgadt, att
hvad som icke på annat sätt uttoges, skulle utdebiteras efter samma
grund som inkomstskatten till staten. Hos oss deremot skulle, med
undantag af utskänkningsafgifter och hundskatt samt några obetydliga
personliga afgifter, all kommunalskatt utdebiteras på grund af den allmänna
bevillningen. Äfven om antagligen den största delen af kommunalskatterna
fortfarande måste utgå på samma sätt som hittills,
syntes det dock vara önskvärdt, att småningom en och annan ny kommunal
skatteform blefve införd. Då man dervid borde tillvägagå med
all varsamhet, syntes det vara rigtigast att låta det bero på vederbörande
kommuner sjelfva att afgöra, huruvida de ville begagna sig af
de nya skatteformerna eller icke.

Hvad som då i första rummet syntes böra ifrågakomma, vore att
medgifva stadskommunerna rätt att uttaxera en särskild skatt, utgående
i förhållande till hyran för af den skattskyldige begagnade lägenheter.
Bostadens beskaffenhet utgjorde, då afseende fästes vid familjens storlek,
en ganska god norm för bedömande af personens skatteförmaga,
och hyresvärdet af de för handel eller industri använda lokalerna torde
i allmänhet stå i någorlunda väl afvägdt förhållande till rörelsens omfattning.
Det vore tydligt, att en hyresskatt för affärs- eller fabrikslokaler
icke komme att blifva beroende af den erhallna nettovinsten,
och att hyresskatten komme att erläggas, äfven om affären ej lemnat
någon vinst, men detta vore enligt motionärens åsigt rättvist. Det
kunde nu inträffa, att en fabrik, som sysselsatte hundratals arbetare,
men drefve sin verksamhet uteslutande med lånade penningar eller
under ogynsamma förhållanden och derför ej lemnade någon vinst, icke
skattade ett öre till kommunen. Det vore dock billigt, att en sådan
affär, hvilken lika väl som andra vore i åtnjutande af alla de fördelar,
som stode kommunens invånare till buds, borde åtminstone i någon mån
bidraga till allmänna inrättningars underhåll. Dylika bidrag, afseende
t. ex. gatuunderhåll, gatubelysning, polisbevakning, kunde skäligen anses
såsom omkostnader för affären, lika väl som de afgifter, man måste erlägga
till kommunen för det vatten och den gas, som af kommunen
tillhandahölles.

Genom en hyresskatt å bostadslägenheter skulle man särskilt
vinna, att personer, som hyrde bostad och längre tid vistades inom kommunen,
men vore mantalsskrifna å annan ort, finge erlägga någon skatt

Lagutskottets Utlåtande N''.o 43.

inom den kommun, der de vistades. Det vore utan tvifvel tillbörligt,
att personer från ändra orter, som bodde i -hufvudstaden hela vintern,
finge lemna något bidrag till sådana stadens utgifter, hvaraf de åtnjöte
lika stora fördelar som stadens egna invånare.

Motionären hade tänkt sig, att grunderna för en hyresskatt skulle
kunna uppställas ungefär på följande sätt:

Stadskommuner berättigades att uttaxera en särskild hyresskatt,
utgående för såväl bostadslägenheter som till fabriker, verkstäder,
handel eller affärsverksamhet af hvilket slag som helst begagnade
lägenheter, efter det erlagda hyresbeloppet eller, der lägenhet begagnades
af fastighetens egare, efter belopp, som på grund af jemförelse med
liknande lägenheter ansåges motsvara hyresvärdet.

För personer med stor familj beräknades hyran efter nedsatt
belopp. Likaså borde befrielse ega rum för skolor, välgörenhetsinrättningar
o. s. v.

Hyresskatten finge bestämm as till högst fem procent af hyresbeloppet,
och skulle den bestämda procentsatsen minskas

för hyresbelopp af minst 300 kronor men under 400 kronor
med i,

för hyresbelopp af minst 200 kronor men under 300 kronor
med I,

för hyresbelopp under 200 kronor med f.

Personer, som ej vore taxerade till allmän bevillning till staten,
befriades från hyresskatt.

Det kunde dessutom ifrågasättas, huruvida icke en högre procentsats
af hyran skulle kunna bestämmas för personer, som ej vore mantalsskrifna
inom kommunen och som derför icke på annat sätt skattade
till densamma.

Det vore svårt att bedöma, hvad en dylik skatt skulle kunna inbringa,
men motionären förestälde sig, ått en hyresskatt, uppgående
till fem procent af hyran, skulle komma att motsvara ungefär en krona
för hvarje bevillningskrona, hvarigenom alltså den öfriga kommunalskatten
skulle kunna minskas med samma belopp.

Det vore motionärens öfvertygelse, att införande af hyresskatt
skulle bidraga till en mera rättvis fördelning af de kommunala skattebördorna,
och motionären ville derför underställa frågan Riksdagens
bedömande. Då den emellertid kräfde en noggrannare utredning än
som af motionären kunde lemnas eller af Riksdagen medhinnas, ansåge
sig motionären icke bö-ra framställa något bestämdt förslag.

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Det lärer icke kunna bestridas, att den nu gällande formen för
kommunal beskattning, hufvudsakligen grundad å bevillningen till
staten, i sina konseqvenser kan leda till verkliga missförhållanden, enär
genom en dylik anordning en person kan nödgas att till de kommunala
utgifterna lemna bidrag till långt högre belopp än hans ekonomiska
ställning och hans begagnande af de anstalter, hvartill de kommunala
utgifterna användas, i jemförelse med andra kommunens medlemmar
skäligen kan anses betinga. Ett införande af andra former för kommunalbeskattning
än den nu hufvudsakligen gällande kan följaktligen
betecknas såsom önskvärdt och jemväl förmånligt ur den synpunkten,
att inkomstskatten till staten i sådant fall kunde ordnas under andra
former och på ett ändamålsenligare sätt än nu är förhållandet.

Härutinnan är alltså utskottet af samma mening som motionären,
men i motsats mot denne anser utskottet att, om en förändring uti ifrågavarande
hänseende skall ega rum, detta icke bör ske sålunda, att man till
en början endast medgifver införande af ett slags ny skatteform och dertill
endast för de kommuner, som deraf vilja sig begagna. Häraf torde
nemligen kunna uppkomma större ojemnheter och orättvisor än af det
nuvarande förhållandet. Genom införande af en hyresskatt skulle sålunda
visserligen en nedsättning i den öfriga skatten komma alla kommunens
medlemmar till godo, men detta på bekostnad uteslutande af
dem, som erlade hyresskatten, under det att många andra medlemmar
af kommunen kanske mer än dem, som finge erlägga nämnda skatt,
snarare bort vidkännas en ökning än erhålla en minskning i sin be
skattning. Sådant kan ej undvikas annorlunda än genom samtidigt
införande af flere olika skatteformer, som sinsemellan komplettera
hvarandra och utjemna olikheterna i beskattningsförhållandena.

Ej heller synes det utskottet lämpligt, att nya skatteformer införas
endast i några kommuner. Äfven derigenom kunna missförhållanden
uppstå. Sålunda skulle en person, som erlade full kommunalskatt
för hela sin inkomst i den kommun, der han vore mantalskrifven
och der hyresskatt ej vore införd, men för någon tid hyrde våning i
en annan kommun, kunna få bidraga till sistberörda kommuns utgifter,
utan att detta medförde någon lindring i hans egen kommunalskatt,
under det att sådan lindring tillgodokomme alla medlemmarne i den
kommun, der hyresskatten utginge. _ __

Jemväl mot den föreslagna hyresskatten i och för sig såsom beskattningsform
torde beaktansvärda anmärkningar kunna framställas.

Äfven om det i många fall är förhållandet, att bostadens beskaffenhet
och dermed dess dyrhet motsvarar den der boendes välstånd

Bik. till Riksd. Prat. 1896. 7 Sami. 26 Haft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

och skatteförmåga, förefinnas från denna regel, enligt hvad erfarenheten
bestyrker, många undantag dels så, att personer med god ekonomisk
ställning nöja sig med helt anspråkslösa bostäder, dels derutinnan,
att personer med helt ringa inkomster offra större delen af dessa för
att skaffa sig en hygieniskt sund och i öfrigt lämplig bostad. Det vore
sålunda, enligt utskottets tanke, betänkligt att genom bestämmelser,
sådana som motionären synes åsyfta, öka svårigheterna för personer i
sistnämnda ställning att tillfredsställa sina behof af god bostadslägenhet,
en fordel som kanske äfven under nuvarande förhållanden kan vinnas
endast genom stora försakelser i andra afseenden.

Icke heller kan en affärslägenhets storlek och dyrhet utgöra någon
säker norm för bedömande af den affärsidkandes skatteförmåga,
ty liksom vissa äfven stora affärer för sitt fördelaktiga bedrifvande
kräfva endast små och billiga lokaler, kunna andra affärer åter, äfven
om de afse en relativt ringa vinst, vara i behof af rymliga och välbelägna,
men dermed ock dyrbara lokaler.

Utskottet vill slutligen fästa uppmärksamheten derå, att, derest
en hyresskatt skulle införas, detta ej borde inskränkas endast till städerna,
då förhållandena mångenstädes å landsbygden, särskildt i köpingar
och i trakter, som äro tätt och väl bebyggda, härutinnan väl skulle
kunna likställas med förhållandena i städerna.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att herr Östbergs ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:

Carl B. Hasselrot.