Lagutskottets Utlåtande N:o 3 (Utlåtande 1909:LU3 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 12 februari 1909, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner dels om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående vidgad rått för medlem af svenska
kyrkan att därur utträda, dels ock om ändrad lydelse
af 4 § i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft nedan
intagna till utskottet hänvisade motioner, nämligen en inom Första Kammaren
af herr K. J. Ekman afgifven motion, n:o 8, samt två inom Andra
Kammaren väckta motioner, den ena, n:o 9, af herr E. Iiäf och den andra,
n:o 65, af herr J. Byström.

Herr Ekman har i sin motion anfört följande:

»Vid det senast hållna kyrkomötet fattades en hel rad viktiga beslut,
åsyftande att bereda ett ökadt och mera aktivt deltagande i kyrkans angelägenheter
åt lekmannaelementet inom kyrkan. Sålunda beslöts att hos
Kungl. Maj:t göra framställning därom:

att erforderliga åtgärder måtte vidtagas för att kyrkomötet må komma
att sammanträda oftare än nu är fallet, eller hvart tredje i stället för
hvart femte år;

Herr Ekmans
motion.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 3 Höft. (N:o 3).

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

att i kyrkomötesförordningen måtte inforas stadgande därom, att af
lekmän valdt ombud vid kyrkomötet äfvensom suppleant för sådant ombud
alltid skall vara lekman;

att Kungl. Maj:t måtte medgifva, att till tjänst för den kyrkliga
verksamheten för församlings- och själavård samt välgörenhet en särskild
styrelse finge bildas och tillsättas i analogi med missionsstyrelsen under
namn af svenska kyrkans diakonisstyrelse;

samt — i anledning af särskilda vid kyrkomötet väckta motioner
angående dels utarbetande af förslag till ett fullständigare genomförande
af svenska kyrkans synodalförfattning, dels utarbetande af förslag till ny
författning för svenska statskyrkan, dels ändring af gällande stadganden
rörande biskopsval, dels utredning i fråga om beredande åt lekmannaelementet
inom kyrkan af ökadt inflytande vid biskopsval, dels utarbetande
af eu lag angående årliga stiftskonvent och dels ändring i gällande bestämmelser
om prästmöte — att Ivungl. Maj it täcktes låta verkställa utredning,
om och i hvilken form ett mera aktivt deltagande och ett förökadt
inflytande på det kyrkliga området i de af förevarande motioner
berörda hänseenden skulle kunna beredas åt kyrkans lekmannamedlemmar,
och att vid sådan utredning särskildt måtte tagas i öfvervägande, huruvida
icke nämnda syfte säkrast kunde vinnas genom en fullständigare
tillämpning af synodalförfattningens grundsatser.

Dessa beslut borde emellertid, enligt min tanke, hafva kompletterats
med — om icke eu framställning angående rätt för kyrkan att på ett
effektivt sätt själf sörja därför, att i hennes gemenskap icke upptoges eller
tillätes kvarhlifva element, som vore för henne främmande, något, hvarför
tiden ännu knappast synes mogen — dock i alla händelser en hemställan
om rätt för den, som själf funne sig till följd af skiljaktig religiös åskådning
icke kunna med sanning kvarstå inom kyrkan, att därur fritt utträda.
Det kan nämligen icke vara kyrkomötets mening, att ett ökadt inflytande
skulle beredas åt lekmannaelementet inom kyrkan, där detta element visar
sig vara för kyrkan medvetet främmande eller rent af fientligt, eller att
ett lekmannaelement af sådan beskaffenhet skulle tagas i anspråk för de
nyvaknade kyrkliga intressena.

Det får dock icke förbises, att medgifvandet af fritt utträde ur kyrkan
innebär i viss mån en principiell omgestaltning af förhållandet mellan
kyrka och stat i vårt land. Men denna omgestaltning blir i allt fall
knappast större än den, som redan följer af de reformer, kyrkomötet begärt,
särskildt i fråga om synodalförfattningens fullständigare genomförande.

Lagutskottets Utlutande N:o 3. 3

Hittills hafva kyrka och stat på visst sått sammanfallit. Utträde har
varit tillåtet endast till nppgifvet kristet religionssamfund. Staten har
ansett sig till följd af sin karaktär af kristen stat pliktig att fordra, att
hvarje medborgare skulle tillhöra en kristen trosbekännelse och i främsta
rummet statskyrkans. Denna fordran kan icke längre upprätthållas, ty
sanningen kräfver det erkännandet, att en mängd medborgare, som staten
sålunda räknar för kristna och medgifver inflytande öfver kyrkans angelägenheter,
icke äro kristna, utan ofta kristendomens uppenbara fiender.
Kyrka och stat sammanfalla således icke längre i verkligheten. Att vara
medborgare i staten är ett, att vara kristen och medlem af en kristen
kyrka, äfven statskyrkan, är ett annat.

Den skefva och osanna ställning, i hvilken kyrkan kommit genom
fasthållandet vid den fiktionen, att hvarje medborgare, med undantag
allenast för lagligen erkända främmande trosbekännare, är att anse såsom
en rätt kyrkans medlem, har verkat förlamande på kyrkan både hvad det
inre lifvet och förhållandet till staten beträffar. Låt vara, att kyrkan
själf icke utan vidare vill utsträcka medlemskapet så långt, det faktum
kvarstår dock, att staten anser såsom kyrkan tillhörande alla, som icke
lagligen tillhöra annat kristet eller mosaiskt trossamfund, och medgifver
dem samma rättigheter som kyrkans sanna medlemmar i fråga om kyrkliga
angelägenheter, ja, till och med öfver formuleringen af kyrkans kristna
bekännelse och andra grannlaga inre kyrkliga frågor.

Skall kyrkan kunna återvinna inre lifskraft och därmed blifva en
källa till ny styrka äfven för staten, måste hon åter blifva sig själf. Hon
kan och får icke längre räkna för sina andra än dem, som i sanning vilja
tillhöra henne. Afgörandet häraf måste väl till väsentlig del öfverlämnas
åt den enskilde själf. Men icke tillkommer det kyrkan att med statens
tvångsmakt inom sig kvarhålla dem, som gifva sig till känna såsom hennes
fiender eller som eljest uttryckligen frånsåga sig delaktighet i hennes
gemenskap. Hon vill icke fördenskull lamma dessa ur sikte. Tvärtom
vill hon på allt sätt såsom en i förhållande till dem missionerande kyrka
söka återvinna dem för kristen tro och kristligt lif. Men så länge de
själfva ställa sig afgjordt främmande för kyrkan, kan hon icke erkänna
dem såsom sina medlemmar och inrymma dem makt öfver sina innersta
lifsfrågor. Och härutinnan måste staten lämna kyrkan full frihet.

Staten har äfven från en annan sida sedt en bestämd förpliktelse att
handla enligt den uppfattning, som här ofvan gjorts gällande. I 1809
års regeringsform § 16 stadgas nämligen, att Konungen bör ingens sam -

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

vete tvinga eller tvinga låta. Den religionsfrihetens princip, som här
uttalas och som sedermera blifvit på allt flera punkter i lagstiftningen
genomförd, kräfver också i nu förevarande afseende borttagandet af den
tvångsanslutning till svenska kyrkan, hvarom ofvan talats.

Genom medgifvandet af fritt utträde ur kyrkan ställes kyrkan friare
gentemot staten. Men bandet dem emellan slites icke. Att en stat är
kristlig, betyder icke, att hvarje medborgare nödvändigt måste med eller
mot sin vilja räknas såsom kristen, utan att staten i det stora hela hvilar
på kristlig grund, att lagstiftning och offentligt och enskildt lif äro genomträngda
eller åtminstone i allt väsentligt stå under inflytande af kristen
åskådning. Den omständigheten, att enskilda medborgare tillåtas utträda
ur kyrkan, hindrar sålunda icke, att förbindelsen mellan kyrka och stat
upprätthålles, om de också icke längre kunna anses sammanfalla med hvarandra.
Alltså: kyrka och stat måste vara intimt förbundna men dock relativt
själjständiga gentemot hvarandra. Först därigenom kan sanningen å ömse
sidor bevaras. Staten, om den än står på kristlig grund, är dock ej kallad
att förverkliga det inre kristliga lifvet. Den ser endast till lifvets yttersida,
lifvet i staten. Kyrkan däremot är framför allt vårdarinnan af det
inre andliga lifvet, lifvet i Gud.

Medgifvandet af fritt utträde ur kyrkan kan icke genomföras utan
en grundlig undersökning af alla de konsekvenser, som däraf följa, och ett
ordnande af de många ömtåliga frågor på skilda områden, som i samband
därmed uppkomma.

Det är redan förut nämndt, att ett sådant medgifvande medför

1 ro) eu principiell omgestaltning af förhållandet mellan kyrka och stat.

Denna omgestaltning måste utmynna däri, att kyrka och stat visserligen
fortfarande förblifva intimt förbundna, men dock ställas relativt själfständiga
gentemot hvarandra.

Sålunda bör genom en fullständigare tillämpning af synodalförfattningens
grundsatser större själfstyrelse inrymmas åt kyrkans medlemmar
och de valda kyrkliga organen, särskild! i fråga om inre kyrkliga frågor.
Rösträtt å kyrkostämma i rent kyrkliga ämnen äfvensom valbarhet till
rent kyrkliga korporationer, såsom kyrkoråd, synoder och kyrkomöte, bör
inskränkas till kyrkans egna medlemmar, under det att rösträtt i skolfrågor
äfvensom valbarhet till de korporationer, som behandla skolärenden,
bör utsträckas till äfven sådana, som äro utträdda ur kyrkan, med rätt
för dessa dock att deltaga endast i sådana ärenden, som icke angå religionsundervisningen.
För detta ändamål erfordras äfven bestämmelser om

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

införande öfverallt af skilda kyrko- och skolråd, eller ock kunde förhållandet
tänkas så ordnadt, att af det förenade kyrko- och skolrådets medlemmar
ena hälften utses af och ibland kyrkans medlemmar, andra hälften
af och ibland både kyrkomedlemmar och utträdda utan åtskillnad, med rätt
dock för utträdd person, som blifvit utsedd till ledamot, att deltaga endast
i sådana ärenden, som icke beröra kyrkan eller religionsundervisningen.

Eätten till fritt utträde ur kyrkan medför vidare

2:o) nödvändigheten att närmare reglera förhållandet mellan kyrkan
och de utom henne stående statsmedlemmarne.

I detta afseende torde åtskilligt af hvad som redan nu gäller i fråga
om främmande trosbekännare, hvilka utträdt ur svenska statskyrkan, kunna
vinna tillämpning jämväl å personer, som utträda utan afsikt att söka anslutning
till annat religiöst samfund. Men där utöfver erfordras åtskilliga
nya bestämmelser. Sålunda torde, bland annat, blifva nödvändigt att närmare
reglera återinträdet i kyrkan, att träffa bestämmelser — för det fall
att utträdet åsyftar fullständig religionslöshet ■—• rörande makes och barns
konfessionella ställning och dessa senares deltagande i religionsundervisningen
i skolorna, att utreda i hvad mån utträdd person fortfarande må äga
påkalla prästerligt biträde för sig och sin familj, särskildt i fråga om sjukbesök
och jordfästning. I sammanhang härmed torde böra tagas i öfvervägande,
huruvida icke borgerlig civilregistrering skulle kunna införas
åtminstone i städerna. De ekonomiska och skattepolitiska konsekvenserna
af utträdet förtjäna äfven synnerligt beaktande. Härjämte synes vara
uppenbart, att den utträdde bör i möjligaste män befrias från personliga
handlingar af konfessionell karaktär äfvensom från allt slags disciplinärt
förfarande från kyrkans sida, såsom i fråga om oenighet i äktenskap, förargelseväckande
lefverne m. m.

Det fria utträdet ur kyrkan torde slutligen komma att bidraga äfven
till

3:o) eu behöflig omgestaltning af förhållandet mellan kyrkan och de
henne fortfarande tillhöriga statsmedlemmarna.

I och med det att kyrkan blir själfständigare i förhållande till staten
och på samma gång befriad från element, som gentemot henne intaga en
främmande eller rent af fientlig hållning, inträda helt naturligt för kyrkan
gynnsamma förutsättningar att kunna utveckla långt mera lif och kraft än
förut. Åt samma håll syfta ock kyrkomötets beslut om åtgärder till åstadkommande
af förkortning af tiden mellan kyrkomötena, till inrättande af
en diakonisstyrelse för församlingsarbetet samt till ett mera aktivt delta -

Lagutsicottets Utlåtande N:o S.

Harr Rafs
motion.

gande och ett förökadt inflytande på det kyrkliga området åt kyrkans
lekmannamedlemmar. Tillåtelsen till fritt utträde ur kyrkan kommer sålunda
helt visst, långt ifrån att hämma kyrkans utveckling, att jämte de
öfriga nämnda åtgärderna kraftigt befordra densamma. Därför talar också
den omständigheten, att kyrkan därefter så småningom kan börja mera
effektivt utöfva den kyrkotukt — ej med världsliga, utan med andliga
medel — utan hvilken kyrkan icke kan rätt bevara troheten mot sin
Herre, men hvilken, så länge hvarje statsborgare utan hänsyn till sin
religiösa ställning skall vara att anse såsom en rätt kyrkans medlem, icke
kan tillbörligt utöfvas.

Af det föregående torde framgå, att det icke lärer låta sig göra att
utan vidare medgifva enhvar till viss ålder kommen person tillstånd att
fritt utträda ur kyrkan. Ett sådant medgifvande måste föregås af en noggrann
och omfattande utredning, och beslutet därom bör ställas i samband
med de beslut, som i anledning af en sådan utredning kunna komma att
fattas i öfriga i sammanhang därmed stående frågor.

Då det emellertid — särskilt efter kyrkomötets ofvan anförda beslut
— är af synnerlig vikt såväl ur kyrkans som statens synpunkt, att frågan
om rätt till fritt utträde ur kyrkan snarast upptages till allsidig pröfning,
får jag härmed vördsamt hemställa, att Eiksdagen ville besluta att i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande,
huruvida och under Indika villkor det må kunna tillåtas medlem
af svenska kyrkan att, äfven utan uppgifven afsikt att öfvergå till annat
kristet trossamfund, utträda ur kyrkan, äfvensom låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga det förslag härutinnan, hvartill Kungl. Maj:t kan
finna anledning.»

Herr Bäfs motion har följande lydelse:

»I en inom Ändra Kammaren vid förra årets riksdag väckt motion
hemställde jag, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af förordningen den 31 okt. 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning, att det lämnades fritt för hvarje
svensk undersåte, som fyllt tjuguett år, att utträda ur den svenska statskyrkan
utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnade
öfvergå.

I motiveringen till denna motion hade jag mycket starkt betonat, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 7

man vid genomförande af denna reform bör taga sådant sikte på alla dess
konsekvenser, att nationens afkristnande i möjligaste mån förebygges och
att sålunda kristendomen fortfarande må bibehålla sin höga privilegierade
ställning i våra grundlagar, så att vi icke förlora vår ställning som eu
s. k. kristen stat; att de föräldrar, som utträdt ur kyrklig gemenskap med
vårt folk, ej må kunna hindra sina barn att erhålla obligatorisk kristendomsundervisning;
att äkta makar må behålla sin fullkomliga frihet att
alldeles oberoende af hvarandra få utgå eller kvarstå i kyrkan o. s. v.

Lagutskottet tillstyrkte också alldeles enhälligt denna min motion. Som
stöd för sin tillstyrkande hemställan åberopar utskottet samma skäl, som
af 1903 års lagutskott blifvit i dess utlåtande i ämnet i sådant afseende
anförda. Och där heter det bland annat, att den nuvarande tillståndet
gör, ''att många kvarstannat inom kyrkan, hvilka icke blott afvika från
hennes läror utan mot henne hysa ett rent af hatfullt sinnelag, hvilket,
om ej framkallas, åtminstone i väsentlig mån ökas af tvånget att kvarstå
inom kyrkan’. Och vidare säger utskottet: ''Ett sådant förhållande står
enligt utskottets uppfattning i strid mot religionsfrihetens grundsatser och
kan ej vara annat än till skada för kyrkan själf. Som dessa lagutskottets
meningar innesluta både mitt syfte och mina skäl för denna motion, så
har jag tagit mig friheten kursivera deras i dessa afseenden allra rikaste
delar.

Då Andra Kammaren sex gånger förut bifallit denna alltid förut erkändt
frisinnade motion, var det icke med liten förvåning jag vid förlidet
års riksdag fann, att man just ifrån det så kallade frisinnade partiets
mest ledande håll vid min motivering sökte häfta en annan än min af
lagutskottet godkända kläm. I stället för Andra Kammarens förut sex
gånger antagna, af enhälligt lagutskott nu återigen tillstyrkta begäran om
sådan ''ändring i förordningen den 31 oktober 1873’ — — -—- att det
lämnades ''fritt för hvarje svensk undersåte, som fyllt tjuguett år, att utträda
ur den svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund,
hvartill han ämnade öfvergå’, så beslöt Andra Kammaren nu på
yrkande af herr Staaff någonting helt annat, än jag motionerat om eller
som ens någonsin blifvit behandladt af något Riksdagens utskott, nämligen
en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om en ''allsidig utredning’
och ''förslag till lagstiftning’ i saken i fråga.

Herr Lindblad i Kär lunda fästade också Andra Kammarens uppmärksamhet
därpå, att herr Staaffs framställning icke varit imder ''utskotts -

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

behandling’ och därför enligt riksdagsordningen ej heller kunde ''till afgörande
i kammaren företagas’.

Emellertid inträffade det märkliga i Andra Kammaren, att de flesta
talarne, däribland tvenne prästmän tycktes ställa sig på herr Staaffs sida
men måhända med ännu starkare betonande af att, om herr Staaffs förslag
skulle vinna Riksdagens bifall, så borde utredningen blifva allsidig, d. v. s.
en allsidig utredning äfven åt den kristna sidan’ (herr Hazén); — — —
''under alla förhållanden vore det likväl lyckligt, om vi finge en allsidig
utredning, och när jag här i dag begärde ordet, så var det just för att
lägga fingret på detta uttryck: ’en allsidig utredning’ (herr Pehrsson i
Österby).

Vid den därpå företagna omröstningen visade det sig, att hvad Andra
Kammaren förut under många år för sin del beslutat erhöll nu ej mera
än 62 röster, under det att herr Staaffs spritt nya af utskottet icke behandlade
uppslag erhöll ej mindre än 103.

Själf kunde jag icke undgå det intrycket, att om en af Andra Kammaren
under många år erkänd och på dagordningen stående reform på
detta sätt behandlas i anledning af en tillfälligt framkastad och ej ens
vederbörligen förberedd framställning om en alldeles ny, ej förut ifrågasatt
lagstiftning, så måste det komma att verka mycket förlamande på allt
allvarligt menadt reformarbete och göra m edkam maren ännu mera betänksam
i afseende på huruvida ett af Andra Kammaren en eller flera gånger
antaget reformförslag också kan anses vara moget till definitivt antagande.
På den oinvigde, på ''folket’ kan det hela lätt gifva t. o. m. det intrycket,
att man dödar eu mogen reform med ett nytt hugskott, som har skenet
af att vara ännu hvassare, och på det sättet hindra de mogna reformernas
genomförande, äfven där de äro aldrig så påtagligt behöfliga.

För öfrigt kan jag icke inse, hvarför de, som älska att kalla sig
hedningar och därför önska utträde ur statskyrkan, icke kunna åtnöja sig
med samma förmåner som de kristna, t. ex. metodisterna, hvilka utgått
ifrån kyrkan. Mig synes tvärtom, att de, som älska att kalla sig hedningar
och måhända äfven förmena sig hafva återgått till hedendomen samt af
den anledningen vilja utgå ur den kyrka, som dock säger sig tro på
Kristus och som det kostat nationen många strider att sedan flera sekler
tillbaka i strid med en oerhördt stark reaktion upprätta och underhålla
— om, säger jag, den ''kristna’ staten gifver dessa hedningar samma frioch
rättigheter, som de kristna dissenters äga, så må det väl vara nog.

Lagutskottets Utlutande N:o 3. 9

I <len man dessa fri- och rättigheter utvidgas för dissenters, så utvidgas
de ju äfven för de så kallade hedningarna.

Den grundsatsen, om den bör uppkallas med ett så vackert namn,
som fördrar, att eu nation skall visa största generositet emot äfven den
mest reaktionära rörelse, t. ex. återgång ifrån kristen- till hedendom,
ifrån lagbunden frihet till laglös frihet, ifrån det för samhället under århundraden
bildande och stadgande goda till det påtagligen skadliga —
den ''grundsatsen’ saknar tillräckligt förnuftiga skäl för sin tillämpning.
År eu idé förnuftig och god, så kämpar den sig nog fram; så har kristendomen
gjort och gör emot alla reaktionära hedniska krafter i hela världen.
Den har därför heller ingen anledning och bör ej heller vika ifrån en sig
tillkämpad förmån. ''Förmånen'' att med världslig lag tvinga in eller kvarhålla
en myndig person i kyrkan må mindre upplysta konungar och
nationer hafva kämpat för, kristendomen gör det icke. Förmånen af att
vara den i grundlagarna bestämda statsreligionen, uti hvilken nationens
barn och ungdom skola undervisas och uppfostras och till hvilken dess
medlemmar därför i allmänhet anses komma att bekänna sig — den förmånen
kommer nog kristendomen att vilja bibehålla och därför kämpa för.
Hvarje åtgärd således, som onödigt befordrar frivilligt utträde ur kyrkan
äfvensom onödig uteslutning, torde ur synpunkten af kristligt-fosterländskt
intresse icke vara värd någon större uppmuntran.

Oaktadt Andra Kammaren vid förliden riksdag i detta ärende sålunda
fattade beslut; oaktadt jag tror, att staten har bra mycket större behof
af kyrkan än kyrkan af staten, hvadan en ömsesidig och rättfärdig uppgörelse
dem emellan måste blifva till kyrkans favör, och oaktadt jag önskar,
att kyrkans män måtte snart få både mod och kraft att begära en sådan
uppgörelse, så måste jag dock i denna motion alltså förblifva vid min och
lagutskottets vid förra årets riksdag af Andra Kammaren flera gånger beslutade
hemställan i denna sak.

Jag hemställer alltså ånyo, att ltiksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Kiksdagen
framlägga förslag till sådan ändring af förordningen den 31 oktober 1873
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, att det lämnades
fritt för hvarje svensk undersåte, som fyllt tjuguett år, att utträda
ur den svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund,
hvartill han ämnade öfvergå.»

Bill. till Biksd. Prof. 1909. 7 Sami. 3 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Herr Herr Byström anför i sin motion följande:

Motion8 en person utträder ur statskyrkan, förlorar han, som bekant, sin

rösträtt på kyrkostämman. Detta kan knappast vara rätt, så länge han
måste i likhet med öfriga medborgare skatta till statskyrkan. Detta påpekade
jag också i mitt särskilda yttrande, som åtföljde dissenterskattekommitténs
utlåtande. Vissa dissenters komma emellertid att framdeles
blifva befriade från hälften af denna skatt för inkomst af kapital och
arbete. Andra dissenters åter komma icke i åtnjutande af denna skattelindring.
Hvarför det belopp, som vissa dissenters kunna befrias ifrån,
satts till hälften af deras skatt till statskyrkan, beror väsentligen därpå,
att kyrkan, såsom varande i vårt land också en statsinstitution, har mycket
annat att sköta än det kyrkliga. Man har sökt att utreda frågan om
huru mycket af statskyrkoprästens och öfrig statskyrkobetjänings arbete
som kunde vara mera af uteslutande kyrklig art, och huru mycket af detsamma
som kunde vara af mera borgerlig natur. Det har då ansetts vara
ungefär hälften af hvardera. Därför föreslog också dissenterskattekommittén,
att dissenters, som fylla gifna villkor, skulle befrias från hälften af sin
skatt till statskyrkan. Att de då också uteslutas från rösträtt på kyrkostämma
i ärenden, som röra det rent kyrkliga, är ju riktigt, men det kau
aldrig vara rätt, att de äfven skola beröfvas rösträtt på kyrkostämma i
frågor, som röra det mera borgerliga och skolan, för hvilka de ju i likhet
med andra medborgare få skatta. Dessa ärenden äro, såsom synes af bland
annat kyrkostämmoförordningens 2 §, många och viktiga, och böra i mer
eller mindre mån intressera alla medborgare. Nuvarande bestämmelser
böra därför ändras så, att de personer, som utträda ur statskyrkan, vare
sig de sluta sig till eu sålunda organiserad dissenterförsamling, att de
kunna befrias från halfva skatten till statskyrkan, eller de icke göra det,
må hafva rättighet att under villkor, som gälla alla medborgarne, deltaga i
bestämmandet om skolväsendet och borgerliga bestyr.

Det skulle ju ock kunna inträffa, att det på en kyrkostämma vore
lika fördelaktigt att hafva med sådana personer, som enligt gällande lag
tillåtits utträda ur statskyrkan, som att hafva med en del sådana, hvilka
icke nu lagligen kunna medgifvas utträde ur denna kyrka. Den ändring,
som enligt min mening bör vidtagas i lagen, kan ske antingen så, att
§ 2 affattas i två moment, hvaraf det ena innehåller bestämmelser rörande
kyrkliga ärenden, såsom om åtgärder till vidmakthållande af ordning under
gudstjänsten, val af kyrkovärdar, orgelnister, kyrkoråd, fördelning af bänkrum
i kyrkan m. m., och det andra innehåller bestämmelse om kyrko -

Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 11

stämmans mera borgerliga ärenden och skolfrågor, och att det vidare bestämmes
i § 4, att främmande religionsbekännare och de, som till utträde
ur svenska kyrkan sig anmält, äro berättigade deltaga i ärenden, som äro
omnämnda i § 2 moment 2, eller så att i § 4 uppräknas de ärenden, i
hvilkas behandling de ur statskyrkan utträdda hafva rätt att deltaga.

I denna motion har jag valt det senare alternativet.

På grund af hvad jag nu anfört vågar jag föreslå,

att Eiksdagen ville för sin del besluta, att Kungl. Maj:ts förordning
om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd af den 21 mars 1862 § 4 må
få följande lydelse:

Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut
tillkommer, på landet, den som på kommunalstämma och, i stad, den som
vid allmän rådstuga rösträtt äger; främmande religionsbekännare och de,
som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, äga dock att deltaga endast
i ärenden, som äro omnämnda i § 2 mom. 2, samt i det som rör val af
ledamöter i skolråd, särskild styrelse för församlingsbibliotek och särskild
barnavårdsnämnd, äfvensom folkskollärares tillsättande och afskedande, där
ej annorlunda stadgadt är, granskning af skolråds äfvensom särskild för
församlingsbibliotek utsedd styrelses räkenskaper, byggnad och underhåll af
skolhus, lokaler för församlingsbibliotek, boställe för skollärare, bestämmande
af afgifter till folkskola, jämte dithörande anstalter, till församlingsbibliotek
samt för uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn,
ordnande och fördelning af begrafningsplatser och afgifter för dem samt
öfverenskommelser rörande skollärares löneförmåner.»

1908 års lagutskott hemställde i anledning af en vid samma års riksdag
af herr Räf afgifven motion med enahanda yrkande, som herr Eäfs
nu förevarande motion innehåller, att Eiksdagen måtte besluta skrifvelse
till Kungl. Maj:t i enlighet med den då väckta motionen. I motiveringen
till denna hemställan anförde utskottet, att utskottet i öfverensstämmelse
med den uppfattning, hvilken gjort sig gällande hos flera föregående Riksdagars
lagutskott, hölle före, att en sådan lagändring, som den af motionären
föreslagna, borde vidtagas; och åberopade utskottet till stöd för denna
åsikt samma skäl, som af 1903 års lagutskott blifvit i dess utlåtande
i ämnet med afseende härå anförda. Uti nämnda utlåtande har 1903 års
utskott anfört följande:

»Äfven om 3 § i 1873 års förordning tolkas så, att medlem af
svenska kyrkan kan öfvergå till hvilket kristet trossamfund som helst,

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

kvarstår dock den inskränkningen, att en person, hvilkens religiösa uppfattning
i en eller flera punkter skiljer sig från svenska kyrkans, icke kan
utträda ur denna kyrka, såvida lian icke kan uppgifva ett bestämdt trossamfund,
till hvilket flan vill ansluta sig. Det ken icke förnekas, att
oaktadt den mångfald af olika trossamfund, som vår tids religiösa lif framkallat,
mången kan finnas, som icke känner sitt samvete tillfredsställdt
med att öfvergå till något af dessa samfund. Han bar då att välja mellan
att kvarstå inom svenska kyrkan, hvilkens åskådning han kanhända i
väsentliga delar ogillar, eller att öfvergå till ett annat religionssamfund, i
hvars läror han icke heller kan instämma.

Visserligen fordrar nämnda förordning icke öfvergång, utan endast .
uppgift om tillämnad öfvergång till ett visst trossamfund. Men den utväg,
som härigenom beredes att undvika ett val af nyss angifna beskaffenhet,
är onekligen föga tilltalande, åtminstone för personer med mera känsligt
samvete. Följden af inskränkningen har också blifvit, att många kvarstannat
inom kyrkan, hvilka icke blott afvika från hennes läror, utan mot
henne hysa ett rent af hatfullt sinnelag, hvilket, om ej framkallas, åtminstone
i väsentlig mån ökas af tvånget att kvarstå inom kyrkan. Ett sådant
förhållande står enligt utskottets uppfattning i strid mot religionsfrihetens
grundsatser och kan ej vara annat än till skada för kyrkan själf.

Vid sidan af denna synpunkt af individens rätt att i trossaker vara
fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa gälla för annat,
än han verkligen är, kan man ställa synpunkten af kyrkans lätt att värna
sig för fientliga angrepp från dess egna medlemmar. Är kyrkan ett samfund,
som för sitt bestånd kräfver enhet i öfvertygelse och handlingssätt
samt ett kraftigt församlingslif, torde det vara hennes obestridliga rätt att
icke behöfva inom sin gemenskap kvarhålla olika tänkande, hvilka kunna
befaras motarbeta kyrkans mål och skada hennes verksamhet. Vidare bör
bär tagas i betraktande, att vår tids skiftande mångfald af trosläror kar
att uppvisa mera än en dylik lära, hvars beskaffenhet att vara kristen eller
icke kan vara tvifvel underkastad, samt att vid sådant förhållande det
mången gång torde vara en vansklig sak för en samvetsgrann själasörjare
att afgöra, huruvida den lära, som omfattats af ett trossamfund, till hvilket
en församlingsmedlem anmält sig vilja öfvergå, kan anses kristen och utträde
ur statskyrkan alltså får beviljas.»

Ofvanberörda af 1908 års lagutskott gjorda hemställan blef emellertid
af båda kamrarna afslagen, af Andra Kammaren likväl med föranledande
af ett vid frågans behandling i kammaren framställdt yrkande om viss

Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 13

ändring af den ifrågasatta slcrifvelsens innehåll. Andra Kammaren beslöt
nämligen för sin del, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter allsidig utredning för Riksdagen framlägga
förslag till lagstiftning, hvarigenom det lämnades fritt för hvarje
svensk undersåte, som fyllt 21 år, att utträda ur svenska statskyrkan,
utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnade öfvergå.

De skäl, som därvid anfördes till stöd för en skrifvelse med nyssnämnda
innehåll och hvilka skäl i hufvudsak återfinnas i herrar Ekmans och Byströms
ofvan intagna motioner, synas äfven utskottet vara synnerligen beaktansvärda.
Utskottet vidhåller visserligen den af liera föregående Riksdagars
lagutskott omfattade åsikten, att rätt bör beredas för hvarje till
mogen ålder hunnen svensk undersåte, som sådant önskar, att utträda ur
statskyrkan, utan att därvid nödgas uppgifva som sin afsikt att öfvergå
till annat trossamfund, men kan å andra sidan icke annat än biträda den
uppfattningen, att ett medgifvande af rätt till utträde ur statskyrkan af
så vidsträckt omfattning måste medföra nödvändigheten af ändringar i åtskilliga
förhållanden, som beröra såväl det borgerliga samhället som ock
särskildt kyrkan. I främsta rummet framställer sig därvid till besvarande
frågan, hur tillfälle må kunna beredas främmande trosbekännare eller dem,
som blott anmält sig till utträde ur statskyrkan, att fortfarande utöfva inflytande
på sådana till kyrkostämmas handläggning hörande ärenden, som
icke äro af beskaffenhet att böra allenast af kyrkans medlemmar afgöras.
Denna fråga kräfver i själfva verket sin lösning redan under nu bestående
förhållanden med afseende på villkoren för rätt till utträde ur statskyrkan.
I herr Byströms förevarande motion har också, utan att vidgad rätt till
utträde ur statskyrkan därvid ifrågasatts, hemställts om ändring i angifvet
syfte af förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
mars 1862. Om emellertid ordnandet af denna angelägenhet redan under
nuvarande förhållanden synes af behofvet påkalladt, lärer det vara uppenbart,
att så i ännu högre grad blefve fallet, därest vidgad rätt till utträde ur statskyrkan
skulle medgifvas. Huru särskildt denna fråga lämpligast bör
lösas äfvensom i hvilken omfattning ändringar i öfrigt af gällande lagstiftning
må kunna påkallas af ett medgifvande till utträde ur statskyrkan
utan uppgifven afsikt att öfvergå till annat trossamfund, anser sig utskottet
likväl icke vara i tillfälle att närmare angifva.

Utskottet får alltså, med stöd af hvad ofvan anförts, hemställa,

Bih. till Biksd. Prot. 1909. 7 Sami. 3 Häft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville taga i öfvervägande, under Indika villkor
det må kunna tillåtas medlem af svenska kyrkan att,
äfven utan uppgifven afsikt att öfvergå till annat trossamfund,
utträda ur kyrkan, äfvensom huru gällande
lagstiftning lämpligast må kunna ändras därhän, att
främmande trosbekännare och de, som anmält sig till
utträde ur kyrkan, ej på grund däraf uteslutas från
rätt att deltaga i afgörandet af frågor, som icke pröfvas
vara af beskaffenhet att böra allenast af kyrkans medlemmar
handläggas, samt låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga de förslag, som af denna utredning
kunna föranledas.

Stockholm den 12 februari 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herr grefve Hamilton har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1909.