Lagutskottets Utlåtande N:o 3 (Utlåtande 1907:LU3 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

N:o 3.

Ank. till Kiksd. kansli den 11 februari 1907, kl. 4. e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående internering af alkoholister.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två till
utskottet hänvisade motioner, väckta, den ena under n:o 15 i Första Kammaren
af herr E. Lorentz Petersson och den andra under n:o 140 i Andra
Kammaren af herrar J. G. Pettersson i Södertälje, E. Beckman i Djursholm
och C. Wallis. I motionerna hemställes, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida
och i hvad mån föreskrifter må kunna meddelas i fråga om internering
af alkoholister äfven mot deras vilja i för dem afsedda kuranstalter
samt, ifall utredningen därtill gifver anledning, för Riksdagen framlägga
förslag till lagstiftning i ämnet.

Förstnämnda motion, i hvilken tjugutvå ledamöter af Första Kammaren
instämt, är af följande lydelse:

»Frågan om alkoholisters internering har i anledning af inom Andra
Kammaren väckta motioner varit föremål för behandling vid 1903, 1905
och 1906 års riksdagar, men genom Första Kammarens motstånd fallit.»
Det kanske då kunde synas både fruktlöst och otillbörligt att nu ånyo
väcka frågan till Rf. Men något har sedan förra riksdagen inträffat, som
ger det kraftigaste stöd åt den uppfattningen, att åtgärder i antydd riktning
äro af trängande behof påkallade: vid den i höstas hållna stora fattig Bill.

till JliJcsd. Prof. 1907. 7 Sami. 3 Haft. (N:o 3.) 1

Herr

E. Lorentz
Peterssons
fl. motion.

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

vårdskongressen i Stockholm har bland åtgärder, som framför andra ansetts
böra vidtaga» för förbättring af våra nödställda medmänniskors sorgliga
lott, äfven beslutats påyrka tvångsinternering af alkoholister. Den
samlade erfarenhet, som representeras af nämnda kongress, torde svårligen
kunna jäfvas. Och det torde öfver hufvud kunna påstås, att den erfarenhet,
som gjorts af personer, som af sin kallelseverksamhet eller af deltagande
för de olyckliga ledts att träda i närmare beröring med det af
dryckenskapen vållade eländet, afger talande vittnesbörd om* det behof,
som i berörda hänseende förefinnes. Jag ber blott få hänvisa till hvad
predikanten vid Uppsala läns cellfängelse i sin till kungl. fångvårdsstyrelse!!
för år 1905 afgifna ämbetsberättelse anfört. Sedan han med hänvisning
till den ämbetsberättelsen åtföljande statistiska bilagan konstaterat det
sorgliga faktum, att af de under nämnda år till fängelset inkomna fångarne
icke mindre än omkring 90 procent kunnat peka på superiet såsom
direkt eller indirekt anledning till sin olycka och därtill anknutit några
ord om det berättigade i den kamp, som för närvarande pågår mot dryckenskapen
i vårt land, öfvergår han till att, med afseende på den hjälp
och det stöd, som fångar efter frigifningen äro i så stort behof af, med
eftertryck betona angelägenheten af att räddningshem för alkoholister ur
arbetsklassen upprättas, och säger: ''Denna frågas snara lösande är, synes
mig, ett skriande behof för vårt land. Ett steg i rätt riktning har nyligen
tagits af svenska diakonissällskapet, då det utfärdat ett upprop för
insamlande af medel till upprättande af ett mindre alkoholisthem för arbetare.
Men frågan om alkoholisthem för arbetare är en fråga af så stor
samhällelig betydelse, att den ej får öfverlämnas endast åt den enskilda
välgörenheten. Det borde för staten vara en rent af bjudande plikt att
taga om hand och söka upprätta alla dessa olyckliga, hos hvilka dryckenskapsbegäret
blifvit en sådan makt, att det öfvergått till en fysisk sjukdom.
Att s. k. alkoholister, lämnade åt sig själfva, förr eller senare skola
begå handlingar, som på ett eller annat sätt bringa dem i kollision med
lagen, det kan nästan på förhand förutsägas. Men det är både meningslöst
och resultatlöst att internera dylika individer på ett fängelse. Hvarken
fängelser eller fattighus eller sjukhus eller hospital äro för dem rätta
platsen. De måste underkastas en helt annan vård och behandling, om
de skola kunna upprättas, och det är denna vård, som alkoholisthemmen
äro afsedda att lämna.’ Och därpå framställer han ur sin erfarenhet gripande
exempel, som styrka nödvändigheten af att sådana hem, där äfven
fattiga kunna upptagas, varda inrättade.

Två hufvudinvändningar hafva gjorts mot inrättande af asyler, där
alkoholister äfven mot sin vilja interneras: 1) att därmed skulle ske ett

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

obehörigt intrång på den personliga friheten; 2) att dryga kostnader därmed
vore att befara för det allmänna. Den förra torde tillräckligt bemötas
med hänvisning till det sakförhållandet, att alkoholister ingalunda
kunna betraktas som fria: genom missbruk af sin frihet hafva de förts in
i ett sjukdomstillstånd, som gör dem oförmögna att taga vara på sig själfva,
ett sjukdomstillstånd, som liksom hvarje annat fysiskt ondt kan konstateras
och hvaremot läkare ovillkorligt fordra anstaltsvård. Att, ’då alkoholister
ofta äro farliga för sig själfva och sin omgifning i sådan grad, att de
måste anses icke fullt tillräkneliga, samhället måste äga rätt att internera
dem likaväl som vissa sinnessjuka’ synes lika obestridligt, som att det
har plikt att göra hvad göras kan för deras återställande. Missbruk äro
ej att befara, då man kan taga för gifvet, att blifvande lagbestämmelser
skola förebygga sådana, och då vi hafva ’en press, som sannerligen icke
lär underlåta att snoka reda på hvarje fall, som möjligen kan tolkas som
missbruk’. Hvad kostnadsfrågan angår, så är å ena sidan af förra årets
lagutskott ådagalagdt, huru ogrundade farhågorna i det hänseendet äro,
och å andra sidan kan svårligen förnekas det berättigade i hvad herr
Wieselgren under förra årets debatt yttrade om ’den särskilda skuld, hvari
samhället står gentemot dessa olyckliga alkoholister’. Skulle icke någon
ringa del af ’brännvinsmedlen’ kunna afses särskild! för dessa olyckliga,
som bidragit att samla dem?

För öfrigt ber jag få hänvisa till hvad lagutskottet i sitt utlåtande
n:o 34 förlidet år anfört och enligt detsamma till sist framhålla det uppmuntrande
förhållandet, att, enligt statistik från de länder, där man har
den största erfarenheten i ämnet, af de å anstalter intagna ungefär en
tredjedel blifvit botade och en tredjedel förbättrade.»

Den senare motionen, i hvilken fyrtio ledamöter af Andra Kammaren
instämt, är af följande lydelse:

»Vid tre föregående riksdagar — 1903, 1905 och 1906 — hafva Her,- j. g.
undertecknade, med instämmande af ett stort antal ledamöter af Andra Peterssons ;
Kammaren, väckt motioner angående internering af alkoholister, därvid vi
de bägge sista gångerna inskränkt oss till en hemställan om utredning af
frågan. I anledning af berörda motioner har lagutskottet tre gånger tillstyrkt
och Andra Kammaren för sin del tre gånger beslutit skrifvelse med
begäran om sådan utredning. Men genom Första Kammarens afslag har
frågan fallit.

Då emellertid, för så vidt vi kunna finna, detta afslag berott på missuppfattning
af vårt förslag, hvilken missuppfattning vi genom en fortsatt

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

diskussion i ämnet hoppas kunna skingra, och då frågan är af den trängande
betydelse, att den för vårt folks välfärds skull ej alltför länge böi
undanskjutas, tillåta vi oss härigenom ännu en gång återkomma med vår
begäran om en utredning af densamma. _

Vi vilja ingalunda påstå, att alla de argument, som inom Första
Kammaren anförts mot den tvungna interneringen af alkoholister, fullständigt
sakna fog. Sålunda är det utan tvifvel riktigt anmärkt, att afgörandet,
huruvida en person till följd af alkoholism bör interneras, kan
blifva en svår och delikat sak, samt att, innan man vet, huru saken skulle
komma att i detalj ordnas, möjligheten af obehörig inspärrning ej kan
anses alldeles utesluten. Men just på grund af dessa omständigheter payrka
vi icke heller omedelbart någon lag i ifrågavarande afseende. Var
hemställan går endast ut på en utredning af frågan, jämväl omfattande
de garantier, som kunna erhållas till skydd mot lagens missbruk.

Vi kunna instämma äfven i ett annat uttalande, som under behandlingen
af vår motion vid 1906 års riksdag gjordes af våra motståndare
inom Första Kammaren. ''Samhällets skuld’, sade man, betalas bättre
på det sätt, att samhället söker anordna anstalter, där dessa olycksbarn
bringas in i ett bättre läge, beredas en bättre framtid genom att återställas
till förmågan att som fria människor kunna lefva sitt lif och verka på
bästa sätt — än genom att behandla dem i likhet med sinnessjuka och dylika,
som icke kunna sköta sig själfva. Man bör skaffa dem hjälp till att
återvinna sin egen kraft och förmåga att sköta sig.’ Helt visst är detta
riktigt. Utan tvifvel är det bättre, om man kan förmå drinkarne att frivilligt
underkasta sig erforderlig behandling. Och vart syfte har naturligtvis
icke heller varit, att man skulle tvinga in på anstalter sådana
alkoholister, som själfva inse sin olycka och själfva begära att blifva vårdade.
Specialisterna på alkoholistbehandlingens fält vitsorda ganska. enstämmigt,
att det är större utsikt att lyckas bota en alkoholist, som frivilligt söker
inträde på en anstalt, än en, som mot sin vilja där interneras. Men de erinia
också med lika stor enstämmighet: att ett mycket stort antal alkoholister
icke inse sitt elände och därför aldrig godvilligt söka läkarbehandling; att
för dessas skull den lagliga tvång sinternering en är oundgängligen nödvändig,
samt att äfven i fråga om de mot sin vilja internerade, alkoholisterna behandlingen
har att uppvisa en tämligen hög procent tillfrisknade. Därjämte
har man påvisat den betydelsen af tvångsmterneringen, att redan vetskapen
om dess möjlighet förmår många alkoholister att frivilligt underkasta sig
anstaltsvård

Mot vårt förslag har äfven invändts, att domstolarne skulle blifva
öfverhopade med arbete, om det skulle åläggas dem att behandla frågor

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

om internering af alkoholister. Härtill vilja vi till en början anmärka,
att i denna invändning ligger ett visst erkännande af det samhällsbehof,
vi i våra motioner fäst uppmärksamheten på.

Men vidare tillåta vi oss draga i tvifvelsmål, att domstolarnes arbete
verkligen skulle komma att i sin totalitet ökas, om de finge att handlägga
frågor om dylik internering. Ty på samma gång skulle väl domstolarne
befrias från att befatta sig med afdömandet af en massa brott, begångna
under alkoholismens inflytande, samt en ännu större mängd fylleriförseelser.
Det synes nämligen uppenbart, att internering i åtskilliga dylika fall borde
träda i stället för straff.

Det kanske kraftigaste skäl, man trott sig kunna åberopa mot våra
motioner i detta ämne, har varit hänvisningen till deras ekonomiska konsekvenser,
hvilka man framställt såsom fruktansvärda. Vi vilja å vår sida
icke förneka, att en rationell drinkarevård kan komma att kräfva rätt
dryga kostnader, men vi våga bestämdt bestrida, att dessa kostnader ens
tillnärmelsevis kunna komma att uppgå vare sig till beloppet af de förluster,
som den tämligen ohejdade alkoholismen nu tillätes åsamka vårt
land, eller till summan af de inkomster, som nu tillflyta statens och kommunernas
kassor ur alkoholisternas och deras familjers fickor. I alla händelser
vet man ej något bestämdt om totalkostnaden, förrän utredning
därom verkställts, och såsom lagutskottet vid fjolårets riksdag uppvisade,
kan saken ordnas rationellt, utan att kostnaderna behöfva blifva afskräckande.

Mot vårt förslag har äfven anförts, att den tendens, som bär upp
detsamma, skulle vara af ytterst betänklig beskaffenhet, samt att den af
oss ifrågasatta anordningen vore af så ingripande betydelse, innebure ett
så våldsamt ingrepp i privatlifvet, att den ingalunda kunde anses berättigad
annat än i fall af yttersta nödtvång. Härtill kunna vi genmäla, att ett
kraftigt ingripande mot alkoholismens samhällsfara verkligen är af yttersta
nödtvång påkalladt. Såsom stöd för detta påstående åberopas nedanstående
uppgifter af Stockholms stads fattigvårdsinspektör A. Lindblom.

År 1900 åtnjöto i Stockholm 1,564 familjer fattigvårdsunderstöd. I 800
af dessa understödsfall, d. v. s. 51,7 % af hela antalet, berodde fattigdomen
på dryckenskap. År 1901 utgjorde understödsfallen 1,392, och af dessa
berodde 756, d. v. s. 54,3 %, på dryckenskap. Af de å allmänna försörjningsinrättningens
sjukhus intagna omkring 1,800 patienterna befunnos
närmare 300 personer lidande af alkoholism och dess följ dsjukdomar. Af de
å arbets- och försörjningsinrättningen intagna männen kunna omkring 90 °j0
anses hemfallna åt dryckenskap. Lagen lägger nu icke några hinder i vägen
för drinkaren att gång på gång ruinera familjen och förstöra hemmet. Några
typiska fall: En periodsupare hämtade vid sina dryckenskapsanfall sin

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

lungsjuka hustru från sjukhuset för att med henne fortsätta den äktenskapliga
sammanlefnaden. Myndigheterna kunde icke gorå något för att
hindra honom härutinnan. En gift man klagade öfver sin på dryckenskap
begifna hustru. Vid fattigvårdsinspektörens besök i hemmet satt hustrun
halfnaken och alldeles rusig och ammade sitt späda barn; bredvid henne
stod ett äldre barn, synbarligen idiot, till hvilket en supig inneboende
påstods vara far. En murare med en aflöning af 60 öre i timmen låter
hustrun försörja makarnas fyra barn. Han kommer hem endast då han
är full och för tillfallet tröttnat på den kvinna, med hvilken han sammanbor.
Då hustrun vägrar att fortsätta den äktenskapliga sammanlefnaden
med honom, slår han henne och barnen, häller fotogen på det af hustrun
inköpta matförrådet, slår sönder möblerna och förstör de arbetsmaterialier,
hustrun erhållit af sin arbetsgivare. Två hyggliga syskon besökte fattigvårdsinspektören
för att få hjälp till sin på dryckenskap begifna moder.
Det befanns, att ifrågavarande kvinna flera gånger i veckan måste omhändertagas
på gatan, redlöst öfverlastad. Ender ruset stjäl hon och aflar
barn, som halfsyskonen få försörja.

Fattigvårdsinspektören Lindblom fogar till förestående uppgifter några
allmänna reflexioner i ämnet, af hvilka vi tillåta oss här meddela följande:

''När man dagligen och stundligen hör föräldrar bedja om hjälp för
sina barn, hustrur för sina män, män för sina hustrur, barn för sina föräldrar,
och man i de flesta fall står maktlös, intages man snart af en

orubblig öfvertygelse — — — — — att det för att i begynnelsen stäfja
det onda---— — finnes blott ett sätt, det är, att samhället skall

genom tvångsinternering hafva rätt att skydda sig mot de faror, som hota
dess nutid och ännu mer dess framtid från alkoholister.’

Fattigvårdsinspektören Lindbloms mening i detta afseende biträddes ock
af den i oktober månad 1906 i Stockholm samlade fattigvårdskongressen,
som enhälligt uttalade sig till förmån för tvångsinternering af sådana familjeförsörjare,
hvilka på grund af alkoholism försumma sin försörjningsplikt.

Till sist tillåta vi oss här åberopa följande utdrag af en afhandling
i ämnet af juris professor F. Endemann i Halle (Juristisch-psychiatrische
Grenzfragen, I band, 4 häft., Halle 1904):

’Tvång sbehandling i en offentlig drinkareanstalt bör den underkastas,
som i följd af begifvenhet pa starka drycker råkar i ett tillstånd, som innebär
fara att till hans och hans familjs underhåll den offentliga fattigvården
måste tagas i anspråk. Härmed erkännes den sociala grunden för tvångsbehandlingen.
Hvarje drinkare skall icke ställas under uppsikt: den personliga
friheten att fördärfva sig själf förblir lagligen oantastad. Annorlunda,
när nöd hotar, som tager den offentliga fattigvården i anspråk.

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Då fattigvården i kraft af lagens bud äfven måste lämna den genom
dryckenskap afsigkomne och arbetsoduglige samhällsmedlemmen nödvändigt
lifsuppehälle, får man ej undanhålla den medel att söka förebygga inträdet
af ett sådant tillstånd.--— — —___ _ _______

Äfven bör beaktas den lagliga skyldigheten att försörja anhöriga.
Förfaller familjefadern till dryckenskap, så faller familjen fattigvården till
last. Äfven detta år af betydelse för bedömande af nödvändigheten af en
tvångsbehandling. — — —______________

Deri, som blifvit ådömd straff för ett i berusadt tillstånd begånget allmiinfärligt
brott, svårare misshandel eller sedlighetsförbrytelse eller som frikänts
från . ansvar för något af nu nämnda brott på grund af otillrärlighet
(i följd af alkoholism) vid gärningens föröfvande, bör af domstolen
kunna jämte eller i stället för straff öfverlämnas till en offentlig alkoholistanstalt.
Tiden för tvång sinternering en bör fastställas i domen; den får
icke öfverstiga 2 år.

Härvidlag är det fråga om tvångsbehandling i den offentliga säkerhetens
intresse. Dryckenskapen ger hvarje år anledning till flera tusentals
brott. Domstolarna befinna sig inför dem för det mesta i ett förtvifladt
läge. Den vanliga invändningen går ut på: medvetslöst öfverlastadt tillstånd
i det ögonblick, då gärningen föröfvades; ofta lyckas det ock försvaret
att åstadkomma läkareintyg, att gärningsmannens fria viljebestämning
i följd af hans alkoholism var upphäfd eller åtminstone inskränkt.
Domstolen står. då inför alternativet: fälla drinkaren trots hans otillräknelighet
eller frikänna honom med vetskap om att han omedelbart skall
skrida till nya våldsdåd.

Båda dessa slut äro otillfredsställande. Folkets rättsmedvetande fordrar
kategoriskt, att detta missförhållande skall afhjälpas. Ingen får till
fara för allmänheten göra anspråk på ett privilegieradt tillstånd såsom
oansvarig drinkare. Men gör han det, så måste han finna sig i den konsekvensen,
att samhället skyddar sig för honom genom att medelst tvångsbehandling
söka bota hans dryckenskap’.»

I motionen åberopas slutligen lagutskottets utlåtande öfver motsvarande
framställning vid 1906 års riksdag.

Då lagutskottet vid 1906 års riksdag hade att afgifva utlåtande öfver
samma framställning som den nu föreliggande, meddelade utskottet till

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

en början en af motionärerna vid 1903 års riksdag lämnad redogörelse
för utländsk lagstiftning i ämnet, af följande innehåll:
utländsk lag• »Lagar af nu antydt innehåll hafva redan antagits i ett flertal civilisti/tning.
gerade stater, och i andra står frågan om dylik lagstiftning på dagordningen.

Sålunda finnas i ett flertal af Nordamerikas Förenta stater lagar,
som medgifva internering i kuranstalter af drinkare på begäran af vederbörande
anhöriga, i vissa stater dock först efter särskild myndighets utslag.
Tiden för interneringen får i regel icke öfverstiga ett år. . I Connecticut
kan drinkaren insättas i en asyl på egen eller sina släktingars begäran
utan några rättsliga formaliteter. I Georgia kan den, som af domstol
förklarats vara ''vane-drinkare’, på begäran af sina närmaste anhöriga
interneras i asyl. I staten New-York kunna vane-drinkare, som enligt
skriftligt intyg af två läkare och två andra trovärdiga personer förlorat
herraväldet öfver sig själfva och äro farliga, om de lämnas i frihet, af
vederbörande förvaltande myndighet interneras i en drinkareasyl för viss
tid, höo-st ett år. Andra af den nordamerikanska unionens stater tillämpa
de ’ beträffande sinnessjuka gällande lagbestämmelser på drinkare, endast
med iakttagande af en något vaksammare kontroll från myndigheternas sida.

I Kanada kan en vane-drinkare efter rannsakning inför domstol genom
administrativ myndighets beslut interneras i ett alkoholisthem för en tid
af högst ett år. Denna åtgärd kan vidtagas på begäran af en släkting
eller en vän till drinkaren; och den, mot hvilken åtgärden ifrågasättes, är
berättigad att, om han så önskar, få vittnen hörda för att styrka obehöfligheten
af den påyrkade interneringen.

I de australiska staterna South Australia, New-Brunswick, Victoria,
New-Zeeland och New-South Wales kunna drinkare på begäran af eu släkting
eller en vän och efter två läkares hörande af vederbörande administrativa
myndighet interneras för viss tid af högst ett år.

I den schweiziska kantonen S:t Gallen kunna drinkare efter legitimerad
läkares intyg genom beslut af vederbörande kommunalmyndighet
insättas i asyl, där vistelsen i regel varar 9 18 månader, men vid åter fall

ännu längre. Kostnaden för asylvården bestrides, om den sjuke saknar
tillgångar, af vederbörande kommun.

Äfven i andra schweiziska kantoner hafva under de senaste åren framlagts
förslag till lagar i samma riktning som nämnda lag i S:t Gallen. Ett
af en särskild lagkommission utarbetadt förslag till strafflag för hela Schweiz
innehåller följande bestämmelser:

Om en vane-drinkare dömes till fängelse för en tid af högst ett ar,

Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 9

kan domstolen eftej läkares hörande låta intaga honom i en kuranstalt
för drinkare, sedan han aftjänat straffet. Domstolen bestämmer tillika, att
han skall lösgifvas ur anstalten, så snart han blifvit botad; efter två års
vistelse å anstalten skall han i alla händelser lösgifvas. Likaså kan en
vane-drinkare, som på grund af otillräknelighet blifvit frikänd af domstolen,
interneras i en drinkareanstalt.’

I England kunde enligt äldre lagstiftning drinkare endast på egen
begäran insättas på kuranstalt, och den, som anmält sig till inträde å en
sådan, ägde själ! bestämma, huru länge hans vistelse där skulle räcka.
Men om han en gång förbundit sig att stanna en viss tid och sedan ville
afbryta kuren före samma tids förlopp, kunde han, om så erfordrades,
med tvång kvarhållas. Då emellertid dessa lagbestämmelser visade sm
föga ägnade att befordra en rationell alkoholistvård, blefvo de för ett par
år sedan kompletterade med en ny lag, som medgaf vederbörande administrativa
myndigheter att i asyl internera sådana drinkare, som under loppet
af tolf månader blifvit minst fyra gånger straffade för fylleri och förargelseväckande
beteende. G

I Tyskland gäller sedan den 1 januari 1900 en lag, som stadgar, att
den, som till följd af dryckenskap icke förmår sköta sina angelägenheter
eller utsätter sig eller sin familj för faran af nöd eller är farlig för andras
säkerhet, kan förklaras omyndig. Då enligt ett annat lagrum de för förmynderskap
öfver minderåriga gällande föreskrifter, äfven beträffande förmyndarens
rätt och plikt att sörja för myndlingens person, skola tilllämpas
i fråga om förmynderskap för personer, som blifvit förklarade
omyndiga, anses i praxis förmyndare för en omyndig förklarad alkoholist
berättigad att äfven mot dennes vilja insätta honom på en vårdanstalt.
Verkan af denna bestämmelse försvagas emellertid i viss mån af ett annat
stadgande af innehåll, att, om ansökning ingifvits om en persons omyndighetsförklarande
på grund af dryckenskap, domstolen kan låta anstå
med omyndighetsförklaringen, om det finnes utsikt, att drinkaren skall
bättra sig.

Kraftiga stämmor hafva på senaste tiden i Tyskland höjts för införandet
af eu lag, som möjliggör internering af alkoholister äfven utan föregående
omyndighetsförklaring. Ej blott läkare, utan äfven jurister, bland hvilka
märkes den framstående kriminalisten von Liszt, hafva förklarat en dylik
lag nödvändig. J

1 Österrike, där man liksom i Nordamerikas Förenta stater helt och
hållet på statens bekostnad upprättat eu större kuranstalt för alkoholister,
har af regeringen ett lagförslag framlagts, enligt hvilket drinkare skulle

iiih. tiU Riksd. Prof. 1907. 7 Samt. 3 Haft. 2

Svensk lagstiftning.

|0 '' Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

kunna äfven mot sin vilja genom vederbörande administrativa myndighets
beslut interneras i statsanstalten för en tid af högst två år.

Äfven i Frankrike, där man likaledes börjat uppföra statsasyler för
alkoholister, har frågan om lagstiftning i syfte att reglera villkoren för
inträdet i asylen och utträdet därur blifvit brännande; och från läkarehåll
har med kraft betonats önskvärdheten att kunna internera alkoholister
äfven mot deras vilja.

I Belgien har samma fråga framförts från intresserade läkarekretsar,
men hittills mött ett segt motstånd från de lagstiftande myndigheternas
sida.

I Forge har år 1900 antagits en lag mot lösdrifveri, tiggeri och
dryckenskap, som bland annat stadgar, att den, som bringar sig själf i
ett tillstånd af uppenbar berusning och sålunda anträffas å allmän plats,
straffas med böter från och med 1 till och med 800 kronor, samt i händelse
han tidigare under loppet af ett år varit sålunda straffad eller om
han stör allmän fred och ordning, med böter eller fängelse. År han därjämte
hemfallen åt dryckenskap, kan allmänna åklagaren bemyndigas att
inspärra honom i en tvångsarbetsinrättning eller i godkänd kuranstalt, dock
icke utöfver 18 månader, såvida han ej förut varit inspärrad, i hvithet fall
han kan kvarhållas ända till 3 år. Den, som till följd af dryckenskap
uppehåller sig genom tiggeri eller faller fattigvården till last eller försummar
sin försörjningsskyldighet, så att hans familj kommer i nöd, eller
underlåter att erlägga ådömdt bidrag till familjs eller oäkta barns underhåll,
straffas med fängelse, samt dömes, om han är hemfallen åt dryckenskap,
till intagning i arbetshus eller kuranstalt.»

I fråga om de medel, gällande lagstiftning i vårt land ställer till förfogande
för att reagera mot alkoholister, samt om dessa medels effektivitet
anfördes af 1905 års lagutskott:

»Yäl kan stadgandet i 19 kap. 4 § ärfdabalken öppna möjlighet att
få en notorisk alkoholist omyndig förklarad, men huruvida för hans lämpliga
vård förmyndaren kan äga att tvångsvis låta intaga honom på en vårdanstalt,
därom torde meningarna vara delade. Stadgandena i fattigvårdsförordningen
kunna föranleda därtill, att den, som tredskas att underhålla
sin familj^ så att denna kommer fattigvården _ till last, kan å tvångsarbetsanstalt
intagas, och slutligen utsättas ju fyllerister för statens straff. Samtliga
dessa medel äro dock otillräckliga eller ändamålslösa i här förevarande
fall. Mot omyndighetsförklaring såsom medel kan invändas, att den ofta
kommer för sent, och att, äfven om förmyndaren ansåges berättigad att
mot hans vilja insätta den omyndig förklarade alkoholisten å en vårdanstalt,

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

han dock sannolikt skulle tveka länge, innan han vidtoge en så genomgripande
åtgärd. Otillräckligheten af denna utväg har ock allmänt i Tyskland
erkänts. Tvångsarbete är enligt vunnen erfarenhet icke möjligt att
använda å alkoholisten, om man önskar att få honom botad, och statens
straffande verksamhet mot honom torde svårligen af någon kunna förordas.
Straffet förfelar här sitt ändamål och är mera ägnadt att försämra än förbättra,
då hvarje fylleriförseelse af alkoholisten blott är ett uttryck för
det sjukliga och psykiskt ofria tillstånd, hvari han befinner sig.»

Angående själfva frågan yttrade 1906 års lagutskott:

»De upplysningar, motionen innehåller om förevarande frågas behand rfvv

n , -i aak ., , i i i no utlåtande vid

lmg vid 1903 och 190o ars riksdagar, torde utmärka, att denna traga/^ års riksär
föremål för stort intresse inom Riksdagen. Den hänför sig ju ock till dasett
ämne af stor vikt. Frågan om bekämpande af alkoholmissbruket och
upphäfvande, såvidt ske kan, af dess verkningar har fått en alltmer framskjuten
plats, dels på grund däraf att förhållanden inträdt, äfven i vårt
land, hvilka visat sig ägnade att stegra alkoholkonsumtionen, och dels
emedan man med läkarevetenskapens framsteg fått en allt skarpare och
klarare blick för de vådliga följderna af omåttlighet i berörda afseende
och allt strängare uppfattning af hvad som bör bedömas såsom omåttlighet.

Med ofvanberörda förhållanden afser utskottet särskildt dem, som stå i
samband med storindustriens utveckling. Erfarenheten från alla industriländer
gifver nämligen vid handen, att med industriens utvidgning följt
ökad alkoholförbrukning, beroende på en mångfald omständigheter, hvilkas
menliga inflytande kan motverkas endast genom ett vidtomfattande socialt
arbete, afseende att skapa bättre bostadsförhållanden, bättre betingelser för
yrkesutöfningen, särskildt i sanitärt hänseende, högre upplysning och i
allmänhet mer gynnsamma lefnadsvillkor, äfvensom att befordra nykterhetsrörelsen
samt ordna försäljningen af alkoholhaltiga drycker på ett sätt,
som är ägnadt att minska förbrukningen eller åtminstone förekomma
stegrad förbrukning m. in.

Huru kraftigt detta sociala arbete än må bedrifvas, torde man likväl
allt framgent eller åtminstone för en ännu ej öfverskådlig tid hafva att
räkna med fall, i hvilka omåttlig alkoholkonsumtion bragt konsumenten
till ett sådant tillstånd, att han kan kallas alkoholist i den mening, motionärerna
inlägga i detta ord, i fråga hvarom utskottet tillåter sig hänvisa
till motionen. I vårt land torde antalet alkoholister vara högst betydligt.

Att söka återföra dylika sjflklingar till hälsa är tydligen ur både humanitär

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

och nationalekonomisk synpunkt en uppgift af utomordentlig betydelse.
Man återbördar, om den löses, till samhället individer, hvilka eljest skulle i
både andligt och lekamligt afseende hjälplöst förfallit. Till arbete oförmögne
blifva åter arbetsföra. Hem, som nedbrutits, återupprättas. Eljest
erforderliga fattigvårdskostnader undvikas, och utgifterna för hospital och
fångvårdsanstalter, till hvilka inrättningar nu så många alkoholister komma,
torde kunna nedbringas. Då man bedömer betydelsen af här ifrågavarande
kurativa verksamhet, har man att ihågkomma, att den sjuklighet,
som frambringas genom missbruk af alkohol, kan vara ärftlig, och att på
grund häraf de skadliga verkningar, som kunna inträda af en enda persons
alkoholism, knappast låta sig öfverblicka.

Det verksammaste medel för botande af alkoholism, som läkarvetenskapen
känner, är systematisk vård å för ändamålet särskildt inrättade
anstalter. Ä dessa äro patienterna afstängda från all tillgång till alkohol.
De anstalter, vid hvilka man vunnit de bästa resultaten (t. ex. Ellicon i
Schweiz) äro icke ordnade såsom vanliga sjukhem, utan såsom anstalter,
där patienterna såvidt möjligt sysselsättas med kroppsarbete i det fria,
en sorts isolerade arbetarekolonier. En vanlig arbetsinrättning, som erbjuder
sådant arbete, gör emellertid icke till fyllest, bland annat emedan en efter
läkares anvisning fullt individualiserad behandling i fråga om arbete, diet
med mera där icke kan genomföras. Vården å dylika kuranstalter har
enligt sakkunnig uppgift visat förvånande goda verkningar. Enligt statistik
från de länder, där man har den största erfarenheten i ämnet, lära af de
å anstalten intagna ungefär en tredjedel blifva botade och en tredjedel
förbättrade. Återstoden består af sådana, hvilka ickeD förbättrats eller om
hvilka upplysning i detta hänseende icke vunnits. Å anstalter, där man
företrädesvis intagit personer i sjukdomens tidigaste stadium, i hvilket den
är lättast botad, hafva vunnits än gynnsammare resultat.

Erfarenheten har emellertid gifvit vid handen, att, hur verksamt
medlet i fråga än visat sig, alkoholister endast undantagsvis besluta sig för
att anlita detsamma och än mera sällan äro ståndaktiga nog att tillräckligt
länge begagna det. Häremot gifves ej annat korrektiv än tvångsinternering.

Angående frågan, huruvida tvångsinternering öfver hufvud låter
principiellt försvara sig, vill utskottet senare i framställningen yttra sig.
Det torde emellertid vara uppenbart, att den icke utan äfventyrande af
allmän rättssäkerhet i fråga om den personliga friheten kan tillämpas i alla
de fall, då intagning å anstalt visat sina bästa verkningar, nämligen å
sådana till dryckenskap förfallna personer, som ännu måste anses psykiskt
fria och således ej göra skäl för benämningen alkoholister enligt motionärernas
bestämning af begreppet. Det är Vidare, såsom motionärerna

Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 13

äfven synas vidgå, både möjligt och sannolikt, att en påtvungen kur
om omständigheterna i öfrig! äro lika, icke har fullt så goda verkningar
som en frivilligt undergången. Men då man bedömer betydelsen af en
lagstiftning, som gör tvångsinternering under vissa förutsättningar möjlig
och lämplig, har man att taga hänsyn därtill, att tillvaron af en dylik
lagstiftning måste förmå många att frivilligt underkasta sig anstaltsvård
af fruktan för en möjligen väntande tvångsinternering. Tydligen förstärkas
lagens verkningar i detta afseende, om — hvartill ej saknas anledning —
den tvungna kuren utsträckes längre tid än den frivilliga. Ej heller°får
man förbise, att äfven i de fall, då tvångsinternering icke leder till patientens
förbättrande, den i annat afseende kan hafva en synnerligen stor
betydelse. Därigenom att en. alkoholists familj för en tid, låt vara Omgående,
befrias från all beröring med denne, kan mycket vinnas. Förhållandena
i hemmet kunna under tiden ordnas, med eller utan fattmvårdsmyndighetens
hjälp, och när alkoholisten en gång återvänder från anstalten,
har hemmet större motståndskraft mot hans inflytelser. I hvarje större
stadssamhälle förekommer ett antal individer, som på grund af alkoholism
äro oförmögna till arbete, men med frånseende häraf uppfylla förutsättningarna
för tillämpning å dem af påföljd för lösdrifveri. Gentemot dessa
stå myndigheterna hos oss. nu alldeles maktlösa. De anhållas den ena
gången efter den andra vanligen i följd af fylleri eller bettleri, men kunna
icke dömas till tvångsarbete eller kvarhållas å försörjningsinrättning. De
fortsätta därför ett lif, som, om de vore arbetsföra, skulle ådraga dem
tvångsarbete. Funnes tillfälle att för alkoholism internera dylika individer
vilket, ju borde ske i särskilda för dem afsedda alkoholistanstalter, kunde
möjligen en del af dem förbättras, och samhället vore i hvarje fall för
en tid befriadt från de faror, besvär och obehag, som de förorsaka, då de
äro lämnade i frihet.

Enligt utskottets mening finnes alltså all anledning att vidtaga åtgärder
för internering af alkoholister. Från principiell synpunkt har emellertid
framhållits, att. tvångsinternering icke skulle stå väl tillsammans med det
mått af personlig frihet, som rättsmedvetandet klöfver för individen. Motionärerna
hafva häremot erinrat, hurusom staten hade en allmänt erkänd rätt
att skydda sig och sina medlemmar mot kränkningar genom att straffa
brottslingar och internera dårar, samt såsom sin åsikt anfört, att de grunder,
pa hvilka denna statens rätt hvilade, äfven vore ett fullt tillräckligt stöd
ör statens befogenhet att internera alkoholister. Då sådana personer, som
åt motionärerna benämnas alkoholister, äro psykiskt ofria, i visst afseende
sinnessjuke, delar utskottet den af motionärerna anförda åsikt. Lagstiftningens
genomförande förutsätter emellertid stor varsamhet, och att för -

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

farandet vid besluts meddelande om internering kan ordnas så, att personer,
som förfallit till missbruk af alkohol, men ännu ej förlorat sm viljetrihet
i berörda afseende, icke utsättas för faran att förväxlas med sådana sjuklingar,
hvarom här är fråga, och det därmed förenade äfventyret åt tvangsinternerino-.
Det synes emellertid utskottet kunna antagas, att en i berörda
afseende tillfredsställande ordning låter sig genomföra utan äfventvrande
af lagstiftningens effektivitet. Frågans lösning är emellertid förenad
med icke ringa svårighet, och först en fullständigare utredning än den,
som inom utskottet kunnat komma detta spörsmål till del, torde kunna
leda till klarhet, om hvilka former förfarandet bör iklädas.

Fn lagstiftning om internering torde komma att företrädesvis beröra
den fattigare befolkningen. Obenägenheten att söka inträde å anstalt eller,
om man lyckats öfvertala patienten härtill, böjelsen att i förtid afbryta
kuren torde hafva visat sig svårare att öfvervinna hos alkoholister åt
denna klass. Olägenheten för en familj att inom sig hysa en alkoholist
är ock gifvetvis större i ett fattigt hem än i ett burget. I det torna kan
han mer än i det senare inverka störande på hemmets hushållning, och
det trängre utrymmet utsätter de öfriga familjemedlemmarne för faror och
otrefnad, som de i en rymligare bostad i viss mån kunnat undvika, barn
manställas dessa omständigheter med det förut påpekade förhållandet, att
en viktio- del af den fattigare befolkningen, nämligen lndustnarbetarne,
visat sm vara utsatt för en särskildt stor fara för alkoholism, framstar
stiftandet af en lag om internering af alkoholister såsom ett led i stratvandena
för förbättring af den fattigare befolkningens villkor.

Till sist uppställer sig frågan om konsekvenserna i ekonomiskt afseende
af den ifrågasatta lagstiftningen, som ju betingar inrättandet af anstalter
för alkoholister. Enligt utskottets mening behöfver lagstiftning i ämnet
ei omedelbart föranleda till upprättandet genom statens eller oblig-atonskt
genom kommuns försorg af erforderligt antal dylika anstalter. Fastmer
svnes inrättandet af anstalter böra öfverlämnas åt det enskilda initiativet,
hvilket vi ju hafva att tacka för våra redan befintliga alkoholisthem:
Sans Sond vid Uppsala, Stockholms alkoholisthem Eolshäll, Furunäs i
Småland och ett par andra. I länder, där i en eller annan form tillfälle
är beredt till tvångsinternering af alkoholister, har det enskilda, initiativet
på detta område visat sig synnerligen fruktsamt. Man torde, särskild^ om
statsunderstöd ställes i utsikt, kunna antaga, att landsting och stadstul
mäktige i städer, som ej i landsting deltaga, af enskilt initiativ, såsom
skett bland annat i fråga om anstalter för sinnesslöa, efter hand frivilligt
anordna anstalter för ändamålet. Alkoholisthemmens betydelse från allmän
synpunkt är så stor, att de synas böra få påräkna statsunderstöd, t ör anda -

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

målet erforderliga medel torde erbjuda sig därigenom att, enligt förordningen
angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905, ett belopp, motsvarande
Yioo af samtliga afgifter och vinstmedel för riket, skall afsätta^
för att användas till främjande af nykterheten och motarbetande af dryckenskapens
följder. I fråga om formen för understödet synes böra tagas i
öfvervägande, huruvida ej detsamma bör utgå med visst belopp för hvarje
patient, såsom sker beträffande anstalter för sinnesslöa och döfstumma.

I fråga om de ekonomiska synpunkterna vill utskottet vidare anföra,
att erfarenhet från utlandet visar, att kostnaderna för anstalternas inrättande
och underhåll kunna stanna vid oväntadt små belopp, om blott
tillbörlig enkelhet iakttages och patienternas arbetskraft på förståndigt sätt
utnyttjas. Såsom bidrag till underhållet skulle naturligen afgifter upptagas
af patienterna eller af vederbörande fattigvårdssamhällen, och kunde möjligen
därvid afgifterna för de mera burgna patienterna bestämmas till
belopp, som ej blott betäckte kostnaderna för dessa patienters vård, utan
lämnade något öfverskott till betryggande af anstaltens ekonomi.

Vid bedömande af kostnadsfrågan bör man ock hålla i minnet vissa
omständigheter, som förut i annat sammanhang framhållits. Kommunerna
torde hafva anledning till offervillighet för främjande af alkoholisters
botande på grund af den utsikt, som härigenom öppnas att minska den
framtida fattigvårdst ungan. Statens utgifter för ändamålet torde åtminstone
till en del komma att uppvägas, därigenom att statens kostnader för
fångvård och hospitalsväsen uppenbart reduceras genom ett framgångsrikt
arbete i här förevarande hänseende.»

Utskottet anser sig böra till alla delar vidhålla hvad sålunda anförts
och vill nu endast erinra, att den fattigvårdskongress, som omförmäles i
motionerna, och i hvilken deltogo ej mindre än 936 medlemmar, hvaraf
436 utsedde ombud för fattigvårdsstyrelser, utan meningsskiljaktighet beslöt,
att internering af alkoholister borde ingå såsom ett led i den lagstiftning
mot försumliga och tredskande familjeförsörjare, för hvilken kongressen
uttalade sig.

Uppenbarligen innebär detta uttalande ett särdeles betydelsefullt
vittnesbörd om den uppfattning och de önskningar, som göra sig gällande
hos dem, som till följd af sin verksamhet inom samhället ständigt sättas
i tillfälle iakttaga alkoholismens fördärfbringande verkningar.

Utskottet får alltså hemställa,

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

att Riksdagen, med bifall till förevarande motioner,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och i hvad
mån föreskrifter må kunna meddelas i fråga om internering
af alkoholister äfven mot deras vilja i för dem
afsedda kuranstalter samt, ifall utredningen därtill gifver
anledning, för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning
i ämnet.

Stockholm den 11 februari 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr Cederberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B., l''J07.