Lagutskottets Utlåtande N:o 3 (Utlåtande 1902:LU3 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

3ST:o 3.

Ank. till Biksd. kansli den 4 febr. 1902 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
15, 18, 19 och 33 §§ i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm.

Till förberedande behandling af lagutskottet har hänskjuta en af
herr M. Höjer inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 6, hvari motionären
anfört följande:

»Vid 1898, 1900 och 1901 års riksdagar har undertecknad, som
bekant, väckt motion om sådan ändring af kongl. förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm, att genom densamma kunde åt hufvudstadens
kommunalrepresentation tillerkännas rätt att inom sig sjelf utse sin ordförande.
Denna motion har vid 1900 och 1901 års riksdagar blifvit af
lagutskottet tillstyrkt samt af Andra Kammaren utan diskussion och utan
votering antagen. Äfven inom Första Kammaren hafva kraftiga röster
höjts för förslaget, och att detsamma der med en aftagande majoritet förkastats,
torde i väsentlig mån hafva berott derpå, att man ansett, det
Stockholms stadsfullmäktige, »hvilka saken närmast rörde», först borde
uttala sig för en reform, mot hvars ''principiella berättigande svårligen
varit någonting att invända.

Bill. till Biksd. Prot. 1902. 7 Sami. 3 Häft. (N:o 3).

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Detta bar nu skett. Den 1 oktober 1901 föreslog riksdagsmannen,
herr Emil Hammarlund inom Stockholms stadsfullmäktige, att stadsfullmäktige
»skulle ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan, det
täcktes Kongl. Maj:t till nästkommande Riksdag aflåta proposition om
ändrad lydelse af 15, 18, 19 och 33 §§ i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm i hufvudsaklig öfverensstämmelse med lagutskottets
vid 1901 års riksdag härom afgifna förslag». Motionen, i hvilken icke
mindre än 29 af kommunalrepresentationens medlemmar instämde, blef
visserligen af beredningsutskottet afstyrkt med reservation af fyra bland
utskottets medlemmar, men bifölls vid stadsfullmäktiges sammanträde den
11 november 1901 med den betydande majoriteten af 53 röster mot 37
efter en längre diskussion, vid hvilken med de mest bindande skal ådagalades
nyttan och önskvärdheten af reformens genomförande. Om och i
hvad mån Kongl. Maj:t täcktes tillmötesgå Stockholms stadsfullmäktiges
»underdåniga anhållan» är icke bekant; men för den händelse mot förmodan
Kongl. Maj:t skulle anse stadsfullmäktiges hemställan icke till
någon dess åtgärd föranleda, har det ansetts i hög grad önskvärdt, att
Riksdagen i hvarje fall sattes i tillfälle att genom sitt ord och sitt inflytande
stödja Stockholms stadsfullmäktige i deras lofliga sträfvan att åt
rikets första kommun förvärfva en rättighet, hvaraf rikets öfriga stadskommuner
längesedan äro eller när som helst kunna komma i besittning.
Det är derför jag härmed tillåter mig att för fjerde gången underkasta
den för hufvudstaden vigtiga frågan Riksdagens upplysta bedömande.

Med åberopande af hela motiveringen till den i Andra Kammaren
vid 1898 års riksdag väckta motionen n:o 7, såsom vore denna motivering
ord för ord här införd, samt med hänvisning till de grunder, som af
lagutskottet vid 1900 års riksdag blifvit i dess utlåtande n;o 25 i ämnet
anförda, hemställer jag vördsamt, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
att nedannämnda paragrafer i kongl. förordningen den 23 maj 1862
om kommunalstyrelse i Stockholm må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 15.

Nedannämnda personer må med hänsigt till, deras embets- och tjenstemannaställning
icke vara stadsfullmäktige, nemligen öfverståthållaren,
underståthållaren, polismästaren och stadens fiskaler, äfvensom de tjensteman
och betjente, hvilka i och för sina befattningar äro inför stadsfullmäktige
eller under dem stälda nämnder eller afdelningar redo skyldige.

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Vid stadsfullmäktiges sammanträden eger öfverståthållaren eller, der
han hindrad är, underståthållaren att vara tillstädes och i öfverläggningarna,
men ej i besluten deltaga.

§ 18.

Stadsfullmäktige välja årligen bland sig'' en ordförande och en vice
ordförande, om hvilka val underrättelse skall till öfverståthållareembetet
insändas.

Aro både ordförande och vice ordförande hindrade att vid något
stadsfullmäktiges sammanträde närvara, välja de, som tillstädes äro, en
annan ordförande för tillfället.

Fullmäktige antaga ock en sekreterare, hvars åligganden bestämmas i
en instruktion, som de kunna finna skäligt för honom utfärda.

§ 19-

Stadsfullmäktige, för hvilka tjenstgöringsåret börjar den 1 april, sammanträda
å första helgfria dag i februari, april, juni, oktober och december
månader samt deremellan så ofta ordföranden finner sådant af nöden.
Kallelse till sammanträde bör ock utfärdas, då 10 eller flera stadsfullmäktige
med uppgift om anledningen skriftligen derom anhålla.

§ 33.

Stadsfullmäktige utse bland sig högst tio personer att jemte ordföranden
och vice ordföranden hos fullmäktige utgöra ett särskildt utskott, som har
att med sin uppmärksamhet följa förvaltningen af stadens angelägenheter i
alla rigtningar, till fullmäktige göra framställningar och förslag, som i ett
eller annat hänseende häraf kunna föranledas; till föredragning bereda alla
de ärenden för öfrigt, i hvilka fullmäktige skola utlåtanden eller beslut meddela,
samt å stadsfullmäktiges vägnar företrädesvis öfvervaka verkställigheten
af fullmäktiges beslut. Detta beredningsutskott eger att från de
under stadsfullmäktige lydande nämnder, afdelningar eller tjensteman infordra
de yttranden och upplysningar, som för ärendenas utredande är af
nöden, äfvensom att hos öfverståthållareembetet omedelbart göra framställning
om upplysningars infordrande från embetsmyndigheter på sätt
stadsfullmäktige i § 28 medgifvet är.

Öfverståthållaren är obetaget att öfvervara beredningsutskottets sammanträden
samt att i öfverläggningarna, men ej i besluten deltaga.

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Den hos stadsfullmäktige anstälde sekreteraren tjenstgör ock i sådan
egenskap hos beredningsutskottet.))

Den af herr Höjer i ofvanstående motion åberopade motiveringen till
en af honom jemte en del andra ledamöter af Andra Kammaren vid 1898
års riksdag afgifven motion i ämnet var af följande lydelse:

»Genom kongl. förordningen af den 28 maj 1862 om kommunalstyrelse
i Stockholm är vordet stadgadt, att Stockholms stads öfverståthållare
skall på grund af sitt innehafvande embete fungera såsom kommunalrepresentationens
sjelfskrifne ordförande. Detta stadgande, som i sig
innebär en flagrant kränkning af den sjelfstyrelsens grundsats, på hvilken
vår kommunallagstiftning skall vara byggd, är för Sveriges hufvudstad så
mycket mer förödmjukande, som stadsfullmäktige i rikets öfriga städer
äfvensom kommunalstämmorna på landet ega den rätt att utse sin ordförande,
hvilken väl må anses vara ett af kännemärkena på en rådplägande
församlings sjelfständighet. Äfven våra minsta småstäder, hvilka till äfventyra
icke? ega stadsfullmäktige, utan låta sina angelägenheter handläggas
å allmän rådstuga inför magistraten och under borgmästarens ordförandeskap,
äro så till vida i en bättre ställning än Stockholm, som dessa städers
invånare, i det afseende hvarom fråga är, när som helst kunna undandraga
sig magistratens och borgmästarens förmynderskap genom att i stadgad
ordning öfverlåta sin beslutanderätt åt stadsfullmäktige, hvilka då ega
att sjelfva sin ordförande utse. Oanmärkt bör icke lemnas, att tanken på
herr öfverståthållarens sjelfskrifna presidium i hufvudstadens kommunalrepresentation,
om den ens var väckt, åtminstone icke tog sig något tydligare
uttryck under de vidlyftiga förhandlingar, som föregingo kommunallagarnes
utfärdande. Den synes hafva varit fullkomligt främmande för
1858 års kommunalkomité, hvars förslag till förordning om kommunalstyrelse
i stad uttryckligen var afsedt att gälla äfven Stockholm, ändock
den i sig inneslöt en landshöfding och flere andra tjensteman. De komiterade
åter, som i april 1861 af hufvudstadens magistrat och dess borgerskaps
femtio äldste tillsattes för att granska kommunalkomiténs arbete
och som slutade med att framlägga ett eget förslag till förordning om
kommunalstyrelse i Stockholm, gingo ända derhän, att döma efter deras
utlåtande, att de funno herr öfverståthållarens personliga närvaro vid stadsfullmäktiges
sammankomster vara för ärendenas lyckosamma gång fullkomligt
obehöflig. Magistraten och femtio äldste sjelfve tänkte på samma

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

sätt, och öfverståthållareemhetet, som visserligen icke till fullo delade deras
mening, »ansåg sig i magistratens och borgerskapets förslag i nu ifrågavarande
afseende icke böra tillstyrka annan förändring, än att, i likhet
med hvad i kommunalkomiténs förslag till förordning om landsting vore
med hänsyn till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen stadgadt, öfverståthåHaren
förklarades berättigad att stadsrepresentationens sammanträden
öfvervara och i dess öfverläggningar, men ej i besluten deltaga». Regeringen
gick ett steg längre. Den öfvergaf i en vigtig punkt en af den
kommunala sjelfstyrelsens principer och införde i kommunalförordningen
för Stockholm ett undantagsstadgande, som visserligen »icke var en utifrån
hemtad bestämmelse, utan grundadt på äldre, vid förordningens tillkomst
bestående förhållanden», men som icke derför blef rimligare eller med
författningen i öfrigt mera öfverensstämmande. Måhända hade det icke
varit ur vägen, om vederbörande hade tänkt, hvad samtiden tänkte, eller
att Stockholms stadsfullmäktige möjligen egde förmåga att sjelfve, utan
en påtvungen officiel ledning, på ett förnuftigt sätt skota kommunens
angelägenheter. Vederbörande skulle hafva haft så mycket större skäl för
en sådan tanke, som det redan vid tiden för kommunallagarnes utfärdande
var alldeles uppenbart, hvad erfarenheten sedermera fulleligen bekräftat,
att bland Stockholms stads kommunala representanter alltid skulle komma
att finnas icke blott administrativt och juridiskt bildade män med vana
vid handläggandet af offentliga värf, utan äfven personer med vilja, tid
och kompetens att öfvertaga det ordförandeskap, som den af tusende bestyr
öfverhopade öfverståthållaren fått sig anförtrodt. Säkert är, att den glädjande
beredvillighet, hvarmed fullt qvalificerade och dugande män allt
hitintills låtit sig år efter år inväljas i kommunalrepresentationen och dess
delegationer, inklusive det mycket arbete fordrande beredningsutskottet,
icke häntyder på någon oroande motvilja hos samhällets ypperste att,
vore det äfven på hedersposten såsom stadsfullmäktiges ordförande, offra
tid och krafter i kommunens tjenst.

Den påtagliga anomalien i bestämmelserna om öfverståthållarens
sjelfskrifna ordförandeskap i Stockholms stadsfullmäktige framkallade
inom kort förslag att förhjelpa hufvudstaden ur dess undantagsställning
och på samma gång befria dess högste styresman från en börda, som
andra möjligen hade kraft att bära lika väl som han. Redan vid 1S69
års riksdag framlades inom Andra Kammaren motion i detta syfte af
dåvarande representanten för Stockholms stad friherre J. Liljencrantz,
och åtminstone tvenne gånger, 1874 och 1886, har frågan varit före -

Lagutskottets Utlåtande N;o 3.

mål för behandling inom Stockholms stadsfullmäktige på grund af
väckta förslag, af hvilka det från 1874 var undertecknadt af 10 bland
kommunalrepresentationens medlemmar. Att den föreslagna reformen
mötte motstånd hos majoriteten af stadsfullmäktige var, skulle vi nästan
vilja säga, psykologiskt förklarligt eller åtminstone lika sjelffallet, som
att den på grund af de goda skälen fann understöd af 1869 års lagutskott
och vann en lysande seger inom den då mer än nu reformvänliga
Andra Kammaren. Allt, som mot densamma kunde sägas, sades under
Riksdagens debatter och vederlädes punkt för punkt med en bevisning,
som efter tre årtionden icke förlorat utan vunnit uti styrka. Den förut
ofta åberopade, men från början mycket haltande jemförelsen mellan
landshöfdingarnes ordförandeskap i landstingen och öfverståthållarens ordförandeskap
i Stockholms stadsfullmäktige torde numera hafva förlorat
det mesta af sin öfvertygande förmåga, sedan genom den kongl. förordningen
af den 9 augusti 1894 blifvit faststäldt, att Kongl. Maj:t vid valet
af landstingens ordförande har att hålla sig inom kretsen af tingets ordinarie
ledamöter, och landshöfdingens befogenhet sålunda blifvit inskränkt
till att »landstingens sammanträden öfvervara och i dess öfverläggningar,
men ej i besluten deltaga». Och skulle någon icke för ty vilja vedervåga
en jemförelse mellan landstingen och Stockholms stadsfullmäktige
på den grund, att beggedera fortfarande sakna rätt att sjelfve utse sin
ordförande, så kan derpå svaras, att det knappast förefinnes någon verklig
analogi mellan öfverståthållarens sjelfslcri/na ordförandeskap å ena sidan
och Kongl. Maj:ts rätt att för hvarje lagtima landsting bland tingets
egna ledamöter utse ordförande å den andra. För öfrigt må det vara sagdt
en gång för alla, hvad redan förut blifvit offentligen uttaladt, att Stockholms
stadsfullmäktige, såsom representerande en enda kommun, icke utgöra
något slags landsting utan en kommunalrepresentation i likhet med
stadsfullmäktige i de större städer, som icke i landsting deltaga, men
hvilkas kommunala representanter dess bättre ega rätt att sjelfve utse sin
ordförande.

Såsom skäl för bibehållandet af öfverståthållarens ordförandeskap
i Stockholms stadsfullmäktige har man anfört nödvändigheten att åstadkomma
och upprätthålla sambandet dels mellan kommunens olika förvaltningsgrenar
inbördes, dels mellan dem å ena sidan och den högsta administrativa
myndigheten å den andra. Hvad då först angår sambandet
mellan de olika kommunala förvaltningsgrenarne, så utgör beredningsutskottet
med dess, efter hvad erfarenheten visat, öfverraskande stabila

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

sammansättning ett fullt tillräckligt enande ferment, hvartill må läggas,
att, om för ändamålets vinnande öfverståthållarens ''personliga inflytande
skall anses vara af behofvet påkalladt — hvilket kan ifrågasättas — detta
inflytande kan honom tillförsäkras genom bibehållandet i lagen af den i
sammanhang med ordförandeskapet honom förlänade rättigheten att i kommunalrepresentationens
och dess delegationers öfverläggningar deltaga.
Hvad åter beträffar sambandet mellan den kommunala förvaltningen och
den högsta administrativa myndigheten, synes oss detta samband, oafsedt
det nära förhållande, som i hvarje fall mellan stats- och kommunalförvaltningen
förefinnes, vara mer än nog betryggadt icke blott genom öfverståthållarens
nyss omförmälda rättighet att i stadsfullmäktiges och dess
nämnders deliberationer deltaga, utan fastmer genom hans lagstadgade
initiativ samt icke minst genom hans visserligen alldeles för långt utsträckta
makt att pröfva ej mindre lämpligheten än lagligheten af stadsfullmäktiges
fattade beslut. Vi kunna för vår uppfattning i detta fall,
åtminstone i hufvudsak, åberopa det yttrande, som vid frågans föregående
behandling i Andra Kammaren afgafs af en högt stående embetsman,
sedermera Konungens rådgifvare, hvars strängt konservativa och byråkratiska
rättrogenhet är öfver hvarje vårt loford. För öfrigt, när man idkeligen
talar om öfverståthållarens ordförandeskap såsom nödvändigt för
hans personliga inflytande i kommunalrepresentationen, så glömmer man,
att det förra icke är bevisadt vara ett oundgängligt vilkor för det senare,
och man förbiser dessutom å andra sidan allt för mycket, att i den sjelfstyrelse,
kominunallagarne åsyfta, ingår såsom ett hufvudmoment, att
kommunen inom det i lag utstakade området för sin verksamhet skall
intaga en fullt sjelfständig ställning gent emot statsadministrationen.

Ett hufvudargument, såsom sådant åtminstone af vederbörande ansedt,
för bibehållande af öfverståthållarens ordförandeskap anfördes 1886 vid
frågans behandling inom Stockholms stadsfullmäktige af beredningsutskottet
i dess afgifna utlåtande. Utskottet förmenade, att just på grund
af öfverståthållareembetets långt utsträckta pröfningsrätt öfverståthållarens
ordförandeskap, i synnerhet i beredningsutskottet, och 4hans deraf
härflytande personliga beröring med kommunens representanter vore af
yttersta vigt för att hindra »slitningar» mellan stadsfullmäktige och den
högsta administrativa myndigheten, »utjemna mindre skiljaktigheter» dem
emellan och dymedelst förekomma den vägran af stadfästelse å stadsfullmäktiges
beslut, som eljest vore att befara. Således, på det att
Stockholms stadsfullmäktige i ett och annat fall icke må exponeras för

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

en baklexa af öfverståthållaren i öfverståthållareembetet, är det öfvermåttan
önskvärdt, att under samme öfverståtkållares högt värderade
presidium »alla saker i god enighet, sämja och kärlek må utföras» i
Stockholms stadsfullmäktige; och på det att detta fortfarande måtte
ske, bör eu af den kommunala sjelfstyrelsens grundprinciper kränkas,
och hufvudstadens kommunalrepresentation alltjemt vara beröfvad eu rätt,
som tillkommer stadsfullmäktige i Trosa. Den uppfattningen kunna vi ej
dela. Vid utskottets hela arguméhtätion hafva vi dessutom en särskild
anmärkning att göra. Utskottet, hvars egendomliga resonnement vittnar
om en långt gången ringaktning för stadsfullmäktiges förmåga att af sig
sjelfva, utan öfverståthållarens benägna medverkan, fatta både formelt rigtiga
och för kommunen obestridligt gagneliga beslut, förbiser, synes det
oss, väl mycket, att det rätta korrektivet mot ett allt för ofta återkommande
bruk eller missbruk af öfverståthållareembetets äfven enligt vår
tanke nog långt utsträckta pröfningsrätt ligger i en på laglig väg åstadkommen
inskränkning af denna rätt, men deremot alls icke i det största
möjliga ökandet af öfverståthållarens mycket omtalade »personliga inflytande»
vid de gemytliga privatdiskussionerna i beredningsutskottet.

Man har äfven på många håll ansett såsom gifvet, att ordförandeskapet
i stadsfullmäktige och nämnder innebure för öfverståthållaren en helsosam
uppfordran eller rent af ett tvång att arbeta för kommunen och lära
känna alla dess olika intressen, och man har fruktat, att, om detta tvång
bortfölle, den höge embetsmannen skulle sakna hvarje kraftigare eggelse
att sätta sig in i kommunens angelägenheter, ja, att han kanske icke
skulle egna dem någon närmare uppmärksamhet annat än vid de fall, då
han hade att med ledning af inkomna skriftliga handlingar pröfva stadsfullmäktiges
understälda eller öfverklagade beslut. Denna syn på tingen
röjer emellertid en pessimism vid uppfattningen af den högre byråkratiens
vilja och förmåga att uppfylla sina skyldigheter, som vi för vår del äro
långt ifrån att dela. Utan att på minsta sätt förneka möjligheten, att
äfven Stockholms stad någon gång kan komma att begåfvas med en oduglig
eller för sitt embetes höga pligter likgiltig högste styresman, våga vi
likväl hysa den förtröstan, att i vanliga fall motsatsen skall inträffa och
att i spetsen för Sveriges hufvudstad i regeln skall komma att stå eu
samvetsgrann och upplyst man med lefvande intresse för kommunens bästa
och med vilja att om förefallande frågor inhemta upplysningar äfven på
annat sätt än genom det undervisningsmaterial, som förefinnes i öfverståthållareembetets
kansli. En sådan man skall, tänka vi, fylla sin pligt, äfven

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

om han icke sitter såsom ordförande i kommunalrepresentationen och dess
delegationer. Han skall utan tvifvel, lika väl som sina dugande kolleger
i orterna, söka förvärfva sig den största möjliga kännedom om personer
och förhållanden, hvartill hans embetes mångskiftande natur kan gifva
honom ständigt återkommande tillfällen, samt efter förmåga tillgodose kommunens
välförstådda intressen, och han skall säkerligen derjemte vid vigtiga
frågors afgörande infinna sig både i stadsfullmäktige och beredningsutskott
för att från sin hedersplats vid ordförandens sida, om icke anställa
några »kompositionsförsök» eller »förfäkta sina åsigter», så åtminstone gifva
och emottaga sakliga upplysningar, allt under iakttagande af den takt och
reserverade grannlagenhet, som räddar honom från faran att på något sätt
kompromettera sitt höga embetes auktoritet. Han skall på samma gång
vara befriad från den skefva och besynnerliga dubbelställning, som öfverståthållaren
för närvarande innehar, då han såsom stadsfullmäktiges ordförande
har att med klubbslag befästa beslut, hvilka han sjelf sedermera
skall såsom hufvudstadens högsta administrativa myndighet pröfva
— och må hända underkänna. Orimligheten af denna anordning framhölls
med all önskvärd tydlighet af 1869 års lagutskott i ord, som
utskottet efter vederbörliga förändringar lånat ur den stora kommunalkoiniténs
utlåtande i den punkt, som rörde förslaget att göra landshöfdingarne
till ordförande i landstingen. Enligt utskottets mening stod
öfverståthållarens ordförandeskap i Stockholms stadsfullmäktige redan i
och för sig i uppenbar strid med de principer för kommunal sjelfstyrelse,
som i kommunallagarna funnit sin tillämpning, men det blef ännu betänkligare
genom den ofvan omnämnda, öfverståthållaren tillkommande
rätten att pröfva stadsfullmäktiges beslut. »Ty», säger utskottet, »utom
det att öfverståthållaren under nuvarande förhållanden ganska lätt kunde
blifva försatt i en skef ställning, egnad att framkalla missförstånd och
misstydningar, bör ej heller förbises, att det strider mot andan af vår
lagstiftning i öfrigt att låta samma ärende i två instanser af samma
person handläggas.» Vi erkänna gerna, att hänsynen till detta förhållande
varit ett hufvudskål för oss att å nyo framlägga frågan till Riksdagens
upplysta bedömande.

Man skall slutligen säga, att den nuvarande anordningen icke
gifvit anledning till något missnöje eller förorsakat några olägenheter,
och att således något skäl att företaga en förändring i lagen icke förefinnes.
Utom det att vi för vår del ej kunna godkänna logiken i det
anförda resonnementet såsom ovilkorligt bindande, våga vi mycket vördBih.
till Likså. Prof. 1902. 7 Sami. 3 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

samt förneka rigtigheten af sjelfva förutsättningen. Det torde knappast
lida något tvifvel, att den motion om upphäfvandet af öfverståthållarens
sjelfskrifna ordförandeskap i Stockholms stadsfullmäktige, som väcktes
på 1869 års riksdag, var uttryck af ett missnöje, berättigadt eller icke
— vi lemna det derhän —■ med dåvarande öfverståthållarens sätt att
uppfatta sin dubbelställning såsom på en gång kommunalrepresentationens
ordförande och Konungens höge förtroendeman, och att detta
missnöje hystes af andra än motionären sjelf. Det bör ej heller anses
alltför djerft att uttala den förmodan, att när de 10 ansedda motionärerna
i stadsfullmäktige år 1874, vid ett vaktombyte i öfverståthållareembetet,
framlade sitt ofvannämnda förslag, de gjorde detta, icke af
lust att i otid kritisera och opponera, utan efter vunnen insigt om de
väsentliga olägenheterna i den nuvarande anordningen. För öfrigt behöfver
man alls icke gå till längesedan försvunna tider för att om tillvaron
af dessa olägenheter låta sig öfverbevisas. En för allmänheten
välbekant händelse från ett af Stockholms stadsfullmäktiges sammanträden
under sistlidne december månad vittnade oförtydbart derom, huru ytterligt
svårt, ja omöjligt det är för en öfverståthållare, äfven med den
största personliga älskvärdhet och de bästa afsigter, att alltid draga sig
till minnes, att, när han sitter såsom stadsfullmäktiges ordförande, han
bör vara endast detta med skyldighet att under bevaradt lugn till det
yttersta hålla på de parlamentariska formerna och öfverläggningens frihet.
Nu bröt han mot de förra och respekterade icke i tillbörligt mått den
senare. Och så länge den nuvarande anordningen består, skall det aldrig
kunna förekommas, att icke någon gång, såsom vid omförmälda tillfälle,
intressekonflikter uppstå mellan öfverståthållaren såsom kommunens högsta
administrativa myndighet och öfverståthållaren såsom ordförande i stadsfullmäktige,
hvarvid den senare får vika för den förre till förfång för
yttrandefriheten och ärendenas allsidiga behandling.))

Enligt 18 § i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den
28 maj 1862 föres ordet ibland stadsfullmäktige af öfverståthållaren, när
han tillstädes är, med rätt för honom att i öfverläggningarna, men ej i
besluten deltaga. Och vidare stadgas i 38 §, att stadsfullmäktige skola
välja visst antal personer att jemte öfverståthållaren och vice ordföranden
hos fullmäktige utgöra ett beredningsutskott, hvilken bestämmelse till -

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

lämpas så, att öfverståthållaren inom nämnda utskott intager enahanda
ställning, som, på sätt ofvan sägs, tillagts honom bland stadsfullmäktige.

Frågan om ändring af dessa föreskrifter har, såsom motionären erinrat,
upprepade gånger varit föremål för Riksdagens öfverläggningar. Redan år
1869 förelåg derom förslag, som tillstyrktes af lagutskottet och godkändes
af Andra Kammaren, men föll på Första Kammarens motstånd.
Sedermera återkom frågan till Riksdagen ej förr än år 1898, då en motion
io ämnet i enlighet med lagutskottets hemställan blef af Riksdagen ogillad.
Aren 1900 och 1901 upprepades motionen, båda gångerna med det
resultat, att Andra Kammaren biföll, men Första Kammaren afslog lagutskottets
hemställan om antagande af lag i öfverensstämmelse med
motionen. Majoriteten inom Första Kammaren var emellertid 1901 ej
oväsentligt mindre än år 1900, i det att lagutskottets hemställan, som
sistnämnda år afslogs med 56 röster mot BO, vid 1901 års riksdag samlade
52 röster emot 70, som afgåfvos för afslag.

Äfven hos hufvudstadens stadsfullmäktige har frågan om åtgärder
för ernående af motionens syfte vid flera tillfällen utgjort föremål för
behandling. Fullmäktiges flertal har emellertid stält sig afvisande mot
den ifrågasatta reformen ända tills helt nyligen, den 11 november 1901,
då, såsom motionären erinrat, stadsfullmäktige med 58 röster mot 37 i
enlighet med en derom väckt motion beslöto att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om aflåtande till Riksdagen af proposition angående ändrad
lydelse af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det af 1901 års lagutskott framlagda lagförslaget.
Öfver den hos Kongl. Maj:t sålunda gjorda framställningen har sedermera
öfverståthållareembetet afgifvit utlåtande, deri öfverståthållareembetet på
anförda grunder förklarat sig sakna tillräcklig anledning att till bifall
förorda stadsfullmäktiges framställning. För den händelse Kongl. Maj:t
skulle finna öfverståthållarens ordförandeskap hos stadsfullmäktige och
ledamotskap af beredningsutskottet böra upphöra, hemstälde emellertid
öfverståthållareembetet, att Kongl. Maj:t ville i sammanhang med deraf
betingade lagförändringar taga i öfvervägande behofvet af att i kommunalförordningen
för Stockholm blefve, utöfver hvad stadsfullmäktige föreslagit,
införda jemväl andra bestämmelser, genom hvilka det nödvändiga
sambandet mellan hufvudstadens administrativa myndighet och dess kommunalrepresentation
bibehölles.

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Utskottets principiella ståndpunkt i föreliggande fråga ansluter sig
på det närmaste till den uppfattning, som uttalats af 1869, 1900 och
1901 års lagutskott. Utskottet kan alltså nöja sig med att härutinnan
åberopa hvad utskottet nämnda år i frågan anfört.

1869 års lagutskott anförde i hufvudsak följande.

Föreskriften, att öfverståthållaren, när han är tillstädes, skall föra
ordet, syntes ej betingad af några för hufvudstaden egendomliga förhållanden.
Om ändamålet med inrättandet af hufvudstadens kommunalrepresentation
endast varit det att af denna bilda en rådgifvande församling,
hvilken öfverståthållaren egde sammankalla, för att med henne
ingå i rådplägningar om medlen att befordra kommunens ekonomiska väl,
hade det varit i sin ordning, att ordförandeplatsen blifvit honom tillerkänd.
Sådan vore likväl icke denna institution; den vore en inom lagliga
gränser beslutande församling, bildad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
de principer för den kommunala sjelfstyrelsen, som genom förordningen
den 26 mars 1862 vunnit tillämpning i fråga om rikets öfriga städer.
En anordning, hvarigenom ordförandeskapet för Stockholms stadsfullmäktige
förbehållits öfverståthållaren såsom sådan, syntes derför föga förenlig
med institutionens idé.

Enligt 81 och 49 §§:na af ifrågavarande förordning ankomme det,
fortsätter samma lagutskott, på öfverståthållareembetet dels att, efter underställning,
antingen fastställa eller gilla vissa hos stadsfullmäktige fattade
beslut, dels ock att upptaga och afgöra besvär öfver fullmäktiges beslut
i stadens gemensamma angelägenheter. Den pröfning, som sålunda tillkomme
öfverståthållaren, utgjorde ett särdeles vigtigt skäl till att vidtaga
den föreslagna förändringen; ty utom det att öfverståthållaren under
närvarande förhållande ganska lätt kunde blifva försatt i en skef ställning,
egnad att framkalla missförstånd och misstydningar, borde ej heller
förbises, att det äfven strede mot andan af vår lagstiftning i öfrigt att
låta samma ärende i två instanser af samma person handläggas, hvilket
derför borde, så vidt möjligt vore, undvikas. Den större tillgång på intelligens,
förenad med administrativa och juridiska insigter samt vana vid
offentliga förhandlingar, som i hufvudstaden funnes koncentrerad och som
tvifvelsutan aldrig komme att sakna representanter bland stadsfullmäktige
derstädes, innebure en säker borgen för det antagandet, att inom denna
korporation städse skulle finnas män, hvilka egde vilja och förmåga att
med nit och skicklighet bestrida ordförandebefattningen.

öfverståthållaren borde, ansåg utskottet, i kraft af sitt embete ega

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

stadsfullmäktiges sammanträden öfvervara och i öfverläggningarna, men
ej i besluten deltaga. Enahanda rättighet syntes ock höra honom förbehållas
i afseende på beredningsutskottets sammanträden.

1900 års lagutskott, med hvilket 1901 års lagutskott fullständigt
instämde, yttrade:

»Äfven 1898 års lagutskott erkände såsom obestridligt, att den för
Stockholm gällande bestämmelsen om en sjelfskrifven ordförande i stadsfullmäktige
icke står i öfverensstämmelse med den våra kommunallagar
eljest genomgående sjelfstyrelseprincipen, hvilken beträffande öfriga städer
tagit sig ett uttryck bland andra uti den kommunalrepresentationen tillerkända
rätt att sjelf och inom sig utse den, som skall leda dess förhandlingar.
Då denna princip ej är, såsom i förevarande fall mången
vill göra gällande, ett blott teoretiskt hugskott, utan framgått ur historiens
erfarenheter, så ligger i principens rätta tillämpning äfven en förvissning
om att derigenom vinnas betydelsefulla praktiska fördelar af såväl allmännare
som mera enskild natur. Vid vigtiga tillfällen kan det mången
gång till och med gestalta sig så, att det för kommunen blir ett lifsintresse,
att den person, som skall representera enheten och ledningen i
kommunalförvaltningen, är efter kommunalrepresentationens val framgången
ur dess egna led. Af dessa skäl och då det ej bör på allvar
kunna ifrågasättas, att Stockholms stadsfullmäktige mer än andra kommunala
representationer skulle sakna utsigter att inom sig finna någon lämplig
ordförande, anser lagutskottet den af motionären ifrågasatta lagändringen
vara för Stockholms kommun gagnelig.

Men den nuvarande anordningen förrycker enligt utskottets uppfattning
äfven den ställning, som jemlikt sakens natur och lagens mening
den administrativa myndigheten å sin sida skall intaga i förhållande till
kommunalrepresentationen.

Fullgörandet af öfver ståthållarens rätt och pligt att i vigtiga frågor,
som beröra hans einbetsutöfning, vid öfverläggningarna i stadsfullmäktige
göra. sin uppfattning gällande måste nemligen blifva illusorisk i följd af
bestämmelsen, att han tillika samtidigt skall tjenstgöra såsom fullmäktiges
ordförande. Öfverståthållarens befattning med ärendena under fullmäktiges
sammanträden har äfven, såsom 1886 års beredningsutskott yttrar,
»inskränkt sig till att leda förhandlingarna, dervid han enligt häfdvunnet
bruk, som har goda skäl för sig, icke yttrat sin egen mening». Under
sådana förhållanden kan öfverståthållaren, såsom ock erfarenheten lärer
visat, lätt vänta att mötas af ogillande, i fall han hos fullmäktige fram -

Lagutskottets Utlåtande N;o 3.

för sin egen åsigt i någon angelägenhet. Ty i och genom fullgörandet
af sitt statsembetes skyldigheter i detta afseende bryter han mot de i
fullmäktiges ögon ännu vigtigare förpligtelser, som ordförandeskapet enligt
häfdvunnet bruk ålägger honom.

Såsom icke mindre skef framträder öfverståthållarens dubbelställning
vid utöfvandet af hans pröfningsrätt i afseende å de beslut af stadsfullmäktige,
hvilka genom underställning eller besvär hänskjutas till honom.
Enligt 1886 och 1898 års beredningsutskotts yttrande, är nemligen särskilt
den långt utsträckta underställningsskyldigheten afgörande för den
föreliggande frågan. Så länge denna i stadens sjelfstyrelse gjorda stora
inskränkning funnes, vore det, ansåg beredningsutskottet, af största betydelse,
att stor varsamhet iakttoges vid utöfvandet af den makt, som derigenom
vore lagd i öfverståthållarens hand. Och det med öfverståthållarens
egenskap af ordförande i stadsfullmäktige oskiljaktigt förenade ordförandeskapet
i beredningsutskottet hade, säger samma utskott, visat sig
ega, »förmåga att neutralisera den i öfverståthållarens hand lagda magten
att vägra fastställelse å stadsfullmägtiges beslut», hvaremot borttagandet
af ifrågavarande befattning skulle medföra ett för kommunen mindre tillfredsställande
bruk af denna makt. Då sålunda genom öfverståthållarens
ordförandeskap det verkliga inflytandet i de ojemförligt flesta fall låg i
kommunalrepresentationens hand, ansåg beredningsutskottet, att de praktiska
fördelarne af öfverståthållarens ordförandeskap i kommunalstyrelsen,
i korthet sammanfattade, just bestodo i häfdandet i realiteten af den
kommunala sjelfstyrelsens grundsats.

Detta åskådningssätt, som må vara förklarligt från stadens sida, kastar
emellertid, så vidt lagutskottet förstår, en bjert belysning öfver de nuvarande
bestämmelsernas ofullkomlighet.

Utom det att lagen med afl sannolikhet ej afsett att genom öfverståthållarens
ordförandeskap i stadsfullmäktige och dess beredningsutskott
neutralisera hans rätt till pröfning af stadsfullmäktiges beslut, bekräftar
dock sålunda erfarenheten hvad som redan ligger i sakens natur, nemligen
att i följd af öfverståthållarens berörda befattning hans pröfningsrätt
är ofri och sålunda lätteligen bunden äfven i de fall, då den bör
visa sig verksam, hvilket väl får förutsättas någon gång kunna inträffa.

Icke heller synes man ega rättighet utan vidare antaga, att särskildt
inom förevarande förvaltningsområde den administrativa myndigheten
skulle, stäld på sin rätta plats, missbruka sin pröfningsrätt. Och allraminst
bör i detta afseende kunna dragas obestämda slutsatser deraf, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 3

samarbetet hitintills med den nuvarande ordningen varit godt, Ty detta
har väl närmast berott på öfverståthållarens personlighet, och ingen torde
föreställa sig, att de män, hvilka sedan den nya kommunallagens tillkomst
beklädt öfverståthållareembetet, skulle under andra förhållanden vållat
staden några synnerliga bekymmer genom mindre skickligt utöfvande af
sin lagstadgade myndighet. Snarare kunde då befaras, att derest till
öfverståthållare utnämnes någon för uppdraget mindre lämplig person —
och sådant kan inträffa —- skulle genom öfverståthållarens omedelbara
inblandning i detaljarbetena oförenligheterna i uppfattning lätt skärpas
och i de minsta frågor komma till uttryck.

Hvad slutligen angår den i detta ämne ofta framförda invändningen,
att Stockholms stad vore i territorielt afseende att likställa med ett län,
hvars representation, landstinget, ej egde utse sin egen ordförande, så
saknar tydligen denna invändning i sakligt afseende all befogenhet och
bör äfven från formel synpunkt kunna nu ännu mindre än förr åberopas,
sedan numera föreskrifvits, att landstingets ordförande skall utses bland
dess egna ledamöter, hvaraf följer, att landshöfdingen ej vidare kan dertill
ifrågakomma.

På grund af hvad sålunda anförts, anser utskottet motionärens förslag
vara att förorda i såväl kommunens som statens intresse. Och utskottet
vill ej underlåta härtill jemväl framhålla, att denna fråga uppenbarligen
hör till dem, som städse återkomma, till dess de vunnit sin
lösning, och att det synes ej kunna vara annat än önskligt, att förevarande
angelägenhet ordnas, innan författningens anmärkta bristfällighet
hunnit gifva anledning till ännu mera framträdande missförhållanden.»

Ehuru utskottet alltså ansluter sig till framställningen derom, att
öfverståthållarens befattning såsom ordförande hos Stockholms stadsfullmäktige
och ledamot af beredningsutskottet må upphöra, hvarom ju också
dessa stadsfullmäktige numera sjelfva gjort underdånig ansökning, samt
utskottet i hufvudsak instämmer uti hvad föregående lagutskott, enligt
hvad ofvan anförts, härutinnan yttrat, anser dock utskottet, att Riksdagen,
hellre än att nu antaga det af motionären i ämnet framlagda lagförslag,
bör genom skrifvelse till Kongl. Maj:t uttala sin anslutning till stadsfullmäktiges
ofvan berörda ansökning.

Utskottet anser sig alltså böra hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till de ändringar af förordningen om
kommunalstyrelse i Stockholm, som för upphörande af
öfverståthållarens sjelfskrifvenhet såsom ordförande hos
Stockholms stadsfullmäktige och ledamot af beredningsutskottet
kunna befinnas erforderliga.

Stockholm den 4 februari 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herrar Hasselrot, Rudebeclc och bandqvist, mot vissa delar af
utskottets motivering;

af herr Almgren; samt

af herr Hedenstierna, som ansett, att, då den i motionen berörda
fråga redan vore på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, utskottet bort
hemställa, att motionen ej skulle till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 190 2.