Lagutskottets Utlåtande N:o 3 (Utlåtande 1887:LU3 - janmar Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

N:o 3.

Ant. till Biksd. kansli den 7 Febr. 1887, kl. 12 nödd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om upphörande
af den vissa slag af hemman medgifna frihet från inqvartering
i fredstid.

Vid 1885 års riksdag väcktes af herr A. Persson i Mörarp en
motion, hvaruti yrkades upphörande af den vissa hemman medgifna
frihet från mqvarteringsskyldighet i fredstid. Lagutskottet, till hvilket
denna motion hänvisades, meddelade i sitt deröfver afgifna utlåtande
(n:o 40) följande utredning af de i motionen åsyftade förhållanden:

Inqvartering är af tvenne slag: ständig och tillfällig. Den senare
utgöres, så å . landet som i städerna, när trupp är stadd på tåg, och
skiljer sig härigenom från den ständiga, som utgår till trupp, hvilken
blifvit anbefald att längre tid uppehålla sig på ett ställe.

Tillfällig inqvartering består af husrum, ljus, värme och sängkläder
och utgöres å landet af egare eller innehafvare af sådan jord, för
hvilken icke, enligt hvad här nedan förmäles, frihet åtnjutes från detta
besvär, samt i städerna af dem, som äro skyldiga att deltaga i den
ständiga inqvarteringens utgörande. Skyldigheten att utgöra tillfällig
inqvartering är olika i fred och under krig.

I fred äro å landet frie derifrån de, som innehafva 1) kungsgårdar
och kungsladugårdar (kongl. br. 2 nov. 1719); 2) sätes- och ladugårdar,
oskattlagda rå- och rörshemman (kongl. förnyade qvarterordningen 28
Bill. till Rilcsd. Prot. 1887. 7 Sami. 3 Saft. 1

2 Lagutskottet* Utlåtande N:o 3.

mars 1719, § 23, samt adl. priv., § 8); 3) officer ar eboställen; 4) gästgifvaregärdar;
5) kyrkoherde- och kapellanshol (3—5 enligt qvarterordningen
28 mars 1719, § 23); 6) lotshemman (kongl. förordn. 17 sept. 1783, §
2); 7) all-männa frälsehemman till hälften (adl. priv., § 9); 8) skatteoch
kronobonde, som uppfunnit mineralstreck (kongl. förordn. 27 aug.
1723, § 2); ovisst torde dock vara, att detta stadgande kan anses
vara ännu gällande; samt 9) nämndemän för den hemmansdel de bebo
(kongl. br. 27 juni 1791). 1 städerna åtnjutes friheten af dem, som

äro frie från ständig inqvartering.

Under krig utgöres å landet inqvartering äfven af dem, hvilka här
ofvan finnas under 1—5 upptagne bland de i fredstid frikallade (qvarterordningen
28 mars 1719, § 23; kongl. kung. 6 april 1810); samt
af allmänna frälset fullt (adl. priv., § 9), hvadan alltså denna frihet i
krigstid endast tillkommer lotshemman, skatte- och kronobonde, som uppfunnit
mineralstreck, samt nämndemän; i städerna åtnjutes äfven under
krig frihet af dem, som i fred äro från detta onus fritagne.

Ständig inqvartering medförer äfvenledes dels rättigheten till fritt
husrum, dels rättigheten till säng och sängkläder, ved och ljus, hvilka
fyra sistnämnda förmåner innefattas under benämningen servis. Den
del af inqvarteringen, som består af fritt husrum, utgöres antingen
medelst inqvartering in natura, i något kronan eller den inqvarteringsskyldiga
staden tillhörigt hus, eller genom ersättning i kontant; servisen
utgår alltid kontant och utbetalas äfven till den, som har inqvartering
in natura (inqvarteringsordning för Stockholm 28 febr. 1856,
§ 12; inqvarteringsordning för städerna utom Stockholm 22 febr. 1841,
§§ 12 och 15). Penningeersättningen, så väl för husrum som för servis,
utgår till olika, i tariffer bestämda, belopp efter hvarje särskild
tjenstegrad. Ersättningen för den ständiga inqvarteringen till de i
Stockholm garnisonerande regementen bestrides dels af vissa å den allmänna
rörelsen lagda afgifter, dels af ett bidrag af stadens inqvarteringsskyldige
invånare, dels af statsmedel (inqv. orda. för Stockholm,
§ 1); för de i öfriga städer garnisonerande trupper bestrides den del
af inqvarteringskostnaden, som utgör ersättning för husrum, af staten,
ersättningen för servis af staden (inqv. ordn. för städerna utom Stockholm,
§§ 15 och 17) och detta efter den fördelning, der ej annan blifva
faststäld, att den ena hälften deraf åligger borgerskapet, den andra
husen och gårdarne efter den proportion, i hvilken de äro taxerade till
brandvaktsafgift (kongl. förordn. 13 nov. 1766), och äro bland dessa
befriade endast biskopars, presters, läsemästares och klockares embetsgardar
(prest, priv., § 7, kongl. kung. 6 april 1810, jfr kongl. förordn. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

okt. 1873). Den förut gällande förnyade kongl. inqvarteringsordningen
för flottan af den 22 juli 1858 är till all vidare kraft och verkan
upphäfd genom kongl. kungörelsen den 20 januari 1882.

Efter denna redogörelse förklarade sig utskottet lika med motionären
finna de bestämmelser om inqvartering, hvilka för närvarande
vore gällande, icke vidare tidsenliga eller på full rättvisa grundade,
särskilt, med afseende å de flerehanda slags fastigheter, för hvilka
frihet från detta onus åtnjötes. Den grundsats, från hvilken bestämmelserna
om inqvartering utginge, eller att detta onus, der det in natura
utgöres, borde åligga fastighetsegare eller fastighetsinnehafvare,
ansåg utskottet deremot ligga i sjelfva arten af detta besvär. Utskottet
fann emellertid mindre lämpligt att då omedelbart lagstifta i
ämnet, enär derför torde erfordras eu sorgfälligare och mera omfattande
utredning af alla dithörande förhållanden, än utskottet varit i
tillfälle att åt ärendet egna; och hemstälde utskottet, att Riksdagen
ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt
förelägga Riksdagen förslag till ändrade bestämmelser angående inqvarteringsskyldigheten,
hvarigenom denna skyldighet blefve efter billiga
grunder fördelad på egare eller innehafvare af allt slags fastighet.

Denna utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren, men blef
af Första Kammaren afslagen; i följd hvaraf frågan för den riksdagen
förföll.

Sedan herr A. Persson jemväl vid sistlidna års riksdag i ämnet
väckt motion, som hänvisades till lagutskottet, framlade utskottet i
utlåtande n:o 32, med anledning af motionen, ett förslag till lag angående
jemkning af den på hemman å landet Infilande inqvarteringsbörda
under fredstid. Detta förslag blef af Andra Kammaren godkändt,
men förkastades af Första Kammaren med 45 röster mot 44.

Samme motionär har äfven vid innevarande riksdag upptagit frågan
i en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 93), som blifvit
till lagutskottets handläggning öfverlemnad. Efter att hafva i korthet
erinrat om ärendets behandling vid de båda senast förflutna riksdagarne,
samt till bemötande upptagit några af de skäl, hvilka under diskussionen
i Första Kammaren anförts mot utskottets för 1886 års riksdag
framlagda förslag, yrkar motionären, att Riksdagen ville för sin del
besluta, att den frihet från inqvarteringsskyldighet under fredstid, som
nu, i följd af särskilda stadgande^ förefinnes för vissa slag af hemman
å landet, måtte från och med den 1 januari 1888 upphöra att
gälla.

Slutligen tillägger motionären: »Derest lagutskottet, till hvilket

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

motionen torde blifva remitterad, fortfarande skulle anse nödigt att
undantag härifrån bör göras för de hemman, som på grund af presterskapets
privilegier nu äro befriade från detta onus, af skäl att dertill
skulle erfordras kyrkomötets samtycke, lärer det icke vara skäl att
häremot göra någon invändning, helst denna begränsning väl endast
bör vara ett tills vidare.»

Utskottet, som fortfarande i likhet med motionären finner en utjemning
af ifrågavarande besvär vara af billighet och rättvisa påkallad,
anser sig böra, i anledning af den nu väckta motionen, ånyo för Riksdagen
framlägga samma förslag, som utskottet sistlidne år förordat.
Det hufvudsakligaste af de skäl, som då anfördes mot förslaget, torde
hafva varit, att detsamma icke var nog omfattande. Men, såsom utskottet
jemväl antydde, synes antagandet deraf ingalunda lägga hinder
i vägen för en ännu mera omfattande utjemning af besväret, derest
en sådan skulle befinnas önsklig, utan kan snarare anses såsom en
förberedelse till en sådan mera genomgripande omarbetning af lagstiftningen
i ämnet.

Beträffande den i motionens sista punkt omförmälda inskränkning
i utskottets förslag yttrade utskottet i sitt utlåtande till 1886 års riksdag: »I

ett afseende lärer det dock vara nödigt att göra en inskränkning
i motionärens förslag, nemligen såvidt angår den frihet från
ifrågavarande börda, som har sin grund i eller bekräftas af presterskapets
privilegier den 16 oktober 1723. Hithörande bestämmelser
återfinnas i 6, 7 och 9 punkterna af samma privilegier. I 6 punkten
heter det: »Vi wele och unna och efterlåta, till Församlingarnas
och Gudstjenstens wid macht hållande, the små Kyrkian tilhöriga hemman,
som när vid Kyrkian äro belägna, och af Capelianer och Klockare
altid för thetta, och ännu äro brukade och häfdade wordne, fria
för all Cronans beswär.» I 7 punkten förklaras: »Så skola och Biskops-
och Prestegårdarne, samt Professorum och Lectorum Prmbendeoch
Embetes-gårdar å Landet i så måtto wara frie, åt uti them inga
allmänna Stämningar, Ting, Utskrifningar, Möten eller Munstringar
hållas skola, med mindre så är, att bemälte wederbörande sielfwe thertil
godwilleligen bewilja och sådant efterlåta. Icke heller skola bemälte
gårdar å Landet, Capellans-Gårdar, Stomner eller Klockarebord

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

blifva beswärade med dagswerken eller skiutzfärdar, inqvarteringar och
extraordinarie gärder till durch-marcher, utan therföre wara obeswärade
och frikallade, så wida icke någon allmän trengande nöd på färde
är.» I 9 punkten tillförsäkras under vissa vilkor prestebordsfrihet för
torp, som af kyrkoherdar och kapellaner upptagas å prestebords egor.
Då rubbning i dessa föreskrifter erfordrar kyrkomötets samtycke,
torde det vara lämpligast att uttryckligen förklara, det någon ändring
häruti för närvarande icke åsyftas.»

Hvad utskottet sålunda, i ändamål att undanrödja formella betänkligheter
mot förslagets godkännande, tillstyrkt, synes fortfarande ega
giltighet.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville, med hufvudsakligt bifall till
motionen, för sin del antaga följande

Lag

angående jemkning af den på hemman ä landet livi lande

inqvartering sbörda under fredstid.

Med upphäfvande af hvad som stridande mot
denna lag finnes stadgadt ej mindre i 23 punkten af
Kongl. Maj:ts förnyade Qvarterordning den 28 Mars
1719, kungl. brefvet angående kungs- och ladugårdars
befrielse för inqvartering den 2 november samma
år, 2 och 3 punkterna i förordningen angående de
friheter och förmåner, hvilka alla de i gemen hafva
att niuta, som här i Riket och derunder lydande Provincier
några Metall samt Mineral Strek och nyttiga
Bergarter uppfinna, angifva och i gång bringa, den
27 augusti 1723, 8 och 9 punkterna af Ridderskapet
och Adelns privilegier den 16 oktober 1723, 2 § i
förordningen angående Hemman för Lotsarne i Riket
samt hvad thermed gemenskap hafva kan, den 17
september 1783 och Kongl. brefvet den 27 juni 1791
än äfven i andra allmänna författningar, förordnas
som följer:

Den egare och innehafvare af vissa hemman å

Bill. till Rihd. Prot. 1887. 7 Sami. 3 Käft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

landet för närvarande tillkommande frihet från skyldigheten
att efter lagstadgad grund lika med öfriga
hemman under fredstid deltaga i utgörande af inqvartering
skall från och med den 1 januari 1888
upphöra att gälla; dock vare de, hvilka ega åtnjuta
de genom presterskapets privilegier förunnade förmåner,
ej pligtige att i inqvarteringsskyldighetens
utgörande deltaga i vidsträcktare mån, än som med
samma privilegier må vara förenligt.

Stockholm den 7 februari 1887.

På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Stockholm, K. L. Beckman, 1887,