Lagutskottets Utlåtande N:o 39 (Utlåtande 1908:Lu39 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

~N:v 39.

Ank. till Riksd. kansli den 2 april 1908, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående sådan ändring i gällande lag,
att gift person må kunna erhålla lifförsäkring med trygghet
att försäkringssumman kommer hans familj till godo.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
d:o 7, har herr E. O. V. Wavrinsky i Stockholm anfört följande:

»I motion, n:o 6, till 1896 års''Riksdag hemställde jag, »att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
förelägga Riksdagen förslag till sådan ändring i nu gällande lag, att
gift person utan omvägar och svårigheter må kunna bereda sin familj
förmånen af försäkring å sitt lif, med trygghet för att försäkringssumman
eller så stor del däraf, som icke kan anses böra tillkomma borgenärerna,
kommer familjen till godo.» Jag förnyar härmed denna framställning,
som 1896 icke vann Riksdagens bifall.

För närvarande är det så, att gift person icke, utan att kringgå lagen
och utsätta sig för risk, kan taga försäkring å sitt lif, som kommer maka
eller omyndiga barn till; godo äfven vid inträffa dt obestånd.

Gåfva under bestående äktenskap kan nämligen icke i vanliga fall,
makar emellan, erhålla laga kraft. Dessutom svarar hustrun, utom för
egen gäld, efter sin andel i boet för gemensam gäld.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sarnl. 37 Käft. (N:o 39).

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

Har mannen redan före äktenskapets ingående försäkring å sitt lif,
så blir denna försäkring efter lag makarnas gemensamma egendom. Genom
äktenskapsförord kan mannen afsäga sig giftorätt däri och göra den till
hustruns enskilda egendom under iakttagande af att sådant förord ej må
göras till förfång för dem, som vid tiden för förordets ingående hafva bättre
rätt till egendomen. Skall däremot sådan öfverlåtelse med någon laga kraft
äga rum under äktenskapet, måste egendomsgemensamheten upphöra, d. v. s.
boskillnad vinnas. Men boskillnad vinnes endast under vissa för kontrahenterna
graverande omständigheter och medför dessutom kostnader. Därför
har ett kringgående af lagen uppstått. Antingen öfverlåter den försäkrade
sin polis på tredje person, som göres ansvarig för att försäkringen
kommer efterlefvande hustrun till godo, eller också anordnas tvenne gafvohandlingar,
en till tredje person och en af denne på hustrun.

Hvad barnen beträffar kan försäkring alltid med laga kraft lämnas
till myndiga barn. Äro barnen omyndiga, är fadern deras förmyndare.
Nu gäller i afseende å lös egendom, som ett värdepapper är, att en gåfva
däraf, för att anses fullbordad, skall vara icke blott genom ett fritt, klart
och bestämdt viljeuttryck af gifvaren gjord utan att den därjämte skall
vara verkligen öfverlämnad. Fadern måste därför anskaffa annan förmyndare.
Men äfven andra svårigheter och olägenheter yppa sig, då en gift
person vill genom försäkring af sitt lif betrygga familjens ekonomiska framtid.
För dessa har jag i min förenämnda motion lämnat utförlig redogörelse.

Annorlunda är förhållandet i andra länder.

I England föreskrifves i lagen af den 18 augusti 1882, 11 §: ''Gift
kvinna må, i kraft af henne här förut tillerkänd rätt att sluta kontrakt,
taga försäkring på sitt eget lif eller på mannens lif till sin enskilda
fördel, och detta kontrakt med all fördel däraf skall komma henne till godo.

En försäkring, som mannen tagit å sitt eget lif och förklarat vara
afsedd till förmån för hans hustru eller hans barn, eller för hans hustru
och barn eller något af dem, eller som hustrun tagit å sitt lif och förklarat
vara afsedd till förmån för hennes man, eller hennes barn, eller
för hennes man och barn, eller något af dem, skall stå under särskild
god mans vård till förmån för de däri omnämnda personerna, och de
pennmgar, som utbetalas på en dylik försäkring, skola icke, så länge ändamålet
med försäkringen ej i alla hänseenden är uppfylldt, utgöra någon
del af den försäkrades egendom eller häfta för hans eller hennes skulder.
Dock skola den försäkrades fordringsägare, därest det bevisas, att försäkringen
tagits och premierna betalts i afsikt att bedraga dessa, vara berättigade

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

att af de penningar, som kunna fås utbetalda på försäkringsbrefvet, utfå
ett belopp motsvarande de sålunda inbetalda premierna — — — — —

I Tyskland medgifver rättsuppfattningen obetingadt en man rätt att
taga lifförsäkring till sin hustrus förmån med den verkan, att borgenärerna
i alla händelser icke kunna göra anspråk på större andel af
försäkringssumman än som motsvarar de inbetalda premiernas sammanlagda
belopp, hvaremot en öfverlåtelse af redan tagen försäkring näppeligen
torde vara oangriplig, hvad de borgenärer beträffar, hvilkas fordringar
uppkommit efter försäkringens tagande men före dess öfverlåtande.

Hvad angår den franska rätten, finnas flera rättsfall, som visa, att
en man kan taga en försäkring å sitt lif till sin hustrus förmån, likasom
äfven att han kan öfverlåta en redan befintlig försäkring å henne
med det resultat, att försäkringssumman kommer henne uteslutande till
godo, utan att, såvidt vi känna, någon inskränkning till borgenärernas
förmån med afseende å premiebeloppet förefinnes.

Märkligt nog synes en i Finland af högsta distans meddelad dom
gifva vid handen, att äfven där den uppfattningen skulle göra sig gällande,
att en lifförsäkring, som en gift man tagit till sin hustrus förmån,
bör anses tillhöra henne enskildt. Och detta är så mycket anmärkningsvärdare,
som den svenska äktenskapsrätten i öfrigt till sina
grundprinciper fortbestår i Finland.

I Norge är att märka vissa bestämmelser i »Lov af 29:de juni 1888
om Formuesforholdet mellem Aegtefeller», hvars 20 § innehåller föreskrift,
att lifförsäkringssumma eller lifränta, som är tillförsäkrad någon
af makarna, blifver den makens enskilda egendom, för så vidt icke
genom testamente, gåfvobref eller äktenskapsförord är annorledes bestämdt.

Vidare föreskrifves i 24 §, att gåfvor mellan makar under bestående
äktenskap måste för att vara giltiga ske genom äktenskapsförord, undantagandes
om de bestå i föremål till personligt begagnande, hvars värde
icke står i missförhållande till gifvarens villkor eller lifförsäkringssumma
eller lifränta, som tillförsäkras hustrun.

Af dessa bestämmelser framgår, att den norska lagstiftningen i en
mycket vidsträckt grad behjärtat de skäl, som böra föranleda till särskilda
bestämmelser rörande lifförsäkringens tillgodogörande för familjen.

Att lifförsäkring eller lifränta, som tillförsäkras endera maken, blifver
dennes enskilda egendom och att gåfva af sådan natur får under bestående
äktenskap utan iakttagande af eljes föreskrifna formaliteter göras mellan

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

makar, innebär i själfva verket det fullständigaste erkännande man gärna
kan tänka sig af de synpunkter, vi ofvan sökt utveckla.

Lägger man härtill dels, att ingen bestämmelse finnes, som förbehåller
borgenärerna rätt till återvinning af ett belopp motsvarande inbetalda
premier, och dels, att hustruns enskilda egendom icke svarar för andra
förpliktelser än sådana, som hon själf iklädt sig, finner man, att det knappast
är möjligt att gå längre i fråga om försäkringens lagliga betryggande
för familjens räkning.

En lån- eller kreditgifvare, som ej till sin säkerhet tager pant, vet,
att han löper risk och måste räkna därmed.

Borgenärerna måste dock hafva berättigade anspråk därpå att gäldenären
redligt skall sträfva efter att betala sin skuld och anstränga sig
därför och att således hvad som tillfaller honom genom arf, testamente,
gåfva eller annorledes om möjligt användes till betalning af skulden.

Däremot kan gäldenär aldrig vara pliktig att till borgenärens förmån
försäkra sitt lif, såvida sådant ej varit aftaladt. Har han till vinnande
och uppehållande af denna försäkring till premierna tagit medel
ur det bo, hvari borgenären har rätt, kan det ifrågasättas, det boet skall
med så stor del af försäkringssumman, som motsvarar dessa premiers
sammanlagda belopp, svara för skulden, men icke med hvad som vunnits
genom omtänksamheten att taga försäkringen. Detta senare bör oafkortadt
och oantastadt tillfalla försäkringsinnehafvaren. Det intima förhållande,
som råder mellan makars ekonomiska intressen föranleder på
goda grunder farhågor för att bedrägliga transaktioner skola kunna tillgripas
för att undandraga borgenärerna hvad de hafva befogade anspråk
på. Men därtill kan ej räknas den förmån, som köpes med försäkringstagarens
lif, • och först då blir verklighet, när familjens stöd faller bort.

Lagutskottet hemställde år 1896 i sitt utlåtande n:o 85, att min
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Utskottet
fann, att en lagändring i det af motionären antydda syftet skulle vara i
flera afseenden betänklig. Därigenom skulle en af vår svenska äktenskapsrätts
viktigaste principer — den nämligen, att ekonomiska aftal
mellan makar under bestående äktenskap äro ogiltiga — väsentligen
rubbas. För min del har jag inga betänkligheter vid att rubba denna
princip i förevarande hänseende. Staten skyddar änkors och barns pensioner
äfvensom lifräntor, och vid ett bifall till min motion toges endast
ett ytterligare steg i samma riktning. Men >därmed skalle också banas

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

väg för bedrägliga transaktioner till borgenärers förfång». Ja, denna
invändning skulle väga mycket tungt, om den vore berättigad. Ingalunda
skulle jag vilja vara med om att uppmuntra gäldenärer till att
efterlåta hänsynen till sina borgenärer. Men om en lifförsäkring tages
utan afsikt att undandraga borgenärer deras rättmätiga egendom, så är
väl detta lofvärdt. Och något undandragande af annans rättmätiga egendom
skulle ej heller kunna äga rum, om min motion bifölles, såsom jag
sökt visa. Borgenärerna hafva nämligen icke någon ovillkorlig rätt till
försäkringssumman utan till ett belopp motsvarande de premier, som inbetalts
sedan den försäkrade råkade på obestånd, eller på sin höjd till
samtliga de inbetalda premierna. För närvarande kan ju lagen lätt
kringgås; så sker äfven. Därvid tillvaratages visst icke borgenärernas
rätt till någon del. Enligt nu gällande lag kan man med rättslig verkan
gifva försäkringsbref till sina myndiga, men ej utan omvägar och risk
till sina omyndiga barn; och dessa senare borde väl i förevarande fall
vara minst likställda med de förra.

Det synes mig således vara i alla afseenden bäst att lämna den raka
vägen för dylika transaktioner öppen. Man vinner icke hvad man åsyftat
genom den nu gällande lagstiftningen, men åt den mindre nogräknade lämnas
utväg att nå sitt mål. Af den utredning jag i motionen år 1896
förebragt framgår, att äfven med antagande af de allra strängaste förpliktelser
för en gäldenär inför hans fordringsägare ett medgifvande sådant
jag föreslår kan i lagen inrymmas. Men nu statuera lagstiftarne i allmänhet
icke ens tillnärmelsevis så strängt ansvar, som i utredningen uppställts
till grund. De hylla fastmera den åsikten — jag upprepar det —
att en långifvare måste, såvidt han icke till sin egen säkerhet tagit pant,
anses hafva varit medveten om den risk han utsatt sig för genom lånets
beviljande och att han därför må stå sitt kast.

I föreliggande förslag uppställes, som sagdt, ytterst endast det anspråk,
att försäkringstagarens efterlämnade familj må under förenämnda omständigheter
hafva oomtvistlig rätt till så stor del af försäkringen, som
återstår, sedan de erlagda premierna afdragits.

Utskottet förmenade vidare, »att härigenom skulle vållas en förslappning
af det intresse, som under nuvarande förhållanden bör och kan förutsättas
hos hvarje ordentlig familjefader: att under lifstiden sträfva och
verka för förbättring af familjens ekonomiska ställning.»

Skulle det ha varit utskottets mening, att omsorgen om familjen för

Lagutskottets Utlåtande N;o 39.

framtiden måste inkräkta på hans omtanke att under lifstiden sörja för
familjens uppehälle? Det har jag svårt att föreställa mig.

I den reservation, som af 1896 års lagutskotts ärade vice ordförande
afgafs till utskottets utlåtande, säger han bland annat: Lifförsäkringsinstitutionen
— oafsedt dess rent uppfostrande betydelse därutinnan, att den
vänjer individen vid att ej lefva blott för stunden, utan att i tid börja ordna
för sin och de sinas framtida ekonomiska existens — kan framför allt med
afseende å den utväg, som därigenom beredes familjefadern att betrygga
familjens ekonomiska framtid, medföra så välgörande verkningar, att den
synes böra af lagstiftaren befordras, naturligtvis alltid i den mån andra
viktigare eller lika viktiga intressen ej däraf läderas. Hvad i den af
motionären åberopade utredningen anförts visar, att så ock skett inom utländska
lagstiftningar. Och då motionären i den föreslagna skrifvelsen gör
uttryckligt förbehåll om borgenärernas rätt, synas farhågorna, att Riksdagen
genom bifall till en sådan skrifvelse skulle uttala sig för tillåtligheten
af försäkringsaftal, som lända till borgenärernas förfång, ej hafva
fog för sig.

Utmätningsfrihet inom viss begränsning af lifförsäkringsbelopp, taget
af gift person till förmån för maka eller omyndiga barn, och begränsning
af konkursmassas rätt att förfoga öfver i kraft varande lifförsäkringsbref
äro åtgärder ägnade att stärka familjebanden. De betänkligheter, 1896 års
lagutskott hyste, hafva föranledt mig att både i England och Tyskland
rådgöra med erkändt framstående jurister. De hafva alla förklarat, att de
finna den åtgärd jag föreslår gagnelig för den enskilde och ofarlig för det
allmänna. Yttermera har jag vändt mig till de insiktsfullaste personer i
det land — Norge — där man gått längst i medgifvanden åt familjen.
När min motion fallit, hänvände jag mig till dåvarande statministern i
Stockholm, herr Gram, med förfrågan, hur den norska lagen verkat och
fick till svar: »så långt jag känner godt och väl; men jag har ingen personlig
erfarenhet.» Senare hänvände jag mig till chefen för det norska
justits- og politidepartementet och mottog från statsrådet Löchen benäget
följande svar:

»Hr Riksdagsmand.

I anledning af Hr Riksdagsmandens Forespörgsel i Skrivelse af 1 ] :te
Oktober sistl. tillader jag mig åt meddele, åt der i Justitsdepartementet
ikke findes Materiale til Besvarelse af det af Hr Riksdagsmanden opkastede

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

Spörgsmaal om, hvorledes Bestemmelsen i § 20, l:ste Punkten i den
norske Lov af 29:de Juni 1888 om Formuesforholdet mellem Aegtefaeller
har virket, og navnlig om den kan antages åt have banet Yeien for bedragelige
Transaktioner til Förfång for Yedkommendes Kreditorer. Jag bar
imidlertid ladet indhente Udtalelse om Spörgsmaalet fra Bestyrelsen för
»Den norske Advokat- og Sagförerforening». Denne Udtalelse, der först
indlöb i dag, gaar ud paa, åt Erfaring efter navnte Bestyrelses Opfatning
har vist, åt den omhandlede Bestemmelse icke har virket derhen, åt den
har banet Yei for bedragelige Transaktioner till förfång for Vedkommendes
kreditorer, og lignende Erfaring synes man ogsaa åt have vundet i
Christiania Skifteret, hvor jag ligeledes har ladet gjöre Forespörgsel i Sägens
Anledning.

Christiania den 27:de November 1899.

Med udmaerket Höiagtelse
Einar Löchen.-»

På grund af hvad jag sålunda anfört, såväl i min motion, n:o 6, år
1896 som här ofvan, får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,, det Kungl. Maj:t täcktes förelägga
Rikdagen förslag till sådan ändring i nu gällande lag, att gift person utan
omvägar må kunna bereda sin familj förmånen af försäkring å sitt lif med
trygghet för att försäkringssumman, eller så stor del däraf, som icke kan
anses böra tillkomma borgenärer, kommer familjen till godo.»

Oaktadt de vanskligheter, som torde vara förenade med en lagstift- utskottets yttning
å ifrågavarande område i den riktning motionären angifvit, finner dock ’ " e''
utskottet motionens syfte i flera hänseenden behjärtansvärdt. Det torde
nämligen vara obestridligt, att för en man eller hustru tryggandet af den
efterlefvandes eller barnens framtid i ekonomiskt hänseende är ett önskemål af
så tvingande natur, att detsamma, där det genom en lifförsäkring i någon
mån kan uppnås, ej minst ur samhällelig synpunkt bör af lagstiftningen
uppmärksammas och understödjas, för så vidt andras berättigade intressen
därvid icke kränkas. Lika säkert torde emellertid vara, att under nuvarande
förhållanden ändamålet med en dylik försäkring i allmänhet icke kan
med säkerhet uppnås utan vidtagande af särskilda mera eller mindre motbjudande
åtgärder, som innebära ett kringgående af lagen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

I sin förevarande framställning har motionären antydt, att försäkringstagarens
borgenärer skulle äga att af utfallande lifförsäkringsbelopp återbekomma
hvad som kunde anses motsvara sammanlagda beloppet af inbetalda
premier. En direkt kränkning af borgenärers berättigade intressen skulle
härigenom kunna anses förebyggd, hvaremot visserligen för den försäkrades
efterlefvande vinsten endast i de fall blefve af någon afsevärd betydelse,
då försäkringen vid beloppets utfallande ägt bestånd en relativt kort tid.

Vill man gå längre i sin sträfvan att tillgodose de efterlefvande
familjemedlemmarna, bör man hämta sin förebild i de bestämmelser, som
för närvarande gälla om frihet från utmätning för de genom årliga inbetalningar
i åtskilliga försäkringsbolag förvärfvade pensioner för efterlefvande
änkor och barn, samt de begränsningar i afseende å belopp och
ålder, hvilka därvidlag föreskrifvits.

På grund af hvad sålunda förekommit, får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under öfvervägande,
huruvida och under hvilka villkor lifförsäkringsaftal
till förmån för make och barn må kunna medföra
den verkan, att den på grund däraf utfallande
försäkringssumman kommer de efterlefvande till godo
utan intrång från den aflidnes borgenärer, samt därefter
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
omständigheterna kunna gifva anledning.

Stockholm den 2 april 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herrar JRudebecJc och Gustaf Andersson hafva begärt få bär antecknadt,
att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet, och
herr Fahlén, att han icke deltagit i den slutliga handläggningen däraf.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 19 08.