Lagutskottets Utlåtande N:o 39 (Utlåtande 1905:LU39 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 39,

N:o 89.

Ank. till Riksd. kansli den 21 mars 1905, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 61 §
i förordningen om landsting.

Lagutskottet bär till behandling fått emottaga en inom Andra Kammaren
af herr O. N. Olsson i Heden väckt motion, n:o 38, af följande
lydelse:

»Under åren 1850—1894 utgjorde frågan om inskränkning af världsliga
kungörelsers och tillkännagifvandens uppläsning i kyrkan ett stående
ämne för uppmärksamhet inom såväl Riksdag som kyrkomöte.

Som bekant, resulterade dessa sträfvande!) omsider uti nu gällande
lag angående kungörelsers uppläsande i kyrka af den 1 juni 1894. Uti
denna lag stadgas bland annat, att: »Förutom i de fall, då enligt lag
eller författning eller enligt bestämmelse i kyrkohandboken kungörelse
skall uppläsas i kyrka, skall sådan uppläsning äga rum allenast när Konungen
eller Dess befallningshafvande därom särskildt förordnar . . . .»
På det nu denna lag i verkligheten skall leda till åsyftadt resultat, torde
det icke saknas skäl att tillse, huruvida uti »lag eller författning» kunna
förefinnas stadganden, hvilka i vissa fall så att säga negligera lagens
ändamål, såvidt därmed afsetts inskränkning af kungörelsers och tillkännagifvandens
uppläsning i kyrka. Stadgandet uti § 61 af gällande förord -

Lagutskottets Utlåtande Nio 39.

ning om landsting i fråga om kungörande från predikstol af landstings
protokollssammandrag lärer med skäl kunna betraktas såsom stridande
mot det önskemål man med lagen i fråga velat ernå. Att uppläsandet
tran predikstol i kyrka af dessa torra, för den stora allmänheten intresselösa,
långa sammandrag af landstingsprotokollen är både meningslöst och
opraktiskt, torde ligga i öppen dag. Att dessa protokollssammandrag äro
för allmänheten intresselösa bevisas bäst däraf, att man icke sällan finner
exempel på, att kyrkan utrymmes under deras uppläsande, och att uppläsandet
däraf är meningslöst och opraktiskt, framgår dels däraf, att prästman
antingen tätt fortsätta uppläsningen för tomma väggar eller fortsatt
påföljande söndagar, för att kunna gifva sanningsenligt intyg om publicerandet
af protokollssammandraget i sin helhet, och dels däraf, att den
som har intresse för eller måste taga närmare kännedom om landstingsbesluten,
i alla händelser är nödsakad att tillgå desamma uti vederbörande
arkiv. Det hufvudsakliga ändamalet med stadgandet om ifrågavarande
uppläsning af landstingsprotokollen, nämligen räknandet af fatalietiden i
fall af eventuella besvär öfver landstingsbeslut från uppläsningsdagen, torde
lika väl vinnas därigenom, att endast ett tillkännagifvande om landstingsprotokollens
distribution till kommunerna från predikstolen kungjordes.

På grund af det sålunda i korthet anförda, tillåter jag mig föreslå,
det Riksdagen måtte besluta, att sista momentet af § 61 i gällande landstingsförordning
må erhålla följande ändrade lydelse:

Dessa handlingar böra på landstingets bekostnad skyndsamligen
tryckas och till länets kommuner, med ett exemplar till hvar af dem,
utdelas, samt tillkännagifvande därom från predikstolen kungöras.

Om remiss till lagutskottet anhålles vördsamt, äfvensom att utskottet
behagade vidtaga den redaktionsförändring af dels § 61 och dels eventuellt
äfven af § 62 af ofvannämnda förordning, som af denna motion för vinnande
af dess syfte kan anses betingad.»

Enligt 61 § af förordningen om landsting den 21 mars 1862 skall
ett tryckt sammandrag af landstingets protokoll — innehållande de fattade
besluten jämte uppgift på antalet ledamöter, som i hvarje beslut
deltagit, och, där omröstning ägt rum, på antalet af dem som röstat för
och emot, äfvensom öfversikt af de för det nästkommande året beslutade
utgifter och beräknade inkomster, tillika upptagande den summa, som
skall på länets invånare uttaxeras, och grunden för densammas fördelning

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

— utdelas till länets kommuner med ett exemplar till hvar af dem samt
där från predikstolen kungöras. Från den dag, då landstingets beslut
blifvit sålunda ljungjord!, löper, såsom i motionen omnämnes, tiden för anförande
af besvär mot detsamma.

Utskottet är ense med motionären därom, att berörda kungörande
icke är af något egentligt behof påkalladt och att uppläsandet i kyrkan
af nämnda sammandrag'' utan olägenhet kunde med hänsyn till dess betydelse
för beräknande af besvärstid utbytas mot t. ex. ett tillkännagifvande
från predikstolen, att sammandraget kommit den särskilda kommunen
till hända. Men utskottet anser, att en lagstiftningsåtgärd i syfte att
afskaffa ofvanberörda kungörande icke bör vidtagas annat än i samband
med åtgärder för inskränkande eller borttagande af uppläsandet i kyrkorna
af världsliga kungörelser öfver hufvud.

I utskottets tanke bör sålunda denna fråga lämpligast tagas under
bedömande i hela dess vidd. Och i sådant skick föreligger densamma
redan vid innevarande riksdag, i det att herr G. O. Y. Lindgren uti en
inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 90, med instämmande från sju
andra ledamöter af kammaren, hemställt, att Riksdagen ville ingå till Kung!.
Maj:t med anhållan om åtgärders vidtagande för ytterligare inskränkning i
det föreskrifna kungörelseuppläsandet från predikstolen. Berörda hemställan
har blifvit af Riksdagen bifallen.

På grund af hvad ofvan anförts och då förevarande fråga sålunda
redan varit föremål för Riksdagens pröfning, hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 mars 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGG ER.

Herrar Bidderbjelke och Lilliesköld hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i äredets behandling inom utskottet.