Lagutskottets Utlåtande N:o 39

Utlåtande 1901:LU39

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

1

N:o 39.

Ank. till Riksd. kansli den 16 april 1901, kl. 1 e. ni.

. Utlåtande, i anledning af väckt motion angående införande af lika
rösträtt och proportionella val vid stadsfullmägtigeval.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 125, hvilken
blifvit till lagutskottet hänvisad, anför herr Hj. Branting:

»Vid 1897 års riksdag tillät jag mig väcka motion om slopande
af den 100-gradiga röstskalan och införande af lika rösträtt vid stadsfullmägtigeval.
Att ett sådant attentat mot rikedoms-enväldet i stadskommunerna
med indignation tillbakavisades, behöfver knappt omtalas.
I motiveringen fans något antyd t om hur arbetare klassen kunde begagna
den kommunala magten i sin emancipationskamp; detta ansåg
Första Kammaren till den grad upprörande, att den demonstrativt ogillade
lagutskottets motivering för afslag såsom allt för hofsamt hållen.
Andra Kammaren uttalade sig med 150 röster mot 57 likaledes för
status quo.

Något ljusare utsigter tedde sig deremot vid 1899 års riksdag,
då den kommunala rösträttsfrågan både för land och stad från många
håll var bragt å bane. För min del hade jag i motion n:o 163, till
hvilken jag härmed tillåter mig hänvisa, på nytt gjort på anförda skäl
yrkande i öfverensstämmelse med min principiella uppfattning om hvad
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sami. 30 Höft. (N:o 39.)

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

medborgerlig likställighet ovilkorligen kräfver och sålunda på nytt begärt
ett uttalande för lika kommunal rösträtt. Men då mycket talade
för att förbinda denna reform med införande af en valmetod, som ger
äfven minoriteterna hvad dem bör med rätta tillkomma, enligt sjelfva
grundidén för det representativa systemet, upptogs i denna motion äfven
begäran om proportionella val, som numera flerstädes praktiskt visats
kunna förträffligt funktionera.

Lagutskottet upprepade sitt gamla nådiga tågordnings-skäl mot
hvarje ändring för städernas del, att frågan om begränsning af den
kommunala rösträtten på landet borde först lösas. Men 6 reservanter
från Andra Kammaren, med numera statsrådet Husberg i spetsen, påyrkade
en skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte af ytterligare begränsning
af den kommunala rösträtten i stad. Och Andra Kammaren anslöt sig
till denna reservation, hvars allmänna formulering möjliggjorde beaktande
äfven af de längst gående reformkrafven.

Sedan dess har som bekant 1900 års Riksdag omsider lyckats
genomföra en första liten begränsning af den kommunala rosträttsdespotismen
för landsbygdens del, och Kongl. Maj:ts sanktion har följt.
Det i Riksdagen ständigt återupprepade inkastet mot en tidsenlig reform
i detta fall af förhållandena i städerna är dermed ändtligen bragt
ur verlden; till och med enligt de förra lagutskottens mening bör nu
tiden kunna anses vara inne för en demokratisering af våra städers
kommunala lif.

Om jag sålunda vågar påräkna, att i detta fall det konservativa
motståndet i Riksdagen från och med i år förlorat en hittills med framgång
anlitad stödjepunkt, så bör å andra sidan det uppvaknande af det
kommunala intresset, som vi bevittna hos arbetareklassen i en hel del
af våra stadssamhällen, vara för alla framstegsmän en kraftig sporre att
just nu söka göra hvad möjligt är för att bereda tillbörligt rum för
dessa nya krafter, till gagn för de många och för samhället i dess helhet.

Redan i min motion för två år sedan kunde jag anföra några
exempel från då nyss hållna val på de oefterrättliga och rent upprörande
resultat, hvartill den 100-gradiga skalan ledt. I Karlstad hade en person,
som stängdes ute, dubbelt så många medborgares röster som en
bland de valde. I Gefle stodo arbetare-valmännen i ko in på sena
qvällen för att få in en man i stadsfullmägtige; 732 personer röstade
på honom, men den siste bland dem, som valdes, gick in med mer än
dubbelt så högt röstetal — afgifvet af 422 personer; o. s. v.

Det intresse bland de djupa lagren för att få sina synpunkter fram
hos stadsfullmägtige, hvilket då var i sin början, har sedan dess kraftigt

Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 3

ökats. På en hel mängd håll ha arbetarne sökt i massa storma fyrkväldets
borgar, och på ett par orter ha de herskande verkligen visat nog
humanitet och klokhet att frivilligt öppna porten för någon de utestängdes
taleman. Men i de allra flesta fall har resultatet ej kunnat blifva
annat, än att de fattiga fått svart på hvitt på sin rättslöshet i kommunen
gent emot de rika — till hvilken fromma för den nu så ofta omtalade
»nationella samlingen», det må en hvar med sig sjelf pröfva.

Se här några exempel från slutet af förlidet år:

I Malmö ryckte arbetarne så fram den 8 december, att den vanliga
valmanskåren fördubblades. Af 1631 röstande togo 883 arbetarepartiets
valsedel oförändrad. Men denna majoritet af valmän, som för
öfrigt begränsat på förband sina anspråk till 3 platser bland 27, fick
ej en enda representant! Den förfogade öfver blott 10,000 röster, minoriteten
öfver 40,000. En bland arbetarekandidaterna nådde genom understöd
från borgarekretsar upp till den i och för sig vackra och varslande
siffran af 20,273 röster, men det skilde dock öfver 3,000 röster till den
siste bland de valde.

I Södertelje valdes vid ett fyllnadsval den 20 november en person
af ett 60-tal meningsvänner med 3,096 röster. Arbetarekandidaten
nådde blott 1,799, fast dubbelt så många valmän, 125, gåfvo honom
sitt förtroende. Vid allmänna valet den 11 december upprepades detsamma;
alla arbetarekandidaterna stannade utanför, trots ett dittills oerhördt
lifligt deltagande i valet.

I Nyköping valde vid ett fyllnadsval i augusti 49 personer en för
dem behaglig »arbetarekandidat». Arbetarne sjelfva hade satt upp en
annan och röstade 153 man starka på honom, men han fick stanna
utanför. De 49 vägde mer än de 153.

Arbetarestaden Eskilstuna har särdeles belysande siffror. Valet
den 14 december var enastående lifligt. Af 1,182 valsedlar voro ej
mindre än 959 s. k. »rena vensterlistor», 138 höger- och 85 blandade.
Trots denna förkrossande majoritet bland valmännen, segrade vensterlistan
endast delvis, då man från hvardera sidan mönstrade c:a 8,000
röster; arbetarepartiets specielle kandidat stannade utanför!

Valet i Gefle den 13 december blef en extra riksskandal af samma
art som Stockholmsvalet 1887 genom att 1,158 röstsedlar — öfver
hälften af de afgifna — kasserades på grund af förment namntvetydighet.
Men ur här ifrågavarande synpunkt skulle det äfven utan detta ha varit
eu nästan lika stor absurditet. Dessa 1,158 valmän förfogade nemligen
blott öfver 13,000 röster, medan motparti, 572 valmän, alltså
icke hälften så manstarkt, mönstrade lägst 14,349 röster.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

Men nog med exempel. Den 100-gradiga skalans orättfärdighet
behöfver inga bevis, men så länge ett missförhållande betraktas med
slö likgiltighet af dem, som lida derunder, kan det bestå i kraft af
tröghetens lag. Nu är deremot i våra stadssamhällen ropet: ned med
den. 100-gradiga skalan! höjdt från arbetareleden på allvar, och kommer
då icke heller att tystna förr än de vunnit gehör.

Om hvad som bör träda i stället kan efter min mening icke heller
något tvifvel råda. Det är icke några nya gradationer, utan likställighetens
princip, som framtiden tillhör. Det kan vara öfverflödigt att här
upprepa den närmare utveckling af detta ämne, som gifvits i min
motion, n:o 163, till 1899 års Riksdag, till hvilken jag hänvisar. Nog
af, de försigtiga må se på utlandets omdöme, de »praktiska» må betänka,
hur högst nödigt det är, att ett socialt reformarbete under de
direkt intresserades egen medverkan med första får börja i våra arbetarestäder,
de, som tala om att de rika bära de »tyngsta» bördorna för
kommunerna, må draga sig till minnes, att alla skattskyldiga nu bära
i proportion till sin inkomst lika tunga bördor. Och de, som frukta
för ett ensidigt majoritetsförtryck från de dittills magtlösas sida, må
väl icke kunna få en bättre garanti än införandet samtidigt med den
lika rösträtten af ett proportionelt valsystem, som alltid skall tillförsäkra
äfven de nu ledande elementen en vederbörlig representation,
på samma gång det enligt sakens natur bör vara egnadt att bereda
plats främst för de dugligaste ur alla klasser och partier till hela samhällets
fromma. Konservative och demokrater böra här kunna mötas i
gemensam sträfvan att utbyta det nu rådande ohållbara rikedomsenväldet
icke mot någon ny godtycklig röstskala, principielt lika förkastlig
och för den naturliga likställighetskänslan lika kränkande som
den 100-gradiga, utan mot en definitiv och betryggande lösning: proportionella
val på den lika rösträttens grund.

På grund af det anförda vågar jag derför hemställa, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kong], Maj:t anhålla om skyndsamt utarbetande
och framläggande af förslag till ändrade bestämmelser angående rösträtten
vid val till stadsfullmägtige, grundade på principen: lika rösträtt
— proportionella val.»

Den fråga, som motionären bragt å bane, har förut flere gånger
varit föremål för Riksdagens och lagutskottets behandling, utan att

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

vare sig utskottet kunnat förorda de i ämnet väckta förslagen eller
Riksdagen funnit desamma förtjena bifall. 1897 års lagutskott yttrade
beträffande en af motionären då afgifven framställning i samma syfte
som den nu förevarande, att en utjemning af rösträtten vid val af
stadsfullmägtige till fullkomlig likställighet för alla dervid röstberättigade
hvarken vore rättvis eller skulle komma att visa sig lända till gagn
för stadskommunerna. Till detta uttalande ansluter sig i allo innevarande
års lagutskott,

Under det att på det politiska området personlighetsprincipen
gjort sig så till vida gällande, som alla politiskt röstberättigade äro likstälda
vid rösträttens utöfvande och en hvar bland dem eger en röst,
är deremot den kommunala lagstiftningen i fråga om röstberäkningen
byggd på förmögenhetsprincipen, och är alltså hvars och ens röstetal, om
ock med viss modifikation, stäldt i förhållande till det bidrag, han lemnar
till fyllande af kommunens gemensamma behof. Denna skiljaktighet,
hvilken synes utskottet väl förtjent att fortfarande bibehållas, eger,
såsom förut mången gång vid behandling af hithörande frågor erinrats,
sin grund i erkännande af den väsentliga olikheten mellan de uppgifter,
som tillhöra vår politiska och vår kommunala representation. Äfven
om med det kommunala lifvets tillväxt kommunalrepresentationens
verksamhetsfält numera, särskilt, i de större kommunerna, blifvit utsträckt
långt utöfver hvad händelsen var vid tiden för kommunalförfattningarnas
tillkomst, torde dock det sakförhållande qvarstå, att, medan
Riksdagen har mångahanda befogenheter och åligganden af icke ekonomisk
natur, kommunens verksamhet deremot hufvudsakligen afser
gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter af sådan beskaffenhet,
att kommunalst3rrelseus förnämsta uppgift blifver fastställande
af kommunens inkomst- och utgiftsstat. Att för den kommunala röstberäkningen
tillämpa grundsatsen af likställighet skulle med hänsyn
härtill, långt ifrån att leda till rättvisa, snarare kunna medföra de
största orättvisor. Ett tidigare års lagutskott har med afseende härå
påpekat, hurusom, derest hvarje medlem af kommunen deltoge i utgifterna
lika med en hvar af de öfriga, det visserligen skulle vara i
sin ordning, att alla egde lika inflytande på besluten, men att, så länge
andelen i de utgifter, som beslutas och uttaxeras, är beroende af hvars
och ens förmögenhet, det icke kan vara förenligt med rättvisa eller
billighet, att de, som af en ifrågasatt utgift för ett visst ändamål
komme att drabbas i eu kanhända högst obetydlig mån, skulle, så snart
deras antal öfverstege hälften af de vid en stämma närvarande, hafva
magt att i strid med de öfriges mening besluta utgiften och beloppet

6 . Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

•

af densamma. Mot denna åskådning har motionären gjort den invändning,
att alla skattskyldiga i hvarje kommun bära i proportion till sin
inkomst lika tunga bördor. En dylik invändning torde emellertid icke
ens under nuvarande förhållanden ega befogenhet. Såsom kändt är,
åtnjuta nemligen de skattskyldige, hvilkas årliga inkomst understiger
visst belopp, frihet från erläggande af skatt för en del af densamma,
hvaremot intet sådant afdrag medgifves dem, hvilkas inkomst uppgår
till eller öfverstiger nämnda belopp; och i betraktande af, huru ifrågavarande
gräns är bestämd, torde det till och med kunna antagas, att
de, som sålunda bidrag-a till fyllande af kommunens behof i en mindre
proportion än öfrige skattskyldige, inom den vida öfvervägande mängden
kommuner utgöra flertalet. Ån mindre vitsord förtjenar omförmälda
invändning, om den sammanställes med det yrkande om progressiv beskattning,
som man från vissa håll allt mer vill göra gällande. De
betänkligheter, som sålunda möta mot genomförande af likställighet
vid den kommunala röstberäkningen, ega helt naturligt giltighet lika
väl, då, såsom i förevarande motion, fråga är om rösträttens utöfvande
för val af stadsfullmägtige som då de kommnnala angelägenheterna
omedelbart äro föremål för de röstberättigades afgörande.

Beträffande det syfte, som den ifrågastälda lagförändringen afsåge
att främja, har motionären såväl i den nu föreliggande motionen som
än tydligare i de motioner, han några föregående år afgifvit i ämnet,
uttalat, att derigenom skulle beredas ökade möjligheter för den kommunala
verksamhetens utveckling i socialistisk rigtning. Det torde knappast
behöfva nämnas, att en lagändring i berörda syfte icke synes utskottet
nödig eller nyttig. Tvärtom skulle det enligt utskottets uppfattning
vara såväl för de enskilda kommunerna som för det allmänna i hög
grad farligt och skadligt, derest en sådan utveckling som den ofvan
angifna skulle på något sätt befrämjas; och då den möjligheten torde
vara långt ifrån titesluten, att påföljden af lagändringen, åtminstone i
vissa kommuner, skulle blifva den af motionären önskade, finner utskottet
häri ett i och för sig fullt afgörande skäl, hvarför motionärens
framställning i förenämnda ämne torde böra af Riksdagen lemnas utan
afseende.

En ytterligare synpunkt, som lärer förtjena beaktande, utgöres
dessutom af det samband, som eger rum mellan den kommunala lagstiftningen
och grunderna för sammansättningen af Riksdagens Första
Kammare. Hvarje förändring af röstberäkningen inom kommunerna
innebär i någon mån en rubbning af dessa grunder och är redan med
hänsyn härtill egnad att väcka betänkligheter.

7

Lagutskottets Utlåtande fao 39.

Af hvad ofvan anförts torde framgå, att utskottet för sin del
ställer sig bestämdt afvisande mot motionärens förslag, att bestämmelserna
angående val af stadsfullmägtige skulle grundas på principen af lika
rösträtt. Utskottet har emellertid icke lemnat opåaktadt, att, ehurti
motionären sjelf förklarat sig icke önska några nya gradationer, utan
ett fullständigt genomförande af likställighetens princip, inom motionens
ram i allt fall möjligen kan anses falla frågan, huruvida icke den
kommunala rösträtten i stad borde, utan rubbning af grundsatsen om
dess beroende af förmögenheten, underkastas en strängare begränsning
än den för närvarande gällande. Utskottet, som för den skull funnit
sig böra upptaga äfven denna fråga till bedömande, har mot tanken på
en dylik begränsning icke några sådana principiella erinringar som de
ofvan i afseende å motionärens förslag framstälda. Det synes tvärtom
utskottet böra erkännas, att den gräns i berörda hänseende, hvilken nu
finnes faststäld, liksom hvarje annan sådan gräns, endast kan ega relativ
giltighet och bör underkastas jemkning, då omständigheterna dertill
föranleda. Såvidt utskottet har sig bekant, torde det emellertid kunna
anses, att, äfven om missbruk i ett eller annat fall möjligen förekommit,
den nu fastslagna begränsningen dock i regel på ett tillfredsställande
sätt uppfylt sitt ändamål att förebygga, det en särskildt högt beskattad
person eller ett fåtal sådana skulle vara i tillfälle att utöfva kommunalt
envälde. Med hänsyn härtill har utskottet funnit sig sakna anledning
att förorda någon lagstiftningsåtgärd i förenämnda syfte.

Utöfver hvad redan omnämnts, innefattar motionen förslag om införande
af proportionella val vid tillsättande af stadsfullmägtige. Denna
lagändring bär emellertid ej af motionären blifvit ifrågasatt att genomföras
annat än i sammanhang med införande af lika rösträtt och i syfte
att bereda de nu ledande elementen i den kommunala sjelfstyrelsen
trygghet mot ett allt för ensidigt majoritetsförtryck från de element,
som då skulle komma till magten. Vid sådant förhållande finner utskottet
något särskildt yttrande öfver förslaget i denna del knappast
vara erforderligt, men vill emelleriid uttala sin tvekan, huruvida frågan
om proportionella valmetoder, hvarmed man särskildt utomlands mycket
sysselsatt sig, ännu vunnit en så nöjaktig lösning, att derpå lämpligen
kan grundas någon lagstiftning i vårt land. Det torde i detta afseende
förtjena erinras, att Kongl. Maj:t vid 1896 års riksdag framlade förslag
om användning af dylik valmetod i de större städerna vid val till Riksdagens
Andra Kammare, men att det då föreslagna valsystemet gaf
anledning till åtskilliga anmärkningar.

Under åberopande af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

• Stockholm den 16 april 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Zetterstrand, F. Andersson, Jansson, Lindhagen, Sjöberg och
Gussing, hvilka ansett, att utskottet bort i anledning af motionen hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t taga frågan om ytterligare begränsning af den
kommunala rösträtten i stad under öfvervägande samt för Riksdagen
framlägga de förslag till sådan begränsning, som af förhållandena finnas
påkallade.

Herr N. Nilsson har begärt få antecknadt,, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.

I • t

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1901.