Lagutskottets Utlåtande N:o 39 (Utlåtande 1900:LU39 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

ST:o 30.

Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1900, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om utredning i fråga om frånstyckad
hemmansdels eller a/söndrad jordlägenhets frigörande
från viss intecknad gäld.

Uti två särskilda, inom Andra Kammaren väckta och till lagutskottet
hänvisade motioner, nemligen n:o 71 af herr P. Pehrsson i Akarp och
n:o 124 af herr 0. Erickson i Bjersby, har väckts fråga om utredning
beträffande frånstyckad hemmansdels eller afsöndrad jordlägenhets frigörande
från viss intecknad gäld.

Motionen n:o 71 är af följande lydelse:

»Medelst motion vid 1898 års riksdag under n:o 13 och vid 1899 års
riksdag under n:o 27 väckte jag förslag om lagstiftning i syfte att bereda
egare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad lägenhet möjlighet att utan
inteckningshafvares medgifvande få sin fastighet frigjord från sådan intecknad
gäld, för hvilken annan såsom gäldenär svarade. Lagutskottet hemstälde
båda gångerna i öfverensstämmelse med motionen (utlåtande n:o 59
Bih. till Riksd. Prof. 1900. 7 Sami. 30 Häft. (N:o 39,)

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

år 1898 och n:o 9 år 1899) och Andra Kammaren godkände jemväl samma
hemställan, under det frågan dock föll genom Första Kammarens afstyrkande
beslut.

Det erkännande, motionen emellertid vunnit, särskildt inom Andra
Kammaren, der till och med ett större flertal ledamöter i särskild motion
(n:o 172) vid sistlidna års riksdag gåfvo styrka åt förslaget, och det intresse,
hvarmed frågans lösning här och der i landsorten emotses, samt
det samband, densamma oafvisligen har med nu pågående sträfvanden att
underlätta förvärfvandet af »egna hem», ha föranledt mig att icke ännu
låta projektet falla.

Utöfver hvad förut under frågans handläggning inom Riksdagen förekommit,
och hvartill jag tillåter mig hänvisa, kan icke vara mycket att
tillägga. Det behjertansvärda i motionens syfte har erkänts äfven af motståndare
inom Första Kammaren; men oklarhet beträffande sättet för frågans
lösning och en befarad rubbning af fastighetskrediten har varit de stötestenar,
som vållat frågans fall. »Dock vore det förmätet», såsom lagutskottets
ordförande i sitt anförande inom Första Kammaren framhåller,
»våga påstå, det någon utväg att tillfredsställande lösa frågan alls icke
finnes. Skulle eu sådan finnas, är den för visso af den stora vigt, att
ingenting bör underlåtas för att den skall komma till användning, då den
vore egnad att underlätta vinnande af ett vigtigt mål.»

Om det skulle innebära någon fara för fastighetskrediten, att lagstiftningen
tnedgåfve ofrivillig inteckningslossning till oinskränkt omfång i förening
med inbetalning af motsvarande del af intecknad skuld, skulle denna
fara vara aflägsnad, om sådan inteckningslossning tilläts endast under vissa
förutsättningar, t. ex. att stamhemmanets värde efter skedd afstyckning eller
afsöndring kunde anses utgöra fullgod säkerhet för stamhemmanets oguldna
penninginteckningar. (Servituts- eller nyttjanderättsinteckningar torde för
slik lagstiftning kunna lemnas oberörda.)

Från praktisk synpunkt sedt, skulle med en sådan frågans lösning
målet till väsentlig del vara vunnet. Ty der afstyckning eller afsöndring
från ett hemman sker i större omfattning, är det alltid en ekonomiskt
fördelaktig affär för heminansegaren, som föranleder, att denne i möjligaste
mån underlättar tomtförsäljningen och följaktligen vidtager alla till
buds stående åtgärder för jordens frigörande från inteckning. Annorlunda
ställer sig saken, då det gäller en eller några få afsöndringar.
Sällan kan en slik jordförsäljning vara vinstgifvande för stamhemmansegaren,
utan får mera betraktas såsom cn beredvillighet från hans sida

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

till mindre bemedlades förmån. I sådana fall, som redan äro rätt talrika
och som sannolikt år för år komma att ökas, kan man icke tänka sig
stamhemmansegaren böjd för att befria de försålda jordlägenheterna från
inteckningar, då enligt nuvarande lagstiftning så stora svårigheter dervid
möta. Och för lägenhetsegaren sjelf finnes ingen som helst möjlighet

Mig synes derför, att om en sådan jordlägenhetsegare inför domstol
förmådde styrka, att oguldna beloppet af stamhemmanets samtliga penninginteckningar
understege 3/3 delar eller annan lämplig gräns — af
det bevillningstaxerade värde, stamhemmanet efter skedd afsöndring blifva
åsatt, skulle dennes fastighet utan risk för inteckningshafvarne från
samma inteckningar kunna befrias.

Under åberopande i öfrigt af innehållet i ofvannämnda motioner och
med stöd af lagutskottets deröfver afgifna utlåtanden, tillåter jag mig
föreslå, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida, utan skada för
fastighetskrediten, egare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad lägenhet
må kunna beredas tillfälle att utan medgifvande af inteckningshafvare
få sin fastighet frigjord från inteckningar, som gemensamt besvära
denna och den fastighet, från hvilken styckningen eller afsöndringen skett,
samt, om så finnes lämpligt, förelägga Riksdagen förslag till lagbestämmelser
i sådant syfte.»

Enahanda hemställan innehålles uti motionen n:o 124, uti hvilken
för öfrigt anföres:

»Då jag nu ännu en gång vågar till Riksdagens behandling hänskjuta
frågan, huruvida ökad möjlighet må kunna beredas egare af frånstyckad
hemmansdel eller afsöndrad jordlägenhet att frigöra sin fastighet
från sådan inteckning, för hvilken annan såsom gäldenär svarar, en fråga,
som de tvenne senaste riksdagarne fallit på grund af motstånd inom
Första Kammaren, sker det ingalunda på den grund, att jag nu mer än
tillförene skulle vara i stånd att anvisa någon viss retning, hvari frågan
synes lämpligen kunna lösas, utan fast mer drifves jag härtill af det lifliga
intresse jag hyser för att densamma må blifva föremål för den bästa
möjliga utredning.

Under öfverläggningen angående denna sak i Första Kammaren yttrades
utaf en af vårt lands mest framstående jurister, att ett allmänt intresse
stundom kunde vara så starkt, att den enskilde för befordrande af
detta intresse finge underkasta sig en inskränkning i sin välförvärfvade

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

rätt, samt att han ansåg, att frågan om egna hem möjligen kunde vara
en sådan der fråga af så allmänt intresse, att enskildes rätt till förmån
för detta intresse finge gifva vika.

I detta yttrande vill jag till fullo instämma, med tillägg dock, att
jag fullt och fast håller före, att denna fråga om egna hem, hvars befordrande
är hufvudsyftet, med denna motion, är af så allmänt intresse,
att man ej blott för en befarad möjlighet, till kränkning af tredje mans
rätt får ställa sig afvisande mot hvarje undersökning härutinnan. Sakens
allmänna intresse vill jag från två synpunkter framhålla: dels det stora
antal medborgare i samhället, som frågan berör, och tillåter jag mig att
i sådant afseende hänvisa till den tabell öfver jordafsöndringar, som åtföljde
motionen n:o 172 i Andra Kammaren under förlidet års riksdag
— en undersökning af antalet jordafsöndringar i riket 1897—98 visar
en betydlig ökning — så utgjorde till exempel antalet af sådana i Gefieborgs
län år 1897—295, år 1898—446 och under första halfåret 1899
—348 samt i Jönköpings län år 1897—56, 1898—181 och underförstå
halfåret 1899—89; dels ock i synnerhet den stora betydelse, som hvarje
främjande af egna-hems-idén har för hela vårt folk i moraliskt och fysiskt
hänseende.»

Såsom af motionärerna erinrats, har den fråga, som uti föreliggande
motioner bragts å bane, förelegat till behandling äfven under de två senaste
riksdagarne. Vid båda tillfällena har lagutskottet förordat skrifvelse
i motionernas syfte, Andra Kammaren bifallit utskottets hemställan,
men Första Kammaren afslagit densamma.

Utskottets ståndpunkt i frågan är i hufvudsak densamma, som af
lagutskottet vid de båda sistförflutna. riksdagarne uttalats.

Det lärer sålunda ej kunna förnekas, att de i nu gällande lagstiftning
stadgade bestämmelser om vilkoren för dödning af inteckningar uti
frånstyckad eller afsöndrad lägenhet kunna föranleda till oskäliga och
ytterst känbara förluster för lägenhetens egare, och det kan — såsom erfarenheten
allt för ofta bestyrker — inträffa, att egaren af en dylik mindre
jordlott i följd af det sammanhang i fråga om inteckningar, som förefinnes
mellan lägenheten och den fastighet, från hvilken styckningen eller
afsöndringen skett, rent af går utan ersättning förlustig denna sin välfångna
egendom.

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

Vill må medgifvas, att detta förhållande i åtskilliga fall kan sägas
bero på lägenhetsegarens egen försumlighet att för lägenhetens frigörande
från de stamhemmanet vidlådande inteckningar anlita den redan nu befintliga
utvägen att förskaffa sig samtycke af alla inteckningshafvare, men
å andra sidan bör det bemärkas, att afsevärda svårigheter oftast äro med
denna utväg förenade, och att det i många fall är rent af omöjligt att
förskaffa sig det erforderliga samtycket. För den, som önskar köpa ett
jordstycke i afsigt att derå uppföra ett eget hem, kan det alltså mången
gång ej vara annat val än att antingen helt och hållet afstå från sin önskan
eller ock att mottaga lägenheten med derå hyllande inteckningar.

Då så är förhållandet, säger det sig sjelft, att ett bibehållande af
gällande lagstiftning oförändrad är skadligt ur tvenne skilda synpunkter.
Antingen kommer nemligen detsamma att, i och med skärpt uppfattning
om risken att köpa eu jordlott, utan att stamhemmanets inteckningar
deri lossas, verka afskräckande för aftal om dylika köp — och häri skulle
ligga ett mägtigt hinder emot framgången af det numera så allmänt omhuldade
sträfvande!: egna hems bildande — eller ock skola, derest längtan
efter det egna hemmet visar sig besitta större magt än nu antydda
risk och inköp af intecknade jordlotter allt fortfarande såsom hittills kommer
att i stor omfattning ega rum, de ofvan antydda olägenheterna för
de smärre jordlotternas egare att allt oftare och skarpare framträda.

I hvilketdera fallet som helst synes det derför utskottet högeligen
angeläget att söka genom underlättande af de frånstyckade eller afsöndrade
jordlotternas frigörande från stamhemmanets inteckningar råda bot å det
nuvarande otillfredsställande tillståndet.

Hvad beträffar frågan, huruledes en förändring till det bättre må
kunna åstadkommas, förbiser utskottet ingalunda de afsevärda svårigheter,
som äro med dess lösning förbundna, särskildt, med hänsyn till faran för
rubbning af fastighetskrediten, men utskottet vågar likvisst hålla före, att
målet skall kunna nås, utan att inteckningsliafvarnes intressen i nämnvärd
mån åsidosättas.

Ganska mycket skulle vara vunnet redan derigenom, att formerna
för dödning af inteckningar i lägenheter förenklades. I sådant afseende
skulle möjligen kunna tänkas, att, vid väckt fråga om dödning af inteckningar
i lägenhet, någon myndighet, exempelvis Konungens befallningshafvande,
skulle på begäran af lägenhetsegaren ega att utfärda kallelser
å vederbörande inteckningshafvare att inom viss tid yttra sig i ämnet,
samt att dödning derefter skulle få ske af de inteckningar, hvilkas inne -

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

häfvare antingen dertill lemnat samtycke eller på grund af sin under''
litenhet att inkomma med yttrande kunde antagas icke hafva någonting
att deremot erinra.

Svårare ställer sig saken, derest man vill bereda lägenhetsegare möjlighet
att få inteckning dödad, fastän inteckningshafvaren motsätter sig
sådan åtgärd. Hvarje lagändring i detta syfte måste nemligen i någon
mån föranleda till ingrepp i den rätt, som enligt gällande åskådning tillkommer
inteckningshafvaren. Med iakttagande af nödig försigtighet lärer
emellertid ej heller denna utvägs anlitande behöfva föranleda några större
olägenheter för inteckningshafvarne. Dessas rätt bör anses tillbörligen
tillgodosedd derigenom, att de beredas ersättning för den minskning af
inteckningssäkerheten, som blir en följd af lägenhetens frånskiljande. Uppställes
alltså såsom vilkor för rätten att utan inteckningshafvares medgifvande
få inteckning i lägenhet dödad den fordran, att lägenhetsegaren
till inteckningshafvaren erlägger eller för hans räkning deponerar den
summa, som motsvarar hvad af inteckningen belöper på lägenheten,
böra från inteckningshafvarnes sida ej kunna mot dödningen göras några
befogade erinringar.

För fastställande af det belopp, som sålunda skulle af lägenhetsegaren
gäldas, kunna tänkas olika former. Sålunda skulle fastställandet
kunna ske med användande af det förfarande, som föreskrifves i kongl.
förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
den 14 april 1866, eller ock, derest berörda förfarande anses allt för tungt
och dyrbart, åstadkommas på det sätt, att gode män anstälde värdering
å marken samt ärendet derefter öfverlemnades till pröfning af vederbörande
domstol.

Några närmare anvisningar rörande lämpligaste sättet att lösa förevarande
fråga ser sig utskottet för närvarande icke i stånd att meddela,
men det redan nämnda torde få anses vara till fyllest att ådagalägga
angelägenheten och lämpligheten deraf, att frågan i dess helhet hänskjutes
till Kongl. Maj:ts ompröfning.

Med stöd af det ofvan anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande motioner,
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, i hvad
mån, utan skada för fastighetskrediten, egare af från -

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

styckad hemmansdel eller afsöndrad lägenhet må kunna
beredas lättnad att frigöra sin fastighet från inteckningar,
som gemensamt besvära denna och den fastighet,
från hvilken styckningen eller afsöndringen skett, samt
förelägga Riksdagen det förslag till lagändring, hvartill
förhållandena kunna gifva anledning.

Stockholm den 20 april 1900.

På lagutskottets vägnar:
K. S. HUSBERG.

Reservationer:

af herr bandqvist mot vissa delar af motiveringen; samt

af herr Lindhagen i afseende å utskottets motivering, deri, enligt hans
uppfattning, äfven bort ifrågasättas den utväg för frågans lösning, som
ensam synes leda till det afsedda målet, eller medgifvande för lägenlietsegare
att efter domstols bepröfvande få inteckning dödad i lägenheten, när
derigenom inteckningshafvarens säkerhet ej kan anses i någon mån äfventyras.

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.