Lagutskottets Utlåtande N:o 39 (Utlåtande 1896:LU39 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

N:o 39.

Ant. till Riksd. kansli den 17 mars 1896, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
69 och 71 §§ konkurslagen.

69 och 71 §§ konkurslagen äro af följande lydelse:

69 §.

»På den inställelsedag, som, enligt 14 §, varder genom den offentliga
stämningen för fordringars anmälande bestämd, skola tillstädesvara, i
stad rättens ordförande eller annan af rätten dertill utsedd ledamot, och
å landet domaren, att ordet vid förhandlingarna föra, så ock rättens ombudsman,
gode männen och gäldenären; dock må de senares utevaro ej
hindra ärendets handläggning. Ordföranden uppläse gäldenärens konkursansökning
eller, der egendomsafträdet tvunget är, den derom förda skriftvexling,
jemte beslutet derom, så ock öfriga handlingar, deraf parterna
om saken nödig kunskap få kunna. Derefter uppgifve hvar borgenär
skriftligen sin fordran med den rätt han påstår: lägge ock de handlingar
in, på hvilka han sin talan grundar, eller afskrifter deraf, med åtecknadt
bevis af rättens betjente eller af två andra trovärdiga män, att de med
hufvudskrifterna lika äro. Har borgenär före inställelsedag bevakningshandlingar
aflemnat, i stad till rätten samt, å landet, till domaren, varde
det, ock tillkännagifvet.»

Bill. till Kikna. Krut. 1S9U. 7 Sand, ''2~> lluft. (N:is 39—41.)

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

71 §•

»Vill någon å inställelsedagen närvarande borgenär, god man eller
syssloman, eller ock gäldenären, der han tillstädes är, jäf emot en eller flera
af de bevakade fordringarna göra, eller begär någon af dem rådrum att
sitt beslut derom, efter granskning af handlingarna, fatta; utsätte dä ordföranden
viss dag inom två veckor derefter, å hvilken anmärkningarna,
skriftligen författade, senast skola aflemnas till rätten eller domaren.

Ordföranden bestämme ock å inställelsedagen, efter samråd med
rättens ombudsman, ej mindre lämplig ort, hvarest handlingarna under
skriftvexlingstiden skola genom ombudsmannen parterna tillhandahållas,
än ock viss dag, minst en och högst två veckor efter tiden för anmärkningarnas
aflemnande, samt lämpligt ställe för parterna att inför ombudsmannen
sammankomma, såsom i 74 § sägs. Begär någon af parterna för
anmärkningars afgifvande och sammanträdet inför ombudsmannen längre
tid än nu sagdt är, och är saken vidlyftig; då må ordföranden anstånd
medgifva, dock ej utöfver hvad nödigt pröfvas.

Ej må emot fordran, som å inställelsedagen anmäld är, jäf annorledes
än i nu stadgad ordning framställas.»

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 86, hemställer herr A. W. Nilson från Lidköping, att
Riksdagen för sin del ville besluta, att nämnda lagrum måtte erhålla
följande förändrade lydelse:

69 §.

På den inställelsedag — — — — lika äro. Har borgenär före inställelsedag,
vare sig personligen eller genom ombud, eller ock i betaldt
bref med allmänna posten, bevakningshandlingar aflemnat, i stad till rätten
samt å landet till domaren, varde det ock tillkännagifvet.

71 §•

Vill — — — — fatta: utsätte då ordföranden viss dag inom två
veckor derefter, å hvilken anmärkningarne, skriftligen affattade, senast
skola af vederbörande, vare sig personligen eller genom ombud, eller ock

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

i betaldt bref med allmänna posten, vara aflemnade till rätten eller
domaren.

Ordföranden — — — — framställas.

Tillika har herr Nilson anhållit, att lagutskottet, med fasthållande af
motionens syfte, ville sjelft föreslå sådana redaktionsföränd ringar i nämnda
tvenne paragrafer, hvilka kunde synas utskottet mera lämpliga, äfvensom
derjemte afgifva förslag till ändring af ord eller meningar uti en eller
flera af konkurslagens öfriga paragrafer, der sådant möjligen påkallades
till följd af förändringarna uti 69 och 71 §§.

Till stöd för förändringarna anfördes i motionen, att då det i konkurslagens
69 § vore stadgadt, att hvar borgenär skall å inställelsedagen
skriftligen uppgifva sin fordran, och bifoga de handlingar, på hvilka han
sin talan grundar, och då det i samma paragraf vidare hette: »Har

borgenär före inställelsedag bevakningshandlingar aflemnat, i stad till
rätten samt å landet till domaren, varde det ock tillkännagifvet», så framginge
visserligen icke af der begagnade ordalag med all önskvärd tydlighet,
att dylika handlingar skulle anses vara i laga ordning aflemnade
jemväl i det fall, att de inom behörig tid till rätten eller domaren insändts
med allmänna posten. Men en i sådan rigtning gående tolkning
af denna paragraf hade dock hos allmänheten gjort sig i praktiken ganska
allmänt gällande, och såväl riksbanken och andra bankinrättningar som
äfven enskilda fordringsegare hade, såsom kändt vore, i vidsträckt mån
anlitat allmänna posten för insändandet af bevakningshandlingar, utan att
det tillförene försports, att deras gjorda bevakningar blifvit på sådan grund
ogillade. Under sistförflutna året hade emellertid ett rättsfall förekommit,
som visade, att det uteslutande berodde af domarens godtfinnande, huruvida
en med allmänna posten till honom ankommen bevakningshandling
komme att till pröfning upptagas, eller icke. Af ett utdrag af justitieombudsmansexpeditionens
diarium för den 18 maj och 13 juni 1895,
hvilket vore bifogadt motionen, inhemtades nemligen, att justitieombudsmannen
förklarat sig icke finna konkursdomstolens ordförande skyldig
att taga befattning med bevakningshandlingar, som, ehuru inom behörig
tid, ankommit med allmänna posten.

Efter erhållen kännedom om det af justitieombudsmannen gifna prejudikatet,
torde en stor mängd borgenärer icke längre våga insända sina
konkursbevakningshandlingar med allmänna posten och dermed äfventyra
att gå förlustige hela sin fordran. För egen trygghets skull måste alltså
borgenären aflemna sina bevakningshandlingar personligen eller genom
ombud. Men att detta ofta måste tillskynda honom synnerlig olägenhet

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

och kostnad, vore lätt att inse. I följd af affärslifvets stora utveckling
och nutidens lättare kommunikationer egde numera liflig handelsförbindelse
rum mellan äfven de mest skilda trakter af vårt land. Afståndet
mellan borgenärens och hans gäldenärs hemvist vore derför icke sällan
så betydande, att, i händelse af den senares iråkade konkurstillstånd, det
icke gerna kunde ifrågakomma, att den förre företoge en resa på, exempelvis,
50 å 100 mil, för att å inställelsedagen bevaka sin fordran. Utvägen
att i stället begagna ombud kunde äfvenledes ofta vara förenad med svåra
olägenheter, förutom de rätt dryga utgifterna; ty det vore för honom icke
alltid så lätt att förskaffa sig ett lämpligt och pålitligt samt på samma
gång närboende ombud, särdeles om konkursmålet handlades vid tingsställe
å landet i aflägsna, glest befolkade orter.

Så tunga och besvärliga former för utförande af talan i konkursmål
ville allmänheten, ursäktligt nog, icke gerna finna sig uti i våra dagar,
då på de flesta områden så mycket vore gjordt och gjordes för att, till
båtnad för affärs- och näringslifvet, åt landets medborgare bereda beqvämlighet
och lättnad i utöfningen af deras verksamhet och i deras beröring
med hvarandra äfvensom med de offentliga myndigheter, till hvilka
de i många förekommande fall behöfde hänvända sig. Såsom bekant,
vore det numera tillåtet att med posten insända skrivelser och inlagor
direkt till statsdepartementen och alla förvaltande myndigheter. Allmänheten^
kunde med skäl tycka, att samma medgifvande äfven borde få gälla
för sådana handlingar, som skola gå till rättens ordförande eller domaren
i konkursmal. I ena som andra fallet måste det naturligtvis bli afsändarens
egen risk, om handlingarna förkomme eller icke hunne fram i
behörig tid.

De skäl, som sålunda anförts såsom stöd för en i angifna rigtning
behöflig ändring af 69 §,_ gälde äfven till viss del i fråga om ett sådant
tillägg till 71 §, att skriftligen affattade anmärkningar mot gjorda konkursbevakningar
måtte kunna i betaldt bref med allmänna posten insändas
till rätten eller domaren. Beträffande sistnämnda paragraf åberopade
motionären dessutom den motivering, som förekomme uti en vid 1894 års
riksdag i detta ämne väckt motion, i hvilken anfördes, att stadgandet, det
anmärkningar, skriftligen författade, skola »aflemnas» till rätten eller domaren,
blifvit af domarecorpsen olika uppfattadt; och hade i följd deraf
praxis icke blifvit enahanda i alla domsagor. Några domare mottoge anmärkningar,
som genom allmänna posten tillsändes dem, under det andra,
stödjande sig pa stadgandets ordalydelse, fordrade, att anmärkningarna
skulle af vederbörande rättsegare egenhändigt aflemnas. Följden af sistnämnda
uppfattning hade blifvit, att mot bevakade fordringar framstälda

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

anmärkningar, som insändts mod posten, icke föranledt fordringarnas underkännande,
om än grundade skäl dertill funnits. Det vore önskligt att, till
förmån för den rättsökande allmänheten, lika uppfattning och praxis
i förevarande afseende gjorde sig gällande.

Utskottet hyser den uppfattningen, att åt ifrågavarande stadgande!! i
konkurslagen icke kan gifvas annan tolkning, än att den, som vill bevaka
fordran eller mot bevakad fordran framställa anmärkning, måste sjelf eller
genom ombud aflemna skrifvelse derom till vederbörande domare eller
domstol. Visserligen är det icke för utskottet obekant, det domare emottaga
bevakningar och anmärkningsskrifter, hvilka blifvit i behörig tid med
posten insända, såsom om de i laga ordning ingifvits, men detta förfarande
anser utskottet hafva sin grund uteslutande i ett tillmötesgående mot parterna
och icke under några omständigheter åligga domaren såsom tjenstepligt.
Ett sådant förfaringssätt har emellertid enligt utskottets mening
göda skäl för sig. Det synes nemligen utskottet klart, att det för den
rättsökande ofta kan vara förenadt med stora svårigheter, ja, hardt när
omöjligt att personligen infinna sig. Visserligen är parten för sådant fall
hänvisad till begagnande af ombud; men äfven ett sådant förfarande är
förenadt med åtskilliga olägenheter, såsom besvär för anskaffande af ombud,
omkostnader, osäkerhet att ombudet med noggrannhet fullgör uppdraget,
och dylikt, Dessa och liknande olägenheter skulle undanrödjas genom det
af motionären föreslagna förfaringssättet — ett förfaringssätt, som dessutom
redan tillämpas hos administrativa myndigheter. Genom tvenne kongl.
förordningar den 12 juni 1885 är nemligen, såsom motionären erinrat,
stadgadt, att part må, under iakttagande för öfrigt af vederbörlig tid och
ordning, på eget äfventyr till statsdepartement och förvaltande myndigheter
insända ansökningar, besvär och andra handlingar i betaldt bref med
allmänna posten. Enligt hvad utskottet erfarit, har denna anordning icke
föranledt några olägenheter, utan tvärtom visat sig i alla afseenden förmånlig.
Utskottet finner derför syftet i den väckta motionen synnerligen
beaktansvärdt. Dock hyser utskottet någon tvekan, huruvida det föreslagna
förfaringssättet kan vara lämpligt beträffande 71 §, då i densamma aises
iakttagande af fatalier och det derför till äfventyrs, så länge ett genom lag
ordnadt kansli vid underrätterna saknas, kan, särskildt i det fall att vederbörande
domare vid tiden för anmärkningars aflemnande för embetsgöromål
eller af annat skäl vistades utom sitt hem, uppstå tvist, huruvida
anmärkning blifvit inom rätt tid framstäld. Beträffande deremot andra i

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

konkurslagen förekommande bestämmelser om aflemnande af handlingar
till rätten eller domaren, såsom t. ex. stadgandena i 80 § om efterbevakningar,
i 86 § i fråga om edgångsyrkande och i 88 § om edgångsbevis,
anser utskottet, på sätt motionären ock antydt, att en ändring i angifven
rigtning af 69 § påkallar, för konseqvensens skull, ändring äfven af dessa
bestämmelser.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört och då den nödiga utredningen
af de ändringar i konkurslagen, som kunna böra vidtagas, lämpligast
torde böra genom Kongl. Majds försorg verkställas, får utskottet
med anledning af herr Nilsons motion hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t efter utredning, i hvilken omfattning
handlingar i konkursmål må kunna i de af
motionären afgifna hänseenden i betaldt bref med allmänna
posten till rätten eller domaren insändas, måtte
till Riksdagen framlägga förslag till de lagändringar i
detta syfte, som må anses böra vidtagas.

Stockholm den 16 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.