Lagutskottets Utlåtande N:o 39 (Utlåtande 1893:LU39 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

N:o 39.

Ank. till Riksd. kansli den 14 april 1893, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring
i 227 § sjölagen.

Uti två vid innevarande riksdag väckta motioner, hvilka afgifvits
inom Första Kammaren, n:o 20, af herr von Hedenberg samt inom Andra
Kammaren, n:o 168, af herr E. Svensson anförde motionärerna, att den
för sjöfarten oundgängliga bergningsrörelsen lede svårt afbräck af det
i 227 § sjölagen den 12 juni 1891 intagna stadgande, att öfverenskommelse
om bergarelöns bestämmande genom skiljemän ej är giltig,
samt att någon olägenhet icke kunde drabba sjöfarten derigenom, att
parterna, liksom enligt 1864 års sjölag, tillätes att med lagligen bindande
kraft träffa sådan öfverenskommelse; och hemstälde motionärerna,
att Riksdagen ville för sin del besluta:

att ur 227 § sista punkten, så lydande:

»Innefattade öfvenskommelsen, att bergarelönens belopp skulle
bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal ej
gällande» — skall utgå; eller, derest detta icke vunne bifall,

att 227 § skall erhålla den lydelse, som den egde i Kongl. Maj:ts
proposition till 1891 års Riksdag:

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

kåfve förlorat sin talan. Innefattade överenskommelser att bergarelönens
belopp skulle bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt,
vare det aftal ej bindande för den, som skall utgifva bergarelönen, der
han inom fjorton dagar efter det överenskommelser! slöts hos bergarne
uppsäger aftalet.»

Till stöd för sin framställning hafva motionärerna åberopat en
dem tillstäld skrifvelse i ämnet, som afgifvits af styrelsen för bergningsoch
dykeribolaget Neptun.

Bemälda styrelse framhöll till en början, hurusom i Danmark,
med hvars sjölagstiftning det ansetts önskvärd!, att den svenska skulle
bringas i öfverensstämmelse, motsvarande § erhållit följande med sjölagskomiténs
förslag hufvudsakligen öfverensstämmande lydelse:

»Er der, medens Nöd stod paa, af Skipper, Reder eller Ladningsejer
indgaaet Overenskomst om Bjergelön, kan dog den, som skal betale samme,
inden to Maanader efter Overenskomstens Afslutning, bringe Spörgsmaalet
om Bjergelönnens Störrelse for Retten, som kan nedssette den
betingede Godtgörelse, naar denne betydelig överstiger, hvad der skönnes
åt vaere passende. Gaar Overenskomsten ud paa åt Bjergelön skal
fastsaettes ved Voldgift eller paa anden lignende Maade, er den ikke
bindende for den, som skal betale Bjergelönnen, naar han inden 14
Dage efter Overenskomstens Afslutning opsiger denne».

Styrelsen anförde vidare:

»Tvifvelsutan har afsigten med den af 1891 års Riksdag företagna
förändringen af sista punkten af 227 § i Kongl. Maj:ts förslag till ny
sjölag hufvudsakligen afsett att förekomma, att partiskhet och godtycklighet
skulle kunna göra sig gällande vid bestämmande af bergarelöns
belopp, hvilket Riksdagen synes antaga skola blifva säkrast och
rättvisast uppskattadt af domstol; men ehuru häremot torde med fog
kunna invändas, att i en tvist om ett med särskilda fartyg, pumpmaskiner
och andra för bergning afsedda redskap utfördt bergningsarbete,
exempelvis af ett grundstött och sjunket, lastadt jernångfartyg,
större sakkunskap rörande de i 225 § af sjölagen nämnda omständigheter
bör kunna påräknas hos tre eller fem för utredning af en sådan
fråga särskildt utsedde sakkunnige skiljemän, än hos någon vanlig domstol
i vårt land, der sjörätter ännu saknas, torde vi nu dock endast
böra, såsom det vigtigaste skälet för vår hemställan, att sista punkten
i 227 § i sjölagen rörande bestämmelsen om skiljemän må utgå eller
erhålla den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelse, anföra hvad vår erfaren -

Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 3

het under det första året af den nya sjölagens tillämpning gifvit vid
handen.

Under 1892 hafva till och med oktober månad af bergnings-och
dykeribolaget Neptun i Östersjön blifvit bergade 11 ångfartyg och 5
segelfartyg, och för dessa har bergarelön blifvit erlagd endast för 1 ångfartyg
och 3 segelfartyg med tillsammans kronor 62,520,18, då deremot
alla de öfriga krafven dels redan äro och dels synas oundgängligen
blifva föremål för domstols behandling. Vid oktober månads utgång
nämnda år uppgingo bolagets löpande utgifter till en summa af 535,000
kronor, hvadan bolaget vid nämnda tidpunkt låg i ett förskott af 472,500
kronor. Ingen anledning finnes att antaga, att förhållandena skola
ställa sig gynsammare under kommande år, sedan sjölagen snart sagdt
uppmanar den bergade att icke godvilligt betala ens en måttlig bergarelön,
utan söka genom den bristande bindande kraften hos ett kompromissaftal,
som dock hittills visat sig vara den enda kontraktsform, som
kunnat leda till ett snabbare afgörande af tvister om bergarelön, utdraga
afgörandet så länge som möjligt, i förhoppning vare sig att uttrötta
bergaren eller möjligen genom advokatoriska knep vinna en
obefogad nedsättning i aftalad bergarelön; och då sjörättsmål hos oss
icke slutföras på kortare tid än vid pass tre år, men väl understundom
taga vida längre tid i anspråk, så blifver häraf en följd, att, bolaget
nödgas ligga i ett förskott med vid pass tre års driftkostnader, eller
med den enorma summan af nära två millioner kronor. I sammanhang
härmed böra vi påpeka, att de allra flesta af de vid Sveriges kuster
bergade fartygen äro utländska och hufvudsakligen engelska, hvilkas
assuradörer ofta fästa föga afseende vid det berättigade i bergares kraf
å skälig bergarelön, utan numera begagna sig af den nya sjölagens
bestämmelser och det i deras ögon billiga rättegångsväsendet i Sverige
för att möjligen ernå någon nedsättning af bergarelönen, helst en förhöjning
deraf icke kan ifrågakomma, äfven om sådan skulle genom
försvåradt arbete befinnas vara skälig.

Vi våga i denna fråga uttala den förmodan, att bristande närmare
kännedom om bergningsväsendet, sådant detsamma numera befinnes i
vårt land, vållat, att i sjölagen intagits bestämmelser, hvilka måste ödelägga
detsamma. Från tider, hvilka dock nu äro mycket aflägsna, har
mången insupit den föreställningen, att bergning är liktydig med eller
bildar en afart af sjöröfveri; och om en sådan åsigt äfven förr kunnat
hafva någon hemul, då eu halfvild kustbefolkning kastade sig öfver
ett strandadt, fartyg, hufvudsakligen för att utplundra detsamma eller
åtminstone för att af dess olycka söka för sig draga den mest hänsyns -

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

lösa vinst, är den dock numera fullkomligt origtig. Bergning bedrifves
nu, med få undantag, systematiskt af stora bolag eller rederier, som för
högst betydliga kostnader åt sig anskaffat, dyrbar materiel af fartyg,
pumpar, pråmar, pontoner, dykeriapparater m. m., hvarmed de, under
ledning af tekniskt bildade män, utföra ingeniörsarbeten, stundom af
allra svåraste art. Den ringa bergning, som utföres ensamt af kustboar,
förtjenar numera knappast att omnämnas, och allra minst borde,
för vid sådan möjligen lådande missbruk, lagstiftningen på den lojala
bergningsaffären lägga band, som med all visshet måste förqväfva densamma.
Några siffror torde, såsom härvidlag synnerligen upplysande,
böra anföras.

Bergnings- och dykeribolaget, Neptun i Stockholm är ett skeppsrederi,
som med ett fullt inbetaldt kapital af 1,500,000 kronor, anskaffat
bergningsmateriel till ett inköpsvärde af 1,580,441 kronor, och detta
bolag, stiftadt år 1869, har intill slutet af år 1891 bergat följande egendom,
nemligen:

2 bepansrade örlogsfartyg,

219 större lastångfartyg,

59 kust- och passagerareångfartyg,

337 segelfartyg,

3 ångmudderverk,

566 diverse laster och

79 riggar från vrak,

representerande, i inbergadt, skadadt skick ett, dels genom laga värderingar
och dels genom offentliga försäljningar utrönt, sammanlagdt
värde af sjutiotre millioner åttahundrasextiosju tusen kronor.

Bolagets omkostnader hafva under de senaste tio åren uppgått
till följande belopp:

för	1882	kronor	653,482,15	för	1887	kronor	418,222,28
77	1883	11	770,176,88	77	1888	’7		452,255,24
ii	1884	11	1,026,116,03	77	1889	77		563,271,66
?7	1885	11	786,890,19	17	1890	77		417,716,35
11	1886	»7	596,699,24	77	1891	77		649,827,92,
utvisande	eu medelkostnad per år	af kronor 633,465,79.

1892 års löpande utgifter uppgingo, såsom ofvan namnes, vid oktober
månads utgång till kronor 535,000.

Under ofvannämnda tio år hafva rederiets delegare å sitt inbetalta
aktiekapital erhållit en utdelning af tillsammans 81 procent eller 8,1
procent per år, hvarvid dock bör anmärkas, att dess materiel i allmänhet

Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 5

icke varit försäkrad emot sjöfara, emedan sådan försäkring skulle slukat
största delen af sagda måttliga behållning.

Af dessa siffror torde framgå, att bolaget, som genom sin verksamhet
under årens lopp tillkämpat sig stort anseende, äfven i utlandet,
icke å denna verksamhet skördat någon oskälig vinst, och att detsamma
svårligen lärer kunna uthärda det tillstånd, som genom den nya sjölagens
stadganden tillskapats, emedan dertill skulle erfordras ett, genom
de nu uppkomna otaliga — och olidliga — rättegångarne, nödvändiggjordt
enormt förlagskapital, som bolaget hvarken kan eller vill anskaffa.
Säkerligen skulle ock hvarje annan affär, under liknande omständigheter,
d. v. s. under vissheten att för utfående af hvarje sin
fordran nödgas underkasta sig minst tre-årig rättegång, upphöra; och
bergnings- och dykeriholaget Neptun måste äfven vara derå betänkt
samt söka att till något grannland, der sådana svårigheter som i Sverige
icke möta, försälja sin bergningsmateriel.

Vi tillåta oss att med några ytterligare ord sammanfatta, hvad vi
anse vara denna frågas hufvudsakliga innebörd. Så länge svensk sjölag
derför icke lade något hinder i vägen, kunde en svensk bergare,
till undvikande af hvarje tvist, uppgöra kontrakt derom, att bergarelönen
skulle, efter fulländad bergning, bestämmas af kompromiss och
kunde sålunda undvika hvarje anledning till tidsödande och kostsamma
rättegångar, då han naturligen icke gerna åtog sig arbeten, som påtagligen
skulle leda till tvist. Denna möjlighet att undvika dylika
tvister är numera utesluten; bergaren måste derför vara beredd att i
de allra flesta fäll underkasta sig sådan, att under åratal få vänta på
utfående af förtjent bergarelöri, att derför nödgas mångdubbla sitt
driftkapital och slutligen att nödgas utbetala högst betungande rättegångskostnader,
för hvilka han väl i allmänhet icke lärer tilldömas ersättning
af sina vederparter, derest desamma i rättegångarne erhålla någon,
äfven den minsta nedsättning i fordrad bergarlön. Bergningsrörelse
lärer derför svårligen hädanefter kunna bedrifvas i vårt land, hvarifrån
en befintlig, förträfflig bergningsmateriel, som sannolikt står högst bland
all sådan nu existerande, måste försvinna; och detta endast derför, att
den i de flesta andra fäll såsom rent af nödvändig ansedda lagen om
skiljemän icke får vid bestämmande af bergarelön användas; ett förbud
för hvilket vi icke kunna finna att öfvertygande skäl blifvit anförda.»

Till fullständigande af de i förenämnda skrifvelse lemnade uppgifter
har en af motionärerna ingifvit till utskottet en promemoria, af
hvilken framgår, dels att den egendom till ett sarnmanlagdt värde af
73,867,000 kronor, som bergningsbolaget Neptun före slutet af år 1891

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

bergat, utgöres till 64,177,000 kronor af utländska fartyg och laster
samt till 9,690,000 kronor af svensk egendom, dels ock att under år
1892 bolaget för utbekommande af bergarelönen måst till vederbörande
domstol instämma representanter för ej mindre än elfva utländska ångoch
segelfartyg med ett bergadt värde af tillhopa 1,780,000 kronor,
hvaremot bolaget under sistnämnda år icke behöft vidtaga sådan åtgärd
mot något svenskt rederi.

Då utskottet går att afgifva utlåtande öfver ifrågavarande motioner,
anser sig utskottet till en början böra redogöra för tillkomsten af ifrågavarande
lagstadgande.

Sjölagen den 23 februari 1864 innehöll i 181 § ej någon bestämmelse
angående giltigheten af skiljeaftal i fråga om bergarelönens belopp,
utan endast stadgandet, att, derest parterna ej kunde förena sig
om bergarelönen, densamma skulle bestämmas af domstol, samt att vid
olyckstillfället ingånget aftal om bergarelön kunde utan inskränkning
i tiden dragas under domstols pröfning.

Den komité, åt hvilken Kongl. Maj:t uppdragit att granska 1864
års sjölag, anförde i sitt den 22 februari 1887 afgifna betänkande, att
komiténs förslag — hvilket är hufvudsakligen lika med ofvan anförda
motsvarande stadgande i den danska sjölagen — utgått från det antagande,
att ett aftal, ingånget under trycket af de med en olyckshändelse
å sjön förknippade omständigheter, måste anses sakna den karakter
af frivillighet, som vore ett vilkor för hvarje aftals giltighet. En,
medan nöden ännu varade, ingången öfverenskommelse, vare sig om
bergarelönens belopp eller om dess bestämmande i annan ordning än
af domstol, borde derför icke vara ovilkorligt bindande för den, som
skulle betala bergarelönen. Till befordrande af rättssäkerheten borde
emellertid rätten att vid domstol påkalla jemkning af ett sålunda slutet
aftal inskränkas till viss kortare tid efter aftalets ingående.

Med anledning af de inom högsta domstolen vid granskning åt
komiténs förslag framstälda anmärkningar gafs åt 227 § den lydelse,
densamma erhållit i Kongl. Maj:ts här ofvan omförmälda förslag.

Det särskilda utskott, som vid 1891 års riksdag tillsattes för
behandlingen af Kongl. Maj:ts proposition, anförde bland annat följande:

Med rätta hade den i 1864 års sjölag antagna grundsats, att aftal,

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

som vid olyckstillfället inginges rörande bergarelöns belopp, ej vore
obetingadt bindande för den, som skulle utgifva densamma, i Kongl.
Maj:ts förslag fullständigats genom stadgandet om rätt för denne att
rygga ett under enahanda omständigheter tillkommet aftal derom, att
bergarelönens belopp skulle bestämmas af skiljemän eller på annat
dylikt sätt. Men hvad man härigenom åsyftat skulle i många fall
göras om intet genom den bestämmelsen, att öfverenskommelsen blefve
bindande, om den ej uppsades inom fjorton dagar efter dess ingående;
en dylik uppsägning kunde nemligen, äfven om den öfver hufvud alltid
vore utförbar, i många fall ej på så kort tid medhinnas, helst om bergningen
utförts af en mängd, öfver en hel kuststräcka spridda personer.
Af dessa skäl hade utskottet föredragit att taga steget fullt ut och förklara
dylik öfverenskommelse ogiltig — parterna naturligtvis obetaget
att genom dess bekräftande, sedan nöden upphört, bereda den gällande
kraft.

I enlighet med särskilda utskottets hemställan erhöll 227 § sin
nuvarande lydelse:

»Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu varade,
med bergarne öfverenskommit om viss bergarelön, ege ändock den,
som skall utgifva bergarelönen, att, der det betingade beloppet betydligt
öfverstiger hvad skäligt är, vid domstol deri erhålla jemkning; instämme
dock, der bergarelönen jemväl guldits, medan nöden ännu varade,
klander inom sex månader, efter det betalning erlades, eller kåfve förlorat
sin talan. Innefattade öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp
skulle bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal
ej gällande.»

De af motionärerna åberopade omständigheter hafva gifvit utskottet
anledning att taga i öfvervägande, huruvida icke bestämmelserna i
227 § sjölagen borde undergå någon jemkning i det af motionärerna
angifna syftet. Det i nämnda lagrum förekommande ovilkorliga stadgandet
om skiljeaftals ogiltighet torde nemligen hafva medfört sådana
svårigheter för idkandet af denna rörelse, att den farhåga synes icke
vara utesluten, att bergningsbolag skulle komma att förlägga hufvudsätet
för sin verksamhet till annat land, hvars lagstiftning i förevarande
hänseende lemnade bolagen behöflig aftalsfrihet. Att genom en sådan
förflyttning såväl sjöfartsnäringen i landet som ock inländska reparationsverkstäder
och varf komme att lida icke ringa men, synes utskottet
ligga i öppen dag.

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

Utskottet anser sig emellertid icke kunna tillstyrka, att någotdera
af de af motionärerna alternativt framlagda förslagen till lättnader i
förevarande hänseende i oförändradt skick varder af Riksdagen antaget.

Mot förslaget att borttaga bestämmelsen i 227 § sjölagen derom,
att aftal om bergarelönens bestämmande af skiljemän ej skall gälla,
kan, på sätt sjölagskomitén vid behandlingen af ifrågavarande stadgande
erinrat, med fog göras den anmärkning, att en öfverenskommelse i
fråga om bergarelönens bestämmande i viss annan ordning än genom
domstol, hvilken öfverenskommelse den nödstälde kan antagas hafva
ingått utan den lugna besinning, som för ingående af ett dylikt aftal
erfordras, icke bör för honom vara ©vilkorligt bindande.

Mot förslaget, att skiljeaftal väl finge ingås, men att det kunde
rubbas genom hos bergarne verkstäld uppsägning inom fjorton dagar
efter öfverenskommelsens afslutande synes åter böra erinras, att den i
Kongl. Maj:ts förslag för uppsägning af ett skiljeaftal föreskrifna tiden
af fjorton dagar måste, med hänsyn till den här ofvan angifna svårigheten
att inom så kort tid anträffa en hvar af bergarne, anses vara
för knappt tillmätt; samt att för öfrigt den föreskrifna uppsägningen
torde kunna lämpligare utbytas mot föreskrift om någon anmälan eller
protest inför offentlig myndighet.

Utskottet håller vidare före, att vid en förändring af stadgandet
i sist angifna rigtning garantier böra beredas derför, att det beslut,
som framgår ur ett, medan nöden ännu varade, ingånget skiljeaftal
icke varder, så att säga, på förhand afgjordt, vare sig genom nämnande
i aftalet af vissa personer till skiljemän eller genom sättet för deras
utseende.

Då ett formuleradt förslag till lagstadganden i ämnet icke torde
böra framläggas utan föregående fullständig utredning af alla på frågan
inverkande omständigheter, får utskottet, under åberopande af hvad
här ofvan blifvit an förd t, hemställa:

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
i hvad mån bestämmelserna i 227 § sjölagen böra
undergå förändring i syfte, att ett vid olyckstillfället
ingånget aftal derom, att bergarelönens belopp skall
bestämmas af skiljemän, tillerkännes bindande kraft,
under förutsättning, att i lagen intagas bestämmelser,
som bereda verksamt skydd mot missbruk af sådana

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

aftal, samt derefter för Riksdagen framlägga förslag
i ämnet.

Stockholm den 14 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation:

Af herrar Lilienberg och Fröberg, som ansett, att utskottet i anledning
af de ifrågavarande motionerna bort tillstyrka Riksdagen

att i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville
taga i öfvervägande, huru vida förhållandena påkalla
ändring af 227 § sjölagen i det| uti motionerna
angifna syfte, samt, derest sådan ändring anses nödig,
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till densamma.

Herrar Erickson, F. Andersson och Wester hafva begärt få här
antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bih. till Ttiksd. Vret. 1893. 7 Samt. 19 Hälft.