Lagutskottets Utlåtande N:o 39 (Utlåtande 1890:LU39 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

N:o 39.

Ank. till Riksd. kansli den 27 mars 1890, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar
i skiftesstadgan den 9 november 1866.

Till lagutskottet hafva af vederbörande kammare hänvisats två särskilda
motioner om ändringar i skiftesstadgan, hvilka motioner afgifvits, den
ena inom Första Kammaren, n:o 35, af herr Widmark och den andra inom
Andra Kammaren, n:o 139, af herr J. P. Jansson i Saxhyttan.

Den förstnämnda af dessa motioner afser ändring af 13 § i skiftesstadgan.
Denna paragraf är af följande lydelse:

»Ansökning om förordnande för landtmätare att verkställa laga skifte
eller annan landtmäteriförrättning skall inlemnas till Vår befallningshafvande;
och bilägge sökande, då laga skifte är i fråga, en förteckning på hemmanen
i skifteslaget, deras natur och egare samt de senares vistelseort. Sådant
förordnande må ej meddelas annan landtmätare, än den, som, enligt hvad
särskildt är föreskrifvet, eger landtmäterigöromål på eget ansvar förrätta,
År viss landtmätare föreslagen, varde han, der ej för särskildt fall är
annorlunda stadgadt eller laga hinder eljest möter, förordnad, så framt ansökningen
finnes vara undertecknad af alla dem, som förrättningen, enligt tillgängliga
upplysningar, kan angå. Eljest må Vår befallningshafvande genom
kungörelse, som uppläses från predikstolen i den eller de socknar, hvarest
skifteslaget är beläget, förelägga öfrige vederbörande ’att, inom viss kort tid
och vid förlust af rättigheten att i frågan vidare höras, inkomma med yttrande,
huru vida de förena sig med sökande i valet af förrättningsman. Yppas
härom ej stridighet, gånge med förordnandet, som förut är sagdt; men i

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

annat fall, äfvensom när viss landtmätare icke blifvit föreslagen, förordne
Vår befallningshafvande så, som skäligt pröfvas.»

Enligt detta stadgande tillgår således, vid förordnande af landtmätare
för utförande af viss förrättning, i allmänhet så, att sökanden egen att föreslå
viss person till förrättningens utförande, hvarefter Konungens befallningshafvande,
der ej i den ordning paragrafen omförmäler, anmärkning mot den
föreslagne framställes eller annan landtmätare föreslås, utfärdar förordnande
för den af sökanden föreslagne. Denna anordning anser herr Widmark vara
ur flera synpunkter mindre fördelaktig. Den framkallade, anmärker motionären,
en täflan mellan flere landtmätare att erhålla förordnande. Under
denna täflan förleddes landtmätarne att erbjuda så väl skiftessökanden som
öfrige delegare, hvilka kunde antagas vilja inverka på valet af förrättningsman,
allehanda förmåner genom nedsättning af det i taxa bestämda arfvodet
och dylikt. Lände sådant till förmån för samtlige delegare, vore derom
mindre att säga; men fördelarne tillkomme i sjelfva verket ej andra än dem,
som handlade efter begäran. Detta allt måste verka skadligt på landtmätarnes
anseende, likasom det kräftartadt besmittade karakteren. Andra olägenheter
häraf vore, att på åtskillige landtmätares händer samlades allt för
mycket arbete, ländande till tidsutdrägt med förrättningar, då deremot andre
landtmätare finge gå sysslolöse. Med anledning häraf borde delegares rätt
till erhållande af den landtmätare de önskade inskränkas till det fall, att
delegarne gemensamt och enhälligt förenade sig om samma förrättningsman,
vare sig genom sjelfva ansökningen eller genom skriftligt förklarande med
anledning'' af kungörelse. Så skulle möjliga fördelar af att välja förrättningsman
tillkomma samtlige delegare, täflan om förrättningar emellan landtmätarne
minskas, förrättningars hopande på få händer aftaga, göromålen för landtmätarne
jemnare fördelas, handläggningstiden för förrättningar förkortas samt
landtmätares flit och skicklighet i tjensten komma honom till godo, likasom motsatsen
äfven iakttoges,. vid den pröfning, som Konungens befallningshafvande
på grundligare sätt än förr måste verkställa vid landtmäteriförordnandens
utfärdande. En sådan förändring af skiftesstadgan innebure ock ett steg i
den rigtning, som syntes böra följas vid en förestående behöflig omdaning af
landtmätericorpsen.

På grund af det sålunda anförda föreslår herr Widmark följande
ändrade lydelse af 13 § i skiftesstadgan den 9 november 1866:

»Ansökning om förordnande för landtmätare att verkställa laga skifte
eller annan landtmäteriförrättning skall inlemnas till Konungens befallningshafvande;
och bilägge sökande, då laga skifte är i fråga, en förteckning på
hemmanen i skifteslaget, deras natur och egare samt de senares vistelseort.
Sådant förordnande må ej meddelas annan landtmätare än den, som, enligt

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

hvad särskild! är föreskrifvet, eger landtmäterigöromål på egen hand förrätta.
Är viss landtmätare föreslagen, varde han, der ej för särskildt fall är annorlunda
stadgadt eller laga hinder eljest inöter, förordnad, så framt ansökningen
finnes vara undertecknad af alla dem, som förrättningen, enligt tillgängliga
upplysningar, kan angå. Eljest må Konungens befallningshafvande genom
kungörelse, som uppläses från predikstolen i den eller de socknar, hvarest
skifteslaget är beläget, förelägga öfrige vederbörande att inom viss kort tid
inkomma med yttrande, huru vida de förena sig med sökande i valet af
förrättningsman. Inkomma yttranden af samtlige öfrige delegare utom
sökande, att de äro nöjde med valet af förrättningsman, gånge med förordnandet,
som förut är sagd!, men i annat fall förordne Konungens befallningshafvande
så, som skäligt pröfvas.»

Då det endast i jemförelsevis få fall skulle inträffa, att samtlige delegare
i ett skifteslag före ansöknings ingifvande till Konungens befallningshafvande
förenade sig om att gemensamt begära viss förrättningsman eller
sedermera inom förelagd tid inkomme med uttryckligt förklarande, att de i
denna del förenade sig med sökanden, skulle följden af den föreslagna ändringen
utan tvifvel blifva den, att valet af förrättningsman i regel kornrne att öfverlemnas
till Konungens befallningshafvande. Af hvad motionären anfört till
stöd för sitt förslag framgår ock, att han tänkt sig, att så skulle blifva förhållandet.
Detta kan emellertid lagutskottet för sin del icke finna lämpligt.
Landtmätarne hafva ju — såsom ock benämningen kommissiönslandtmätare
antyder — att efter uppdrag tillhandagå enskilda parter. Det synes derför
vara i sin ordning, att valet af landtmätare inom kretsen af de till uppdragets
utförande behörige i regel tillkommer dem, som äro omedelbart intresserade
af det sätt, hvarpå uppdraget fullgöres, och att Konungens befallningshafvandes
ingripande påkallas endast då olika meningar uttryckligen
framträdt bland skiftesdelegarne.

Då lagutskottet af detta skäl anser den nu gällande bestämmelsen ega
företräde framför den af motionären föreslagna, hemställer utskottet,

1) att herr Widmarks motion icke må af Riksdagen bifallas.

Herr J. P. Janssons ofvan omförmälda motion är af följande lydelse:
»I 135 § skiftesstadgan föreskrifves, att, sedan underdåniga besvär

Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 17

öfver egodelningsrätts utslag i behörig ordning inkommit till rättens ord
förande, denne genast bör låta ena exemplaret af besvärshandlingarna tillställas
vederbörande parter att inom en månad deröfver afgifva förklaring.
Huru tillställandet skall ske, angifves icke närmare, ej heller från hvilken
tidpunkt förklaringstiden skall räknas. I sistnämnda afseende synes dock
vara klart, att tiden bör räknas från delfående^ d. v. s. att hvarje part
eger för förklarings afgifvande en tid af en månad från det han tätt. del åt
besvärshandlingarna. Häraf följer emellertid, att egodelningsrättens ordförande
icke kan till justitierevisionsexpeditionen insända handlingarna, förr än han
med full visshet vet, att öfver en månad förflutit från det en hvar af parterna
erhållit del af handlingarna. Men visshet derom kan han icke förskaffa
sig annorlunda än genom vederbörligt bevis, att och när besvären delgifvits
hvarje part i målet. »Tillställandet» torde således böra ske i form af eu
ordentlig delgifning med hvarje särskild part genom bevislig! öfverlemnande
af en styrkt afskrift af besvärshandlingarna.

På detta sätt torde ock ifrågavarande stadgande tillämpas. Men då
»vederbörande parter» äro samtlige skiftesdelegarne, hvilkas antal kan vara
ganska betydligt, inses lätt icke blott att kostnaderna för delgifningen ofta
blifva högst betungande, utan äfven att genom ett sådant delgifningsbestyr,
hvartill kan åtgå ganska lång tid, skiftesfrågans afgörande fördröjes till skada
för skiftesdelegarne, för hvilka det alltid är fördelaktigt att få frågan afgjord
så fort som möjligt. Jag har derför förestält mig, att någon ändring åt
ifrågavarande stadgande borde vidtagas för att förekomma dylika oskäliga
och onödiga kostnader samt den tidsutdrägt, som genom ett sådant delgifningssätt
uppkommer. I sådant syfte tillåter jag mig föreslå införande af en föreskrift,
att besvärshandlingarna skola öfverlemnas till den delegare i skifteslaget,
som enligt 105 § blifvit utsedd att af landtmätaren mottaga skifteshandlingarna.
Hos denne skulle då besvärshandlingarna finnas tillgängliga
för dem, som önskade derom taga kännedom. För att erhålla en utgångspunkt
för förklaringstiden synes kungörelse om att besvärshandlingar inkommit
och hvar de hållas tillgängliga lämpligen böra uppläsas från predikstolen i
den eller de socknar, hvarinom skifteslaget är beläget, från hvilken uppläsning
förklaringstiden då skulle räknas.

På grund af hvad jag sålunda anfört tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen
ville för sin del antaga följande ändrade lydelse af 135 § skiftesstadgan
:

När, på sätt i nästföregående § föreskrifves, underdåniga besvär öfver
egodelningsrättens utslag inkommit, öfverlemne ordföranden genast ena exemplaret
af besvärshandlingarna till den delegare inom skifteslaget, som öfrige
delegare enligt 105 § utsett för att till förvar mottaga handlingar rörande
Bih. till likså. Irot. 1890. 7 Sami. 21 Raft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

skiftet, samt läte ofördröjligen från predikstolen i den eller de socknar, hvarinom
skifteslaget är beläget, kungöra, att besvärshandlingar inkommit och
äro hos den utsedde delegaren för vederbörande parter tillgängliga; och eger
hvarje part inom en månad från det kungörelsen blifvit uppläst från predikstolen,
vid förlust af vidare talan, till egodelningsrättens ordförande ingifva
underdånig förklaring öfver besvären; åliggande ordföranden att — — —

— — — — — — — — — — expedition insända.

Har målet blifvit — — —--— — — -— — —----

— — — — — — — — — i nåder förordna.

Om vederbörande utskott gillar motionens syfte, torde utskottet vidtaga
den ändring i formuleringen åt förslaget, som anses nödig.»

Den af motionären föreslagna utväg att förekomma onödig kostnad och
tidsutdrägt vid delgifning af besvär öfver egodelningsrätts utslag, synes
utskottet vara praktisk och ändamålsenlig. Olägenheterna af det nuvarande
delgifningssättet ökas derigenom, att det stundom kan vara mycket svårt att
anträffa samtlig^ delegarne. Det synes derför ganska lämpligt att skiftesdelegarne
i detta afseende betraktas såsom en menighet.

Emellertid torde delgifning med stöd af nuvarande stadgande kunna
ifrågakomma icke blott med skiftesdelegarne, utan ock med förrättningsmannen.
Besvären kunna nemligen gälla äfven hans rätt, t. ex. om yrkande framställes,
att skiftet skall i sin helhet eller till någon del göras om på landtmätarens
bekostnad. För delgifningen med skiftesmannen synes den nu föreslagna
formen icke vara lämplig, utan torde i afseende å honom den vanliga
formen böra bibehållas.

Vidare synes det utskottet icke vara för ändamålets vinnande nödigt,
att besväi shandlingarna skola i alla förekommande fall hållas tillgängliga hos
den delegare, som enligt 105 § skiftesstadgan blifvit utsedd att till förvar
mottaga handlingar rörande skiftet. Detta torde visserligen böra uppställas
såsom regel; men fall kunna inträffa, då sådant blir omöjligt eller olämpligt.
Den enligt 105 § utsedde delegare kan ju hafva aflidit eller eljest upphört
att vara delegare, innan besvären inkommit. Han kan också sjelf vara klagande.
För dylika fall lärer möjlighet böra beredas egodelningsrättens ordförande
att öfverlemna handlingarne åt annan delegare.

Lagutskottet, som af nu anförda skäl funnit sig icke kunna tillstyrka
antagande af motionärens förslag oförändradt, hemställer derför,

2) att Riksdagen ville, med anledning af herr J. P. Janssons
förevarande motion, för sin del antaga följande

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

Lag

angående ändrad lydelse af första stycket af 135 § i
Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga om skiftesverket i
riket den 9 november 1866.

Härigenom förordnas, att första stycket af 135 § i
Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga om skiftesverket i
riket den 9 november 1866 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

När, på sätt i nästföregående § föreskrifves, underdåniga
besvär öfver egodelningsrättens utslag inkommit, bör ordföranden
genast låta ena exemplaret af besvärshandlingarna
tillställas den, som enligt § 105 i denna stadga blifvit
utsedd att förvara protokoll och öfriga förrättningshandlingar,
eller, om hinder derför möter, annan delegare;
läte ock kungörelse derom uppläsas från predikstolen i
den eller de socknar, der jorden är belägen, med föreläggande
för de icke klagande delegarne att, vid förlust
afo rättigheten att vidare varda i målet^hörde/inom en
månad efter kungörandet till ordföranden ingifva underdånig
förklaring. Erfordras förklaring från skiftesmannen,
böra handlingarna tillställas denne med föreläggande att
inom en månad derefter vid påföljd, som nyss är nämnd,
underdånig förklaring aflemna. Sedan förklaring inkommit’
eller den dertill förelagda tid tilländalupit utan att förklaring
blifvit afgifven, åligge ordföranden att besvärshandlingarna,
jemte kartor, protokoll och öfriga skifteshandlingar,
ofördröjligen till Yår justitierevisionsexpedition
insända.

Stockholm den 27 mars 1890.

På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.