Lagutskottets Utlåtande N:o 38 (Utlåtande 1907:LU38 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

No 38.

Ank. till Biksd. kansli den 12 april 1907 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående rätt till försäljning af fast egendom, som
innehafves såsom fideikommiss m. m.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 149, yrkar herr C. A. Lindhagen, att Riksdagen beträffande fideikommisstiftelser
i fast egendom måtte hos Kungl. Maj:t begära

a) utredning och förslag om att dylika fastigheter må kunna af innehafvaren
helt eller delvis säljas mot det att köpeskillingen i stället sättes
såsom fideikommiss, därvid dock bör sörjas för att skogarna för framtiden
ställas under ordentlig hushållning,

b) utredning och förslag om fastställande af vissa tidpunkter, från
Indika dylika fastigheter, som ej försålts, skola upphöra att vara fideikommiss
och i stället lyda under de allmänna civillagarna, dock med nyssnämnda
villkor i afseende på skogarna.

Detta yrkande ingår i en af herr Lindhagen inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 146, angående några statsåfgärder i ändamål att i erforderliga
fall förekomma och undanröja enskildes jordmonopol, men har, på
grund af 55 § 3 mom. riksdagsordningen, upprepats såsom särskild motion.
Motiveringen till nu förevarande motion återfinnes i berörda motion n:o
146; och är denna motivering af följande lydelse:

Bih. till Riked. Prof. 1801. 7 Sami. 34 Höft. {N:o 38.)

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

»Ett särskild! slag af jordmonopol bilda jordfideikommissen. Belägga
på visst sätt en ännu fastare »död hand» öfver den jord, de omfatta, än
andra jordmonopol. Ty lefvande släkten, jordens innehafvare inbegripen,
kunna ej göra något åt dem. Det är »död mans vilja», som ur sin graf
med föråldrade regler binder kommande tider i fullföljandet af deras
uppgifter.

Fråga om afskaffandet af de fideikommisstiftelser i fast egendom,
som tillkommit före 1810, har på senare tiden väckts i Riksdagen icke
mindre än elfva gånger. Första gången eller år 1882 afslogs förslaget af
båda kamrarne. Men de öfriga tio gångerna har förslaget alltid bifallits
af den Andra Kammaren och lika regelbundet afslagits af den Första.

Orsakerna till detta nedslående resultat ligger nog ej ensamt i förstakammarpolitikens
traditionella motstånd i det yttersta mot reformer, som
kräfvas af nya uppfattningar och förhållanden. Felet är nog också, att
de skäl, som hufvudsakligen åberopats till stöd för de i Andra Kammaren
väckta motionerna, varit äfven på sitt sätt gammalmodiga eller, om man
ej vill begagna detta uttryck, tämligen obetydliga. Då debatterna i Första
Kammaren mest rört sig om dessa skäl, har det ej varit så synnerligen
svårt för kammaren att komma dem till lifs. I den senast vid 1906 års
riksdag inom kammaren förda öfverläggningen, som skall tagas till ledning
vid följande granskning, kan man därför säga, att talarne i många punkter
haft ganska rätt.

Hufvudvikten för reformen har sålunda alltid lagts på att dessa
stiftelser i strid mot gällande rättsuppfattning skapa olikhet i arfsrätt
mellan syskon. Det är nu visserligen sant, att den stora reformen af år
1845, hvarigenom lika arfsrätt mellan syskon fullt genomfördes, var eu
stor sak. Här är ju dock egentligen fråga om donationer till vissa personer.
Fortfarande är det tillåtet att genom testamente eller gåfva skänka hur
mycket som helst till en viss person utan att därvid behöfva ihågkomma
hans syskon. För öfrigt kan man så innerligt instämma med den talaren,
som betonade »att världen är full af orättvisor», och att det fanns ännu
större orättvisor än denna, hvilket han sökte belysa med exempel. Visserligen
bör man nu icke underlåta att afhjälpa en orättvisa därför, att andra
kvarstå. Men inför de stora olikheter i förmögenhetsförhållanden, som
förefinnas öfverallt, kan kraf på konsekvenser som de ifrågavarande, där
ingen nöd föreligger, knappast göra anspråk på att vara ett afsevärdt
reformsträfvande. Det kommer därför alltid att bli en konstruktion, om
man vill göra troligt, att den allmänna rättsuppfattningen i landet tager
illa vid sig, därför att syskonen till de 37 grefliga, 39 friherrliga, 61

Lagutskottets Utlåtande N:o 38. 3

adliga och 31 ofrälse fideikommissarierna ej få någon arfvedel i själfva
fideikommissj ord en.

Såsom nästa skäl brukar framhållas, att fideikommissen eller åtminstone
de mindre pläga vanskötas. Detta framkallar genast gensägelse!’. Man säger,
att det är med fideikommisser som med andra fastigheter. Många skötas
bra, andra medelmåttigt, andra åter dåligt. Och det förhåller sig nog
också på det sättet.

Slutligen säger man, att institutionen demoraliserar fideikommissarierna
och sätter ihop släkter till processande och annan fiendskap. Detta skäl
imponerar lika litet. Ty det förhåller sig nog med fideikommissarierna
liksom med deras jord. Många hålla sig uppe, andra sköta sig medelmåttigt
och andra komma verkligt under isen. Processer förekomma väl
någon gång, men de äro icke regel. Således samma företeelser som bland
andra människor.

Nej, pudelns kärna, såsom man säger, ligger på annat håll. Institutionen
ifråga är antastbar främst därför, att den medför ett monopol
till jorden, lägger eu död hand på naturtillgångar, som frigjorda från dess
grepp skulle gifva lifsuppehälle och själfständighet åt en vida större befolkning.
Denna synpunkt lyckades i någon män komma med i lagutskottets
senaste utlåtande i ämnet. Debatten i Första Kammaren kunde
därför ej alldeles förbigå densamma. Särskild! uppfordrande var ett förlösande
yttrande i kammaren af en representant från Skåne. »Huruvida
man», sade denne, »håller på fideikommissinstitutionen här uppåt landet
känner jag icke till, men jag vågar lugnt påstå, att man i Skåne med
glädje skulle hälsa en åtgärd, hvarigenom denna provins skulle få betydligt
större utvecklingsmöjligheter och kunna underhålla en betydligt större befolkning
af själfägande jordbrukare.»

Häremot invändes nu till en början, att fideikommissen dock upptaga
en obetydlig del af landets jord, endast mellan 4 och 5 procent
af allt mantalet. Dylika jämförelser äro obehöriga såsom ägnade
att leda bort uppmärksamheten från hvad saken verkligen gäller. Faktum
är, att dessa stiftelser i och för sig upptaga högst betydande områden.
De omfattade år 1895 3,057 mantal och 918 utjordar eller annan
ej i mantal satt jord med ett taxeringsvärde af omkring etthundratio
miljoner kronor. Vidare ligga fideikommissen sammanförda företrädesvis
i de gamla odlade trakterna af vårt land. Största utsträckningen
ha de i Skåne samt i Södermanlands och Stockholms län. Äfven i
Halland, Småland, Östergötland och Västmanland förekomma de i stor
utsträckning. Och söker man inom hvarje län, skall man finna, hurusom
vissa trakters och hela socknars jordbruksjord alldeles domineras af fidei -

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

k ommissen. Det är dessa trakters och deras befolknings behof frågan
gäller. En ofta använd metod att förringa betydelsen af bolagens jordförvärf
i Norrland och Dalarne var också dylika jämförelser med hela
landet. Men lagstiftningen har själf nu tagit afstånd från ett dylikt betraktelsesätt
genom att i norrlandslagen om förvärfsförbud för bolag i
nämnda landsdelar uppräkna till och med vissa socknar inom ett län, för
hvilka till skillnad från de andra socknarne lagen skulle gälla.

Ett ofrivilligt erkännande af denna synpunkt liksom af den egentliga
grunden till angreppen mot fideikommissinstitutionen framkom också under
debatten i Första Kammaren. Det hade af lagutskottet erinrats, hurusom
i utlandet såsom en yttring af 1789 och 1848 års revolutioner fideikommissen
blifvit mångenstädes afskaffade. En talare invände häremot, att
hvad som i detta afseende åt gjordes på 1790-talet hade efter 1815 återförts
till det gamla, "där fideikommissen icke af helt naturliga skäl såsom
i det folktäta Belgien och Nederländerna ansågos hinderliga för den ekonomiska
utvecklingen såsom försvårande för landtbefolkningen att förvärfva
sig själfständiga jordstycken». Detta senare förstår man, sade
talaren. Han kunde ha tillagt, att man också vet, att de strömningar,
som efter 1815 återinförde fideikommissen, voro den heliga alliansens reaktion
och ingenting annat. Man förstår dessutom att i alla trakter, där
fideikommissen försvåra utkomstmöjligheterna för befolkningen, så är detta
ett socialt missförhållande, oafsedt om andra trakter i landet äro tätt befolkade
eller icke. För hela landet blir det dessutom en olägenhet, när,
såsom i Sverige, fideikommissen på många ställen och särskild! i Skåne
upptaga landets bästa åkerbruksjord. Och mot det anförda yttrandet om
reformens störa betydelse för Skåne hade man intet annat motskäl att
framföra än att den tillfredsställelse fideikommissens afskaffande därstädes
förmenades framkalla, helt visst icke delades af de nuvarande arrendatorerna
af fideikommissgårdarna.

Det är således för tillgodoseendet af landets jordbruksmöjligheter till
gagn för den växande befolkningen, som krafvet på fideikommissens afskaffande
stöder sig. Under debatten i Första Kammaren kunde man
som sagdt ej undgå att uppmärksamma denna synpunkt något. Men man
förvillade bort saken genom att tala företrädesvis om sträfvandet efter
»egnahem», för hvilka man ansåg det nog blifva någon råd. Det förtjänar
dock ihågkommas, att en talare, som motsatte sig reformen, medgaf, att
fideikommisstiftelserna kunna lägga hinder i vägen äfven för anskaffande
af byggnadstomter. Det kan icke nekas, sade talaren, att det funnes områden
af fideikommissnatur, hvilka voro så belägna, att de icke kunde
komma till sin fulla utveckling utan att innehafvaren finge större dispo -

Lagutskottets Utlåtande N;o 38,

sitionsrätt öfver dem. Och sade sig talaren därmed syfta på stationssamhällen
och liknande platser.

Mot reformens ofvan framställda hufvudsyfte har Första Kammaren
att ställa endast ett ledmotiv. Det var såsom flera talare betonade död
mans vilja, som skulle respekteras. Den öfvertygelse, som ligger bakom
detta påstående, framförde det såsom ett postulat, en själfklar sats.
Knappast förekom ansatser att försvara denna ens, såsom det heter, ur
juridisk synpunkt De döda äro nämligen här öfvergifna till och med af
juristerna, Indika brutalt förkunna, att endast lefvande släkten äro bärare
af rättigheter. Kej, bevekelsegrunden var nog något annat som icke sades,
något för hvilket det är svårt att finna ord, men som man så väl förstår.
Det var vördnaden för det förflutna, denna hängifvenhet för de stora
minnena, hvilket i mycket är förstakammarpolitikens idealism vid sidan
af dess intressepolitik i det närvarande. Fideikommissen påminna om den
lysande adelns försvunna makt och segerrika fältherrars ätter. Och de
kasta äfven något af det förflutnas glans öfver de nuvarande godsherrarna.
Fn dylik pietet tvekar ej att inrätta själfva jorden till ett museum för
reliker.

Ser man saken ur synpunkten af den nuvarande tidens realiteter
och blickar framåt i stället för tillbaka, försvinner dock skimret alldeles.
Denna politik bland sarkofager sjunker då ihop till ett förvilladt kraf, att
några multnade rester af en människa i en kista skall ha rätt att förhindra
lefvande fattiga släkten att ur jorden skaffa sig nya medel till lifsuppehälle.
Detta liksom så många andra realiteter märker man icke och
endast däraf kan det förklaras, att kammaren ungefär samtidigt frågar
sig, hvarför folket emigrerar.

Den nu i främsta rummet framhållna synpunkten för reformens bedömande
leder ock till nya tankar om metoderna för dess genomförande.
Hitintills har man förordat fideikommisstiftelsernas fullständiga afskaffande,
men för att ej kränka redan födde personers rätt gärna medgifvit
öfvergångsbestämmelser, som skulle undanskjuta förfogandet öfver
jorden långt fram i tiderna. Tänker man på ändamålet, vill man dock
gärna vinna åtminstone något för de närmaste tiderna och finner också
vida lättare utvägar därtill. Man bör helt enkelt tillstädja, att jordfideikommiss
i sm helhet eller till vissa delar få af fideikommissarie!]
försaljas mot det, att köpeskillingen i stället afsättes till ett fideikommisskapital,
för hvilket de gamla bestämmelserna skola i hufvudsak gälla.
Därmed böra de döde vara väl till freds. Förr var jordegendom på landet
det förnämligaste värdet, nu synes kapitalet vara vida mer eftersträfvadt.
Den dödes vilja lämnas således på samma gång oförkränkt i sina

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

dispositioner och får tillfälle att fortfarande göra sig gällande i afseende
å det yppersta af alla ägodelar. Samtiden kan också vara skäligen belåten.
Jorden frigöres från sina band. Och den omständigheten, att stora kapital
i stället samlas på några händer, bör man kunna ta med lugn, då
detta icke är någon främmande utan tvärt om kännetecknande företeelse
i nutidens samhällslif. Det finnes för öfrigt redan förut många fideikommiss
i lös egendom. När tiden är ute äfven för detta slag af fideikommisstiftelser,
blifva de helt visst alla åt skaffade på eu gång.

Det anmärktes i lagutskottets utlåtande för förra aret, att i England
genom eu parlamentsakt af år 1882 medgifvits, att fideikommiss finge
säljas af innebafvaren utan nästa fideikommissaries samtycke, hvarvid köpeskillingen
trädde i stället såsom fideikommiss. Antydningar om en sådan
anordnings lämplighet i vissa fall äfven för vara behof framkom från ett
par talare i Första Kammaren. Vid expropriation, som ju får tillämpas
äfven på fideikommissjord, skall lösesumman för dylik jord afsättas till ett
fideikommisskapital.

En sådan lagstiftning, som nu förordats, är naturligtvis främst af
behofvet påkallad, när det gäller att befrämja jordens tillgodogörande genom
den fria omsättningen. Men den är också af betydelse i de fall, att
expropriation är tillåten. Därigenom möjliggöres nämligen att under intryck
af expropriationstvånget frivilliga öfverenskommelser kunna komma
till stånd utan att man behöfver skrida till expropriationsformaliteter. A
andra sidan måste ju medgifvas, att en dylik lagstiftning för de fall, att
expropriation ej är tillåten, icke i ett slag upplöser fideikommissbandet på
jorden. Det innebär ett principiellt upphäfvande af jordfideikommissen,
hvilket är viktigt nog. Men i praktiken betyder det endast eu afveckling,
beroende på den fördel och det intresse fideikommissinnehafvaren kan ha
af en försäljning. Vill man redan nu utsätta en tidpunkt, inom hvilken
denna afveckling skall vara afslutad och då orealiserade fideikommiss förvandlas
till vanliga arfvegods, så kan man ju därjämte upptaga de hitintills
väckta förslagen, da det torde vara lönlöst att föreslå eu tidigare

tidpunkt. < , o

När upplösning af fideikommissbanden på jorden förordas, sa maste
man äfven eftertänka, huruvida ej olyckan kan vara framme och i vissa
fall göra ställningen kanske lika dålig eller ännu sämre än rör närvarande.

Sålunda framkastade eu talare i Första Kammaren, att upphäfvande
af fideikommissen med all säkerhet icke komme att befordra bildandet af
flera egna hem utan gifva ökadt utrymme för bolagens utveckling. Sannolikt
tänkte han härvid närmast på sockerbrulcsbolagen. Det kan emellertid
vara fråga underkastad t, huruvida det ekonomiska utbytet och utsik -

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

terna till vidgad sjelfständighet för folket blir mindre, om jorden ligger i
ett modernt bolags hand än under väldet af en död mans vilja. Den antydda
eventualiteten, hvilken kan vara tänkbar om ej på alla så på några
håll, bör ju dock helst förekommas, och detta sker genom en sådan lagstiftning,
som förordas under punkt 1 i förevarande motion.

En annan fråga, som särskildt måste beaktas, är hänsynen till skogarna
a jordfideikommissen. Många sådana skogar äro sköflade och detta
föranledde 1903 års Riksdag att begära lagstiftning mot att de till fideikommissegendomar
hörande skogar utsattes för sådan behandling, att därigenom
skogskapitalets fortfarande afkastningsförmåga i vissa delar åt
landet äfventyrades. I många trakter exempelvis Skåne äro dessa skogar
väl vårdade och snart sagdt de enda af någon betydelse som finnas. På
sådana ställen synas dylika skogar böra med tiden helst förvandlas till
stats- eller kommunalskogar. Men i hvarje fall måste noga tillses, att vid
upphäfvandet af fideikommissinstitutionen fästas villkor eller vidtagas åtgärder,
som för framtiden genomföra ett uthålligt bruk af skogarna.

_ Den föregående framställningen sysslar uteslutande kan man säga med
fideikommiss på landet. Det kan därför ifrågasättas, om reformen behöfver
omfatta äfven fideikommiss i stadsfastighet. Då emellertid olägenheter i
vissa fall uppgifvas häfta äfven vid de senare, och dessa hittills alltid medtagits
i förslagen, torde, i betraktande tillika af att äfven de i hvarje
fall en gång skola upphöra, skäl icke förefinnas att nu afskilja dem frän
förslaget.

Pa grund af det sagda vill jag således föreslå, att fideikommiss i fast
egendom må få helt eller delvis af innehafvaren säljas samt köpeskillingen
i stället sättas såsom fideikommiss dock med föreskrift, att skogarna, därest
de ej öfvertagas af stat eller kommun, skola ställas under så kalladt uthållighetsbruk.
Och likaledes må härtill fogas den önskan, att såsom i de
tidigare förslagen skett en tidpunkt måtte fastställas, från hvilken fideikommiss,
som ej sålts, skola upphöra att vara fideikommiss och lyda under
de allmänna civillagarna, dock med nyssnämnda villkor i afseende å skogarna.
»

Med fideikommiss förstås i rättsvetenskapen det särskilda slag af testamente,
hvarigenom testamentsgifvaren förordnar, huru för all framtid eller
för en längre tid framåt skall förfaras med hans egendom eller viss del
däraf, i det han stadgar, att egendomen skall innehafvas af flera testaments -

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

tagare efter hvarandra i viss bestämd ordning. I följd häraf har detta
institut kunnat begagnas och äfven sedan äldre tid kommit till användning,
då någon velat i omtanke om — såsom 1686 års testamentsstadga,
hvilken för svensk rätts del först innehöll bestämmelser om fideikommiss,
uttrycker sig —- »sin familjs heder och conservation» tillförsäkra medlemmar
af viss släkt rätten att besitta viss, vanligen fast, egendom. På detta
sätt hafva familj efideikommisstiftelserna uppstått. Släktbegreppet ligger
sålunda till grund för dessa stiftelser, och under den tid, då feodala grundsatser
och sedvänjor gjorde sig gällande samt släkten såsom sådan var en
faktor af stor politisk och social betydelse, hafva familjefideikommiss i fast
egendom först och företrädesvis uppkommit.

Rättighet att inom vårt land inrätta fideikommisstiftelser lämnades
öppen i 1 § 16 kap. ärfdabalken af 1734 års lag, hvari stadgades, att den,
som ville göra testamente, ägde rätt göra det med eller utan villkor.
Denna bestämmelse har sedermera i väsentlig mån ändrats genom kungl.
förordningen den 27 april 1810, i det att förenämnda lagrum därmed erhöll
ett tillägg af innehåll, att den, som bortgifver fast egendom, icke äger
makt om villkoren för dess förvaltning sträcka förordnandet längre än till
förste emottagarens och dess makas lifstid eller om äganderätten vidare
än till utnämnande af testaments- eller gåfvotagarens nästa efterträdare,
uti hvilken sistnämndes hand fastigheten ikläder sig egenskap af arfvejord,
hvarmed i allt efter allmän lag förhålles. Ej heller må i andra afhandlingar
och kontrakter om fast egendom sådana villkor inflyta, hvarigenom
förvaltnings- och äganderätten för en framtid vidare inskränkes än nu
är sagdt; dock gäller angående städja och arrende hvad därom särskild!
är stadgadt.

Dessutom bereddes möjlighet att åstadkomma förändring af en bestående
fideikommissstiftelse genom kungl. förordningen den 3 april 1810.
I denna bestämdes bland annat, att i de fall, då någon innehafvare af
fideikommissegendom kunde komma i behof att därå emot inteckning göra
lån eller för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte af till fideikommisset
hörande jord eller ock finna sig föranlåten att söka häfvandet
af vissa uti fideikommisstiftelser innehafvaren föreskrifna villkor, ansökningar
i dessa eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening
och bästa tillämpning och som icke rörde frågor, hvilka mellan fideikommissarier
och medarfvingar kunde yppas och enligt allmänna rättegångsordningen
måste behandlas, borde hos Kungl. Maj:t i underdånighet
anmälas, på det att Kungl. Maj-.t med dess högsta domstol, i likhet med
annan förklaring öfver allmänna lagar och författningar, måtte därvid,
efter sig företeende omständigheter, kunna förfara. Genom de sålunda

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

meddelade bestämmelserna tillerkändes Kungl. Maj:t med högsta domstolen
befogenhet att i viss mån rubba grunderna för en bestående fideikommisstiftelse.
Inteckning i fideikommissegendom har därefter i enlighet
med af Kungl. Maj:t lämnadt medgifvande ägt rum i en mångfald fall,
och medgifves äfven, då stiftelseurkunden innehåller uttryckligt förbud
mot inteckning. Sådan inteckning kan leda och har äfven ledt till, att
den intecknade egendomen exekutivt försålts och härigenom upphört att
vara fideikommiss.

Efter år 1810 har fideikommissinstitutet inom den svenska rätten icke
undergått någon förändring. Inom Riksdagen har emellertid, såsom i ofvan
intagna motion anföres, frågan om ett fullständigt upphäfvande af före
1810 tillkomna fideikommisstiftelser i fast egendom vid flera tillfällen
förevarit. Sedan ar 1882 enskild motionär gjort framställning om sådant
upphäfvande, hvilket förslag i enlighet med lagutskottets hemställan afslogs
af båda kamrarna, hafva motioner i ämnet väckts vid riksdagarna 1883,
1884, 1889, 1890, 1893, 1894, 1896, 1898, 1901 och 1906. Vid samtliga
dessa tio riksdagar har frågan fallit på Första Kammarens motstånd, under
det att Andra Kammaren efter 1882 städse bifallit förslag i angifna syfte.

Det i nu förevarande motion under mom. a framställda önskningsmål,
att fastighet af fideikommissnatur må kunna försäljas och köpeskillingen
ikläda sig fideikommissnatur kan sägas i själfva verket allenast innebära
en utveckling af ett hittills redan tillåtet förfarande. Kungl. Majrt har
nämligen på grund af gällande bestämmelser ansetts kunna medgifva och
äfven i vissa fall medgifvit försäljning af fideikommissegendom mot villkor,
att fideikommissegenskapen öfverflyttades å köpeskillingen, som borde förvaltas
af god man, till dess annan fastighet kunde köpas, och dylika
penningfideikommiss hafva fått bestå länge nog, då behof eller önskan att
åter till fast^ egendom förvandla dem icke gjort sig gällande. Vid meddelande
af sadana tillstånd torde uteslutande eller åtminstone hufvudsakligen
tagits i öfvervägande, huruvida fideikommisstiftelsen såsom sådan
kunde hafva behof och förmån af försäljningen. Men enligt utskottets
uppfattning bör äfven en annan synpunkt i fråga härom vara bestämmande.
Lika med motionären anser nämligen utskottet, att ett stort och viktigt
allmänt intresse skulle främjas därigenom, att fastighet befrias från därå
hvilande fideikommissband och såmedelst göres användbar för beredande
af utkomst eller boningsplatser åt ett flertal samhällsmedlemmar.

För att detta syftemål må kunna vinnas, erfordras emellertid ändring
af nu gällande bestämmelser. Särskild lagstiftning i ämnet är därför nödig,
och synes därvid, som sagdt, motionärens förslag vara att förorda. De

Bill* till Iliksd. Brott 1901. 1 Sand. 31 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

närmare villkor, under hvilka den ifrågasatta försäljningen må äga rum
och som särskild! kunna vara erforderliga till tryggande af den rätt, som
må tillkomma äfven andra än fideikommissarien, böra naturligtvis blifva
föremål för öfvervägande. Särskild! vill utskottet framhålla det af motionären
påpekade behofvet, att vid eventuell försäljning af fideikommissegendom
därå befintlig skog för framtiden ställes under ordentlig hushållning.
Såsom motionären erinrat, har 1903 års Riksdag anhållit, att
Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelser i syfte att förekomma, att de till fideikommissegendom
hörande skogar utsattes för sådan behandling, att därigenom skogskapitalets
atkastningsförmåga äfventyrades. Men syftemålet med den lag, som
på grund häraf kan komma till stånd, skulle ju uppenbarligen i afsevärd
män förfelas, om fideikommissegendomar finge försäljas utan något förbehåll
i afseende å därå befintliga skogar.

Då ett antagande af det utaf utskottet sålunda förordade förslaget
sannolikt skulle i väsentlig mån afhjälpa de öfverklagade olägenheterna i
statsekonomiskt och socialt afseende af fastighetsfideikommiss, synes ut
skottet den mera tvistiga frågan om upphäfvande af familjefideikommissstiftelser
i fast egendom icke böra i detta sammanhang upptagas, utan
hvila i afbidan på någon erfarenhet om verkningarna af den nu ifrågasätta
lagstiftningen. ,

Under åberopande af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
l:o) att Riksdagen måtte, i anledning af under moment
a. i förevarande motion framställdt yrkande, i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Magt efter föregående utredning låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, på
hvilka villkor fideikommisstiftelser i fast egendom ma
kunna af innehafvaren helt eller delvis säljas mot det
att köpeskilingen i stället sättes såsom fideikommiss.

2:o) att i förevarande motion under moment b. framställdt
förslag icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 12 april 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Lagutskottets Utlåtande l\:o 38.

Reservationer:

af herrar Sjöcrona, Hedenstierna och Lilliesköld:

»Då de uti förevarande motion framställda förslag äro stridande mot
vår rättsuppfattning, anse vi, att motionen i dess helhet icke bör till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.»

af herr Zetterstrand mot motiveringen.

Herrar Andersson, Cederberg och Nyström hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet, herr Nyström
på grund af tjänstgöring i Riksdagens särskilda utskott n:r 2.