Lagutskottets Utlåtande N:o 38

Utlåtande 1899:LU38

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

1

N:o 38.

Ank. till Riksd. kansli den 17 mars 1899, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om införande af straffbestämmelser
för störande af föreningars sammankomster.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 57, anför herr A. W. Styr länder:

»Genom lagen af den 20 juni 1890, införd under 11 kap. strafflagen,
hafva visserligen vårt lands lagstiftare vidtagit ganska väsentliga förbättringar
af 11 kap. strafflagen i syfte att värna svenska medborgares frid
hemma och borta. Men erfarenheten har visat, att icke ens de nu gällande
bestämmelserna äro tillräckliga, utan att fall af fridsbrott kunna
förekomma, de der'' icke kunna åtkommas af lagen.

Särskildt gäller detta om fridsbrott vid föreningars offentliga och
enskilda möten, hvilka stå nästan rättslösa gent emot fridstörare.

I ett under år 1898 af en häradsrätt och Svea hofrätt handlagdt
mål har det blifvit utredt, att några personer vid en nykterhetsförenings
offentliga möte varit berusade och uppträdt störande, men då allmän
andaktsöfning vid tillfället icke hållits, hafva rätterna förklarat, att fridstörarnes
beteende icke vore med ansvar i lag belagdt, och derför frikänt
dem. Det synes mig, som om, med den utsträckning föreningsväsendet
nu tagit och än vidare torde komma att taga, något måste göras för att
råda bot på ett ondt, som i hög grad vittnar om råhet och förvridning.

Bill. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 25 Höft. (N:o 38).

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

Om ock icke föreningars möten kunna likställas med sådana offentliga
sammankomster, som omförmälas uti 11 kap. 9 § strafflagen, torde
de dock böra tillförsäkras skydd för fridstörare, enär de föreningar, som
hålla mötena, hafva ett sedligt och godt syfte med sitt arbete, hvilket
dock nu med laglig rätt kan oroas och störas, ja, rent af förderfvas af
dylika fridstörare.'' Och detta gäller icke allenast om nykterhetsföreningar,
utan äfven om alla andra föreningar, såväl offentliga som enskilda.

Det är derför, om ock endast detta enda fall funnes — men de
lära finnas i mängd — hög tid på, att lagstiftarne, särskildt i en tid, då
man börjar inse nödvändigheten af att göra något mot ungdomens förvildning,
söka fylla den lucka i lagstiftningen, som här uppenbarligen
finnes, och tillåter jag mig derför vördsammast föreslå:

att Riksdagen i skrifvelse måtte anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådant tillägg till
11 kap. strafflagen, att fridsbrott vid föreningars offentliga och enskilda
möten måtte med straff beläggas.»

Tvifvelsutan kunna goda skäl anföras för den meningen, att området
af de fall, dem lagstiftningen skyddar genom straffbestämmelser för fridsbrott,
bör i någon mån utvidgas. Särskildt synes det skydd, som i angifna
hänseende är tillagdt möten och sammankomster, vara alltför snäft
tillmätt. Endast för sammankomster i och för gudstjenst eller annan
gemensam andaktsöfning eller vid sådana sammankomster för allmänt ärendes
behandling, som omförmälas ill kap. 9 § strafflagen, är ett särskildt
fridsskydd af vår lagstiftning uppstäldt. Med den utveckling och betydelse,
som föreningsväsendet och i öfrigt det gemensamma förhandlandet af allmänna
frågor i våra dagar erhållit, kan med skäl en sådan lagstiftningens
begränsning synas såsom en brist, och, såsom motionären angifvit, hafva
visserligen fall förekommit, då denna bristfällighet framträdt på ett påfallande
sätt. Med erkännande sålunda af den allmänna åskådning, som
legat till grund för motionärens förslag, finner sig utskottet dock ej kunna
tillstyrka detta. Detsamma synes nemligen utskottet ej på ett tillfredsställande
sätt angifva den utvidgning af hemfridsbrottet, som af nuvarande
förhållanden kan anses betingad. Samma skäl, som påkalla lagstiftningens
ingripande till skydd för föreningars sammankomster, tala för en utsträckning
af hemfridsbegreppet derhän, att i allmänhet möten för behandling
af gemensamma angelägenheter fredas från obehörigas störade uppträdande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 38. 3

Vid sådant förhållande och då utskottet ej har befogenhet att hos
Riksdagen göra framställning om lagändring utöfver den i motionen gifna
omfattningen, föranlåtes utskottet hemställa,

att herr Styrlanders ifrågavarande motion ej må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 mars 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.