Lagutskottets Utlåtande N:o 38 (Utlåtande 1897:LU38 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

N:o 38.

Auk. till Riksd. kansli den 30 mars 1897, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 §
i lagen angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt
häktade eller dömde.

Uti 1 mom. af 1 § i lagen angående ersättning af allmänna medel
åt oskyldigt häktade eller dömde den 12 mars 1886 stadgas:

Har någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad, och varder
åtal, som mot honom anställes, sedermera nedlagdt eller den tilltalade i
målet frikänd, må för det hinder eller brist i hans näring, som han
genom frihetens förlust lidit, ersättning af allmänna medel tilldelas honom
eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oförsörjda barn, der,
på grund af hvad i ransakningen förekommit, befinnes att det brott,
för hvilket han tilltalats, icke blifvit begånget, eller att det föröfvats af
annan än den tilltalade, eller att det eljest icke kan vara af honom begånget,
samt i de två senare fallen anledning icke förefinnes, att den
tilltalade varit delaktig i brottet.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 124, anför nu herr Staaf, sedan han erinrat om de vilkor,
som, enligt ofvannämnda lagstadgande, måste förefinnas för att ersättning
af allmänna medel skall kunna tilldelas en oskyldig häktad och
tilltalad följande.

Man funne sålunda, att lagstiftningen icke stannat vid ett än så
fullständigt frikännande såsom tillräcklig förutsättning för ersättnings
utgående, utan att den derutöfver fordrade, att det skulle fulltygas, att
det icke kunde vara den häktade som begått brottet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

Med andra ord: äfven om icke något som helst stöd förekommit
för tillvitelsen mot den häktade, att han begått den brottsliga genringen,
eller om den fullbordade ransakningen ådagalagt, att det stöd för sådan
tillvitelse, som till äfventyrs till en början ansetts vara för handen,
endast varit skenbart, finge ersättning dock icke utan vidare utgå.
Utan derutöfver kräfdes fullt öfvertygande bevis, hvilka undanröjde
möjligheten af att den häktade begått brottet.

'' Det torde emellertid ligga i öppen dag, att en sådan lagstiftning
icke kunde medföra synnerlig nytta. Ty det sade sig sjelft, att det
endast skulle blifva i fullkomliga undantagsfall, som sakförhållandena
läge på det sättet, att omöjligheten af en persons brottslighet vore fullt
bevislig. Om en person t. ex. anklagades för mordbrand, så torde de
fall vara ganska sällsynta, då det kunde ådagaläggas, att han icke kunnat
anlägga elden.

Orsaken till att lagstiftningen uppstält nu omnämnda vilkor för
rätten till ersättning angåfves af den vid förberedelserna till lagen fungerande
chefen för justitiedepartementet sålunda, att »det stora flertalet
af dem, som efter verkstäld häktning lösgifvas i följd af domstols frikännande
utslag eller innan utslag hunnit meddelas, icke äro oskyldiga,
utan att det mot dem inledda förfarande blifvit instäldt, emedan man
ej kunnat anskaffa fullständiga bevis för deras fällande».

Emellertid hade departementschefen erkänt, att äfven utom det
genom den då af honom föreslagna, numera gällande lagstiftning betecknade
området fall kunde tänkas, då den mot en häktad person förebragta
bevisningen så grundligen undanröjts, att hans frikännande måste
anses innebära ett intyg om hans skuldfrihet. »Men», hade departementschefen
fortsatt, »dels är det svårt att sammanfatta dessa fall under ett
generel! lagbud, dels synes det rådligt att i en fråga sådan som denna,
der skilda meningar ännu kämpa om öfverväldet, fortgå steg för steg
och genom lagstiftning först ordna den del af ämnet, i hvilken hufvudsaklig
enighet vunnits, för att sedermera, med ledning af inhemta^
ytterligare erfarenhet, fortskrida mot en fullständig lösning af frågan i
hela dess vidd.»

För sin del hölle motionären före, att den ifrågavarande lagen
från första början kunnat och bort erhålla en mera omfattande och derigenom
mera praktisk karakter. Det vore nemligen bekant, att densamma
med dess nuvarande snafva begränsning så sällan kunnat tilllämpas,
att det val kunde sättas i fråga, huruvida vid jemförelse mellan
de många misslyckade försök med deraf följande arbete och kostnad för
de enskilde inedborgarne, som den framkallat, å ena sidan, och de få

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

fall, då försöken lyckats, å den andra, något verkligt gagn kunde anses
hafva genom lagen vunnits.

Och motionären trodde ej heller, att sammanfattningen af de fall,
i hvilka ersättning borde gifvas, under ett generelt lagbud iunebure så
stora svårigheter, som chefen för justitiedepartementet vid lagens utarbetande
förmenat.

Efter motionärens uppfattning måste en sund och human åskådning
alldeles tillbakavisa en så orimlig fordran för ersättnings utgående
som den, att det skulle behöfva fulltygas, att den häktade icke kunnat
begå brottet. Det borde vara alldeles tillräckligt, att han utgått från
det rättsliga förfarandet såsom helt och hållet fri från hvarje skälig
misstanke att hafva begått detsamma.

Vår rättskänsla skulle kanske icke vilja godkänna, att hvar och
en, som varit häktad men blifvit frikänd från ansvar för ett brott, utan
vidare kunde göra anspråk på ersättning. Men det torde vara ganska
visst, att vi alldeles icke skulle känna oss illa berörda, om en person,
mot hvilken hvarje rimlig misstanke helt och hållet upphört, finge sådan
ersättning, alldeles oafsedt, huruvida händelsen gjorde att derutöfver
kunde ådagaläggas, att han icke kunnat begå brottet.

Motionären ansåge således, att den ifrågavarande lagbestämmelsen
borde ändras derhän, att såsom vilkor för ersättnings bekommande uppstäldes
ej att det befunnits, att den tilltalade icke kunnat begå brottet,
utan att genom den vunna utredningen all skälig misstanke mot honom
undanröjts.

På grund häraf hemställer motionären,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen förslag till
på det sätt ändrad lydelse af 1 § i lagen angående ersättning af allmänna
medel till oskyldigt häktade eller dömde den 12 mars 1886, att
såsom förutsättning för ersättnings utgående till för brott häktad person
ej längre måtte bibehållas, att det befunnits att den häktade icke kunnat
begå brottet, utan att ersättningsrätten måtte utsträckas jemväl till den,
hvilken antingen aldrig bort vara föremål för någon skälig misstanke
eller som genom hållen ransakning friats från all dylik misstanke för
att hafva begått det brott, hvarför han hållits häktad.

Utskottet vill till en början fästa uppmärksamheten derå, att ifrågavarande
stadgande egentligen är af supplementär art. En oskyldigt häktad
har nemligen lika som hvarje annan, hvilken lidit skada, rätt att

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

härför söka godtgörelse af den, som skadan förorsakat. I förevarande
fall eger alltså den oskyldigt häktade erhålla ersättning af den, som
obehörigen föreskrifvit, vidtagit eller föranledt häktningsåtgärden; sålunda
antingen af domstolen, åklagaren eller angifvaren. Merändels torde
också i denna rätt ligga full säkerhet för den oskyldigt häktades skäliga
anspråk på godtgörelse för genom häktningen honom förorsakad
skada eller annan olägenhet, och den domstol, som har att pröfva sådant
anspråk, kan i det speciella fallet, oberoende af någon i lag på förhand
stadgad begränsning, bedöma om och i hvad mån anspråket kan vara
berättigadt.

Annorlunda ställer sig förhållandet beträffande den ersättningsskyldighet,
som staten i detta särskilda fall åtagit sig. Det torde nemligen
ligga i sakens natur, att denna skyldighet måste vara strängt begränsad,
och skälen för att ifrågavarande stadgande ej erhållit en vidsträcktare
omfattning har motionären sjelf omnämnt.

Väl må emellertid medgifvas, att jemväl utöfver den nu bestämda
gränsen enskilda fall kunna förekomma, då af hvad under ransakningen
utredt blifvit tydligen framgår, att den tilltalade icke föröfvat det brott,
hvarom fråga varit, men ett dylikt förhållande framgår ingalunda direkt
af domstolens frikännande utslag, utan förutsätter en noggrann pröfning
af de under målets handläggning förekomna omständigheter, och huruvida
ett sådant förhållande verkligen kan anses vara ådagalagdt, lärer
ofta bero på en mer eller mindre subjektiv uppfattning af berörda omständigheter.
Pröfning i sådant hänseende kan derför väl lämpligen
ske af domstol i mål emellan en häktad, som frigifvits, och den person,
som är för häktningsåtgärden ansvarig, men lärer svårligen kunna uppdragas
åt den myndighet, som har att å statens vägnar lemna den oskyldigt
häktade ersättning, då denna myndighet måste hafva bestämda grunder
för sin åtgärd härutinnan.

En utsträckning af statens skyldighet uti ifrågavarande hänseende
synes utskottet skäligen kunna ega rum endast för det fall, att en häktad,
som genom laga kraftvunnet utslag berättigats att af domare, åklagare
eller angifvare erhålla godtgörelse för olaga häktning, till följd af
bristande tillgång ej kunnat erhålla sådan ersättning, men då dylikt
förhållande endast ytterst sällan torde förekomma och fara för missbruk
härutinnan ej heller kan anses vara utesluten, då staten ej är i tillfälle
att i sådant mål bevaka sin rätt, utan målets utgång uteslutande är
beroende på den bevisning parterna i detsamma akta nödigt förebringa,
kan utskottet ej heller tillstyrka eu sådan utsträckning af stadgandet
ifråga.

Lagutskottets Utlåtande P:o 38.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört hemställer utskottet,

att herr Staaffs ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herrar P. G. Petersson, F. Andersson och Ohlsson hafva begärt få
antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.