Lagutskottets Utlåtande N:o 38

Utlåtande 1894:LU38

I

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

N:o 38.

Ank. till Riksd. kansli den 31 mars 1894, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
39 § utsökning slag en.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 58, har herr O. Vikström hemstält om ändrad lydelse
af 39 § utsökningslagen. Motionären anmärker, att den, som i
öfverensstämmelse med föreskrifterna i 30 kap. 5 § rättegångsbalken
för fullföljd till Kongl. Maj:t af talan mot hofrätts dom i taka händer
nedsatt till utgifvande ådömdt belopp, icke derigenom är fredad från
utmätning för verkställighet af hofrättens dom, under det att deremot,
enligt 38 § utsökningslagen, sådan utmätning icke må ega rum, om det
utdömda beloppet blifvit nedsatt hos Konungens befallningshafvande
eller utmätningsman. Att dylik befrielse från utmätning för hofrätts
dom icke medgifvits jemväl för det fall, att nedsättningen skett i taka
händer, syntes föga rimligt, då äfven vid sådan nedsättning den vinnande,
jemlikt 30 kap. 5 § rättegångsbalken och 40 § utsökningslagen,
vore berättigad att på förhand lyfta det nedsatta mot pant eller borgen
för återbäring, i fall domen ändrades, samt lagens bestämmelse om taka
händer så uppfattats, att mottagaren borde vara vederhäftig för det
nedsatta beloppet. Genom något stadgande i lag syntes det motionären
böra förekommas, »att den i hofrätten tappande, om ock endast för någon
tid, skulle blifva nödsakad att två gånger eller dubbelt utgifva det
genom hofrätts icke laga kraftvunna dom ådömda belopp».

På dessa grunder och i syfte att från utmätning freda den tappande,
som uti ifrågavarande fall nedsatt beloppet i taka händer, före -

Lagutskottets Utlåtande N:o 38. 5

slår motionären: att Riksdagen måtte besluta, att 39 § utsökningslagen
den 10 augusti 1877 skall erhålla följande ändrade lydelse:

»År betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan
särskildt bemyndigande, hos den tappande verkställa utmätning, ändå
att ändring i domen sökes. Ej må dock utmätning å underrätts dom
ske, förr än den vunnit laga kraft, der den som tappat ställer pant
eller borgen för hvad honom ålagdt är, så ock för skada som genom
uppehållet vållas kan; ej heller å hofrätt^ dom, der gäldenären styrker,
att han, på sätt i 30''kap. rättegångsbalken föreskrifves, sin rätt till
talan mot domen förvarat och till fullgörande deraf hos Konungens
befallningshafvande eller utmätningsman eller i taka händer nedsatt penningar,
svarande mot hvad dömdt blifvit.»

Ganska sällan torde det förekomma, att den, som tappat i hofrätt
och vid fullföljd af talan företer bevis af någon enskild person, att det
ådömda beloppet blifvit hos honom nedsatt i taka händer, verkligen, såsom
i 30 kap. 5 § rättegångsbalken stadgas, gifvit ut hvad dömdt är.
I allmänhet torde nemligen sådana bevis betraktas såsom ett slags borgensförbindelse
och utfärdas utan att utgifvaren deraf bekommit ens
någon del af det belopp, han erkänner sig hafva mottagit, under hvilket
förhållande ett dylikt bevis för den i liofrätten vinnande parten
icke medför annan säkerhet än att lian, i fall hofrättens dom fastställes,
kan för utbekommande af det honom tillerkända belopp vända sig förutom
emot motparten jemväl mot utgifvaren af beviset, en säkerhet,
som understundom kan vara ganska illusorisk. Visserligen är det, såsom
motionären anmärkt, sant, att hofrätt ingår i pröfning af vederhäftigheten
hos den person, som utfärdat ett bevis af ifrågavarande
beskaffenhet, om anmärkning emot vederhäftigheten framställes, eller
den part, för hvilken beviset är afsedt att utgöra säkerhet, icke i liofrätten
tillstädeskommit. Huru noggrant härvid än förfares, lärer det dock
understundom komma att inträffa, att en person, hvilkens vederhäftighet
liofrätten i anledning af företedda af vederbörande embets- eller tjensteman
utfärdade intyg ansett och måst anse styrkt, sedermera, då det belopp,
lian erkänt sig hafva emottag^, hos honom skall uttagas, befmnes sakna
tillgång till detsammas gäldande. Om i sådant fall jemväl den ändringssökande
parten, under den tid målet varit pa högsta domstolens pröfning
beroende, afhändt sig eller blifvit afliänd sina tillgångar, har motBih.
Ull Riksd. Prut. 1834. 7 Sami. 20 Höft. 2

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

parten beröfvats möjlighet att utfå det honom af domstolarna tilldömda
belopp. Väl kan man dervid invända, att han borde begagna sig af
sin rätt att emot pant eller borgen för återbäring på förhand lyfta omtvistade
beloppet, men oafsedt den svårighet och det obehag, som ställande
af pant eller borgen kan komma att för den vinnande medföra,
är denna rätt för honom utan värde i ofvan antydda fall, att det belopp,
som uppgifvits vara nedsatt'' i taka händer, icke kan lyftas af den anledning,
att vederbörande icke eger tillgång att detsamma utgifva. Då
den i rätten vinnande parten således icke alltid kan anses ega full
säkerhet uti ett bevis om nedsättning i taka händer, synes det utskottet,
att parten icke bör betagas den honom nu i lag medgifna utväg
att genom vinnande af utmätning å hofrättens dom skydda sig mot
förlust af sin rätt.

På dessa grunder hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 31 mars 1894.

På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.

Stockholm, K. L. Beckman, 1894.