Lagutskottets Utlåtande N:o 38 (Utlåtande 1893:LU38 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

N:o 38.

Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1893, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrade
bestämmelser i fråga om skyldighet för egare af
af söndrad jord att till stamhemmanet utgöra vissa afgälder.

Enligt gällande förordning angående hemmansklyfning och jordafsöndring
den 6 augusti 1881 har egare af hemman eller lägenhet
rätt att, med vissa i förordningen angifna vilkor och undantag, för
alltid under full eganderätt eller under besittning på viss tid eller på
lifstid afsöndra jord, och skall å sådan afsöndring läggas årlig afgäld
i spanmål eller annan lämplig räntepersedel. I fråga om storleken af
denna afgäld är tillika föreskrifvet, att afgälden ej må vara mindre, än
att den motsvarar hvad af hela hemmanets eller lägenhetens räntor och
öfriga allmänna utskylder, vid jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet,
å den afsöndrade jorden belöper.

I hvad sålunda finnes stadgadt beträffande skyldighet för innehafvare
af afsöndrad jord att till stamhemmanet erlägga viss, en gång
för alla bestämd afgäld har vid innevarande riksdag föreslagits ändring
i två särskilda, inom Andra Kammaren väckta och till lagutskottet hänvisade
motioner, hvilka afgifvits, den ena, n:o 108, af herrar Carl Persson,
A. Svenson i Edum, A. Johansson i Löfåsen och Nyländer samt
den andra, n:o 179, af herr Anders Olsson i Mårdäng.

I först nämnda motion föreslås sålunda,

det Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det Kong!.
Maj:t täcktes låta utreda och för Riksdagen framlägga förslag derom,

Lagutskottets Utlåtande N:0 38.

huru och på hvilka vilkor egare till afsöudrad jord må befrias från erläggande
af den afgäld till stamhemmanet, som beräknats utgöra andel
i grundskatter och indelningsverk samt allmänna utskylder, hvilka dels
afskrifvits och dels utgå efter fastighetens taxeringsvärde.

Till stöd för denna framställning anföres i motionen, bland annat,
att då egaren till stamhemmanet, hvad beträffar grundskatter och indelningsverk,
till en del redan vore och inom kort tid komme att blifva
helt befriad från utgift härför, samt de öfriga allmänna utskylderna i
allmänhet utginge efter åsatt taxeringsvärde, förefunnes ej giltiga skäl
för att denne skulle af egaren till afsöndringen uppbära eu skatt, som
ej numera utginge för jorden eller som af lägenhetens egare måste betalas
efter lägenhetens åsätta taxeringsvärde. Genom detta finge den
sistnämnde en dubbel utgift för en del af afgälden och ingen lindring
för afskrida grundskatter.

I sitt den 13 september 1882 afgifna betänkande hade, anföres
vidare, skatteregleringskomitén i förevarande ämne föreslagit, att, der
jord blifvit i enlighet med gällande författningar för alltid afsöndrad
från hemman eller lägenhet af sådan egenskap, att derå hvilande grundskatt
bör afskrifvas, innehafvare af sådan jord skulle ega att, i den
mån berörda afskrifning egde rum, å den från den afsöndrade jorden
till hemmanet eller lägenheten ingående afgäld njuta afdrag, som, derest
öfverenskommelse parterna emellan ej träffades, skulle utgå med belopp,
motsvarande så stor andel af den för hvarje gång afskrida del af
grundskatten, som vid jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet
på den afsöndrade jorden belöpte.

Inom landet hade jordafsöndringar i stor mängd skett, och i de
afhandlingar, som pröfvats af vederbörande myndighet, vore med noggrannhet
uträknad och bestämd den andel, som af skatter och allmänna
utskylder belöpte på afsöndringen. Äfven om denna andel vore ringa,
vore dock att märka, att den utginge efter afsöndringens storlek och
kändes tung för den, som hade mindre förmåga att bära den. Rättvisa
och billighet fordrade, att desse befriades från ifrågavarande afgäld,
sedan de utgifter, hvarpå densamma varit grundad, upphört att utgå.
Den del af afgälden, som beräknats för väghållningsbesväret, vore väl
genom nya väglagen afskrifven, men alla öfriga skatter och utskylder,
som lagts till grund för bestämmande af afgälden, måste fortfarande
utbetalas. Tiden vore nu inne att lagstifta i detta ämne, då det vore
af vigt, att frågan löstes åtminstone innan grundskatterna blifvit i sin
helhet afskrida.

Jemväl den andre motionären i ämnet, herr Anders Olsson, finner

Lagsutskottets Utlåtande N:o 38.

beslutet om grundskatternas afskrifvande och genomförandet af dermed
sammanhängande skattereformer rättvisligen böra föranleda ändring i
gällande bestämmelser om skyldighet att tör afsöndrad jord erlägga
afgäld. Under en följd af år hade egare till afsöndrad jord fått dragas
med en orättvis utskyld; ty i samma mån stamhemmanets utskylder
minskats, hade också dess rätt att uppbära full afgäld upphört, och i
samma mån hade den afsöndrade delen bort erhålla lindring, helst
som en stor del af utskylderna, dels till kronan, dels till kommunen,
äfven drabbade den afsöndrade jorden.

Enligt motionärens åsigt borde egare till afsöndrad jord erhålla
rätt att från den å jorden satta afgäld göra afdrag till så stort belopp,
att den afgäld, som derefter skall till stamhemmanet erläggas, motsvarade
hvad af hemmanets återstående räntor och allmänna utskylder,
som utgå endast för i mantal satt jord, på den afsöndrade delen belöpte;
och hemställer i enlighet härmed motionären, att Riksdagen ville i
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till en
kommande Riksdag framlägga förslag till förordning angående afdrag
från å afsöndrad jord satt afgäld i enlighet med derför bestämda grunder.

Lika med motionärerna finner utskottet att, då de förutsättningar,
hvilka på sin tid varit bestämmande för skyldigheten att för afsöndrad
jord erlägga afgäld, i sammanhang med genomförandet af senaste tiders
skattereformer väsentligen förändrats och alltmer förlorat sin betydelse,
rättvisa och billighet torde påkalla en omgestaltning af det inbördes
förhållandet emellan stamhemman och derifrån afsöndrad jord. Utskottet
har emellertid af nedan anförda skäl ansett de föreliggande framställningarna
i ämnet för närvarande icke böra föranleda någon åtgärd
från Riksdagens sida.

Sedan nemligen Riksdagen i skrifvelse den 14 maj 1891 hos
Kongl. Maj:t, begärt utredning, huru vida icke genom statsmagternas
försorg tillfälle kunde beredas obemedlade och mindre bemedlade att
på lämpliga vilkor bilda egna jordbruk, hufvudsakligen å inom landet
ännu befintliga störa odlingsbara utmarker, samt Kongl. Maj:t, i anledning
häraf, uppdragit åt eu komité att åvägabringa utredning i berörda
hänseende, dervid komitén skulle hafva att taga i öfvervägande, ej
mindre i hvilken mån och under hvilka vilkor upplåtelse af jord från
kronans egendomar för befordrande af det utaf Riksdagen angifva syfte -

1(5

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

mål kunde ega rum, än äfven huruvida berörda syftemål kunde genom
ändring i gällande lagstiftning eller på annat sätt befrämjas, så har
nämnda komité medelst skrifvelse den 5 mars 1892 öfverlemnat ett
af komitén utarbetadt förslag till lag angående hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring. I detta förslag har komitén, hvilken
egnat särskild uppmärksamhet åt förevarande fråga, upptagit bestämmelser,
hvarigenom innehafvare af för alltid afsöndrad jord skulle beredas
tillfälle att med befrielse från afgälders afläggande i stället för
framtiden få åtaga sig direkt utgörande af sin skattskyldighet till det
allmänna.

Enligt vunnen upplysning är med anledning af ifrågavarande förslag
yttrande af högsta domstolen infordradt, och torde proposition i
ämnet vara att vänta till nästkommande Riksdag.

\ id sådant förhållande lärer det icke vara ändamålsenligt att
Riksdagen för närvarande genom aflåtande af en skrifvelse, innehållande
mer eller mindre bestämda uttalanden beträffande sättet för frågans
lösning, går den behöriga pröfning af nyssnämnda förslag i förväg och
till äfventyra derigenom vållar uppskof med frågans lösning. I betraktande
häraf och då skilda meningar torde förefinnas inom Riksdagen
i fråga om den rigtning, hvari eu sådan lösning bör gå, hvilka olika
meningar synas böra beredas tillfälle att, då frågan i hela dess vidd
föreligger till Riksdagens pröfning, söka göra sig gällande, föranlåtes
utskottet hemställa,

att ifrågavarande motioner icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

Reservation:

dels af herr Lilienberg, hvilken anfört: »Den af lagutskottet omnämnda
komité har icke anvisat annat sätt för lösning af frågan, huru
innehafvare af för alltid afsöndrad lägenhet må vinna nedsättning i
afgäld, som efter nu inträdda förändringar i skatteförhållandena måste
anses för hög, än att lägenheten skulle åsättas mantal med rätt till
skadestånd för den, som förut egt rätt att uppbära afgälden, derest
det kan visas, att afgälden varit större, än att den vid tiden för upplåtelsen
motsvarat hvad å lägenheten belöpt af den grundskatt samt de
öfriga allmänna utskylder och besvär, som stamhemmanet haft att utgöra,
och utskottet har icke vidrört frågan om nedsättning i afgälden
för lägenhet, som blifvit afsöndrad på viss tid. Det torde emellertid
vara uppenbart, att en nedsättning i afgälden kan beredas jemväl med
bibehållande af lägenhetens egenskap af lägenhet, hvilket i de föreliggande
motionerna förutsättes, och huru detta redan blifvit bestämdt
beträffande en del af afgälden, synes af lagen angående väghåliniugsbesvärets
utgörande på landet, som i 10 § innehåller det stadgande,
att innehafvare af afsöndrad jordlägenhet, för hvilken afgäld till stamhemmanet
faststälts, eger att, om dervid hänsyn tagits till den på lägenheten
belöpande andel af stamhemmanets väghållning, i ersättning för
den skyldighet i detta hänseende, som skall af lägenhetens innehafvare
utgöras, njuta befrielse för så stor del af afgälden, som kan anses
hafva motsvarat lägenhetens andel i väghållet. Bestämmandet härom
är, i händelse öfverenskommelse ej kan träffas, öfverlemnadt till Kongl.
Maj:ts befallningshafvande. Jag kan ej finna, att det vore olämpligt,
att enahanda stadgande meddelades i fråga om befrielse från den del
af afgälden, som kan anses hafva motsvarat allmänna utskylder och
andra allmänna besvär än väghållet, hvilka ålegat stamhemmanet, men
hvilka upphört eller enligt fattade beslut komma att upphöra. Och då
den i motionerna väckta frågan torde mycket väl låta sig lösas, oberoende
af utgången af de vidt omfattande och svårlösta frågor, som
afhandlas i omförmälda komitéförslag, har jag ansett, att utskottet
bort tillstyrka,

att Riksdagen, i anledning af de föreliggande
motionerna, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att
Bih. till Rilcsd. Prof. 1893. 7 Sami. 18 Häft. '' 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lagstadgande, huru för afsöndrad
lägenhet må vinnas nedsättning i faststäld, till
stamhemmanet utgående afgäld för hvad som må anses
motsvara hvad å lägenheten belöpt af grundskatt samt
öfriga allmänna utskylder och besvär, med undantag
af väghållningsbesväret, hvilka stamhemmanet haft
att utgöra, men hvilka dels nu mera upphört eller
enligt fattade beslut komma att upphöra, dels tillförene
utgått efter mantalet, men nu mera utgöras
efter annan grund»;

dels ock af herrar Erickson, J. Ander son, F. Andersson, P. G.
Petersson och Bruse.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1893.