Lagutskottets Utlåtande N:o 38 (Utlåtande 1890:LU38 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

]S:o 38.

Ank. till Riksd. kansli den 27 mars 1890, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i
gällande stadganden angående lagfart å fång till fast
egendom.

Förordningen angående lagfart å fång till fast egendom, stadgar i 2 §:
»Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst
efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget skedde; dock
att, i fråga om giftorätt i makars bo äfvensom bolagsmans andel i bolags
samfälda gods, skyldigheten att lagfara inträder först då boet delas eller
bolagsmannens andel utbrytes; och skall vid arf tiden för lagfarts sökande
räknas, der för arfslottens bestämmande skifte eller bodelning erfordras, från
det dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen efter
arflåtaren afslutades»; samt i 3 §: »Sökes ej lagfart inom den i 2 §
stadgade tid, ege rätten på framställning af allmänna åklagaren eller af den,
hvars rätt är beroende derpå, att lagfarten sker, genom vite tillhålla den
försumlige att fullgöra sitt åliggande.»

I en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 127, som blifvit till
lagutskottet hänvisad, anmärker herr J. Nilsson i Sorröd, att då det vid köp
eller byte af fast egendom på landet eller i staden ofta inträffade, att svekligt
förfarande bedrefves, utan att lagens arm dervid kunde något uträtta,
och för att i någon mån motverka sådana köp- eller byteshandlingar med
fast egendom, der den ene, eller ibland till och med båda de handlande
personerna, på det hela taget, icke egde någonting, enär de omhandlade
egendomarne ofta vore intecknade utöfver värdet, så vore önskligt, att den
tid, som nu i lagen vore medgifven och föreskrifven, kunde inskränkas och

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

förändras så, att det exempelvis komme att heta: »Lagfart skall sökas å
landet vid det lagtima ting, som först infaller efter det fånget skedde» etc.
— och vidare att äfven det tillägg i lagen gjordes, att, då köp af fast
egendom på landet eller i staden egde rum, köparen skulle vara skyldig att,
på landet hos vederbörande kronobetjening och i staden hos magistraten,
ofördröjligen anmäla sådant köp samt hos dessa myndigheter deponera det
belopp, hvilket vore erforderligt för lagfart derå, allt vid äfventyr att, om
detta försummades af köparen, köpet vore för hans räkning utan laga betydelse;
ty det vore väl icke för mycket begärdt, att vid köp af fast egendom
den handlande personen kunde förfoga öfver så stort kapital, som erfordrades
för lagfartskostnaden. — Med den nuvarande ordalydelsen i ofvan anförda
§ 2, hände det icke sällan, att under den föreskrifna tiden af sex månader,
samma egendom åtskilliga gånger gått i handel. Då nu den, som sist köpte,
äfven hade sex månader att dröja, innan han vore skyldig söka lagfart, men
kan hända dessförinnan sålde eller bytte, kunde köp följa på köp undan för
undan, utan att någon af mellanvarande egare sökte lagfart. När en sådan
handel icke längre kunde fortsättas, och följden slutligen blefve, att egendomen
exekutivt försåldes, kunde en köpare, som vanligen vore någon af
inteckningsinnehafvarne, hvilken, för att möjligen rädda något af sin i egendomen
intecknade fordran, nödgades inropa ifrågavarande egendom, derigenom
komma att vidkännas stora utgifter för erhållandet af lagfart med de köp,
som af hans företrädare blifvit gjorda, men hvarå lagfart icke blifvit meddelad.
— Det vore ej nog med, att de egendomar, som på detta sätt komme
i händerna på den ene egaren efter den andre, blefve på många sätt försämrade,
samt många till och med sköflade på befintlig skog och andra fördelar,
hvarigenom alltid inteckningsinnehafvarnes rätt och säkerhet minskades,
utan här kunde jemväl uppstå förluster, antingen för staten eller den enskilde;
för staten, om icke med alla de gjorda köpen lagfart komme att utverkas,
och för den enskilde — som slutligen blefve egare af en egendom, hvilken
på förut beskrifvet sätt flera gånger blifvit försåld, men hvarå lagfart
icke blifvit sökt — om han skulle godtgöra alla de lagfartskostnader, som
af de föregående egarne blifvit försummade.

På grund af hvad han sålunda anfört föreslår motionären »att Riksdagen
må besluta:

a) om sådan förändrad lydelse i 4 kap. 2 § jordabalken, att med lagfart
å fast egendom icke må kunna uppskjutas så länge, som nu är medgifvet;

b) att, då köp af fast egendom på landet eller i staden eger rum,
köparen må vara skyldig att sådant ofördröjligen anmäla, på landet hos
kronohetjeningen och i staden hos magistraten samt i stad, der magistrat ej
finnes, hos dermed jemförlig myndighet, äfvensom att hos dessa myndigheter

Lagutskottets Utlåtande N:o 3S.

dels förete köpeafhandlingen och dels deponera det belopp, som för lagfart
erfordras, och att, derest sådant af köparen försummas, köpet för hans
räkning icke må ega laga betydelse; samt

c) att, under förutsättning att flera köp af eu och samma egendom
komma till stånd, utan att laga fång derå blifvit sökt, den slntlige köparen,
som vill söka lagfart, icke må vara pligtig gälda flera försutna lagfartskostnader
än för det näst förut gjorda köpet.»

Underlåtenhet att söka lagfart å fång till fast egendom kan utan
tvifvel medföra olägenheter. Till förebyggande af sådana har lagstiftaren i
ofvan anförda lagrum dels stadgat en viss tid, inom hvilken lagfart skall
sökas, dels ock meddelat föreskrift om vissa tvångsåtgärder, som kunna vidtagas
i händelse lagfart ej blifvit sökt inom den stadgade tiden. Nu föreslår
motionären i första punkten af motionen, att tiden, inom hvilken lagfart
skall sökas, måtte förkortas. En sådan åtgärd torde dock icke vara af
omständigheterna påkallad. Det synes vara ganska lämpligt, att åt den nye
egaren lemna ett icke alltför knappt tillmätt rådrum för lagfartens sökande;
och utskottet föreställer sig, att om lagens föreskrift i denna del allmänneligen
efterlefdes, någon anledning till klagan i förevarande afseende icke
skulle förefinnas. Nu gällande bestämmelser om vite torde också, om de
med kraft tillämpas, vara tillräckliga att framtvinga föreskriftens efterlefnad.
Hvad särskild! angår inteckningshafvare, så kan han ju, oberoende af fastighetens
öfvergång från en egare till en annan, jemlikt 13 § ntsökningslagen,
för sin fordran söka den, som sist undfått lagfart å egendomen; hvadan
hans rätt i allmänhet icke beröpes af den nye egarens underlåtenhet att söka
lagfart.

Motionärens under punkten b) framstälda förslag om ett slags preliminär
lagfart genom anmälan hos kronobetjent eller magistrat synes icke
egnadt att afhjelpa de olägenheter, som i motionen framhållits, då en sådan
anmälan icke skulle medföra någon rättslig verkan, men väl underlåtenhet
att fullgöra densamma vara förenad med en så oerhördt sträng påföljd, som
att köpet skulle för köparens räkning icke ega laga betydelse. Med afseende
så väl härå som å den omgång och kostnad, som den föreslagna bestämmelsen
skulle- förorsaka, anser utskottet motionen ej heller i denna del böra
vinna afseende.

Hvad slutligen beträffar den ifrågasatta befrielsen för köpare från
skyldighet att gälda kostnaden för lagfart, som bort af hans företrädare i
eganderätten sökas, men försummats, så lärer man väl kunna antaga, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 38. 13

köparen sjelf tillser, det han ej blir betungad med alltför stora lagfartskostnader.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

att herr J. Nilssons förevarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 mars 1890.

På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.