Lagutskottets Utlåtande N:o 37 (Utlåtande 1905:LU37 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

N:o 37.

Ank. till Riksd. kansli den 21 mars 1905, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kangl.
Maj:t angående internering af alkoholister.

Lagutskottet bär till behandling fått emottaga en inom Andra Kammaren
af herrar J. G. Pettersson i Södertälje, E. Beckman och C. Wallis
väckt motion, n:o 155, af följande innehåll:

»I en vid 1903 års riksdag väckt motion (n:o 83) föreslogo undertecknade
— med instämmande af 31 ledamöter af Andra Kammaren — att
Riksdagen måtte hos Kungi. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter
verkställd utredning för Riksdagen framlägga förslag till lag i syfte att,
under iakttagande af erforderliga försiktighetsmått mot missbruk, möjliggöra
internering af alkoholister äfven mot deras vilja i för dem afsedda
kuranstalter.

Lagutskottet, till hvars behandling motionen hänvisades, fann dess
syfte behjärtansvärdt och erkände frågans stora vikt; men med hänsyn till
de många olikartade omständigheter, som beträffande densamma vore att
taga under öfvervägande, förklarade utskottet sig ej kunna gå längre än
till att förorda en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och i hvad mån föreskrifter
måtte kunna meddelas i fråga om internering af alkoholister äfven mot
deras vilja i för dem afsedda kuranstalter samt, ifall utredningen därtill
gäfve anledning, framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Lagutskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren utan votering,
men afslogs af Första Kammaren med 64 röster mot 19, hvarigenom frå Bih.

till Ttilcsd. Prot. 1905. 7 Sami. 32 Häft. (N:o 37). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

gan således för den riksdagen förfallit. Då vi emellertid fortfarande äro
af den öfvertygelse!!, att denna viktiga fråga kan och bör lösas i den af
oss antydda riktningen, tillåta vi oss ännu en gång påkalla Riksdagens
pröfning af ifrågavarande angelägenhet.

Därvid åberopa vi till en början den af oss i motionen n:o 83 vid
1903 års riksdag förebragta utredning af frågans principiella innebörd
äfvensom den däri lämnade redogörelsen för dess föregående riksdagsbehandling,
så ock för de svenska alkoholistanstalterna samt främmande
staters lagstiftningsarbete på detta område.

Vidare tillåta vi oss att till bemötande af de framställda invändningarna
mot förslaget anföra följande:

Det har sagts, att begreppet alkoholist skulle vara sväfvande och att
vi i vår motion vid 1903 års riksdag underlåtit att gifva en definition
af samma begrepp. Härtill svaras, att af vår berörda motion torde framgå,
att vi med alkoholist förstå en sådan person, hos hvilken begäret efter
starka drycker antagit en sjuklig karaktär samt gått så långt, att vederbörande
till följd af sin dryckenskap ej längre kan sörja för sig själf eller
är en fara för sin omgifning. På samma gång äro vi dock skyldiga att
medgifva, att bland specialisterna på detta område olika meningar så till
vida äro rådande, att en del af dem fatta begreppet alkoholist vidare än
vi gjort. Berörda omständighet torde dock fullständigt sakna betydelse
vid det förhållande, att alla sakkunniga äro ense därom att de, som i den
mening vi angifvit kunna betraktas som alkoholister, äro oundgängligen i behof
af anstaltsvård.

Vidare har såsom skäl för afslag åberopats, att förevarande sak ej
föregåtts af erforderlig utredning, och särskildt har man invända att det
icke skulle vara utredt, att den vård, som i vår motion föreslagits, »den
tvungna vården», är den lämpliga eller den lämpligaste. I anledning
häraf erinras, att alla äro ense därom, att den frivilliga anstaltsbehandlingen
är att föredraga framför den tvungna. Men då det, såsom vi påvisat,
ofta inträffar, att personer, angripna af ifrågavarande sjukdom, ej själfva
inse sin olycka och af sådan orsak vägra att underkasta sig någon som
helst behandling därför, börjar man också alltmer bli ense därom, att
samhället i sitt eget intresse bör för sådana fall tillgripa tvångsinternering,
dock under iakttagande af erforderliga försiktighetsmåt för undvikande af
misstag. Mot talet om att frågan ej ännu skulle ha kommit i det skick,
att Riksdagen däri kan fatta ett beslut, tillåta vi oss för öfrigt åberopa
hvad en ledamot af Första Kammaren yttrade under 1903 års debatt i
ämnet:

»Saken är icke mogen, heter det, saken är icke mogen ännu. Ja,

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

fråga dorn, som stå närmast drinkarn e, fråga deras hustrur och deras familjer,
om de icke ännu anse den vara mogen».

Dock äro vi gärna villiga att medgifva, att frågan endast kan vinna
på att den erhåller ytterligare utredning utöfver den, som vi i vår föregående
motion lämnat, och därför hafva vi intet emot att Riksdagens framställning
i ämnet erhåller den försiktiga formulering, som lagutskottet
föreslog i sitt utlåtande vid 1903 års riksdag och som då antogs af Andra
Kammaren.

Mot förslaget har äfven åberopats, att en dylik lagstiftning skulle leda
till betänkliga konsekvenser i ekonomiskt afseende, i det att för lagstiftningens
effektivitet skulle erfordras upprättandet af ett stort antal alkoholistanstalter.
Detta torde så till vida vara riktigt, att en lagstiftning i
antydd riktning med nödvändighet förutsätter, att för ändamålet finnas
lämpliga anstalter till erforderligt antal, upprättade antingen af staten eller
af kommuner och enskilda, i senare fallet eventuellt tillgodosedda med
statsbidrag. Men en sådan utredning, som nu ifrågasattes, skulle naturligtvis
bringa full klarhet äfven öfver denna sida af frågan; däraf skulle
framgå, huruvida »de ekonomiska konsekvenserna» af en alkoholistlagstiftning
verkligen kunna anses så allvarsamma, att man därigenom bör låta
afskräcka sig från en eljest önskvärd lagstiftning i ämnet. Skulle så blifva
fallet, står det ju Riksdagen fritt att efter utredningens erhållande låta
frågan falla.

I alla händelser kan en begäran om utredning, »huruvida och i hvad
män» föreskrifter om tvångsinternering af alkoholister må kunna meddelas,
ej innefatta en förbindelse att gå i författning om upprättande af
anstalter.

Slutligen har man såsom ett hufvudskål mot förslaget framhållit
tvångsinterneringens vådliga följder för den personliga friheten. Häremot
torde det vara tillräckligt att erinra därom, att staten hav en allmänt erkänd
rätt att skydda sig och sina medlemmar mot kränkningar genom att
straffa brottslingar och internera dårar.

De grunder, på hvilka denna statens rätt hvilar, utgöra enligt vår
mening äfven ett fullt tillräckligt stöd för statens befogenhet att internera
alkoholister, hvilka numera betraktas såsom i visst afseende sinnessjuka.

Då för öfrigt folk, så ytterst ömtåliga om den personliga friheten som
nordamerikaner och engelsmän, icke dragit i betänkande att stifta långt
gående interneringslagar, torde häri ligga ett bevis för att sådana lagar
icke sätta den verkliga friheten i fara.

På grund af hvad vi nu anfört, tillåta vi oss vördsamt föreslå, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

ville låta verkställa utredning, huruvida och i hvad män föreskrifter må
kunna meddelas i fråga om internering af alkoholister äfven mot deras
vilja i för dem afsedda kuranstalter samt, ifall utredningen därtill gifver
anledning, för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.»

I motionen hafva trettiosju ledamöter af Andra Kammaren instämt.

Ånyo hafva samma motionärer som år 1903 dragit spörsmålet om
s. k. alkoholisters tvångsvis skeende internering å för dem afsedda vårdanstalter
under Riksdagens pröfning, och det instämmande från ledamöter
af Andra Kammaren, de erhållit, visar, att deras önskemål omfattas med
stort intresse. Så var ock fallet vid 1903 års riksdag, då Andra Kammaren
efter lagutskottets hemställan utan votering anslöt sig till en skrifvelse
till Kungl. Maj:t af det innehåll, motionärerna nu åter föreslagit.
Första Kammaren var emellertid ej då benägen för någon åtgärd i ifrågasatt
syfte, ehuru det ej heller inom denna kammare saknades sympatier
för förslaget.

Att här föreligger en fråga af stor betydelse för vårt land, torde icke
kunna förnekas. Den utgör ett led i sträfvandet för att hämma det menliga
inflytandet af rusdryckerna. Detta sträfvande framträder i väsentligen
två olika faser, dels i försöken att nedbringa eller helt afskaffa konsumtionen
af spritdrycker, dels i bemödandet att så vidt möjligt lindra de
skadliga verkningar, ett omättligt förtärande af dessa drycker medfört.
I båda hänseendena har det ock vunnit statsmakternas understöd. Så ställde
1889 års Riksdag till Kungl. Maj:ts förfogande ett belopp af 25,000 kronor
att på sätt Kungl. Maj:t pröfva de lämpligt användas för nykterhetens främjande,
och ett par af de privata alkoholistkuranstalter, som för närvarande
finnas i vårt land, hafva erhållit årliga statsanslag. Sistnämnda anstalter, af
Indika den äldsta, Sans Solid vid Uppsala, öppnad år 1891, numera kan uppvisa
synnerligen aktningsvärda resultat, hafva emellertid icke blifvit i tillfälle
att verka allt godt de kunnat, ty de hafva varit alltför litet besökta.
Motionärerna upplyste sålunda redan år 1903, att ett af dessa hem, Toranäs
alkoholisthem, redan måst stängas af brist på patienter och att ett annat,
Dalarnes alkoholisthem, ännu 10 månader efter sitt öppnande ej fått mottaga
en enda patient. Spörjer man efter anledningen till detta förhållande,
visar erfarenheten, att de personer, för Indika dylika vårdanstalter äro afsedda,
hafva en bestämd motvilja emot desamma och icke ofta af egen
vilja kunna förmås att låta sig därstädes intagas. När rusdryckernas men -

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

liga inflytande på en person nått det stadium, att lian med numera vedertagen
benämning kan kallas alkoholist, är denna person närmast att likställa
med eu sinnessjuk eller psykiskt ofri, och det enda medel, som för
lians botande visat sig effektivt, har enligt sakkunniges sammanstämmande
uttalanden varit eu systematisk vård å en för ändamålet särskild! inrättad
anstalt, hvartill hospitalen icke ägna sig. Genom en sådan vård lära
emellertid ungefär en tredjedel af de intagne hafva blifvit fullt botade
och ungefär en tredjedel betydligt förbättrade, hvaremot de återstående ej
kunnat botas. Det starka intresse, samhället måste äga af att sålunda få
sina medlemmar återbördade såsom friska eller åtminstone delvis dugliga,
och de vådor, för hvilka alkoholisten kan utsätta ej blott samhället i sin
helhet, utan äfven dess särskilda medlemmar, framför allt dem som tillhöra
den egna familjen, hafva i åtskilliga främmande länder framkallat eu lagstiftning,
i kraft af hvilken alkoholister tvångsvis kunna interneras å särskilda
vårdanstalter. Utskottet tillåter sig i detta afseende återgifva hvad
motionärerna därom vid 1903 års riksdag anförde. De yttrade:

»Sålunda finnas i ett flertal af Nord-Amerikas Förenta Stater lagar,
som medgifva internering i kuranstalter af drinkare på begäran af vederbörande
anhöriga, i vissa stater dock först efter särskild myndighets utslag.
Tiden för interneringen får i regel icke öfverstiga ett år. I Connecticut
kan drinkaren insättas i en asyl på egen eller sina släktingars begäran
utan några rättsliga formaliteter. I Georgia kan den, som af domstol förklarats
vara »vane-drinkare», på begäran af sina närmaste anhöriga interneras
i asyl. I staten New-York kunna vane-drinkare, som enligt skriftligt
intyg af två läkare och två andra trovärdiga personer förlorat herraväldet
öfver sig själfva och äro farliga, om de lämnas i frihet, af vederbörande
förvaltande myndighet interneras i en drinkareasyl för viss tid, högst ett år.
Andra af den nordamerikanska unionens stater tillämpa de beträffande
sinnessjuka gällande lagbestämmelser på drinkare, endast med iakttagande
af en något vaksammare kontroll från myndigheternas sida.

I Canada kan eu vane-drinkare efter rannsakning inför domstol genom
administrativ myndighets beslut interneras i ett alkoholisthem för eu tid
af högst ett år. Denna åtgärd kan vidtagas på begäran af en släkting
eller en vän till drinkaren; och den, mot hvilken åtgärden ifrågasättes, är
berättigad att, om han så önskar, få vittnen hörda för att styrka obehöfligheten
af den påyrkade interneringen.

I de australiska staterna South Australia, New-Brunswick I Victoria,
New-Zeeland och New-South-Wales kunna drinkare på begäran af en
släkting eller en vän och efter två läkares hörande af vederbörande
administrativa myndighet interneras för viss tid af högst ett år.

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

I den schweiziska kantonen S:t Galleri kunna drinkare efter legitimerad
läkares intyg genom beslut af vederbörande kommunalmyndighet
insättas i asyl, där vistelsen i regel varar 9—18 månader, men vid återfall
ännu längre. Kostnaden för asylvården bestrides, om den sjuke saknar
tillgångar, af vederbörande kommun.

Äfven i andra schweiziska kantoner hafva under de senaste åren
framlagts förslag till lagar i samma riktning som nämnda lag i S:t Gallen.
Ett af en särskild lagkommission utarbetadt förslag till strafflag för hela
Schweiz innehåller följande bestämmelser:

»Om en vane-drinkare dömes till fängelse för en tid af högst ett år,
kan domstolen efter läkares hörande låta intaga honom i en kuranstalt
för drinkare, sedan han aftjänat straffet. Domstolen bestämmer tillika,
att han skall lösgifvas ur anstalten, så snart han blifvit botad; efter två
års vistelse å anstalten skall han i alla händelser lösgifvas. Likaså kan
eu vane-drinkare, som på grund af otillräknelighet blifvit frikänd, af domstolen
interneras i en drinkareanstalt,»

I England kunde enligt äldre lagstiftning drinkare endast på egen
begäran insättas på kuranstalt, och den, som anmält sig till inträde å en
sådan, ägde själf bestämma, huru länge hans vistelse där skulle räcka.
Men om han en gång förbundit sig att stanna en viss tid och sedan ville
afbryta kuren före samma tids förlopp, kunde lian, om så erfordrades,
med tvång kvarhållas. Då emellertid dessa lagbestämmelser visade sig
föga ägnade att befordra en rationell alkoholistvård, biefvo de för ett
par år sedan kompletterade med en ny lag, som medgaf vederbörande
administrativa myndigheter att i asyl internera sådana drinkare, som under
loppet af tolf månader blifvit minst fyra gånger straffade för fylleri och
förargelseväckande beteende.

I Tyskland gäller sedan den 1 januari 1900 en lag, som stadgar, att
den, som till följd af dryckenskap icke förmår sköta sina angelägenheter
eller utsätter sig eller sin familj för faran af nöd eller är farlig för andras
säkerhet, kan förklaras omyndig. Då enligt ett annat lagrum de för förmynderskap
öfver minderåriga gällande föreskrifter, äfven beträffande förmyndarens
rätt och plikt att sörja för myndlingens person, skola tilllämpas
i fråga om förmynderskap för personer, som blifvit förklarade
omyndiga, anses i praxis förmyndare för en omyndig förklarad alkoholist
berättigad att äfven mot dennes vilja insätta honom på en vårdanstalt.
Verkan af denna bestämmelse försvagas emellertid i viss mån af ett annat
stadgande af innehåll, att, om ansökning ingifvits om en persons omyndighetsförklarande
på grund af dryckenskap, domstolen kan låta anstå

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 7

med omyndighetsförklaringen, om det tinnes utsikt, att drinkaren skall
bättra sig.

Kraftiga stämmor hafva på senaste tiden i Tyskland höjts för införandet
af en lag, som möjliggör internering af alkoholister äfven utan
föregående omyndighetsförklaring. Ej blott läkare, utan äfven jurister,
bland hvilka märkes den framstående kriminalisten von Liszt, hafva förklarat
en dylik lag nödvändig.

I Österrike, där man liksom i Nord-Amerikas Förenta Stater helt och
hållet på statens bekostnad upprättat en större kuranstalt för alkoholister,
har af regeringen ett lagförslag framlagts, enligt hvilket drinkare skulle
kunna äfven mot sin vilja genom vederbörande administrativa myndighets
beslut interneras i statsanstalten för en tid af högst två år.

Äfven i Frankrike, där man likaledes börjat uppföra statsasyler för
alkoholister, har frågan om lagstiftning i syfte att reglera villkoren för
inträdet i asylen och utträdet därur blifvit brännande; och från läkarehåll
har med kraft betonats önskvärdheten att kunna internera alkoholister
äfven mot deras vilja.

I Belgien har samma fråga framförts från intresserade läkarekretsar,
men hittills mött ett segt motstånd från de lagstiftande myndigheternas
sida.

I Norge har år 1900 antagits en lag mot lösdrifveri, tiggeri och
dryckenskap, som bland annat stadgar, att den, som bringar sig själ!''
i ett tillstånd af uppenbar berusning och sålunda anträffas å allmän plats,
straffas med böter från och med 1 till och med 800 kronor samt, i händelse
han tidigare under loppet af ett år varit sålunda straffad eller om han
stör allmän fred och ordning, med böter eller fängelse. Är han därjämte
hemfallen åt dryckenskap, kan allmänna åklagaren bemyndigas att inspärra
honom i en tvångsarbetsinrättning eller i godkänd kuranstalt, dock icke
utöfver 18 månader, såvida han ej förut varit inspärrad, i hvilket fall han
kan kvarhållas ända till 3 år. Den, som till följd af dryckenskap uppehåller
sig genom tiggeri eller faller fattigvården till last eller försummar
sin försörjningsskyldighet, så att hans familj kommer i nöd, eller underlåter
att erlägga ådömdt bidrag till familjs eller oäkta barns underhåll,
straffas med fängelse, samt dömes, om han är hemfallen åt dryckenskap,
till intagning i arbetshus eller kuranstalt.»

Betraktar man de medel, gällande lagstiftning i vårt land ställer till
förfogande för att reagera mot alkoholister, äro de icke synnerligen effektiva.
Väl kan stadgandet i 19 kap. 4 § ärfdabalken öppna möjlighet att
få en notorisk alkoholist omyndig förklarad, men huruvida för hans lämpliga
vård förmyndaren kan äga att tvångsvis låta intaga honom å en vårdanstalt,

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

därom torde meningarna vara delade. Stadgandena i fattigvårdsförordningen
kunna föranleda därtill, att den, som tredskas att underhålla sin familj, så
att denna kommer fattigvården till last, kan a tvångsarbetsanstalt intagas,
och slutligen utsättas ju fyllerister för statens straff. Samtliga dessa medel
äro dock otillräckliga eller ändamålslösa i här förevarande fall. Mot
omyndighetsförklaring såsom medel kan invändas, att den ofta kommer
för sent, och att, äfven om förmyndaren ansåges berättigad att mot hans
vilja insätta den omyndig förklarade alkoholisten å en vårdanstalt, han
dock sannolikt skulle tveka länge, innan han vidtoge en så genomgripande
åtgärd. Otillräckligheten af denna utväg bar ock allmänt i Tyskland
erkänts. Tvångsarbete är enligt vunnen erfarenhet icke möjligt att använda
å alkoholisten, om man önskar att få honom botad, och statens straffande
verksamhet mot honom torde svårligen af någon kunna förordas. Straffet
förfelar bär sitt ändamål och är mera ägnadt att försämra än förbättra,
då hvarje fylleriförseelse af alkoholisten blott är ett uttryck för det sjukliga
och psykiskt ofria tillstånd, hvari han befinner sig.

Då antalet alkoholister i vårt land måste vara synnerligen afsevärdt
och då det från samhällets samt drinkarnes och deras familjers
synpunkt ligger stor vikt därpå, att de, om så behöfves, äfven mot sin
vilja underkastas sådan behandling, som kan leda till deras botande eller
förbättrande, är det enligt utskottets mening värdi att allvarsamt öfverväga,
huruvida icke gällande stadganden borde kompletteras med sådana,
som möjliggjorde det enda medel, hvilket här visat sig verksamt, nämligen
en tvångsvis skeende internering af alkoholisterna å för dem afsedda vårdanstalter.
Den principiella frågan härvid är, huru långt statens rätt att
ingripa på privatlifvets område bör utsträckas. Enligt utskottets mening
möter det i regel afsevärda betänkligheter att låta staten, då ett brott
mot dess lagar icke föreliggex-, tvångsvis ingripa på det etiska eller sedliga
området. Från denna synpunkt borde en tvångsinternering vara utesluten
i det fall, att den person, som skulle blifva föremål för densamma, på
intet sätt förgått sig mot den offentliga rättsordningen. Däremot torde
det från samma synpunkt icke vara något att erinra mot att, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad som stadgats i den norska rätten, använda
tvångsinternering mot vane-drinkare, som upprepade gånger varit
straffade för fylleri, men ej låtit sig däraf rätta. Med afseende å dessa
personer är en tillämpning af straffbestämmelser i allmänhet utan nytta.
Andra åtgärder måste användas, och såsom ersättning för eller tillägg
till straffet lämpar sig i sådant fall tvångsinternering på viss tid, hvilken
åtgärd bättre än straffet är ägnad att förbättra den brottslige och att
skydda staten mot ytterligare rättskränkningar från vane-drinkarens sida.

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. \)

Det kan emellertid tänkas, att lagbestämmelser, som till nu ängifna
fall inskränkte en tvångsinternering af alkoholister, icke skulle blifva fullt
effektiva. Utan att göra sig skyldig till brott mot samhället, kan alkoholisten
vara af sådan vada för sin familj och slakt, att hans i n tern er i n <r
blir nödvändig^ Här _ behöfver utskottet endast framhålla faran för den
ärftliga belastning, hvilken alkoholisten meddelar de barn, som af honom
i hans sjukliga tillstånd äflas. Det ma ock här påpekas, hurusom stadgande
om inskränkning i den personliga handlingsfriheten af dylikt skäl
redan förefinnes i var rätt. hånligt kungl. brefvet den 25 november 1757
ut det föibjudet för den, som är behäftad med s. k epilepsia idiopatica
att ingå äktenskap.

Att öfver hufvud utreda alla de synpunkter, från hvilka det af den
allmänna säkerhetens eller det sociala lifvets kraf påfordras en tvångsinteinering
af alkoholister, är icke här möjligt, men torde för spörsmålets
lösning vara af värde.

Förutom de garantier i den personliga frihetens intresse, som alltid
skola visa sig nödvändiga, kommer det enligt utskottets förmenande väsentligen
an på det sätt, hvarpå intagandet å eventuella anstalter regleras.
Utskottet vill ej bestämdt uttala sig för det ena eller andra sättet, såsom
hörande företrädesvis ifrågakomma, men det synes utskottet, som om
missbruk härutinnan skulle förebyggas, om det stadgades, att allenast
domstol ägde besluta om internering, och detta endast efter eu noggrann,
pa sakkunniges utlåtanden fotad undersökning angående åtgärdens lämplighet.

Ett väsentligt villkor, för att det här föreslagna systemet skall verka
effektivt, ligger i beskaffenheten af de anstalter, som därför behöfva upprättas.
Och äfven härutinnan torde en blifvande utredning, om en sådan
kommer till stånd, angifva det lämpligaste sättet. Det synes vidare utskottet,
som om. land och stad icke behöfde åtskiljas vid den indelning i
distrikt, hval! idiot för detta ändamål borde fördelas. En lämplig indelning
torde möjligen kunna anses föreligga i den, som gäller med afseende
å döfstumundervisningen. Huru kostnaderna för dessa anstalter och
för vården af därstädes intagne skola bestridas och fördelas, är icke utskottets
sak att närmare utreda. Att utgifter därmed för det allmänna torde
bil förenade, är oundvikligt, men å ena sidan erbjuda brännvinsmedlen
eu föi ifrågavarande ändamål nära till hands liggande källa; å andra sidan
är det otvifvelaktigt, att genom de resultat, man med dessa anstalter skall
vinna, kostnaderna för fattigvården i hög grad skola minskas. Utskottet
har inhämtat, hurusom i Stockholm vid verkställd undersökning år 1900
af 1,564 fall, där familjeunderstöd från fattigvården lämnades, i 800

Bill. till lliksd. Vrot. 1905. 7 Sami. 32 Höft. o

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

dryckenskap rådde i familjerna, och år 1901 voro motsvarande siffror
1,392 och 756. Med detta för ögonen och med den vunna erfarenheten
därom, att alkoholisternas rationella behandling å särskilda vårdanstalter
enligt hvad ofvan anförts har till resultat, att omkring en tredjedel af de
vårdade därifrån utgå fullt botade och ungefär en tredjedel förbättrade,
inses lätt, att samhällets vinst äfven i detta afseende ej är att förakta.

Med stöd af det sålunda anförda får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida och i
hvad mån föreskrifter må kunna meddelas i fråga om
internering af alkoholister äfven mot deras vilja i för
dem afsedda kuranstalter samt, ifall utredningen därtill
gifver anledning, för Riksdagen framlägga förslag till
lagstiftning i ämnet.

Stockholm den 21 mars 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER,

Reservation

af herrar Trygger, G. Andersson, Rid der bjelke, Uppström, Redelius
och Trana.

Herrar Hedenstierna, F. Andersson och Lindhagen hafva begärt få
antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet,

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B., 1905,