Lagutskottets Utlåtande N:o 37 (Utlåtande 1901:LU37 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

N:o 37.

Ank. till Riksd. kansli den 16 april 1901, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om. ändring i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanrödja
vissa med densamma förenade olägenheter för
gränskommuner.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått till behandling emottaga
en af herr J. M. Johansson i Mellbyn väckt, med tvenne bilagor, litt. A
och litt B, försedd motion, n:o 70, af följande lydelse:

»Vederbörande i Dals-Eds socken, Elfsborgs län, ha äfven i år hos undertecknad
anhållit om motion till Riksdagen i syfte att vinna befrielse från
utgifter och besvär för fortskaffning af från grannlanden dit förpassade nödstälda
svenska undersåtar.

Tillfälliga understöd, som enligt kongl. kungörelsen den 9 juni 1871
lemnas arbetsföra, men nödstälda svenska medborgare, återfås af statsmedel
vanligen efter ett års förlopp; förskottsliqvid och skriftvexling för att återfå
utgifna belopp är derför den minsta olägenheten.

Största svårigheten och förlusten för nämnda gränskommun uppkommer
för sådana dit förpassade, som, enligt 1 § i kongl. förordningen den 9
juni 1871, angående fattigvården, äro berättigade till fattigvård, emedan
lemnadt understöd för dessa skall uttagas af det samhälle, hvarest den
behöfvande har hemortsrätt.

llih. till Riksd. Vrål. 1901. 1 Sami. ‘J9 Käft. (Nös .77, 38.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

På grund af 30 § sistnämnda förordning är gränskommun skyldig
lemna fattigvårdsstyrelsen i den behöfvandes hemort tillfälle att sjelf taga
befattning med liemsändningen, och i de flesta fall bestrider den tillfrågade
fattigvårdsstyrelsen hemortsrätt och utgifter, hvarför Dals-Eds fångvårdsstyrelse
nödgas genom rättegång söka återfå hvad som för fattigvård blifvit
utlagdt.

Såsom bevis härför skall till vederbörande utskott lemnas flera utslag
i mål mellan Dals-Eds och andra kommuners fattigvårdsstyrelser.

Med bilaga litt. A visas, att Dals-Eds fattigvårdssamhälle under senaste
fyra åren härutinnan drabbats af förlust 2,189 kronor 32 öre. Härtill kommer
fattigvårdsstyrelsens besvär med ansökningar, brefvexling, rättegångar
och bokföring rörande denna sak.

Bilaga litt. B visar, att under sistlidna år ej mindre än 114 nödstälda
svenska undersåtar blifvit från Norge förpassade till kommunen
Dals-Ed vid riksgränsen.

Äfven inne i landet belägna kommuner, som måste mottaga från utlandet
förpassade, till obligatorisk fattigvård berättigade personer, få ofta
vidkännas dryga kostnader för i gränskommun lemnad fattigvård och för
hemsändning, och som dessa kostnader drabba endast en del kommuner,
torde denna extra fattigvård skostnad blifva jemnare fördelad, om Konungens
befallningshafvande eller polismyndigheten i gränsorten med statsmedel
bekostade de nödstäldas underhåll och hemsändning; dessutom vunnes
derigenom den stora fördelen, att de många och långvariga rättegångarne
mellan gränskommun och andra kommuner upphörde.

Erinras må, att Riksdagens Andra Kammare bifallit skrifvelse till
Kongl. Magt i ämnet åren 1893 och 1899.

Det förefaller orimligt, att en kommun vid riksgräns endast för sitt
läges skull nödgas åtaga sig en sådan årligen återkommande extra fattigvårdsbörda.

Tillåter mig derför vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till en sådan ändring i kongl. förordningen
den 9 juni 1871, angående fattigvården, att nödstäld från utlandet förpassad
person af polismyndigheten i gränsorten fortskaffas till Konungens
befallningshafvande i det län, der gränsorten är belägen, och att Konungens
befallningshafvande sedan skaffar tillfällig fattigvård åt den behöfvande,
till dess hemort blifvit utrönt och personen kan dit öfversändas eller genom
annan omständighet kan sig sjelf försörja.

Åt vederbörande utskott öfverlemnas att i kongl. förordningen angående
fattigvården närmare bestämma och föreslå de ändringar, som anses

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

nödiga för vinnande af det åsyftade ändamålet: kommunernas vid riksgräns
befrielse från nämnda extra fattigvård.»

Uti motionen hafva två af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Uti 1 § af förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 stadgas,
bland annat:

»Befinnes minderårig eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller
sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva
hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras, sakna egna
medel samt underhåll och vård af annan; då skall nödtorftig fattigvård
honom lemnas».

Skyldigheten att utgifva dylik obligatorisk fattigvård åligger den
kommun, inom hvilken den behöfvande vistas. År denna en annan än
den, der den nödstälde har hemortsrätt, eger emellertid fattigvårdsstyrelsen
att af sistnämnda kommun undfå ersättning för hvad uti fattigvård utgifvits.

Dessa bestämmelser gälla äfven i fråga om gränskommuner. Derest
en till obligatorisk fattigvård berättigad person af utländsk myndighet
aflemnas å gränsort, är fattigvårdsstyrelsen derstädes alltså pligtig att
förskjuta hvad till hans underhåll nödtorfteligen erfordras, med rätt att
söka sitt åter af det fattigvårdssamhälle, der den från utlandet återsände
bär hemortsrätt. Fattigvårdsstyrelsen i gränskommunen är emellertid jemväl
berättigad att hemsända honom till hemorten, dock först efter föregången
skriftvexling med vederbörande fångvårdsstyrelse, som såmedelst bör
lemnas tillfälle att om hemsändandet sjelf besörja.

Vid sistlidet års riksdag förekom till behandling en af herr Johansson
i Mellbyn väckt motion om ändring af gällande bestämmelser i fattigvårdsförordningen,
i syfte att åstadkomma lindring i den ökade fattigvård, som
ålåge gränskommuner med afseende å från utlandet dit förpassade nödstälde
svenska undersåtar. Motionärens förslag, som gick derpå ut, att fattigvårdsstyrelse
i gränskommun skulle berättigas att utan föregående skriftvexling
fortskaffa dylika personer till den i förpassningen uppgifna hemorten,
afstyrktes emellertid af lagutskottet och blef af båda kamrarne
förkastadt. 1 sitt öfver motionen afgifna utlåtande erkände dock lagutskottet,
att afsevärda olägenheter i följd af nuvarande bestämmelser om lemnande
af fattigvård ej sällan drabbade åtskilliga gränskommuner, och antydde
jemväl, huruledes efter utskottets åsigt önskvärd ändring härutinnan inöj -

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

ligen skulle kunna åvägabringas. En af de utvägar, utskottet sålunda
anvisade, var just den, som i föreliggande motion nu upptagits.

Utskottet intager i frågan samma ståndpunkt som sistlidet års lagutskott.
Det kan ej förnekas, att den skyldighet, som hvilar å gränskommunerna
att lemna fattigvård till från utlandet dit förpassade svenska undersåtar,
som äro enligt § 1 fattigvårdsförordningen till fattigvård berättigade, kan
för dem blifva en afsevärd tunga, ej blott i afseende å det besvär och
arbete, som förorsakas vederbörande fattigvårdsstyrelse, utan framför allt
till följd deraf, att de belopp, som af gränskommunen sålunda förskjutas,
först efter lång tid, merendels efter rättegång, återfås, och att gränskommunen
ej ens då kan vara säker att få ersättning för de verkliga kostnader,
fattigvården till den nödstälde betingat.

Utskottet anser derför för sin del önskligt, att något i motionens
syfte åtgöres. Angående sättet, hvarpå ett bättre sakernas tillstånd bör
åstadkommas, har utskottet intet att erinra mot hvad motionären i sådant
afseende föreslagit. Som bekant, åligger det Konungens befallningshafvande
att beträffande svenska undersåtar, hvilka från utlandet blifvit förpassade
till gränsort, der Konungens befallningshafvande har sitt säte, och som,
ehuru icke enligt § 1 fattigvårdsförordningen berättigade till fattigvård,
dock äro i behof af sådan vård, förskjuta medel till deras nödtorftiga
uppehälle samt föranstalta om deras hemsändande till kommun, der de
ega hemortsrätt. Fattigvårdsstyrelsen i dylika gränsorter undgår sålunda
i allmänhet att med sådana nödstälde taga befattning, och förefaller det
utskottet, som borde samma förfarande kunna ega rum jemväl beträffande
andra kategorier af från utlandet förpassade fattigvårdsbehöfvande svenska
undersåtar. 1 gränsorter, der Konungens befallningshafvande ej har sitt
säte, öfverlemnas nu den förpassade af den utländska myndigheten till
närmaste underordnade polismyndighet, hvilken sedan har att befordra
honom till fattigvårdsstyrelsen. Antagligen kornine det icke att vålla
större olägenhet, om polismyndigheten i stället för att öfverlemna den
nödstälde till fattigvårdsstyrelsen föranstaltade om hans öfversändande
direkt till Konungens befallningshafvande i det län, der gränsorten vore
belägen.

Denna utväg förtjenar efter utskottets åsigt åtminstone att komma
under öfvervägande; dock torde lämpligast vara, att Riksdagen utan att
bestämdt uttala sig angående sättet för frågans lösning öfverlemnar densamma
till Kongl. Maj:ts ompröfning.

Utskottet anser sig alltså böra hemställa,

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 5

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, huruledes de
olägenheter, som för gränskommuner äro förenade med
skyldigheten att utgifva fattigvård till från utlandet dit
förpassade nödstälde svenska undersåtar, lämpligast må
kunna undanrödja^ samt för Riksdagen framlägga det
förslag i sådant syfte, hvartill förhållandena kunna
gifva anledning.

Stockholm den 16 april 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.