Lagutskottets Utlåtande N:o 37

Utlåtande 1900:LU37

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

1

N:o 37.

Ank, till Riksd. kansli den 4 april 1900, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar i kongl. förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna
i riket den 26 januari 1894.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 31, anför herr 0. Emthén:

»Med anledning af väckt motion vid 1896 års riksdag hade lagutskottet
hemstält till Riksdagen om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att
sådana ändringar måtte blifva vidtagna i kongl. förordningen den 26 januari
1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, att församlingens
och boställshafvarens rätt i fråga om dispositionen af skogsafkastningen
vid de ecklesiastika boställena måtte blifva i angifna afseenden bättre
tillgodosedda, än för närvarande vore förhållandet. Denna hemställan föranledde
ej något Riksdagens beslut, på den grund att båda kamrarna, ehuru
de hvar för sig raedgåfvo, att en ändring i omförmälda kongl. förordning
vore i ifrågavarande afseende af behofvet påkallad, likväl stannade i så
skiljaktiga beslut, att någon sammanjemkning deraf ej kunde ega rum.

Med anledning deraf har undertecknad känt sig manad att — alldenstund
samma behof ännu qvarstår — vid denna riksdag ånyo väcka frågan
till lif och framställa henne till Riksdagens ytterligare pröfning.

Jemte det jag i tillämpliga delar hänvisar till herr Olof Jonssons i
Hof motivering för sin motion vid förutnämnda riksdag — se lagutskottets
utlåtande n:o 67 — tillåter jag mig fästa Riksdagens uppmärksamhet på
följande förhållanden.

Bih. till Riksd. Prot. 1900. 7 Sami. 28 Höft. (N:o 37.)

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

De flesta ecklesiastika boställen äro ursprungligen skattehemman, tillkomna
på så sätt, att antingen enskild person donerat dem, eller sockenmenigheterna
genom »skötning» i mark, land och äng hållit desamma presterskapet
tillhanda; att boställena i jordeböckerna ifrån 1540-talet äfven varit
upptagna såsom skattehemman och påförda grundräntor samt kronotionde
såsom andra skattehemman intill år 1612, då konung Gustaf II Adolf med
anledning af presterskapets i Ångermanland klagomål, att de icke finge njuta
dem af föregående konungar nådigst beviljade frihet på sina stommar, genom
nådigt bref af den 20 november samma år förunnat presterskapet .att fritt
och qvitt njuta, kruka och behålla sina boställen. Denna frihet blef af konung
Carl XI bekräftad den 1 oktober 1675 med tillägg, att presterskapets dispositionsrätt
öfver deras boställen skulle gälla vatten och land. Dessutom tillförsäkra
presterskapets privilegier af den 16 oktober 1723 — stadfästade
den 2 mars 1789 — samma frihet, då det i 4 § af samma privilegier heter,

att - alla prester i gemen skola oförändradt behålla sina prestgårdar---

till sitt underhåll, utan andras förfång dem bruka och häfda — — — till
vatten och land.»

Äfven kong!, förordningen den 11 juli 1862, § 9 föreskrifver, att inkomster,
hvilka tillfalla presterskapet derigenom — — — att hemman
blifvit till följd af bidrag af församlingen till löneförbättring åt presterskapet
anskaffadt, icke få till aflöning af annan församlings prest användas.

Uti 2 momentet af samma § betonas uttryckligen, att inkomsten af
bostad sboställen — hvarmed tydligen förstås sådana boställen, som af prest
bebos och brukas — icke må från en till annan församling öfverflyttas.

Kongl. förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen med
de allmänna skogarne i riket stadgar derjemte i 24 §, att den behållna
skogsafkastningen, som ej tillfaller boställshafvaren, skall i öfverensstämmelse
med nyssnämnda kongl. förordning den 11 juli 1862 användas till bidrag
vid reglerandet af presterskapets inkomster, likväl icke så, att den öfverflyttades
till annan församling (pastorat) för aflönande af dess presterskap,
utan på det sätt, att den användes till aflöning af annan prest inom samma
pastorat eller till bildande af nya presterliga befattningar, byggande af kyrka
och prestgård inom samma pastorat.

Uti §§ 24 och 27 af samma förordning talas om boställshafvarens
andel af skogsafkastningen, i den förra §, då han sjelf vårdar skogen, och
i den senare, då skogen är stäld under skogsstatens vård och förvaltning.
Äfven i senare fallet tillerkännes boställshafvare »behöriga andelar». Det
bör särskildt observeras, att vid denna förordnings beslutande var det sista
gången, som presteståndet grundlagsenlig! satts i tillfälle att yttra sig i
denna vigtiga privilegiefråga.

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 3

Om man nu fasthålla* vid dessa lagbestämmelser, gifna af Konung
och Riksdag gemensamt, och jemför dem med de föreskrifter och stadgar,
som senare tillkommit på administrativ väg, så visar det sig, att tillämpningen
af förenämnda, i grundlagsordning tillkomna stadganden ingalunda varit
lycklig eller sådan som med dem afsetts.

Kong! skrifvelsen till skogsstyrelsen den 8 maj 1868 (Svensk författningssamling
n:o 38 år 1868) säger nemligen, att boställshafvaren endast
i det fall att han vårdar skogen skall få andel af afkastningen — en föreskrift
som står i tydlig strid med § 27 af nyssnämnda lag. Uti kong! kammarkollegiets
och statskontorets bref den 10 mars 1868 (Svensk författningssamling
n:o 15 år 1868) angående tillämpningen af skogslagen är hvarje
hänvisning till kongl. förordningen af den 11 juli 1862 alldeles åsidosatt.
Af menighet skänkta och äfven iostadshoställen, hvilkas afkastning, enligt
hvad ofvan visadt är, icke skulle fä användas till aflöning af annan församlings
presterskap, likställas utan vidare med sådana af kronan upplåtna
stom-, annex- eller mensalhemman, hvilkas afkastning uti 2 mom. af 9 § af
1862 års löneregleringslag afsågs; och har förstnämnda slags prestbords (bostadsboställenas)
afkastning till större eller mindre del levererats till den i
samma cirkulär föreskrift^ löneregleringsfonden.

På administrativ väg utfärdades vidare kongl. skrifvelsen till kongl.
skogsstyrelsen den 3 mars 1876, hvarigenom ett alldeles nytt slags afverkning,
den s. k. extra afverkningen, som öfvats i stor utsträckning, skapades,
och hvaraf afkastningen går hvarken till boställshafvaren eller löneregleringsfonden
utan till den s. k. »de ecklesiastika boställenas skogsfond».

Sålunda har frågan om afkastningen af prestbordsskogarna, hvilken är
en ren privilegiefråga enligt anförda presterskapets privilegier den 16 oktober
1723, och hvilken frågas afgörande till följd deraf alldeles obestridligt kräfver
presterskapets (nu kyrkomötets) bifall, så småningom genom den administrativa
lagstiftningen blifvit presterskapet och församlingarna samt jemväl
Riksdagen fråntagen, och allt deras deltagande i lagstiftningen derom dem
fullständigt beröfvad!, En vanlig invändning, som anföres till försvar för
nu påpekade oegentligheter, är det påståendet, att presteborden skulle vara
krono. Men huru hafva de blifvit krono, då de ända från 1540-talet ända
till 1686 varit skattehemman? Jo, sedan prestborden genom förutnämnda
kongl. bref af 1612 blifvit skattefria, ansågs det förmodligen obeqvämt att
i jordeböckerna uppdraga en särskild kolumn för dem, hvarför kongl. kammarkollegium
genom bref till landshöfdingarne den 8 eller 9 juni 1686 föreskref,
att prestbordsskatten skulle införas i samma kolumn som kronohemmansskatt.

Då emellertid presterskapet fruktade menliga följder för sin framtida

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

dispositions- och eganderätt till boställena, helst angående dessas natur icke
kommit till tals i 1723 års privilegier, besvärade det sig hos Kongl. Maj:t.

-Derpå svarades genom kongl. resolutionen af den 7 juli 1752, § 10,
att presteståndet tillslagna hemman icke genom jordebokens inrättning ombyta
den natur, som dem enligt privilegier tillkommer.

Vid ändock förnyade besvär hos Kongl. Maj:t 50 år senare försäkrades
genom kongl. resolutionen den 3 februari 1803, att presteståndet
icke blott skulle åtnjuta alla de rättigheter, som tillkomma prestborden såsom
geistligt (andligt) frälse, utan äfven samma rätt öfver prestborden tillkommande
skogar, som tillkomma egare af frälse- och skattehemman. Hvad
nu blifvit anfördt rörande prestbordens tillkomst och ändamål samt angående
den ursprungliga lagstiftningen om dessa skogars afkastning å ena sidan och
å andra sidan den tillämpning af samma lagenliga föreskrifter, som genom
den administrativa lagstiftningen under de sista 30 åren gjort sig gällande,
bevisar, att man genom denna administrativa lagstiftnings tillvägagående med
skogarna kommit in på en rent grundlagstridig afväg, från hvilken det är
hög tid att återvända.

Kyrkomötet, som aldrig fått yttra sig angående prestbordsskogarna
och deras afkastning, men fått kännedom att förslag till ny skogslag var å
bane, begärde 1893 att, innan någon ny sådan lag utfärdades, blifva satt i
tillfälle att yttra sig öfver de delar deraf, som anginge ecklesiastika boställen.
Denna begäran besvarades med utfärdandet af den ofvannämnda på
administrativ väg tillkomna »Förordning angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket den 26 januari 1894».

Icke någon ecklesiastik myndighet hade blifvit hörd öfver lagförslaget
rörande prestbordsskogarna i dess helhet. Endast öfver en enda punkt i kongl.
kammarkollegii utlåtande angående nämnda förslag infordrades genom remiss
till domkapitlen deras yttranden, nemligen rörande § 21 i nämnda skogslag,
der det bestämmes, i hvilken ordning andel af skogsafkastningen bör tillkomma
boställshafvare, församling och löneregleringsfond.

Det var alltså eu fullkomligt vilseledande uppgift, som lemnades 1895
års Riksdag med anledning af anmärkning mot giltigheten af 1894 års skogslag,
då det påstods, att domkapitlen blifvit hörda öfver förslaget, och att
alla utom det i Hernösand godkänt detsamma.

Dessutom bör anmärkas, att det icke är domkapitlen, utan kyrkomötet,
som nu efter nya representationsordningens genomförande representerar presteståndet,
hvarförutom detta jemväl representerar församlingarna.

Uti 1894 års skogslag är förr omnämnda hänvisning till kongl. förordningen
den 11 juli 1862, som ända dittills funnits i lag, och som väl ej

Lagutskottets Utlåtande N:o,37. o

kunnat utan grundlagens (regeringsformens § 114) åsidosättande borttagas,
försvunnen — ett förhållande som ej kan undgå att väcka uppmärksamhet.

Hvilka svåra följder ifrågavarande administrativa lagstiftning och lagtillämpning
haft och har, tillåter jag mig att genom ett par alldeles färska
exempel från de trakter, der jag bor, åskådliggöra.

Ifrån Ramsele prestbordsskog hafva under förra 20-års-perioden influtit
till löneregleringsfonden minst etthundratusen kronor och minst trettiotusen
kronor till de ecklesiastika boställenas skogsfond. Enligt gällande
hushållsplan ingå i löneregleringsfonden i medeltal 9,000 kronor årligen
eller på 20 år 180,000 kronor. Ramsele församling har tvenne gånger
begärt anslag af dessa skogsmedel till ett kapell i en mycket aflägsen fjelltrakt,
men på denna sin billiga begäran fått afslag.

Uti Edsele församling, annex till Ramsele, är förslag till ny skogshushållningsplan
färdigt till fastställelse efter vederbörlig pröfning. I detta
förslag föreslår domänstyrelsen, att en viss mindre andel af afkastningen
skall utbetalas under nuvarande komministers och hans rättsinnehafvares
(sterbhus) tid. Följaktligen kommer andelen att alldeles indragas vid nuvarande
komministers afflyttning eller död, och församlingen går miste om
en rättmätig och påräknad lönetillgång för sin komminister, hvilken mistning
antingen tvingar församlingen att tillskjuta motsvarande belopp eller ock
med bedröfvelse se, att dess själasörjare lider nöd, så framt eljest någon, som
har ringaste utsigt att på annat håll vinna anställning, vågar söka en så
aflägsen, dyr och illa aflönad plats bland fjellen. Lönen utgör nemligen
cirka 1,465 kronor med reparations- och nybyggnadsskyldighet å ett boställe,
som »äter upp sig sjelft».

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag föreslå, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att i grundlagsenlig ordning sådana
förändringar vidtagas i Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 26 januari
1894 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket, att densamma
bringas i full öfverensstämmelse med löneregleringslagen af 1862 och
särskild! med föreskrifterna i denna lags 9 §, 1 och 2 mom.»

I motionen har herr W. Styrlander instämt.

Utskottet anser visserligen, i likhet med motionären, berättigade erinringar
kunna göras mot det sätt, hvarpå kongl. förordningen den 26 januari
1894 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket tillgodosett
församlingens och boställhafvarens rätt i fråga om dispositionen af skogsafkastningen
vid de ecklesiastiska boställena. Obestridligt torde vara, att all

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

afkomst, och således äfven skogsafkastningen, af de ecklesiastiska boställen,
som af vederbörande församling genom köp^eller sammanskott af jord bildats
eller som af enskilde donerats till förmån för pastor i församlingen, bör oafkortad
användas för kyrkliga ändamål inom samma församling, och denna
grundsats finnes, såsom motionären påpekat, uttalad i kongl. förordningen angående
allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862, hvilken
förordning af Kongl. Maj:t utfärdades i öfverensstämmelse med de grunder
för reglerandet af nämnda inkomster, som blifvit af Rikets Ständer gillade.
Uti förstberörda förordning af den 26 januari 1894 förekomma åter bestämmelser,
som i ganska väsentlig mån hindra tillämpningen af nämnda grundsats.
Enär enligt sagda förordning det fall,'' att ett boställe »af menighet inköpts
eller af enskild för ändamålet donerats», är stäldt såsom undantag från
den allmänna regeln, livilar bevisningsskyldigheten på den församling, som
på ett dylikt påstående i fråga om sitt boställe grundar anspråk att för sina
kyrkliga institutioner och ändamål få förfoga öfver dess skogsafkastning.
Äfven om en sådan bestämmelse får anses rigtig och lämplig, måste dock
medgifvas, att åstadkommande af en sådan bevisning just i följd deraf, att
de ecklesiastika boställena merendels tillkommit långt tillbaka i tiden, i allmänhet
stöter på betydande svårigheter, och det kan sålunda lätt hända, att
ett boställe, som faktiskt är doneradt, i fråga om skogsafkastningens användning
kommer att likställas med ett af staten anslaget boställe.

Äfven i andra afseenden äro bestämmelserna i 1894 års förordning
mindre fördelaktiga för församlingens och boställshafvarens intressen, särskilt
beträffande den i 22 § omförmälda afverkning, för hvars användning stadganden
äro meddelade, som synas ej behörigen tillgodose församlingens och
boställshafvarens rätt; och det kunde ur denna synpunkt nog föreligga skäl
att bringa frågan under Kongl. Maj:ts ompröfning.

Att utskottet detta oaktadt funnit sig böra för det närvarande afstyrka,
att någon åtgärd i anledning af motionen vidtages, beror derpå, att frågan
om förändring af 1894 års skogsförordning i det af motionären angifna syfte
redan kan anses utgöra föremål för utredning. Den utaf Kongl. Maj:t den
22 oktober 1897 tillsatta komité, som har att åstadkomma utredning och förslag
beträffande ändrade grunder för presterskapets aflöning med mera, lärer
nemligen vid fullgörande af detta uppdrag få anledning att upptaga jemväl
den af motionären väckta frågan till bedömande och pröfning. Vid sådant
förhållande torde lämpligast vara att låta med frågans afgörande anstå, till
dess berörda komité afslutat sina arbeten och tillfälle beredts att taga del
af de uttalanden i nu förevarande ämne, som från komitén kunna vara att
förvänta.

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

Utskottet föranlåtes alltså hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 april 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Jönsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.