Lagutskottets Utlåtande N:o 37 (Utlåtande 1898:LU37 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

N:o 37.

A ak. till Riksd. kansli den 7 mars 1898, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående upphäfvande
af fideikommiss.

Från Andra Kammaren har lagutskottet till behandling fått mottaga
tvenne särskilda motioner, åsyftande upphäfvande i större eller mindre utsträckning
af bestående fideikommisstiftelser.

Uti den ena af ifrågavarande motioner, n:o 12, hemställer herr T.
Zetterstrand, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom
de i riket bestående familjefideikommisstiftelser i fast och lös egendom
på land och i stad upphäfvas, äfvensom förslag till sådana lagbestämmelser,
som för ordnande af rättsförhållandena vid sista innehafvarnes död
må erfordras.

Till stöd för detta förslag anför motionären:

Under de sistförflutna femton åren hade frågan om upphäfvande af
fideikommisstiftelser åtta gånger behandlats af kamrarne, utan att desamma
kunnat enas om något beslut, syftande på ändring i de bestående förhållandena.

Oafsedt att de ofta återkommande yrkandena i ämnet ådagalade ett
lifligt intresse för frågans lösning, så torde man med fullt fog kunna påstå, att
den allmänna opinionen, äfven inom för öfrigt mycket konservativa kretsar,
Bih. till Riksd. Prat. 1898. 7 Sami. 20 Höft. (N:o 37.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

på senare tiden allt mera enats om önskvärdheten af fideikommissinstitutionens
snara afskaffande.

Då frågan på denna grund efter ett fyraårigt hvilostånd ånyo
väckes på tal, ville motionären i förstone söka bemöta de skäl, som
vid ärendets sista behandling anfördes mot ett bifall till den påyrkade
reformen.

Det sades bland annat, att fideikommissen vore »bland de bäst skötta
egendomarne» och att de vore »bättre skötta, än de små hemmansegarnes
jord i allmänhet kunde skötas».

Beträffande detta påstående ville motionären visst icke förneka de
faktiska förhållanden, att ett stort antal fideikommissegendomar vore väl
häfdade, att bland dem äfven funnos flora, som sköttes på ett mönstergildt
sätt, samt att fideikommissen, såsom merendels belägna i våra bördigare
landsdelar och omfattande stora jordarealer, hade goda förutsättningar
att gifva större afkastningar än sådana mindre hemmansdelar, hvilkas
egare icke mägtade att draga fördel af nutidens många arbetsbesparande
maskiner och öfriga hjelpmedel.

Men häraf finge man ingalunda draga de slutsatser, att fideikommissen
i allmänhet skulle skötas så synnerligen väl, eller att, under i öfrigt
lika förhållanden, en fideikommissinnehafvare finge antagas sköta sin jord
bättre än den, som vore egare till jorden.

Tvärtom visade just erfarenheten, att en mängd fideikommisser högeligen
vansköttes och att åtskilliga sådana snart sagdt läge i lägervall, ofta
nog såsom en följd af fideikommissbrefvens otidsenliga bestämmelser, hvilket
med skärpa och sakkunskap framhölles i Rikets Ständers skrifvelse af
den 27 mars 1810, till hvilken skrifvelse, senast intagen i 1894 års lagutskottsutlåtande
n:o 41 sid. 8 och 9, motionären tilläte sig att hänvisa.

Det hade vidai’e påståtts, att för dem, som ville köpa jord, funnes
tillräckligt många andra jordbrukslägenheter att förvärfva, hvadan fideikommissinstitutionens
upphäfvande med afseende å de mindre bemedlade
icke kunde medföra någon verkan.

Hvad detta påstående anginge, så borde det villigt erkännas, att den
befintliga tillgången på jord inom landet vore så stor, att man icke kunde,
såsom äfven skett, påstå, att en styckning af fideikommissen skulle vara
nödvändig för att skaffa jordbruk åt de mindre bemedlade, men å andra
sidan torde det icke kunna förnekas, att vissa fideikommissegendornar hade
sådan belägenhet och så beskaffade egofigurer, att afsöndringar från eller
styckningar af desamma skulle lända till fördel ej allenast för landets
kultivering, utan äfven för sjelfva fideikommissens skötsel; och då man
numera temligen allmänt hyste de åsigter, att man i möjligaste måtto

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 3

borde främja en sund jordstyckning och derjemte motverka bildandet af
störa fastighetskomplex, skulle det väl förefalla besynnerligt, om man samtidigt
kunde finna det ur statsekonomisk synpunkt lämpligt att bibehålla
ett rättsinstitut, som åsyftade att hindra jordstyckning och till all tid
sammanhålla redan befintliga fastighetskomplex.

Ytterligare hade framhållits, att åtminstone några af våra gamla
historiska familjer ännu kunde befinna sig i välstånd, tack vare innehafvandet
af fideikommiss; att den, som egde ett fideikommiss, genom insättningar
i någon lifränte- och kapitalförsäkringsanstalt kunde betrygga
sina yngre barns framtid, samt att man ej för mycket borde fästa sig vid
den omständigheten, att i en familj det ena barnet blefve rikare än det
andra, helst som personer i allmänhet egde laglig rätt att, äfven om bröstarfvingar
funnes, förordna om sin förmögenhet.

Häremot ville motionären inlägga sin bestämda protest, ty ehuruväl
innehafvandet af fideikommiss ostridigt beredde vissa medlemmar af vår
aristokrati större lätthet än eljest att nå en mera framskjuten social och
politisk betydelse, måste man dock betänka, att dylik fördel endast
tillkom me enstaka medlemmar af familjerna och ofta vunnes på bekostnad
af syskon, som i många fall skulle varit bättre skickade att gagna sitt
land och uppehålla familjens traditioner; att medvetandet om en framdeles
erhållande förmögenhet ofta hade ett demoraliserande inflytande; att fideikommissbestämmelserna
i stället för att verka sammanhållande ofta alstrade
tvister och bitterhet inom slägterna; att, om en fideikommissinnehafvare
ville genom kapitalbildning sörja för sina från fideikommisset uteslutna
barn, detta kunde menligt inverka på egendomens skötsel, samt att,
om fadern ej hunne betrygga dessa barns framtida utkomst, de vid hans
frånfälle kunde komma i den föga afundsvärda belägenhet att antingen
nödgas afbryta påbörjade studier, försaka tidigare lefnadsvanor och vid
sjukdomsfall råka i nöd eller ock för studiernas fortsättande eller erhållande
af nödtorftigt uppehälle blifva beroende af den nye fideikommissariens
godtycke.

Då nu härtill komme, att det svenska folket med stolthet kunde
åberopa, att redan i den gråa forntiden hvarje bröstarfvinges arfsrätt var
genom lag fastslagen, att i midten af detta sekel qvinna tillerkändes lika
arfsrätt mot man, samt att åtminstone laglotten ej kunde utan giltiga
grunder afhändas någon, kunde det icke annat än i högsta grad kränka
rättsmedvetandet, att inom ett fåtal svenska familjer dessa rättsgrundsatser
förmedelst fideikommissinstitutionen blifvit fullständigt åsidosatta.

Desslikes hade med stor skärpa betonats, att redan bestående fideikoinmisstiftelser
ej kunde ändras, enär man derigenom skulle afvika från

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

den allmänna rättsgrundsats, att civillagstiftning ej får medföra retroaktiv
verkan.

Ett strängt fasthållande vid en dylik uppfattning skulle ju uppenbart
leda derhän, att under det arfs- och testamentslagar, ja, sjelfva grundlagarne
liksom allt annat menskligt vore underkastade förändring, så skulle
enskilda personers bestämmelser, om än aldrig så afvita, blott de meddelats
före år 1810 samt upptecknats i något slags iideikommissbref, blifva
för evig tid beståndande.

Frånsedt det förnuftsvidriga derutinnan, måste man väl medgifva,
att det icke vore så helt bestäldt med påståendet om den åsyftade reformens
retroaktiva verkan, ty ingen afsåge väl att i någon mån rubba nuvarande
fideikommissinnehafvares rätt, likasom det väl torde vara gifvet,
att man för att mildra öfvergången till de nya förhållandena skulle låta
lagen träda i kraft först efter de närmaste fideikommissariernas frånfälle,
under hvilka förhållanden någon fruktan för rättskränkning ej borde lägga
hinder i vägen för att göra rikets arfslagar i framtiden allmänneligen
gällande.

Slutligen hade man uttalat den farhåga, att konseqvensen af fideikommissens
upphäfvande skulle blifva ett upphäfvande jemväl af sådana
förordnanden, som blifvit gjorda till förmån för allehanda inrättningar,
såsom kyrkor, fattigvård m. m., ja, att sjelfva den kungliga familjens arfsrätt
skulle sättas på spel.

Att bemöta dylika hugskott af eu uppjagad fantasi torde dock vara
öfverflödigt, ty en hvar torde nog utan allt för vidlyftig eftertanke observera
dels skilnaden mellan att frånhända bestående institutioner dem tillerkända
förmåner samt att lagstifta om enskilda, ännu ofödda individers
arfsförhållanden och dels den omständigheten, att medan laga förbud redan
funnes mot nya fideikommiss’ instiftande, lade lagen ej något hinder i
vägen för donationer till allmännyttiga ändamål, hvika donationer helt
säkert komme att allt framgent snarare uppmuntras än stätjas, i den mån
de ej komme i strid mot statens välförstådda intressen.

På de grunder, han sålunda anfört, ansåge motionären, att då fideikommissinstitutionen
snarare motverkade än främjade landets kultivering,
medförde en mängd påtagliga missförhållanden samt stode i uppenbar strid
mot nutida rättsmedvetandet, Riksdagen måtte i den form, som kunde
finnas lämpligt, uttala sig för afskaffande af allt hvad fideikommiss hette,
på land och i stad, i fast eller lös egendom.

Den andra af ofvan omförmälda motioner, n:o 5, har afgifvits af
herr G. Jansson i Krakerud och är af följande lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

»I frågan om fideikommissinstitutionen, för så vidt densamma afser
familje-fideikommiss — icke i fråga om stiftelser eller inrättningar för
allmännyttiga och välgörande ändamål — har jag den öfvertygelsen:

att nämnda institution strider mot den i lag antagna grundsats om
lika arfsrätt; att den i politiskt, socialt och nationalekonomiskt afseende
är skadlig; att den saknar stöd i allmänna rättsmedvetandet; att sjelfva
grundtanken uti institutionen blifvit af 1809 års lagstiftare underkänd;
samt att individens eganderätt icke innefattar eller i forna tider innefattat
rättighet att obetingadt stadga en evigt gällande lag för successionen af
fast egendom.

Till stöd för denna min öfvertygelse kan jag åberopa och hänvisa
till: gällande lag om lika arfsrätt; lagutskottets vid 1809—10 års riksdagar
afgifna utlåtande i frågan om Riksens Ständers med anledning deraf aflåtna
skifvelse till Konungen af den 27 mars 1810; kongl. förordningen af den
27 april 1810; exempel från andra länder, såsom Frankrike, Nederländerna
och Italien, der man redan afskaffa! dylika institutioner; samt lagutskottets
utlåtande n:o 50 år 1889. Sistnämnda utskott visar, att taxeringsvärdet
å samtliga fideikommissfastigheter i riket vid 1885 års slut utgjorde tillhopa
109,404,407 kronor; frågan om fideikommisstiftelsernas bibehållande
eller upphäfvande är således ingalunda af ringa betydelse för vårt land.

På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag, att lagstiftningen
bör fortgå på den redan vid 1809—10 årens riksdag beträdda väg, hvars
slutliga mål är upphäfvande af ifrågavarande institution, samt att fideikommissfastighet
vid siste innehafvarens död må kunna fördelas mellan
hans arfvingar efter allmänt gällande arfsrätt, hvadan jag tager mig friheten
föreslå, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller att
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lag, hvarigenom de i riket bestämda familje-fideikommisstiftelser i fast
egendom på, landet och i staden upphäfvas, äfvensom vidare förslag till
sådana lagbestämmelser, som för ordnande af rättsförhållandena vid siste
innehafvarens död må erfordras.»

Det ämne, som uti föreliggande motioner beröres — fideikommissinstitutionens
upphäfvande — har, såsom motionären herr Zetterstrand
erinrat, flere gånger tillförene utgjort föremål för Riksdagens behandling.
Vid 1882, 1883, 1884, 1886, 1889, 1890, 1896 och 1894 års riksdagar

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

hafva förslag af liknande innebörd med nu ifrågavarande motioner bragts
å bane, utan att emellertid hittills hafva föranledt till någon Riksdagens
åtgärd.

Lagutskottet, som vid de fyra förstnämnda riksdagarne stält sig afvisande
mot lagändringar af ifrågasatt art, har visserligen vid de fyra
senare riksdagarne tillstyrkt skrifvelse till Kong]. Maj:t i ämnet, men denna
hemställan, ehuru densamma af Andra Kammaren godkänts, har dock städse
strandat på Första Kammarens motstånd.

Då det af anförda förhållanden kan skönjas, att ineningarne i frågan
varit och sannolikt ännu äro ganska delade, torde det befinnas lämpligt,
att utskottet, innan detsamma går att yttra sig öfver nu föreliggande motioner,
i och för klargörande af frågans närmare innebörd, förutskickar eu
kortfattad redogörelse för fideikommissinstitutionens uppkomst och utveckling.

Fideikommiss har sin upprinnelse i den romerska rätten och betyder
der den egendom, en person, på grund af förhållanden, egendomliga för
denna rätt, testamenterat till en annan person med ett på förtroende till
denne grundad! uppdrag att utlemna egendomen till en viss uppgifven
tredje. Man kunde nu bestämma, att efter denne tredje egendomen skulle
tillgodokomma en fjerde, efter denne en femte o. s. v. (så kallade ftdeikommissoriska
substitutioner). Till sådana fideikommiss kunde göras hela
förmögenheten, en viss qvotdel deraf eller en viss särskild förmögenhetsdel.

Ur successiva fideikommiss af det sistnämnda slaget har, under den
utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland, familjefideikommisset
framgått, hvarmed afses att fästa viss egendom —- fast eller
lös eller båda tillika — vid en viss slägt, att inom densamma öfvergå från
eu slägtmedlem till en annan efter viss bestämd ordning.

Den germaniska benägenheten att fästa jorden vid slägten är bekant.
Med stöd af den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo derför i
Tyskland, jemte de adliga »stamgodsen» och de borgerliga »arfgodsen»,
hvilka båda hade sin grund uti lag eller häfd, familjefideikommissen i fast
egendom till följd af gällande privata dispositioner. I andra land framträdde
likartade anordningar. Successionen blef, af naturliga skäl, vanligen
begränsad till män, och med afseende å grunden för denna blefvo godsen
majorat, minorat, seniorat, primo-, secundo-, terti oge niturer o. s. v.

Samma motiv som i öfriga land, nemligen omtanken om »familjens
heder och conservation» föranledde äfven i Sverige stiftande af familjefideikommiss
i fast egendom, hvilka här uppkommo ej mycket senare än i
Tyskland och antagligen redan vid medlet, af det sjuttonde århundradet.
Stadgan angående testamenten den 8 juli 1686 omtalar institutionen såsom

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

något redan känd!, och lemnar uti sin 5 § om densamma närmare bestämmelser.
I 1734 års lag omnämnes den icke uttryckligen, utan säger denna
lag endast i 16 kap. 1 § ärfdabalken, att »vill någon, man eller qvinna,
göra testamente, hafve våld göra det — — med eller utan vilkor».

På grund af denna bestämmelse, som dock näppeligen kan anses
innefatta ett uttryckligt fastslående af enskildes rätt att för all framtid
upprätta dylika stiftelser, ansågos emellertid lideikommissförordnanden äfven
rörande fast egendom fortfarande tillåtliga, ända tills de sociala och ekonomiska
olägenheter, som kunde vara förenade med en obegränsad rätt att
genom privata dispositioner för all framtid förfoga öfver fast egendom,
föranledde, hos oss lika som uti flere andra land, inskränkning uti en
sådan förfoganderätt. Första steget till denna inskränkning togs af Rikets
Ständer, hvilka i skrifvelse till Konungen den 27 mars 1810 anförde
följande:

»De mångfaldiga missbruk, som varit följder af eu oinskränkt donations-
och dispositionsrättighet, hafva hos Riksens Ständer föranledt till
öfverläggningar, huruvida en inskränkning i friheten att göra fideikommisstiftelser
kunde vara nödig och med samhällets fördel öfverensstämmande.

Genom sådane stiftelser föreskrifves för alla tider en successionsordning,
enligt hvilken eu enda arfvinge, äfven eu oskyld, skall på lifstid
innehafva fastigheter, utan afseende på, om förre innehafvaren skulle derigenom
nödgas lemna de flesta eller alla sina barn i saknad af nödig uppfostran
och understöd i deras omyndiga år, och en så inskränkt egare, som
hvarken af allmänna lagens visa stadganden om arf eller af något sitt
förordnande kan hoppas skydd för de lottlöse, utan förutser, att egendomen
skall tillfalla en oskyld eller tilläfventyrs den af barnen, som gifver
minsta hopp om medlidsamhet och omvårdnad för uteslutna, kan icke annat
än anse egendomen mera för en annans än för sin, i följd hvaraf hans intresse
blifver att fördubbla och i förtid upptaga afkomsterna till skada för
jordens nyttiga odling, egendomens förbättring och samhällets deraf beroende
styrka.

Man har för everldeliga tider föreskrifvit lagar för hvarje innehafva^
frihet att egendomen förvalta, utan att tänka derpå, att slika inrättningar
ofta blifva genom tiders förändrade skick för egendomens förmånliga
häfd hinderlige.

Man har för all framtid förbjudit egendomens föryttrande och förpantning,
. hvarigenom dels fordringsegares lidande beredes, dels all utväg
betages innehafvaren att till medarfvingars utlösen eller egendomens häfd
och förbättring erhålla de nödvändigaste lån.

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

Man har gjort fideikommiss, hvilkas innehafvare varit ålagda att
använda godsets afkastning till egendomens förökande under enahanda
tideikommiss-vilkor, en inrättning, som, om ock dess skadlighet i politiskt
afseende åsidosättes, i alla fall synes vara den mest illa beräknade, då
ofelbart är, att en allt för stor egendom i en mans hand gifver mindre
afkastning och föder vida mindre menniskor, än om den vore emellan flere
egare delad.

Icke mindre skadliga hafva de stiftelse]- varit, som, ehuru aflägse
samt för odling och samhäfd obeqvämliga flere gods kunnat vara, likväl
föreskrifvit, att de skola hallas tillsammans och icke ens få bortbytas; och
de stiftelser, enligt hvilka vissa egendomar bort för alltid innehafvas af
flere samegare, utan rätt för någon till skiftes vitsord, hafva varit en
källa till obehagliga rättegångar och till en olycklig oenighet inom familjer.

Man har äfven sett förordnanden, som föreskrifvit beständig delning,
utan rätt för delegare att lösa hvarandra ut, som för egendomens •besittning
gjort till everldeligt vilkor, att innehafvaren skall lefva ogift, ej få
bekläda någon statens tjenst och mera dylikt, och till hvilka andra orimligheter
en sådan oinskränkt frihet kan föranleda, är af dessa exempel
lätt att inse, äfvensom att slika inrättningar hafva för jordens nyttiga häfd
och egendomars förbättring det skadligaste inflytande.

Vid betraktande häraf, och då det hopp en egare häfver derom, att
hans barn och närmaste skola njuta frukten af hans mödor, befordrar flit,
hushållning och medborgerliga tänkesätt, samt för samma ändamål, jemte
befrämjande af föräldrars och husfäders anseende, en egare bör hafva magt,
att dels genom aftal, dels genom testamente utnämna sin efterträdare, och
obestridligt är att, ehuru den, som sjelf innehar disponibel egendom, kan
i en oinskränkt dispositionsfrihet för sin person finna dessa uppmuntringar
och förmåner, desamma deremot alldeles försvinna för alla hans efterträdare,
om han gör egendomen till fideikommiss; då en oinskränkt frihet för
enskilda att ändra arfs- och eganderättslagarne för tillkommande tider icke
kan stå tillsammans med syftemålet af vid denne riksdag af Riksens Ständer
tagne beslut om frihet för en hvar att all slags jord genom laga fång
förvärfva; då eu sådan frihet skulle göra vår allmänna lag i dess vigtigaste
delar onyttig, och i stället för tydliga lagar, som beständigt kunna
förbättras och fullkomnas, anskaffa för särskilda gods speciella förordnanden,
hvilka, ehuru orimlige, otydlige och äfven oläslige de kunna vara,
likväl göra anspråk på eu varaktighet, som icke en gång för våra grundlagar,
enligt nu gällande regeringsform, funnits nödvändig, och det för
öfrigt skulle lända till fäderneslandets heder, om, sedan de mest hyfsade

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 9

nationer redan upphäft dessa lemningar eller nya telningar af feodalismen,
svear och göther, som aldrig varit af främmande nationer med våld tvungne
till sådane inrättningar, icke vore de siste att förekomma ytterligare härmningar
deraf, hafva Riksens Ständer ansett oftanämnde oinskränkta dispositionsfrihet
böra jemkas inom billiga och för samhällets allmänna nytta
afpassade gränser, samt till följd deraf trott sig böra hos Eders Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla om nådigste sanktion och bekräftelse af följande
närmare bestämmelse och tillägg vid det för detta ämne lämpliga
lagens rum i 16 kap. 1 § ärfdabalken:

Will någon man eller qvinna göra Testamente, hafve wåld göra det
mundteliga eller skrifteliga, med eller utan willkor, och ^vittne twänne gode
män att thet Testamente tå var gjordt med sundt och fullt förstånd och
af fri vilja: Stånde ock honom fritt ätt låta wittnen veta dess innehåll
eller ej. Aro ej vittnen att tillgå, och utredt warder, att Testator intill
sin död warit, utur stånd satt wittnen anskaffa, äge ock då Testamentet
laga kraft, så framt det finnes med egen hand skrifvit och underskrifvit.
Bortgifver någon fast egendom, äge ej makt om willkoren för dess förvaltning
sträcka förordnandet längre än förste emottagarens och dess makas
lifstid, eller om ägande rätten widare än till utnämnande af Testa,mentseller
Gåfvotagarens nästa efterträdare, uti hvilken sistnämndes hand fastigheten
ikläder sig egenskap af arfvejord, hvarmed i allt efter allmän lag
förhålles. Ej eller må i andre afhandlingar och contracter om fast egendom
sådane willkor inflyta, hvarigenom förvaltnings- och ägande-rätten för
en framtid vidare inskränkes, ån nu sagt är. Men angående städja och
arrende, galle hvad derom särskildt stadgadt är.»

Det sålunda af Rikets ständer framlagda förslaget vann Kongl. Maj:ts
godkännande och erhöll enligt förordningen den 27 april 1810 kraft af
gällande lag.

De uttalanden, som i omförmälda skrifvelse gjordes af rikets ständer,
innefattade i sjelfva verket ett ogillande af hela fideikommissinstitutionen,
ehuru man då icke ansåg sig böra gå längre än att hindra uppkomsten
af nya fideikommiss i fast egendom. Dock utfärdades samma år den 3
april en förordning, hvarigenom bestämdes, att i de fall, då någon innehafvare
af fideikommissegendom kunde komma i behof att derå emot inteckning
göra lån eller för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte
af till fideikommisset hörande jord eller ock finna sig föranlåten att söka
häfvande af vissa uti fideikommiss-stiftelser innehafvaren föreskrifna vilkor,
ansökningar i dessa eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta
mening och bästa tillämpning och som icke rörde frågor, hvilka mellan

Bill. till Riksd. Prot. 1898. 7 Sami. 20 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

fideikommissarier och medarfvingar kunde yppas och enligt allmänna rätte
gångsordningen måste behandlas, borde hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anmälas, på det att Kongl. Maj:t med dess högsta domstol, i likhet med
annan förklaring öfver allmänna lagar och författningar, måtte dervid, efter
sig företeende omständigheter, kunna förfara. Genom de sålunda meddelade
bestämmelserna tillerkändes Kongl. Maj:t med högsta domstolen befogenhet
att i viss mån rubba grunderna för en bestående fideikommissstiftelse,
en befogenhet, som, särskildt i fråga om tillåtelse att inteckna
fideikommissegendom, i enskilda fall kan leda till fideikommissrättens upphörande.

Från och med 1810 har fideikommissinstitutionen inom vår svenska
rätt ej undergått någon förändring. Det är alltså visserligen förbjudet att
inrätta nya fidekommiss uti fast egendom, liksom Kongl. Maj:t eger befogenhet
att uti redan gällande fideikommiss-stiftelser vidtaga sådana ändringar,
som omförmälas i förordningen den 3 april 1810, men de före 1810
uppkomna fideikommissen ega allt fortfarande bestånd. Det synes dock
utskottet vara önskvärdt, om möjlighet bereddes, att äfven dessa, under
sådana vilkor och former att slägtens rätt ej träddes för nära, kunde uppliäfvas
och våra arfslagar sålunda erhålla allmän och undantagslös tillämpning.
De olägenheter, som äro förenade med tillvaron af fideikommiss
i fast egendom, hafva nemligen under den tid, som förflutit från 1810,
allt skarpare framträda och de undantagsbestämmelser, som gälla för fideikommissen,
framstå i och med den politiska och sociala utvecklingen såsom
allt mera oegentliga och stridande mot sunda lugstiftningsprinciper. Ur
politisk och social synpunkt kan det alltså anses medföra olägenheter att
allt för stora jordegendomar äro hopade och städse bibehållas i en enda
persons eller familjs hand, likasom det, ur nationalekonomisk synpunkt
sedt, måste lända till skada, att sådana egendomar allt jemt innehafva af
personer, hvilkas förfoganderätt öfver desamma är så begränsad som vid
fideikommiss är förhållandet. Ser man åter saken från rättvisans och
billighetens sida, så ligger det onekligen något för rättskänslan upprörande
deruti, att, såsom fallet är vid de flesta fideikommiss-stiftelser, en enda
person skall på sin lott erhålla den värdefullaste, möjligen enda qvarlåtenskapen
efter en afliden, till hvilken han icke statt i närmare slägtskapsförhållande
än andra, som af qvarlåtenskapen bekomma föga eller intet.
Detta sistnämnda missförhållande framträder numera, sedan den lika arfsrätten
mellan syskon blifvit införd såsom allmän regel, så mycket skarpare.
Det har ock ej sällan föranledt fideikommissinnehafvare att bruka fideikommissegendom
på sådant sätt, att den på kort tid lemnat största möjliga
afkastning, som kunnat bilda ett till fördelning mellan hans öfriga arf -

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

vingar tillgängligt kapital, utan att hänsyn dervid tagits till egendomens
framtida bestånd. Det har ock stundom framkallat grof misshushållning
med dylik egendom under fardagstiden, då en afliden fideikommissaries
sterbhusdelegare sökt bereda sig största möjliga fördel af densamma, innan
den skulle af ny fideikommissarie tillträdas.

Ehuru ofvan antydda olägenheter, till hvilka utan tvifvel ytterligare
andra skulle kunna läggas, äro förenade med tillvaron af fideikommiss i
fast egendom, har likväl mot alla förslag till dessa stiftelsers upphäfvande
anmärkts, att lagstiftaren icke skulle kunna utan rättskränkning upphäfva
desamma, då de tillkommit under skydd af en lagstiftning, som tillät deras
bildande, och att ordnandet af de rättsförhållanden, som skulle uppstå i
omedelbart sammanhang med fideikommissrättens upphörande, skulle möta
oöfvervinneliga svårigheter. Det har visserligen medgifvits, att verkligt
nödtvång kan berättiga lagstiftaren att bryta dispositioner af ifrågavarande
art, men tillika anförts, att förhållandena i vårt land, särskildt med afseende
å omfånget af de bestående fideikommiss-stiftelserna, icke vore sådana,
att de påkallade en slik åtgärd.

Hvad då först angår frågan om fideikommiss-stiftelsernas omfång i
vårt land, anser sig utskottet böra erinra derom, att taxeringsvärdet å
samtliga fideikommissfastigheter i riket år 1890 utgjorde 107,025,407 kronor,
deraf ej mindre än 104,427,107 kronor belöpte sig på fastigheter å
landet eller omkring V20 af värdet utaf all sådan enskild fastighet i hela
riket. Detta utvisar, enligt utskottets mening, att frågan om fideikommiss-stiftelsernas
bibehållande eller upphäfvande i vårt land ingalunda är
ur det allmännas synpunkt af så ringa betydelse, som man stundom förmenat,
utan fastmer egnad att tilldraga sig lagstiftarens allvarliga uppmärksamhet.

Beträffande vidare frågan om helgden af enskildes dispositioner, gjorda
i enlighet med de vid tiden för deras tillkomst gällande lagbestämmelser,
erkänner utskottet visserligen, att lagstiftaren dertill bör taga all skälig
hänsyn, men hyser för sin del den bestämda öfvertygelse, att, der dylika
dispositioner under den tid, som förflutit från deras tillkomst, uppenbarligen
kommit i strid med det allmänna rättsmedvetandet och uppfattningen
af hvad samhällets sunda utveckling kräfver, de böra och måste vika för
hänsynen till statens väl. Denna åsigt har, såsom utskottet nedan skall
visa, i fråga om fideikommiss i fast egendom gjort sig till fullo gällande
i åtskilliga andra lands lagstiftningar, och att den ej heller är främmande
för vår egen lagstiftning, torde ganska otvetydigt framgå af ofvan anförda
förordning af den 3 april 1810, som, på sätt utskottet redan anmärkt,

13 Lagutskottets Utlåtande N:p c? 7.

tillåter ganska väsentliga modifikationer åt'' de förordnanden, på hvilka dessa
stiftelser äro grundade.

Utskottet vill ock i detta sammanhang påpeka, att ett upphäfvande
af fideikommiss-stiftelser, derest nuvarande innehafvare och andra nu lefvande
till fideikommiss eventuel arfsberättigade skyddas uti sin rätt, så
mycket mindre kan anses innebära en rättskränkning, som den allmänna
principen för tillvaron af rätt uppställer krafvet på ett rättssubjekt såsom
vilkor härför. Skall för fideikommiss ett rättssubjekt utfinnas, kan detta
ej vara annat än den lefvande slägten, och det bör då ej förefinnas något
rättsligt hinder att, utan rubbande af slägtens rätt, med fideikommissen
vidtaga de ändringar, som från samhällets synpunkt kunna befinnas ändamålsenliga.

I fråga om sättet för tillämpningen af allmänna eganderätts- och arfsgrundsatser
på sådan egendom, som nu utgör familjefideikommiss, kunna
åsigterna vara ganska delade, och detta ämne kräfver för visso en sorgfällig
utredning och undersökning. Utskottet vill erinra om de åtgärder,
som härutinnan vidtagits i några stater, der familjefideikommissen blifvit
upphäfda. I Frankrike är genom lagen den 17 januari 1849 stadgadt, att
alla af privata gods bildade majorat, som redan, från förste innehafvaren
räknadt, gått i två successiva led, upphäfvas; att de gods, som bilda dessa
majorat, blifva fria gods uti innehafvarnes hand, och att för framtiden
succession i dylika majorat, begränsad till två led, från förste innehafvaren
räknadt, endast får ega rum för personer, födde eller aflade innan tiden
för lagens promulgation. I Nederländerna har lagen den 1 oktober 1833
visserligen förbehållit den närmaste fideikom missari en hans rätt, men fråntagit
de efterföljande, om än redan födde, deras utsigt att erhålla fideikommisset;
och i Italien har lagen den 30 november 1865 upphäft alla
då bestående fideikommiss, majorat och andra fideikommissoriska substitutioner
samt tillagt den dåvarande innehafvaren full eganderätt till halfva
fideikommissförmögenheten och den närmaste arfvingen full eganderätt till
andra hälften, dock med förbehåll af nyttjanderätt för dåvarande innehafvaren
under hans lifstid. I 1866 års danska grundlag, § 93, stadgas,
likasom i den äldre grundlagen af 1849, att intet län, stamhus eller fideikommissgods
kan för framtiden upprättas och att genom lag skall närmare
ordnas, huru de nu bestående kunna öfvergå till fri egendom, ehuru sistnämnda
bestämmelse ännu icke genom statsmagternas samverkan ledt till
någon påföljd.

Af hvad ofvan anförts, framgår nogsamt, att lagutskottet för sin del
anser vigtiga och obestridliga skäl tala för upphäfvande af fideikommiss

Lagutskottets Utlåtande N:o 37,

uti fast egendom; och utsköttet måste derför tillstyrka bifall till motionerna
i hvad desamma hårom innehålla.

Deremot håller utskottet före, att fideikommiss uti lös egendom hittills
ej visat sig medföra några sociala olägenheter och att alltså skäl för
deras afskaffande för närvarande ej föreligger.

i I fråga om fideikommiss uti: fast egendom förbiser utskottet ingalunda,
att vissa svårigheter kunna vara förenade med frågan om deras
upphäfvande och att alltså noggrann utredning bör föregå afgörandet, men
dessa omständigheter kunna, enligt utskottets tanke, ej undanskymma de
väsentliga fördelar i politiskt, socialt och statsekonomiskt hänseende som af
ifrågavarande förändring äro att förvänta.

Med stöd af hvad utskottet här ofvan anfört, får utskottet alltså
hemställa,

att Riksdagen ville, i anledning af förevarande
motioner, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag, hvarigenom de i riket bestående familjefideikommiss-stiftelser
i fast egendom på landet och i
stad upphäfvas, äfvensom förslag till sådana lagbestämmelser,
som för ordnande af rättsförhållandena vid siste
innehafvarens död må erfordras.

Stockholm den 7 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herrar Hasselrot och Gustaf Andersson, hvilka ansett, att utskottet
i anledning af motionerna bort hemställa:

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t, efter verkstäld utredning om beskaffenheten och

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

’ * Omfånget af bestående familjefideikommisS-stiftelser rö rande

fast egendom, täcktes taga under öfvervägande,
im; iiiobic/g''* 8öf huruvida gällande bestämmelser om dylika stiftelser må
kunna, enligt öfverenskommelse inom vederbörande slägt
eller under annat lämpligt vilkor och förbehåll, upphäfva
eller förändras samt för Riksdagen framlägga
förslag till de stadganden, hvartill den verkstälda utredningen
kan föranleda.

• 1.) flin. :;■/ >. :■* •• > i -■!

r u‘ af herrar Lundström, Pehrsson, Rudebeck, C. F. Pettersson och Krok,
hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till motionerna.

Herrar Husberg, Öländer och Jönsson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

i i;

I l)ii iiM