Lagutskottets Utlåtande N:o 37

Utlåtande 1897:LU37

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

1

N:o 37.

Ank. till Riksd. kansli den 30 mars 1897, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§ 32 i förordningen om landsting den 21 mars 1862.

§ 32 i kongl. förordningen om landsting den 21 mars 1862 är af
följande lydelse:

»Rättighet att vid landstinget väcka nya frågor eller förslag tillkommer
Konungens befallningshafvande, samt hvarje medlem af landstinget.

Nytt förslag bör, för att kunna komma under behandling, innefatta
ett ämne inom landstingets befogenhet, vara skriftligen uppsatt och
senast fjorton dagar före landstingets början aflemnadt till sekreteraren,
hvilken det åligger att inom åtta dagar derefter öfver de afgifna förslagen
upprätta en lista och den till ordföranden öfverlemna.

Till det landsting, som efter utfärdandet af denna förordning först
skall hållas, insändas förslagen till landstingets ordförande.

Ej må annan ny fråga än den, som blifvit på nu föreskrifvet sätt
väckt, kunna komma under landstingets öfverläggning, såvida frågan
icke blifvit af Kongl. Maj:t till landstinget liänskjuten eller härleder sig
från och står i sammanhang med ett förut i behörig ordning väckt
förslag.»

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion n:o 5, hemställer herr A. Ericson i Ransta att Riksdagen
för sin del måtte besluta att vidtaga den förändringen i ofvanBih.
till Riksd. Prat. 1897. 7 Sami. 28 Haft. fJSi:is 37—40.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

berörda paragraf, att orden »senast fjorton dagar» måtte ändras till senast
trettio dagar.

Till stöd för ändringsförslaget anför herr Ericson:

»Det är nogsamt bekant, att de framställningar, som till landstingens
behandling öfverlemnas, dels från Konungens befallningshafvande
och dels från enskilda 1 andstingsmän,'' äro både många och vidlyftiga,
och komma dertill ofta från Kongl. Maj:t lagförslag, hvaröfver landstinget
skall afgifva yttranden.

Landstingens förhandlingar pågå vanligen ej mer än tvenne dagar,
och då dervid äfven skall företagas ett stort antal val, blir föga tid att
studera framställningarna. Visserligen låter landstingens sekreterare numera
trycka och till landstingsmännen utsända förhandlingarna, men som
motionstiden utgår blott fjorton dagar före landstingens sammanträdande,
komma förhandlingarna vederbörande landetingsmän allt för sent till
hända, för mången landstingsman med dålig postgång knappast före
afresan till landstinget.

Häraf framgår tydligen, att landstingsmännen ha allt för knapp tid
att studera och taga del af de många vigtiga framställningar, som vid
landstingen förekomma.

Saken kan dock afhjelpas genom att vidtaga den förändring i ofvan
åberopade paragraf, att motionstiden förändras från fjorton till trettio
dagar före landstingens början.»

Den af motionären föreslagna lagändringen synes utskottet ur flere
synpunkter mindre lämplig. Först och främt är, enligt utskottets åsigt,
intet allmänt behof af förändring i bestående förhållanden för handen.
Hvad motionären härutinnan anfört torde få anses beröra endast undantagsfall.
Sålunda lärer inom de allra flesta landstingsområden kommunikationsväsendet
hafva nått den utveckling, att, äfven med bibehållande
af den nu stadgade motionstiden, motionerna hinna tryckas och
komma landstingsmännen till banda i god tid före afresan till landstinget.
Äfven om i en eller annan ort så ej kan ske, torde deraf härflytande
olägenheter ej vara synnerligen betydande. Ofta blifva, enligt
hvad erfarenheten ådagalägger, ärendena genom tidningarnes försorg
bragta till allmänhetens kännedom; och landstingsmannen har då tillfälle
att på detta sätt blifva uppmärksamgjord på ärendenas beskaffenhet.
I öfrigt kan under tiden för sjelfva landstiugets sammanträde lands -

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

tingsmännen i allmänhet medhinna att om ärendena erhålla tillbörlig
kännedom, under öfverläggning derom med öfriga ledamöter. Erfarenheten
torde bestyrka, att just denna öfverläggning under landstingssammanträdet
är för den enskilde landstingsmannens uppfattning och
bedömande af frågorna vida vigtigare än det genomläsande och begrundande
på egen hand, som kringsändande af de tryckta motionerna afser
af främja. Motionären har visserligen påstått, att landstingets förhandlingar
pågå i allmänhet ej mera än två dagar, men, så vidt utskottet
har sig bekant, pläga de flesta landsting vara samlade i åtminstone fyra
dagar.

År sålunda behofvet af lagändringen ringa eller intet, komme
emellertid dess genomförande att bereda åtminstone en väsentlig olägenhet.
Denna skulle bestå deri, att nyvalde landstingsmän derigenom komma
att beröfvas möjlighet att vid första landstinget under tjenstgöringsperioden
väcka några motioner. Enligt 10 § landstingsförordningen
beräknas en landstingsmans tjenstgöringstid — före hvars inträdande
någon motionsrätt ej lärer honom tillkomma — från den 1 september det
år valet skett; och i följd häraf blefve han genom motionstidens utsträckning
till trettio dagar, enär landstingen sammanträda under september
månad, alskuren från att sin motionsrätt utöfva.

Med stöd af det anförda hemställer alltså utskottet,

att herr Ericsons ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.