Lagutskottets Utlåtande N:o 37 (Utlåtande 1895:LU37 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

t»,-}-**

N:o 37.

Ank. till Riksd. kansli den 19 April 1895, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser angående
flottled och kungsådrå.

..!* f: -i • • • j . Vi ■ , !f: JioHi-''- V ;f »;7 ! v,’

Uti eu inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 72, hemställer herr E. A. Wijkander:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen hemställa, att han
täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke genom ändrade bestämmelser
om flottled och kungsådrå, särskild! uti landets forsar och vattenfall,
vattendragens stora energiförråd bättre kunde tillgodogöras för landets
industri, än nu är fallet, och till Riksdagen inkomma med de förslag,
som deraf kunna föranledas.

Till stöd för motionen anföres:

Förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund
af den 30 december 1880 föreskrefve i 8 §, att, »der kungsådrå af ålder
varit, skall den fortfarande lemnas öppen för allmän samfärdsel,
för flottning och för fiskens gång eller annat allmänt ändamål, så ock
till bevarande af enskild rätt, som af ådran är beroende» samt att
»kungsådrå skall, så framt den ej är annorledes bestämd, anses fram -

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

gå i djupaste vattnet och beräknas till eu tredjedel af vattendragets
bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd».

På senare tider hade tillgodogörandet af de svenska vattenfallen
ådragit sig en allt större uppmärksamhet, och särskildt hade genom
elektroteknikens snabba framsteg denna fråga blifvit af långt större betydelse,
än man tidigare haft anledning förmoda skola blifva fallet. Som
bekant vore det icke blott enskilda industriidkare, som fått ögonen öppna
härför, utan äfven staten hade under de sista åren vidtagit åtgärder för
tillgodogörande af i dess ego varande vattenkraft. Motionären tänkte
bär närmast på regeringens prisvärda undersökning af Trollhätte-fallens
användbarhet för industriel verksamhet.

Till belysning af den stora betydelse för industrien, de svenska
vattenfallen kunde få, ville motionären anföra endast ett exempel.
Komiterade för undersökning af Trollhätte-fallens tillgodogörande både
försökt taga reda på huru många mekaniska hästkrafter som för närvarande
användes i Göteborg och dess omnejd, om man sammanlade
effekten hos samtliga ångmaskiner, gasmotorer m. m. I detta industridistrikt,
som torde vara ett af Sveriges idogaste och betydelsefullaste,
uppginge antalet hästkrafter till 6000 å 7000, under det att den arbetsmängd,
som på elektrisk väg kunde öfverföras till Göteborg ensamt
från det i Trollhättan till kronans förfogande stående energiförrådet,
uppginge till mer än det dubbla, och den uti enskild ego vid samma
fall varande vattenkraften vore än större. Sammanstälde man härmed,
att en arbetsmängd af 10,000 hästkrafter skulle motsvara eu
årlig import af ett eller annat hundratusental ton stenkol, torde betydelsen
af ett ekonomiskt tillgodogörande af våra vattenfall ligga i
öppen dag.

Helt naturligt vore, att under sådana förhållanden uppmärksamheten
rigtades på, huruvida nu gällande föreskrifter om kungsådras
öppenhållande och andra dermed i sammanhang stående omständigheter
vore förenliga med klok hushållning för landet eller tarfvade ändring.
Då kungsådra skulle upptaga en tredjedel af vattendragets bredd, der
detta vore djupast, toge den vanligtvis i anspråk omkring hälften af
vattenmängden, ibland mindre, men ofta äfven mycket mera, beroende
på elfvens bottenformation. Sammanstäldes härmed, att naturligtvis
de större vattenkrafterna samtliga vore att finna i de stora elfvarna,
der kungsådra af ålder funnits, vore påtagligt, att ett kolossalt slöseri
med vattenkraft egde rum på grund af gällande föreskrifter. Af vigt
vore, att åtgärder med det snaraste vidtoges för rättelses erhållande
häruti, och äfven om obestridligt vore, att svårigheterna vore synnerli -

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

gen stora, torde säkert vara, att dessa kunde och i betraktande af frågans
vigt borde af statsmagterna öfvervinnas.

För svenska rätten egendomligt vore det urgamla stadgandet, att
den alltid egde vatten, som egde strand, men sedan gammalt hade dock
denna regel i väsentlig mån måst inskränkas till förmån för den allmänna
samfärdseln. Då på 1600-talet kungsådra först omnämndes i
offentliga handlingar, skedde det visserligen endast i sammanhang med
frågor om fiskets skyddande, men den sattes snart derefter i förbindelse
med farleds och flottleds öppenhållande. Med landets stigande kultur
hade ock fiskets betydelse för vattenrätten i våra elfvar alltmera trädt
tillbaka, under det att de för industriella ändamål anlagda vattenverken
vunnit i betydelse och i större delar af vårt land trädt i förgrunden
till och med före anordningarne för far- och flottlederna. Särskilt
torde de sistnämnda eller flottlederna inom södra och mellersta Sverige
alltmera förlorat i vigt.

Enligt nu gällande bestämmelser vore kungsådrans ändamål att
möjliggöra den allmänna samfärdseln, flottningen och fiskens gång,
motsvara annat allmänt ändamål och bevara enskild rätt, som vore beroende
af ådra. För att tillse, huruvida den nu gällande lagstiftningens
kraf på kungsådrans storlek vore nödvändiga och billiga, vore lämpligt
att betrakta hvart och ett af dessa ändamål för sig med särskild! afseende
på vattenfallen, som ur de industriella vattenverkens synpunkt
vore af den största betydelse.

Hvad då först beträffade den allmänna samfärdseln, vore påtagligt,
att i sjelfva fallen sällan något tal om farled kunde vara på sin plats,
då samfärdseln med farkost der af naturliga skäl vore omöjliggjord.
Funnes åter kanal anlagd kring fallet, vore naturligt, att fallets strandegare
borde vara tvungna att tillsläppa det för kanalfarten erforderliga
vattnet, hvilket snarare skulle underlättas än försvåras genom mildare
föreskrifter om kungsådrans storlek.

Så mycket svårare vore att finna lämpligaste sättet för kungsådrans
inskränkande utan flottledens skadande. Vid vattenverkens uppförande
i våra stora elfvars fall vore det alltid strandegarnes och flottföreningarnas
intressen, som stälde sig mot hvarandra, och emellan
hvilka ett slags kompromiss skulle bringas till stånd. Båda intressenas
vårdande vore för landet af stor betydelse. Intetdera af dem kunde
sägas hafva någon absolut rätt till företräde. Strandegarens urgamla
rätt att ega vattnet hade af gammalt inskränkts för att bereda plats
åt timmerflottningens berättigade kraf. Do stridiga intressena inskränkto
sig ej till kungsådrans bredd och läge, utan berörde hela sättet för

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

vattenverkens uppförande i fallen, då intagande i verken af för mycket
vatten äfven på sidan om den egentliga kungsådran bestredes.på grund
af § 7 i ofvan nämnda förordning, hvilken föreskrefve, att »i allmän
flottled må ej så byggas, att flottningen hindras».

Frågan stälde sig nu så: År det behöfligt och för landet fördelaktigt
att ''i enlighet med nu gällande föreskrifter anslå ungefär hälften
af de stora elfvarnas vattenkraft till timmerflottningens befordrande
med tillbakasättande af den industriella verksamhet, som kunnat uppstå
med begagnande af åtminstone en del af det nu i kungsådran
bortflytande vattnet? I och för sig behöfde ej timmerflottningen mycket
vatten vid forsarna, då den på sådana ställen nära nog alltid kunde
ske genom s. k. flottrännor eller andra anordningar, som fordrade föga
vatten. Det syntes derför, som hvarje billig fordan från de ofvanför
liggande skogsegarne skulle blifva fullt tillgodosedd, om dem tillförsäkrades
rättighet att utan afgift få sitt flottgods framsläppt, att erhålla
plats för de nödiga byggnaderna och att utan afgift få använda
det för flottningen nödiga vattnet. Hvilka byggnader som härvid skulle
af de flottande få uppföras och hvad för vattenmängd de skulle ega
att för flottningen disponera, finge naturligtvis i hvarje särskildt fall
blifva föremål för myndigheternas pröfning, liksom redan nu vid större
vattenverks uppförande i elfvarna ganska stora förberedande förhandlingar
inför vederbörande myndigheter erfordrades. Härvid borde dock,
i motsats till hvad hittills skett, i första rummet tillses, att minsta
möjliga vattenmängd beröfvades vattenfallets egare och derigenom den
industriella verksamhet, som i allt större måttstock hölle på att uppväxa
i fallens närhet. Föreskrift härom borde ingå i lagbestämmelserna.

Häremot komme att invändas, att flottningen hade häfd på sin
nuvarande rätt och med stöd af flottningssynernas beslut ordnat sig
derefter samt på många ställen nedlagt rätt stora kostnader på forsarnas
rensning, hvilket då skulle förlora i värde, allt invändningar, hvilka
förtjenade noggrant beaktande. Hvad först beträffade flottledernas
gamla bestånd, hade detta århundrade icke minst att uppvisa, huru
den ekonomiska lagstiftningen tvungits att lämpa sig efter förhållandena.
På många ställen, der kungsådra ej af ålder funnits, hade på
senare tider ganska djupt ingripande inskränkningar i de enskilde strandegarnes
rätt egt rum till förmån för flottningen, och en stor magt i
detta afseende lagts i länstyrelsernas händer. På andra ställen, der
farledernas betydelse trädt i förgrunden, hade å andra sidan ganska

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

besvärliga ordningsföreskrifter pålagts de flottande. För ett antal år
sedan, då timret var nära nog den enda värdefulla egendom, som fans
efter elfvarna i våra skogsbygder, var det helt naturligt, att statsmagterna
hufvudsakligen tänkte på flottningen jemte fiskens framkomst i
vattendragen. Numera, då på många ställen flottningen krympt samman
till en försvinnande obetydlighet, ja, mångenstädes rent af upphört,
och då på andra ställen, der den ännu utgjorde en vigtig del af
vårt lands industri, bredvid densamma genom vattenverks uppförande
i fallen uppstått andra vigtiga industrigrenar, måste det ligga statsmagterna
lika nära om hjertat att lämpa lagstiftningen efter de nya
förhållandena och tillgodose äfven de nya industriella krafven. Lagstiftningen
måste söka möjliggöra en sådan tingens ordning, att utan flottningsintressenas
undertryckande eller oskäliga betungande vattenfallens
rika energiförråd kunde komma andra industrigrenar till större nytta
än nu vore fallet.

Hvad fiskens gång beträffade, vore naturligt, att äfven för den ett
fullständigt tillstängande af kungsådra skulle vara i allo förkastligt,
men det torde vara påtagligt, att fisken ej behöfde på långt när så
stor del af vattendraget, som lagen nu medgåfve. Nutidens fiskerivård
visade, att fiskens framkomst i elfvarna vid åtskilliga tillfällen bättre
befordrades genom särskilda, ganska litet vatten kräfvande anordningar
än genom öppen kungsådra. Månget vattenfall kunde numera af fisken
passeras, der detta tidigare varit omöjligt. Äfven ur denna synpunkt
skulle sålunda eu betydlig minskning i kungsådrans storlek kunna ske
utan fiskerinäringens skadande, om blott lämpliga, af myndigheterna
godkända anordningar träffades.

De (fuga med kungsådran afsedda ändamålen torde vara af mindre
och mera lokal betydelse och kunde af synerätten tillgodoses på lämpligt
sätt utan de drakoniska och med landets naturliga rikedomskällor slösande
bestämmelser, som nu gälde,

På anförda grunder syntes det motionären nödigt, att nu gällande
föreskrifter om flottleder och kungsådra toges i förnyadt öfvervägande
och mera lämpades efter vår tids förhållanden. Då motionären här företrädesvis
vändt sig mot paragraferna 7 och 8 i den kongl. förordningen
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, hade motionären ej varit
blind för att ändringar i dessa kunde komma att medföra ändringar i
äfven andra nu gällande förordningar och stadgar, men då motionären
ansett frågan vara af den omfattning och svåra natur, att endast genom
en af Kongl. Maj:t anordnad utredning ett nöjaktigt resultat vore att

Bill. till Jtilcsd. Frat. 1893. 7 Sami. 21 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

vänta, både motionären trott sig endast i allmänhet böra rigta upp
märksamheten på frågan och framhålla dess stora betydelse.

Utskottet finner visserligen det i motionen afsedda syfte vara
förtjent af synnerligt beaktande; men utskottet kan det oaktadt ej anse
tillräckliga skäl föreligga för tillstyrkande af bifall till den af motionären
föreslagna åtgärd.

Uti den utredning, som motionären till stöd för sitt förslag verkstält
om den inverkan på de med kungsådra afsedda ändamål, som
den ifrågasatta minskningen af kungsådras storlek skulle komma att
medföra — hvilken utredning utmynnar i slutsatsen, att en betydlig
minskning i kungsådrans storlek skulle kunna såsom allmän regel
stadgas utan men för något af dessa ändamål — har nemligen motionären
lemnat opåaktad en af de, enligt utskottets förmenande, vigtigaste
uppgifter, som kungsådran har att fylla. Denna uppgift — att i jordbrukets
intresse möjliggöra ett tillräckligt skyndsamt aflopp af det
öfverflödiga vattnet från den odlade jorden — skulle svårligen blifva i
erforderlig grad tillgodosedd genom införande af en allmän minskning
i kungsådrans storlek.

Erfarenheten gifver nemligen vid handen, att i månget vattendrag
kungsådran till sin nuvarande i lag stadgade bredd är behöflig till förekommande
af skada vid häftigare vattenflöden å den jord, hvars vattenafledningssystem
är af vattendraget beroende. I alla händelser bör,
enligt utskottets tanke, följaktligen en inskränkning i kungsådras storlek
endast i särskilda fall kunna medgifvas, och detta först efter förutgången
noggrann pröfning af sakkunnig myndighet, att derigenom ej annans
enskilda rätt trädes för nära. Detta är ock den ståndpunkt, som intages
af den nu gällande lagstiftningen. I 10 § i förordningen om
jordegares rätt öfver vattnet å hans grund lemnas nemligen en möjlighet
öppen att i särskilda fall inskränka kungsådrans storlek. Såsom
vilkor härför erfordras emellertid en noggrann undersökning, om och
under hvilka vilkor en förändring i uppdämningsrätten till ett vattendrag
— en minskning af kungsådrans storlek innebär ju en sådan förändring
— må för ett vattenverk medgifvas. Redan enligt gällande
lagstiftning kan sålunda ett kraftigare tillgodogörande af vattendragens
energiförråd ega rum och detta, enligt utskottets åsigt, under lämpligare
form än den af motionären föreslagna.

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

På grund af hvad sålunda anförts, föranlåtes utskottet hemställa,

att herr Wijkanders ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 april 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. Annerstedt.

Reservation

af herr Kardell, hvilken ansett, att motionen bort af utskottet
tillstyrkas.

Herrar rott Krusenstjerna, Bruzelius, Erickson och Näslund hafva
begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling
inom utskottet.