Lagutskottets Utlåtande N:o 37 (Utlåtande 1892:LU37 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

nr:o 37.

Ank. till Riksd. kansli den 4 april 1892 kl. 1 é. m.

Lagutskottets utlåtande i anledning af väckta motioner om ändrad
lydelse af § 58 i förordningen om komnmnalsty ‘

''.''.''V/ '' - tl ,> • r; .. : '' .

relse på landet den 21 mars 1862.

Till lagutskottets behandling hafva vederbörande kammare hänvisat
två särskilda motioner, hvilka motioner, väckta inom Första Kammaren,
n:r 26, af herr Eneroth och inom Andra Kammaren, n:o 90, af herr Nils
Nilsson i Skärhus, afse ändring af § 58 i gällande förordning om kommunalstyrelse
på landet. I tredje stycket af nämnda paragraf stadgas, som
bekant, att för sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges,
fyrktal skall påföras efter det belopp, som, derest bevillning för densamma
skulle utgå, på grund af taxeringsvärdet svarar mot sådan bevillning,
hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet icke skall sättas i
fyrktal.

I sin ofvan omförmälda motion har nu herr Eneroth till en början
erinrat derom att — sedan genom kongl. brefvet den 29 maj 1874 medgifvits,
att kronan tillhöriga mindre hemman och lägenheter, hvilkas årliga
arrendeafkastning understege 200 riksdaler, finge försäljas, hvarefter
jemlikt Riksdagens beslut vid samma års riksmöte köpeskillingen för de
sålunda försålda hemman och lägenheter skulle användas till inköp af
skogbärancle eller till skogsbörd tjenlig mark — ett stort antal hemman
med så beskaffad mark af kronan inköpts och förvandlats i kronoparker,
för hvilka sålunda, enligt 4 § mom. a) bevillningsstadgan, fastighetsbevillBih.
till Riksd. Prut. 1833. 7 Sand. 31 Tläft. (Näs 37, 38.) I

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

•

ning icke erlades. Härefter fäste motionären uppmärksamhet derpå, att
ofvan anförda bestämmelse i § 58 af förordningen om kommunalstyrelse på
landet icke tillika innehåller föreskrift om eller efter hvilken grund utskyld
till kommunen skall betalas för kronopark. Deraf hade blifvit en
följd att kommunalskatt lagligen icke kunde påläggas de jordbruksfastigheter,
som till kronopark er inköpts, och att den tunga i berörda afseende,
som förut hvilat å dessa fastigheter, sålunda öfverflyttades på öfriga beskattningsföremål
inom en socken, hvilka, isynnerhet i de socknar, der
stora områden inköpts till kronopark, deraf hårdt drabbades. Denna öfverflyttning
af en skattebörda från staten till den enskilde kunde emellertid
ej gerna vara med rättvisa öfverensstämmande och motionären hemstälde
derför att ifrågavarande 58 § i berörda del måtte erhålla följande
lydelse:

För sådana fastigheter, vare sig de användas till Jordbruk eller kronoparker,
de senare dock inköpte efter den 29 maj 1874, för hvilka bevillning
ej erlägges, påföras fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning för
desamma enligt art. II i bevillningsstadgan utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet
mot sådan bevillning svarar; hvaremot inkomst af arrende för
sådana fastigheter ej skall i fyrktal sättas.

Den andre motionären, herr Nils Nilsson, har i en annan för kronoparkers
bildande vanlig form funnit anledning till en framställning med
enahanda syfte som utmärker den af herr Eneroth gjorda framställningen
i ämnet.

I sådant hänseende erinrar herr Nilsson, hurusom genom domänstyrelsens
åtgöranden skogsmark kan från indragna militieboställen i lämplig
utsträckning afsöndras och utläggas till kronopark. Denna tvifvel
utan ganska nyttiga och välbetänkta bestämmelse kunde emellertid för
den kommun, hvarinom de indragna boställena, från hvilka afsöndringar
egt rum, vore belägna, föranleda till ganska stor orättvisa och skada.

För att närmare belysa detta påstående anför nu motionären ett fall,
som nyligen tima! inom en kommun i Skåne. Inom nämnda kommun
vore belägna åtskilliga indragna militieboställen, hvilka dels vore utarrenderade,
dels afsöndrade till en kronopark, bestående af omkinng två hela
mantal, för hvilken afsöndring — oaktadt kommunalskatter 4br hela de
hemman, hvarifrån afsöndringen egt rum, så långt minnas kunde, erlagts
-— kommunalutskylderna under det sistförflutna året icke utgått.

På framställning om kommunalutskyldernas erläggande för ifrågavarande
kronopark hade domänstyrelsen svarat, att den icke ansett sig skyl -

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 3

dig att utbetala de fordrade beloppen och stödt sitt vägrande svar på en,
i bestyrkt afskrift motionen bilagd kongl. resolution af den 28 januari
1881, hvaruti Kongl. Maj:t i ett likartadt fall förklarat, att kommunal*
utskylder icke skulle erläggas för en inom Linköpings län belägen kronopark.

Då det läge i domänstyrelsens skön att afsöndra kronoparker från
staten tillhörig jordbruksfastighet, hvarigenom den sistnämnda minskades
i taxeringsvärde, enär med den afsöndrade kronoparken oftast följde icke
obetydlig areal öppen åkerjord äfvensom ängsmark, hvilka utarrenderades
till torpare, komme naturligtvis äfven kommunens fyrktal genom en sådan
åtgärd att icke oväsentligt förminskas, och i följd häraf kommunalutskylderna
på de qvarstående fyrkarne ökas. Domänstyrelsen hade således
i sin hand, om än indirekt och ofrivilligt, att lägga skatt och tunga
på rikets undersåtar, på samma gång regeln i § 57 af förordningen om
kommunalstyrelse på landet om skyldighet äfven för egare af annan i
mantal satt jord, att lemna bidrag till kommunens gemensamma angelägenheter
blefve gjord om intet.

På sålunda anförda skäl, och då det anmärkta fallet säkerligen icke
vore enstaka, ansåge sig motionären böra hemställa

att Riksdagen för sin del behagade besluta, att § 58 mom. 3 af kongl.
förordningen om kommunalstyrelse på landet af den 21 mars 1862, sådan
denna förordning lyder enligt kongl. kungörelsen den 15 september
1863 och förordningen den 8 mars 1889, skall erhålla följande ändrade
lydelse:

För sådan jordbruksfastighet äfvensom derifrån afsöndrad kronopark
eller skogsmark, för hvilken bevillning ej erlägges, påföres fyrktal efter
det belopp, som, derest bevillning för densamma enligt artikeln II i bevillningsstadgan
utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning
svarar; hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet ej skall
i fyrktal sättas.

De förhållanden, som i de båda föreliggande framställningarne beröras,
hafva synts utskottet förtjena all uppmärksamhet, sa mycket mera
som de med all säkerhet kunna antagas komma att i framtiden spela en
betydande roll i vår statshushållning. Såsom framgår af en jemförelse
mellan innebörden i de båda motionerna, fullständiga de hvarandra sa till
vida, att den ena, den åt herr Eneroth väckta motionen, afser sadana krono -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

parker,''som bildas af ursprungligen enskilda jordbruksfastigheter, hvilka
åt kronan inköpts för köpeskillingen för de jemlikt ofvan omförmälda
kongl. bref försålda, kronan tillhöriga mindre hemman och lägenheter,
medan den andra motionen afser de fall, der delar af kronodomäner afsöndras
till kronopark. Ett tredje fall torde emellertid också kunna inträffa,
nemligen att en liel kronodomän med delvis skogbärande, delvis
till skogsodling tjenlig mark förvandlas till kronopark och sålunda — då
dylik fastighet, pa sätt jemväl framgår af den herr Nilssons motion bilagda
resolutionen, icke anses vara till jordbruksfastighet hänförlig — undandrages
den kommunala beskattningen.

Lika med inotionärerne anser utskottet önskligt, att de betänkliga
rubbningar i grunderna för den kommunala beskattningen och i de enskilda
kommunernas ekonomi, som de angifna formerna för kronoparkers
bildande under nuvarande förhållanden icke kunna undgå att framkalla,
matte för framtiden savidt möjligt förebyggas. Ej mindre frågans egen
vigt och hänsynen till de många och stora intressen, som beröras af densamma,
än äfven särskildt hänsynen till det afbräck i statens hushållning,
som den ifrågasätta beskattningsåtgärden tilläfventyrs skulle komma att
orsaka, göra det emellertid angeläget, att största varsamhet vid en lagstiftning
i ämnet iakttages, och utskottet har ansett en dylik varsamhet
kräfva, att fragan i hela dess vidd medelst en Riksdagens skrifvelse bringas
under regeringens ompröfning. Till en dylik åtgärd torde för öfrigt
finnas sa mycket större fog, som, enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst,
kommunalutskylder en eller annan gång erlagts för kronoparker, som
bildats pa något af härofvan angifna sätt, men det uppenbarligen är af
största vigt, att full likformighet i förevarande hänseende varder gällande.

Utskottet får följaktligen hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,
måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville
lata utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
pa landet den 21 mars 1862 att ej mindre
för de hemman eller hemmansdelar, hvilka staten från
enskilda personer inköpt och förvandlat till kronoparker,
° än äfven för de jordbruksdomäner eller de delar
af sadana, af hvilka kronoparker blifvit bildade, fyrktal
skall med hänsyn till kommunalutskylders utgö -

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

rande påföras efter det belopp, som, derest bevillning
för nämnda fastigheter skulle enligt gällande bevillningsförordning
utgå, på grund af taxeringsvärdet svarar
mot sådan bevillning.

( :I.ti*: It..1)V !''!“*> .tro .<) ! i

Stockholm den 4 april 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

tf:o 38.

Auk. till Biksd. kansli den 4 april 1892 kl. 1 e, m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående
ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld
vid dödsfall betalas skall m. m.

I förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas
skall m. in., hafva §§ 6 och 10 för närvarande följande lydelse:

§ 6. Nu äro arfvingar flera, och gör en sig urarfva: bestrider
annan egendomens afträdande; ege denne rätt att egendomen tillträda,
der han borgen för veterlig gäld ställer och derom gör anmälan sist å
tid, som i den offentliga stämningen för inställelse utsatt är: vill i sådant
fall sökanden för sin del afträdesansökningen återkalla, och gemensamt
med den andra boet öfvertaga, eller vill det annan arfvinge; hafve
der lof till, der jemväl han, inom en vecka derefter, ställer borgen som
sagdt är.