Lagutskottets Utlåtande N:o 37

Utlåtande 1890:LU37

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

7

N:o 37.

Ank. till Riksd. kansli den 27 mars 1890, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
• lydelse af 7 § i förordningen om allmän flottled den 30
december 1880.

7 § i förordningen om allmän flottled den 30 december 1880 är af
följande lydelse:

»Erfordras för ändamålet att jord eller lägenhet, som annan tillhör,
för flottleden begagnas eller att vatten, annan till men, ur vattendrag bortledes,
då skall i saknad af godvillig öfverenskommelse frågan om skyldigheten
att afstå hvad nödigt är på Konungens pröfning ankomma, efter ty
angående sådant afstående för allmänt behof stadgas; och lände i dessa
fall, jemväl om sättet för ersättningens bestämmande så ock i allt öfrigt, de
för dylika frågor särskildt gifna föreskrifter till efterrättelse.»

Uti en inom Första Kammaren af herr Adolf Unger afgifven motion,
n:o 5, som blifvit till lagutskottet hänvisad, anmärkes, att detta lagrum
visserligen bestämde huru förfaras skall i '' saknad af godvillig öfverenskommelse,
men att deremot i förordningen icke funnes intagna några bestämmelser
för sättet att gå till väga i sådana fall, der godvillig öfverenskommelse
med jordegaren verkligen träffats. Till följd af denna brist hade
också mycken villrådighet uppstått vid förordningens tillämpning i detta
hänseende, i det att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i ett län fordrat såsom
vilkor för en flottleds öppnande för allmänt begagnande att å hvarje
jordremsa, vore den ock af blott ett par qvadratmeters areal, hvilken för
flottledens inrättande tarfvades, fullständigt lagfaret eller intecknadt köpebref
skulle presteras, och i konseqvens härmed också gifvit den för flottledens
afsyning tillförordnade personen i uppdrag att vid synetillfället utreda och

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

ingå i bedömande af lagligheten och beståndet af sådana jordupplåtelser;
under det att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i ett annat län deremot blott
gifvit afsyningsförrättaren i uppdrag att, såsom ock funnes föreskrifvet i
flottningsstadgans 8 § mom. 1, verkställa afsyning af de i flottleden utförda
arbetena. — Då den gifna följden af detta senare förfaringssätt måste blifva
den, att i de många fall, der ingen expropriation af jord begärts, eller eljest
tvist om jord för flottledens behof hvarken vid afsyningstillfäliet eller dessförinnan
yppats, Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke fått någon som helst
anledning att befatta sig med jordfrågan, så hade ock deraf ytterligare följt,
att samma myndighet funnit sig oförhindrad att, der de föreskrifna arbetena
blifvit till läge och beskaffenhet godkända, förklara sökanden berättigad att
för allmänt begagnande upplåta sådan flottled, oberoende deraf att möjligen
framdeles tvist om en eller annan till flottleden afstådd jordbit kunde vara
att befara. -— Att denna senare tillämpning vore den med förordningens
innehåll och mening mest öfverensstämmande och i praktiken defi mest lämpliga,
vore visserligen antagligt, och detta så mycket mera, som det väl icke
heller kunde tillkomma Kongl. Maj:ts befallningshafvande såsom en administrativ
myndighet, och än mindre afsyningsförrättaren, att pröfva och bedöma lagligheten
och kraften af de mellan vederbörande jordegare och sökanden eller
flottningsföreningen ingångna aftalen, eller att afgöra de tvister, som i anledning
af dessa aftal kunde uppstå, hvilket uppenbarligen borde tillkomma
endast de allmänna domstolarne; men då nu i allt fall faktiskt vore, att
olika meningar härutinnan bland myndigheterna gjort sig gällande, och helt
visst vore att befara det äfven så framdeles komme att ske, till oberäkneligskada,
tidsutdrägt och obehag ej blott för allmänheten utan isynnerhet för
de enskilda personer, som direkt träffades af följderna utaf en annan tilllämpning
af förordningen än den rätta, så syntes ett fullständigande och
förtydligande af den här omordade, ganska vigtiga lagparagrafen, vara ur
alla synpunkter önskvärda.

Motionären föreslår derför, att Riksdagen behagade för sin del besluta
att till § 7 i Kongl. Maj:ts förordning om allmän flottled af den 30 december
1880 foga en ny punkt af följande innehåll:

»Har deremot godvillig öfverenskommelse träffats, så att icke någon
expropriation af jord eller lägenhet satts i fråga, eller eljest under ärendets
handläggning någon befogad anmärkning till myndigheterna inkommit från
egare till jord, lägenhet eller vatten, som för flottledens ordnande blifvit
taget i anspråk, så må flottleden, der öfriga i denna förordning föreskrifna
vilkor blifvit uppfylda, utan hinder af möjligen framdeles uppstående tvister
om bättre rätt till sådan egendom, förklaras upplåten för allmänt begagnande.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

9

Lika med motionären och på de af honom anförda skäl anser lagutskottet
förordningens bestämmelser höra så tillämpas, att Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, då godvillig öfverenskommelse i frågan träffats och de
föreskrifna arbetena blifvit till läge och beskaffenhet godkända, egen förklara
sökanden berättigad att för allmänt begagnande upplåta flottleden, utan att
Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingår i pröfning deraf, huru vida den
träffade öfverenskommelsen till alla delar är sådan, att möjligheten af framdeles
uppkommande tvister derom är utesluten. Att förordningen i något
län erhållit en annan tillämpning, som dock, så vidt af motionen framgår,
icke blifvit genom besvär dragen under högre myndighets pröfning, finner
utskottet deremot icke innefatta tillräcklig anledning att till den anförda
paragrafen foga ett tillägg af det i motionen föreslagna innehåll.

Utskottet anser sig följaktligen böra hemställa,

att herr Ungers förevarande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 mars 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

JUh. till Jiiksä. Prof. 1890.

7 Sami.

21 Afä.

2