Lagutskottets Utlåtande N:o 37 (Utlåtande 1888:LU37 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

N;o 37.

Ank. till Riksd. kansli den 6 april 1888, kl. 3 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar
i skiftesstadgan den 9 november 1866.

Till lagutskottet hafva af vederbörande kammare hänvisats två särskilda
motioner, i hvilka föreslås ändringar i skiftesstadgan den 9 november 1866.
Dessa motioner äro afgifna, inom Första Kammaren af herr Olof Wi lmark,
n:o 50, och inom Andra Kammaren af herr A. P. Lind, n:o 123.

Den förstnämnda motionen är af följande lydelse:

»Huru öfvertygad man än må vara om behöfligheten af någon förändring
i kong!, skiftesstadgan, kan man likväl ej undgå känna en viss tvekan
att föreslå en sådan. Man erinrar sig nemligen ej allenast, att samma författnings
hufvudgrunder i 60 år varit gällande och tillämpning och tolkning
af desamma vunnit stadga, utan ock att Sveriges jord redan till största
delen är laga skiftad. Å andra sidan torde dock den långa erfarenheten
om stadgans tillämpning vitsorda förändringars behöflighet och nytta.

En ganska omfattande och vigtig del af laga skiftesåtgärderna äro de
så kallade laga skiftesliqviderna, hvilkas ändamål är, att emellan delegarne
genom bestämda ersättningar reglera och fördela utflyttningskostnaderna samt
utjemna de olikheter, som för delegarne genom skiftet uppstått, i afträdda
och tilldelade egor, i afseende å odlad eller oodlad jord, välhäfdade eller
vanskötta inegor och spard eller sköflad skog m. in. Till följd af detta
lagaskiftesliqvidernas ändamål, att emellan delegarne vid tillträdet af nya
skiftet så att säga reglera de vexlande omständigheterna hos egorna, är klart
Bih. till Riksd. Prot. 18S8. 7 Samt. 20 Häft. 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

att detsamma bäst uppnås, ju närmare tillträdestiden de i och för dessa
liqvider erforderliga besittningar och värderingar verkställas och att flere
oegentligheter måste uppstå ju längre före denna tid de ske. Detta åskådningssätt
af liqvidernas art och ändamål har gjort, att landtmätare länge låtit
skiftesdelegarne förena sig om att tillåta skiftet i öfriga delar afslutas och
uppskjuta behandlingen af liqviderna, till dess det vigtigaste af skiftet eller
skiftesläggningen vunnit laga kraft.

Med godt stöd af kongl. skiftesstadgan hafva dock i senare tider så väl
Kongl. Maj:ts högsta domstol som egodelningsrätterna vid pröfning af besvär
angående afslutade skiften, der liqvidsfrågorna varit uppskjutna, förklarat
förrättningarne oafslutade och återförvist dem, likasom det utslag rörande
besvär angående laga skiftesliqvider, verkstälda särskildt efter egentliga skiftet,
ofta fallit, att besvären ej upptagas till pröfning, enär delegarne genom
föreningen om| liqvidernas uppskjutande frånsagt sig rätten att få tvisterna
om dem pröfvade i den ordning, som för egodelningsmäl är stadgad.

Fördelarne af det sålunda af domstolarne fordrade behandlingssättet i
jemförelse med det af dem underkända äro: att sjelfva jordtilldelningen och
alla vilkoren dervid på en gång bestämmas och att förrättningens resultat i
sin helhet kan öfverskådas; att domstolspröfningen blir en och att, när
laga skiften lemnas oöfverklagade eller anförda besvär snarligen afgöras
med godkännande af förrättningen, skifteskostnaderna i möjligaste grad
förminskas.

Olägenheterna af samma förfaringssätt vid enahanda jemförelse äro:
att i händelse ändringar uti skiftesläggningen genom utslag bestämmas, tid
och kostnad för första behandlingen af liqvidsfrågorna i vanligaste fall äro
förspilda, enär de måste omarbetas; att sålunda, hvilket vid större skiften
betyder mycket, längre tid kommer att för skiftet åtgå än som annars fordras;
att skifteskostnaderna ökas och slutligen att verkliga orättvisor kunna uppstå
i det fall, att skiftet med sina liqvider efter längre tidsutdrägt med rättegångar
lemnas orubbadt i alla delar, enär beskaffenheten med åbyggnaderna
och inegojordens häfd och skötsel samt växande skogen kan vara till följd af
brandskada, försummadt eller förbättradt bruk, skogens benyttande, om ock
endast till husbehof eller hvad det vara må, helt annan vid tillträdestiden af
skiften än den i liqvidshandlingarne beskrifna, så att den delegare, som deruti
tillerkänts ersättning, möjligen på skiftet i dessa fall blifvit vinnande och
förty bör gifva, ej få ersättning, likasom ock på samma sätt motsatsen kan
inträffa. Huru lätt kan ej på några år en välhäfdad åker blifva af motsatt
beskaffenhet, och dä äfven en ringa skogsareal kan vara beväxt med skog,
som värderad stiger högt i penningevärde, är ej svårt för en jordegare att
under tvistetiden om skiftet sjelf benytta till husbehof skogsprodukter, för

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

Indika han blifvit tillerkänd ersättning, och på detta sätt kan till exempel
en delegare blifva tvungen betala skogseffekter till en afträdare, som
sjelf förr tillgodogjort sig desamma, måhända till ett dyrbart hus å egna
tomten.

Dessa olägenheter ensamma, flere skulle kunna uppräknas, synas mig
öfverväga fördelarne. Då orsakerna till klagomål lika ofta enbart bero af
skiftesläggningsåtgärderna som af liqvidsfrågorna, är ej att befara, det tvistemålen
om skiften skulle ökas, om den förändring skedde, att skiftesliqvidsfrågorna
enligt regel skulle behandlas särskild! efter skiftesläggningen och
kongl. skiftesstadgan intoge föreskrifter om sådant behandlingssätt, der ej
delegarne, som bäst äro i tillfälle bedöma om skiftestvister äro att motse eller
ej, sjelfva förena sig om att låta dem omedelbart i sammanhang med skiftesläggningen
behandlas. Det är nemligen ostridligt, att sådan förening i många
fall kan tillskynda delegarne lättnader, tidsvinst och besparingar. I sammanhang
härmed torde ock närmare bestämmelse ske om den tvungna tillträdestiden
för skiften.

Med anledning af hvad jag nu yttrat fär jag föreslå sådana ändringar
i kongl. skiftesstadgan den 9 november 1866,

att, så vidt ej delegare annorlunda öfverenskomma, de liqvider om gårdsflyttning,
odling, vanhäfd och ståndskog m. m., som vid laga skiften erfordras,
skola uppskjutas till särskild behandling efter sedan skiftesläggningen vunnit
laga kraft, hvadan särskild besvärshänvisning till egodelningsrätt skall för
hvardera skiftesåtgärderna lemnas och följer härmed förslag till redaktion af
de förändringai'' i kongl. skiftesstadgan, som afses, hvilket förslag kanske
torde böra modifieras.»

Lagutskottet delar i allo motionärens åsigt om önskvärdheten af
ändringar i skiftesstadgan i den af motionären åsyftade rigtning och bar
icke något att tillägga till de skäl, hvarpå han grundat denna åsigt. Deremot
finner utskottet mindre lämpligt att nu företaga en redaktion af de
ändringar, som bifall till motionen skulle föranleda, utan anser ändamålet
bättre främjas genom en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande
af ett lagförslag i motionens syfte. Utskottet får följaktligen
hemställa,

1) att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådana ändringar i skiftesstadgan den 9 no -

Logutskottets Utlåtande N:o 37.

vember 1866, att de s. k. skiftesliqviderna skola, der ej
delegarne annorlunda öfverenskomma, upprättas efter det
skiftesförrättningen i öfrigt vunnit laga kraft, och talan i
fråga om samma liqvider särskild! fullföljas.

3 § i skiftesstadgan den 9 november 1866 hade ursprungligen följande
lydelse:

»Har jord, som hörer till by eller hemman, deri två eller flere ega
del, genom teg- eller storskifte i flere skiften blifvit lagd; vill den, som i
sådant skifteslag eger ett eller flere hemman eller en eller flere hemmansdelar,
laga skifte erhålla, kåfve ock der vitsord till, utan att å teg- eller
storskifte meddelad fastställelse eller eljest ingången och stadfästad förening
ma sådant hindra eller derför i vägen ligga. Ej må redan verkstäld enskiftesdelning,
som vunnit laga kraft, eller skifte, hvilket enligt Vår nådiga
kungörelse den 20 februari 1821 blifvit såsom enskifte ansedt och faststäldt,
eller laga skifte, hvarå fastställelse meddelats, genom nytt skifte rubbas, utan
så är, att alla, hvilkas rätt är af frågan beroende, derom åsämjas.»

Redan vid 1869 års riksdag väcktes förslag om ändring af denna § i
den rigtning, att under vissa förhållanden nytt skifte skulle kunna eg a rum
utan hinder af faststäldt enskifte eller laga skifte, äfven om icke alla, hvilkas
rätt vore af frågan beroende, dertill samtyckte. Detta förslag, som icke föranledde
någon Riksdagens åtgärd, följdes af förslag i liknande syfte vid
1873, 1874, 1879, 1880 och 1881 årens riksdagar, utan att något af dessa
förslag lyckades att tillvinna sig Riksdagens bifall. Vid 1882 års riksdag
fäste två särskilda motionärer uppmärksamheten vid de olägenheter, som af
bestämmelsen om faststäldt skiftes orubblighet kunde uppstå i de fall, då
marken, till följd af verkstäld sjösänkning eller annat större vattenafledningsföretag
undergått sådan förändring till sin natur, att densamma i sitt förändrade
skick icke kunde utan omskifte med fördel brukas; och föreslogo
motionärerna på grund deraf sådan ändring af 3 § skiftesstadgan, att omskifte
under angifna förhållanden skulle kunna ega rum äfven utan alla delegares
samtycke. I häröfver afgifvet utlåtande (n:o SO) hemstälde lagutskottet,
att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kongk Maj:t anhålla, »attKongl. Maj:t
måtte taga i nådigt, öfvervägande, huruvida, der genom verkstäld sjösänkning
eller annat större vattenafledningsföretag tillförene sänka egor undergått
sådan.förändring, att de kunna häfdas som åker, men hinder för deras ändamålsenliga
brukande möter deraf, att vid förut verkstäldt laga skifte egorna
erhållit en för markens häfdande såsom åker olämplig indelning eller delvis

Lagutskottets Utlåtande N:o 37

lemnats oskiftade, nytt skifte må, utan hinder af fastställelse å det förra laga
skiftet, å dessa egor verkställas på sätt ofvan är antydt, samt att, derest
sådan rätt till omskifte finnes böra medgifvas, Kong! Maj:t måtte låta utarbeta
och till Riksdagen framlägga förslag till de ändringar i gällande skiftesstadga,
som för sådant ändamål äro af nöden.»

Mot denna utskottets hemställan anmäldes af en utskottets ledamot,
med hvilken två andra ledamöter instämde, följande reservation: »Enär äfven
annat än vattenafiedning kan framkalla behof af omskifte å, redan skiftad
jord eller delning af mark, som vid laga skifte blifvit för delegarnes gemensamma
bruk undantagen, anser jag, att lagutskottet bort tillstyrka Riksdagen
att hos Kongl. Magt anhålla om förslag till förändring af skiftesstadgan i
sådan syftning att —- utan hinder af verkstäld enskiftes-delning, som vunnit
laga kraft, eller skifte, hvilket enligt kongl. kungörelsen den 20 februari
1821 blifvit såsom enskifte ansedt och faststäldt, eller laga skifte, hvarå
fastställelse meddelats — omskifte af redan skiftad jord eller nytt skifte å
sådan, som blifvit från delning undantagen, måtte kunna, på delegares yrkande,
ega rum, såvida egodelningsrätten pröfvade förändrade förhållanden sådant
föranleda.»

Riksdagen godkände emellertid utskottets hemställan, och skrifvelse i
enlighet med utskottets förslag afläts till Kongl. Maj:t den 17 maj 1882. I
anledning af denna skrifvelse framlade Kongl. Maj:t för 1884 års Riksdag
förslag till ändringar i 3, 58, ti9, 88 och 89 §§ af skiftesstadgan; och blef
denna proposition, på lagutskottets tillstyrkande, af Riksdagen antagen. Författning
i ämnet utfärdades den 21 mars samma år.

Genom denna författning undergick 3 § den ändring, att hvardera
punkten af paragrafen i dess ursprungliga lydelse bildade ett säfskildt moment;
hvarefter såsom ett tredje moment tillädes följande:

»Hafva genom verkstäld sjösänkning eller annat större vattenafledningsföretag
tillförene sänka egor undergått sådan förändring, att de kunna häfdas
såsom åker, och möter för deras ändamålsenliga brukande hinder deraf, att
vid förut verkstäldt så beskaffadt skifte, som i 2 mom. omförmäles, egorna
erhållit en för deras häfdande såsom åker olämplig indelning eller delvis lemnats
oskiftade, dä må, der tjenlig skiftesläggning ej kan genom egoutbyte
beredas, nytt skifte, utan hinder af bestämmelserna i nämnda inom., kunna
verkställas å dessa egor jemte den mark, som med dem ligger i det sammanhang,
att dess intagande i den nya delningen är för beredande af lämpligt
och redigt skifte oundgängligen nödigt, Bestrider någon delegare nytt skifte
eller uppstår tvist angående omfånget af den mark, som bör i det nya skiftet
ingå, behandlas ärendet efter stadgandet i 89 §,»

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

Det nuvarande fjerde momentet, som tillkommit genom kong!, kungörelsen
den 1 oktober 1875, tiar för den nu föreliggande frågan icke någon
betydelse.

Såsom reservanterna i 1882 års lagutskott påpekat, kunna, utom de
omständigheter, som föranledt 1884 års förordning, äfven andra förhållanden
inträffa, hvilka göra delning af mark, som vid skifte blifvit för delegarnes
gemensamma behof afsatt, i hög grad önsklig och nödig. En af nämnda
reservanter erinrade under diskussionen i Andra Kammaren derom, att för
ett årtionde tillbaka, synnerligast inom de norrländska länen, stora egovidder
blifvit afsätta till gemensam mark, som då haft ett jemförelsevis ringa värde,
men hvilkas värde genom ökad kultur och förbättrade kommunikationer i
åtskilliga fall sedermera undergått en så betydlig förändring, att det syntes
vara skäl att medgifva omskifte äfven af sådana samfälligheter.

I herr A. P. Linds här ofvan omförmälda motion hänvisas till en af
honom sistlidne år afgifven motion (1887 A, n:o 88), deruti ytterligare påpekats
vissa af nu gällande föreskrifter förorsakade olägenheter.

På grund häraf föreslår motionären följande tillägg till 2 mom. af 3
§ skiftesstadgan: »Vid faststäldt en- eller laga skifte till gemensamt behof
afsatt samfällig plats må delegare emellan efter delningsgrund fördelas, om
landtmätare och gode män finna sådan delning kunna ega rum utan samtlige
delegares skada. Åtnöjes icke vederbörande med förrättningsmännens beslut,
underställes frågan egodelningsrätten i likhet med hvad rörande skifte af jord
i öfrigt är i kongl. skiftesstadgan bestämdt. Vill någon delegare å dylik
samfällig plats uppsätta industriel inrättning, må tillstånd dertill och bestämmande
af årlig tomtafgift derför afgöras af pluraliteten bland delegarne, dock
bör denna pluralitet jemväl ega minst hälften af lägenheten.»

Utskottet hyser i likhet med motionären den åsigt, att delning af mark,
som blifvit afsatt för) skifteslagets gemensamma behof, bör kunna, der omständigheterna
dertill föranleda, skiftas, utan att samtlige rättsegares samtycke
dertill erfordras. Utskottet får derför hemställa,

2) atp Riksdagen ^ville, med anledning af herr Linds förevarande
motion, i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af skiftesstadgan den 9 november 1866

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

att mark, som vid skifte undantag^ för delegarnes gemensamma
behof, må, på derom af delegare framstäld begäran,
skiftas, så vida sådant utan öfrige delegares förfång
kan ske.

Stockholm den 6 april 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr Wendt har begärt få här antecknadt, att lian, på grund af
ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets behandling inom
utskottet.