Lagutskottets Utlåtande N:o 36 (Utlåtande 1908:Lu36 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

N:o 36.

Ank. till Riksdagens kansli den 31 mars 1908, kl. 4.30 m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om förbud mot drift af sulfatfabrik
eller annat industriellt verk, som genom förorenande
af luft eller vatten orsakar olägenheter för
kringliggande bygd och dess befolkning.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats dels en inom Andra
Kammaren afgifven motion, n:o 158, af herr S. H. Kvarnzelius, med
hvilken instämt herrar Joh. Er. Nordin, B. P. Ersson, Joh. Nydal, Bob.
Karlsson och J. Hellgren, angående förbud mot drift af sulfatfabrik eller
annat industriellt verk, som genom förorenande af luft eller vatten orsakar
olägenheter för kringliggande bygd och dess befolkning, dels ock en inom
Första Kammaren af herr E. Hägglund afgifven motion, n:o 39, däruti
med åberopande af den motivering, som ligger till grund för herr Kvarnzelius’
berörda motion, gjorts enahanda hemställan som af denne.

Herr Kvarmélius’ ifrågavarande motion är af följande lydelse:

* Uti skrifvelse n:o 52 till Kungl. Maj:t anhöll 1903 års Riksdag, att
Kungl. Maj:t måtte låta utreda i hvad män lagstiftning kan och bör förebygga
de olägenheter, som industriella verk ofta orsaka kringliggande
bygd genom förorenande af luft och vatten, samt för Riksdagen framlägga
de förslag, hvartill denna utredning kan gifva anledning.

Enligt i justitieombudsmannens ämbetsberättelse till innevarande RiksBih.
till Biksd. Prot. 1908. 7 Samt. 35 Raft. (N:o 36). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

dag lämnad uppgift har Kungl. Maj:t, med anledning af Riksdagens förenämnda
skrifvelse, den 12 juli 1907 uppdragit åt den af Kungl. Maj:t
enligt beslut af den 13 juli 1906 tillsatta kommittén för utarbetande af
förslag till ny lagstiftning angående jords torrläggning m. m. att verkställa
utredning och afgifva förslag i anledning af Riksdagens förenämnda
skrifvelse.

Det är sålunda sannolikt, att Riksdagen icke har att emotse något
förslag till lagstiftning i förevarande afseende medan den nu är samlad.
Den långsamhet, hvarmed Kungl. Maj:t behandlat detta ärende, står icke
i öfverensstämmelse med Riksdagens i sin skrifvelse uttalade mening, att
verksamma åtgärder erfordras för att snarast möjligt råda bot på de menliga
förhållanden, som den begärda lagstiftningen afsett att undanröja
eller förebygga.

Säkert är, att under den långa tid, som förflutit sedan Riksdagen
aflät sin skrifvelse i ämnet, här ett stort antal sådana fabriker, som i
skrifvelsen afses, uppstått i landet, kvilka förorsakat och förorsaka närboende
stort obehag och stora olägenheter.

Hvad som nu närmast föranledt mig att upptaga detta ämne är det
förhållandet att ett af vårt lands äldsta och största trävarubolag, Yifstavarfs
aktiebolag, beslutat och äfven börjat sätta i verkställighet uppförandet
af en fabrik för tillverkning af sulfatcellulosa vid Yifstavarf i Timrå
socken, Yästernorrlands län.

Denna bolagets åtgärd har hos hela ortsbefolkningen framkallat de
allvarligaste bekymmer på samma gång som det uppväckt en formlig storm
af indignerad harm och ovilja. Bästa beviset härför äro bifogade bilagor,
af hvilka framgår, att Sundsvalls stadsfullmäktige samt Tynderö, Selångers,
Indals, Alnö, Hässjö och Timrå kommunalstämmor beslutat att hos Kungl.
Maj:t anhålla om förbud mot ifrågavarande fabriks uppförande.

Yifstavarf, där denna fabrik är under uppförande, är beläget i Sundsvalls
sågverksdistrikt, ett af landsbygdens tätast bebyggda folkcentra i
hela riket. De kommuner, som opinerat mot nämnda fabriks anläggande
och hvilka samtliga måste anses berörda af anläggningen, representera en
folkmängd af öfver 40,000, hvartill komma Sköns, Njurunda och Ljustorps
socknar med tillhopa öfver 22,000 invånare. Man kan sålunda säga,
att här är en ort med öfver 60,000 invånare, hvilkas trefnad blir i större
eller mindre grad störd genom denna fabriksanläggning.

Rör att ytterligare klargöra denna frågas stora betydelse för dem,
som icke hafva erfarenhet af den vedervärdiga lukt, som sulfatfabriker

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

sprida omkring sig, tillåter jag mig kär anföra följande ur den skrifvelse
till Kungl. Maj:t, som afgifvits af Timrå sockens kommitterade, kerrar
medicine doktorn E. Werner, ingeniören Cl. Norström ock e. o. kofrättsnotarien
H. Aström.

»Att sulfatfakrikerna på stora afstånd, ända till miltals, kring sig utsprida
gaser med en ytterst vedervärdig ock vämjelig samt därtill stark
lukt, som tekniken ännu icke kunnat förkindra eller korttaga, är ett kändt
faktum. Huru glädjande ock fördelaktigt det än är, att industrien utvecklas
inom kommunen, kan man dock ej låta sig nöja med att den förorsakar
den kär ovanligt tätt kefolkade trakten svåra olägenketer, kvilket
den nu planerade anläggningen såsom alla andra dylika äfven kelt visst
skall komma att göra. Det torde också få anses vara fullständigt oförenligt
med nutida samkällsförkållanden, att den enskilde — eller ett kolag
såsom kär — för sin vinnings skull känsynslöst skall få förstöra något
för andra. Om detta något också inskränkte sig till den friska luft, som
är allas tillkörigket ock så nödvändig för människornas trefnad ock välkefinnande,
så vore det dock anledning nog att förkindra en sådan fakrikation,
ty då vinden ofta kan stå veckor igenom i nästan samma riktning,
klir det icke klott vantrefnad utan rent af olidligt att vistas i de
trakter, där gaserna gå fram, men det är så mycket nödvändigare att förkindra
en sådan fakrikation, som gaserna från fakriken därjämte kafva en
menlig inverkan kåde på växtligketen i trakten ock på dess kefolknings
liälsa. Så lärer t. ex. Barnkle sulfitfakrik vid Kragerö i Norge kafva
kevisats skada växtligketen, så att verksamketen klifvit förkjuden ock
skadeersättning ådömts. Hvad kälsofarau keträtfar, är det uppenkart, att
då den vämjeliga stanken efter att någon kortare tid inandats, i munnen
afsätter en ytterst vidrig smak, som meddelar sig åt allt man förtär,
kvilket förkållande i kög grad nedsätter matlusten ock kos mera känsliga
ock vid den vedervärdiga lukten ovana individer lätt medför fullständig
oförmåga att intaga någon föda, ock då gaserna direkt upptagas af vissa
födoämnen, såsom mjölk, så att de få en förskämd smak, kvilka anförda
förkållanden gifvetvis måste framkalla en allmän olust ock kraftnedsättning
kos dem som däraf keröras, så är det kälsoflentliga inflytandet på
kela kefollmingen i en mycket vid krets satt utom allt tvifvel.

Saken är därtill så mycket ketänkligare som trävarurörelsen för mera
ekonomiskt tillgodogörande af de mindre virkesdimensionerna ock affallet
vid sågverken allt mera synas öfvergå till trämassefakrikation, ock man
således kan kefara, att, där en sådan tillåtits, flera dylika fakriker skulle

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

komma att anläggas särskildt kär i denna af naturen så gynnade trakt,
som genom sin förträffliga belägenhet kar så stora förutsättningar för en
sådan rörelse, men där man hittills lyckligtvis varit förskonad från den
sannskyldiga landsplåga, som en sulfatfabrik är. Den fördel som ligger i
sulfatfabrikationen gent emot t. ex. den icke illaluktande sulfitfabrikationen,
nämligen möjligheten att med något större förtjänst tillgodogöra sig äfven
sämre råvara, är på intet vis af den nationalekonomiska betydelse, att
den bör få Yäga mer än de tusen sinom tusen kringboendes hälsa och
trefnad, som ju också äro högst betydande värden att räkna med.»

Här ofvan uttalade meningar stämma väl öfverens med hvad Riksdagen
i sin förut omnämnda skrifvelse anfört. Så heter det t. ex. bland
annat i nämnda skrifvelse: »Om industriidkaren än kan göra anspråk på
fri utöfning af sin verksamhet, böra dock dessa anspråk rimligen icke
sträcka sig så långt, att andra människor därigenom utsättas för våda till
hälsa och egendom eller ens för obehag af stank och elak lukt.»

Då sådana fakta föreligga, synes det mig högst nödvändigt, att något
åtgöres från Riksdagens sida för tillvaratagande af den bofasta befolkningens
berättigade intressen gentemot det hänsynslösa exploateringsbegär,
som framträder hos ett och annat af våra millionbolag. Om ock icke
lagstiftningen förmår hindra, att landets naturtillgångar sköflas, så må dock
ett allvarligt försök göras till förebyggande utaf, att icke sådana förhållanden
skapas, hvarigenom befolkningen inom en ort, hvaräst den förut funnit
trefnad och välbefinnande, helt plötsligt finner sig ställd inför utsikten
att se sin egendom reducerad i värde, trefnaden försvinna och måhända
nödgas lämna det hem, den lärt sig älska.

På grund af hvad sålunda anförts och med hänvisning till närslutne
bilagor, tillåter jag mig vördsamt hemställa, antingen

att Riksdagen måtte för sin del besluta att, intill dess annan lagstiftning
kan äga rum, förbjuda drift af sulfatfabrik eller annat industriellt
verk, som genom förorenande af luft eller vatten orsakar kringliggande
bygd och dess befolkning olägenheter och icke varit i drift före den 1
januari 1908; eller ock

att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Ivungl. Maj: t anhålla det Kungl.
Maj:t ville utfärda förbud, att gälla till dess lagstiftning i ämnet ägt rum,
mot drifvande af sulfatfabrik eller annat industriellt verk, som genom förorenande
af luft eller vatten orsakar kringliggande bygd och dess befolkning
olägenheter och som icke varit i drift före den 1 januari 1908.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

Såsom motionärerna erinrat, liar Riksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj:t den 11 april 1903 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
i hvad mån lagstiftning kan och bör förebygga de olägenheter, som industriella
verk ofta orsaka kringliggande bygd genom förorenande af luft och
vatten, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna utredning
kan gifva anledning.

Denna skrifvelse remitterades af Ivungl. Maj:t till öfverståthållareämbetet
och samtliga Kungl. Maj:ts befallningshafvande i riket. Enligt
hvad utskottet inhämtat, hafva alla Kungl. Maj:ts befallningshafvande, några
af dem med ganska stor styrka, i afgifna utlåtanden, af kvilka det senaste
inkommit till Kungl. Maj:t i januari månad 1905, framhållit önskvärdheten
och nödvändigheten särskildt för landsbygden däraf, att en lagstiftning
kommer till stånd, som söker undanröja de af Riksdagen påpekade
olägenheterna.

Sedermera har Kungl. Maj:t den 12 juli 1907 uppdragit åt den af
Kungl. Maj:t den 13 juli 1906 tillsatta kommitté för utarbetande af förslag
till ny lagstiftning angående jords torrläggning m. in. att verkställa
utredning och afgifva förslag i frågan, såvidt anginge åtgärders vidtagande
till förebyggande af olägenheter genom förorenande af vatten, äfvensom,
därest kommittén under ärendets behandling funne frågan i hela dess vidd
lämpligen böra i ett sammanhang behandlas, verkställa jämväl den utredning
i öfrigt, som af Riksdagen begärts, samt afgifva de förslag, hvartill utredningen
kunde föranleda. I sammanhang härmed har Kungl. Maj:t förordnat
två personer att vid behandlingen af det förevarande ärendet såsom
ledamöter af kommittén deltaga i dess arbeten.

Under den tid, som förflutit, sedan ofvanberörda skrifvelse af Riksdagen
afläts, torde de olägenheter, de ifrågavarande industriella verken
åstadkomma, icke hafva förminskats. I den mån nya sådana verk och
anläggningar sedan dess tillkommit — och detta har i stor utsträckning
varit händelsen — hafva istället olägenheterna blifvit alltmera omfattande;
och har därmed behofvet af en lösning af den föreliggande frågan blifvit
mera trängande.

Det är uppenbart, att man vid fråga om sådana åtgärder, som här
afses, måste iakttaga en synnerligen stor försiktighet, så att icke en uppblomstrande
och för landet i högsta grad betydelsefull industri hämmas
eller trädes för nära. Ett så kraftigt ingrepp mot denna industri, som
motionärerna påyrka, kan därför utskottet icke finna välbetänkt att ens
provisoriskt företaga. Det torde ej heller vara erforderligt för nående

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

af det åsyftade ändamålet. Härför synes endast påkallas, att, innan anläggning
af sådant visst bestämdt slag, hvarom här är fråga, träder i
verksamhet, anordningar vidtagas, som efter undersökning genom sakkunnig
person af offentlig myndighet pröfvas nödiga för undanröjande af den fara
i det förevarande afseendet, som i det speciella fallet kan hafva befunnits
föreligga. Om särskilda säkerhetsanordningar sålunda pröfvats böra vidtagas,
synes anläggningen icke böra få träda i verksamhet eller drifvas,
förrän visats, att de verkställts.

Då de nu åsyftade missförhållandena, på sätt Riksdagen förut framhållit,
måste anses vara af allvarsam och till sina följder för framtiden
vidtgående art, anser sig utskottet alltså böra förorda, att i afbidan på
en sådan betryggande lagstiftning i detta afseende,, som Riksdagen för
fem år sedan begärt, föreskrifter provisoriskt af Kungl. Maj:t meddelas,
hvarigenom dessa missförhållanden kunna, på sätt utskottet ofvan antydt,
i möjligaste mån förebyggas. Det synes utskottet, som om dylika föreskrifter,
hvilka böra gifvas med noggrannt aktgifvande på den ifrågavarande
industriens berättigade kraf, icke skulle kunna annat än verka
tryggande för industrien själf. Sådana säkerhetsanordningar, hvarom här
är fråga, kunna i allmänhet med vida mindre uppoffring åstadkommas
i sammanhang med en nyanläggning, än sedan anläggningen, färdigbyggd,
redan satts i drift.

De sålunda förordade föreskrifterna komma för öfrigt allenast att utgöra
en tillämpning och vidare utveckling af hvad som redan finnes stadgadt
i 16 och 28 §§ af gällande hälsovårdsstadga. Hvad som därvid
emellertid är särskildt angeläget, är att anstalt fogas, det vederbörande
myndighet beredes tillgång att kunna erhålla det sakkunniga biträde, som
erfordras, i hvilket afseende nu möta stora svårigheter.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med uttalande af angelägenheten
att snarast möjligt få till stånd en lagstiftning i förevarande
ämne, måtte i skrifvelse till Kungl, Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t i afbidan på berörda lagstiftning
måtte, så snart ske kan, meddela verksamma
föreskrifter i ändamål att industriellt verk, som i motionerna
afses, af beskaffenhet att genom förorening af
luft eller vatten förorsaka olägenheter för kringliggande
bygd och dess befolkning icke må anläggas, anordnas

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

eller drifvas utan att åtgärder vidtagas, som vederbörande
myndighet efter sakkunnig undersökning pröfvat
nödiga till förebyggande af dylika olägenheter.

Stockholm den 31 mars 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

af herrar Trygger, Lilliesköld, Gustaf Andersson och Underbjelke, hvilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

att förevarande motioner icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

af herr Budebeck, hvilken med instämmande af herrar Falilén och
Magnuson ansett, att utskottets utlåtande bort från och med sista stycket
å sid. 5 erhålla följande lydelse:

»Det är uppenbart, att man vid fråga om sådana åtgärder, som här
afses, måste iakttaga en synnerligen stor försiktighet, så att icke en uppblomstrande
och för landet i högsta grad betydelsefull industri hämmas
eller trädes för nära. Ett så kraftigt ingrepp mot denna industri, som
motionärerna påyrka, kan därför utskottet icke finna välbetänkt att ens
provisoriskt företaga. Det torde ej heller vara erforderligt för nående af
det åsyftade ändamålet.

Däremot anser utskottet, att, med hänsyn till den stora betydelse de
i motionerna berörda förhållanden äga, det är angeläget, att en utredning i
hvad mån lagstiftning kan och bör förekomma de olägenheter, som industriella
verk ofta orsaka kringliggande bygd genom luftens förorenande, så
skyndsamt som möjligt bör komma till stånd.

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

Då emellertid den kommitté, till hvilken denna fråga af Kungl. Maj:t
den 13 juli 1907 hänvisats, förut till behandling mottagit frågor af omfattande
art och uppdraget i afseende å nu föreliggande fråga innehåller,
att kommittén äger att däri verkställa utredning och afgifva förslag, därest
kommittén finner denna fråga böra behandlas i sammanhang med annan
på kommitténs pröfning beroende fråga, men däraf kan uppstå tidsutdräkt,
får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj :t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta snarast möjligt verkställa
utredning af förevarande fråga utan samband med annan
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna
utredning gifver anledning.

Herr af Ekenstam har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i detta ärendes slutliga behandling inom utskottet.

Stockholm, Victor Pettersons A.-B. Tryckeri, 1908.