Lagutskottets Utlåtande N;o 36 (Utlåtande 1902:LU36 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N;o 36.

>:o 36.

Ank. till Riksd. kansli den 8 april 1902, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 13 § i
förordningen angående främmande trosbekännare och deras
religionsöfning den 31 oktober 1873.

Lagutskottet har till behandling förehaft eu inom Andra Kammaren
af herr J. J. Byström väckt och till utskottet hänvisad motion, n:o 73,
af följande lydelse:

»Att det ligger eu orättvisa deri, att främmande trosbekännare
tvingas betala skatt till statskyrkan, feorde numera vara en sjelf klar .sak äfven
för lagstiftarne. Ropet om befrielse från denna, skatt varder ock allt
starkare med hvarje år, icke blott bland de frikyrklige sjelfva, hvilka gäng
pa gång framburit sina klagomål och önskningar i denna sak, utan äfven
bland andra.

Yrkandet på att främmande trosbekännare må vinna frihet från att
betala skatt till statskyrkan är ock en af de frågor, som icke i längden
kunna undanskjutas. Förr eller senare måste den vinna sin rättvisa lösning.
Orättvisor inom lagstiftningens och beskattningens område böra så
fort som möjligt undanrödja^, på det att hvar och en måtte åtnjuta den
rätt, som bör tillkomma hvarje medlem inom ett lagbunden samhälle. Och
så länge det förhållandet qvarstår, att medlemmar af församlingar, som
Bill. till Biksd. Prof. 1902. 7 Samt. 30 Häft. (N:o 36). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

staten erkänt vara lagliga, skola utom de kostnader, som underhållet af
deras egna församlingar kräfver, äfven underhålla statskyrkans presterskap
och inrättningar och sålunda betala en dubbel kyrkoskatt, så länge skola
ropen på reformer i detta hänseende aldrig tystna, utan återkomma gång
efter annan och högljuddare för hvarje gång.

Främmande trosbekännares ställning i afseende på deras skyldighet
att bidraga till aflönande af svenska kyrkans presterskap och betjening
har i senare tider undergått en icke oväsentlig förändring genom det på
grund af särskilda författningar genomförda ordnandet af presterskapets
och klockarnes löneinkomster. Förut ingingo i nämnda löneinkomster
åtskilliga afgifter, hvilka dels voro af frivillig natur och dels erlades
endast för särskilda förrättningar. Främmande trosbekännare kunde
sålunda helt och hållet undandraga sig afgifter af det förra slaget och
behöfde endast i de utan tvifvel sällsynta fall, att de påkallade presterskapets
eller kyrkobetjeningens tjensteåtgärd, derför erlägga särskild afgift.

Beträffande sistnämnda slags afgifter stadgades ock uttryckligen i
förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
den 23 oktober 1860 § 12: »De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade
afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening
vare ej medlem af tillåtet främmande religionssamfund pligtig! att
gälda i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran
verkstäld.»

Samma stadgande inflöt ock i 13 § af nu gällande förordning angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning af den 31
oktober 1873, så lydande: »De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade
afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening
må ej påföras främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning
blifvit på hans egen begäran verkstäld.»

Men förhållandena hade i afseende å de ifrågavarande afgifterna
under tiden mellan de båda sist anmärkta förordningarnas utfärdande gestaltat
sig annorlunda, än de voro 1860. I § 7 af förordningen angående
allmänt ordnande af af presterskapets löneinkomster af den 11 juli 1862
stadgades: »Påskpenningar, jura stolas, matskott, offer, dagsverken med flera
andra extra ordinarie afgifter utbytas mot vissa, för samma tid och efter
samma grunder som tiondeersättningen, till beloppet bestämda utskylder,
att utgå icke allenast af fastighetsegare, utan äfven af församlingens öfriga
invånare; börande dessa afgifter så beräknas, att all betalning till prester -

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

skåpet för särskilda förrättningar kan uppköra, ock iakttages härvid, att
af dessa afgifter de, som hittills uteslutande betungat kemmansegare, varda
endast på. dem, samt de, kvilka ålegat torpare ock deras vederlikar, blifva
allenast på dessa fördelade, hvaremot sådana, som utgått af alla församlingens
ledamöter, fortfarande af dem samtlige skola utgöras, dock med
den skiljaktighet i beloppen, som föranledes deraf, att åtskilliga af
ifrågavarande afgifter hittills icke brukat erläggas till lika högt belopp
af dem, som ega ingen eller mindre jord, som af dem, livilka ega större.»

I slutet af förordningen förklarades, att densamma icke egde tilllämpning
i afseende på Stockholms stad; men sedan kyrkomötet år 1868
anhållit, att de allmänna stadgandena för ordnande af presterskapets löneinkomster
måtte i tillämpliga delar varda gällande för Stockholms territoriella
församlingar, utfärdades den 1 november 1872 en förordning angående
ordnande af presterskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm
aflöning; och stadgades i § 4 mom. 1 af denna förordning: »Påskören
eller påskpenningar, äfvensom jura stake och andra extra ordinarie afgifter
utbytas mot bestämda afgifter för eu tid af femtio år, räknad från
den näst efter löneregleringens fastställelse inträffande första maj, oansedt
tillämpning af löneregleringen ej då kan ske».

I öfverensstämmelse med de i dessa båda förordningar meddelade
föreskrifter hafva ock presterskapets inkomster blifvit ordnade, och torde
under de förberedande åtgärderna för åstadkommande af löneregleringar
inom de särskilda församlingarna hithörande afgifter alltid hafva blifvit
till visst belopp upptagna, om sådant också icke alltid framgår af de
resolutioner, i hvilka Kong!. Maj:t meddelat fastställelse å de uppgjorda
löneregleringsförslagen.

Efter utfärdandet af förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 har ytterligare genom
förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster den
2 november 1883 tagits ett steg i samma retning, som angifvits i de
ofvan åberopade förordningarna om ordnande af presterskapets löneinkomster.
I § 2 af förordningen om klockarnes aflöning stadgas: »Den
klockaren tillkommande lön bör bestämmas i skäligt förhållande till omfattningen
af hans tjenstegöromål samt beräknas så, att alla offer och afgifter
för särskilda förrättningar upphöra»; och torde bestämmelserna i
denna förordning redan vara på åtskilliga ställen genomförda.

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

Då mi § 13 i meranämnda förordning den 31 oktober 1873 uttryckligen
föreskrifver, att algifter för kyrkliga förrättningar icke må påföras
främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning blifvit
på hans egen begäran verkstad, synes häraf följa, att främmande trosbekännare
jemväl äro fria från sådana ständiga afgifter, som i enlighet
med 1862 års förordning utgöra ersättning för de i berörda § omförmälda.
afgifterna.

Att Kongl. Majct så tolkat stadgandet, framgår ock af Kong! Maj:ts
utslag den 13 november 1874 uti ett mål, der en mosaisk trosbekännare
fört klagan deröfver, att utmätning skett för uttagande af honom påförd
ersättning för jura stolse. Kammarkollegium yttrar i utslag den 25 november
1873, att emedan ifrågavarande afgift utgjorde ersättning för jure
stolse, hvilka icke kunnat komma i fråga att af klaganden såsom mosaisk trosbekännare
erläggas samt att han icke heller egt rösträtt vid kyrkostämma,
befriades klaganden från krafvel. Detta utslag blef af Kongl. Maj:t fast,-stäldt. I detta fall inehöll dock den löneregleringsresolution, som i målet
åberopades, uttrycklig bestämmelse derom, att ersättning för jura stolse
skulle med visst belopp utgöras af alla, som voro vid kyrkostämma röstberättigade.

I ett utlåtande, som öfverståthållareem betet i Stockholm år 1881
afgaf till Kongl. Maj:t, yttrades bland annat, att embetet icke känner
något lagbud, som ålägger främmande trosbekännare att för sina personer
eller för inkomst af kapital och arbete bidraga till underhåll af svenska
kyrkan och dess presterskap.

Och Riksdagens lagutskott, hvars dåvarande ordförande var landshöfdingen
m. m. A. Bergström, yttrade i sitt utlåtande med anledning af
en i ämnet väckt motion vid 1886 års riksdag, och ur hvilket betänkande
vi redan delvis återgifvit något, följande beaktansvärda ord, som jag tager
mig friheten anföra:

»I allmänhet lär emellertid ... vederbörlig uppmärksamhet i regeln
icke blifvit fästad vid innehållet af ifrågavarande lagrum, vare sig vid
löneregleringars uppgörande eller vid deras tillämpning. I åtskilliga löneregleringsresolutioner
torde icke någon viss del af presterskapets aflöning
vara angifven såsom motsvarande jura stolse, och i följd deraf göres vid
utdelningen af bidragen till samma aflöning icke något undantag för främmande
trosbekännare beträffande denna del deraf. Utskottet kan emellertid
ej finna annat, än att detta förfarande står i strid med den i 13 § af

Lagutskottets Utlåtande N:o 36;

1873 års förordning meddelade bestämmelse, cell oöfvervinneliga praktiska
hinder lära väl icke omöjliggöra en rättelse i detta afseende.

Om sålunda främmande trosbekännares fritagande från bidrag till
aflöningen af svenska kyrkans presterskap och betjening, i den man dessa
bidrag motsvara de i sistnämnda lagrum omförm äkta afgifter, enligt utskottets
tanke bör anses omedelbart följa af redan nu gällande lagbestämmelser,
så finner utskottet det jemväl vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
att främmande trosbekännare äfven fritagas från den andel af
nämnda bidrag, som motsvarar de öfriga afgifter, hvilka de före löneregleringarnas
genomförande ej behöft utgöra. Dessa afgifter torde å landsbygden
ej hafva varit af någon synnerlig betydenhet; men i städerna utgjorde
de deremot en väsentlig del af presterskapets och kyrkobetjeningens
löneinkomster. — — —

Då löneregleringarnas genomförande sålunda otvifvelaktigt ålagt främmande
trosbekännare en skyldighet, som förut ej ålegat dem, och de derjemte,
såsom icke röstberättigade å kyrkostämma, varit uteslutne från deltagande
i den utredning och öfriga förberedande åtgärder, som föregått
löneregleringsresolutionernas utfärdande, finner utskottet en återgång i förevarande
afseende till de förut bestående förhållandena vara af omständigheterna
påkallad. Utskottet anser dock denna frihet icke böra utsträckas
längre än till medlemmar af sådana lagliga erkända församlingar, hvilkas
prester eller föreståndare äro behörige och pligtige att föra anteckningar
öfver medlemmarnes borgerliga förhållanden. Eu sådan inskränkning torde
vara tillräckligt motiverad af den lösare organisationen af andra erkända
trossamfund, hvilken ock föranleder dertill, att medlemmarne af sistnämnda
samfund för anteckning om deras borgerliga förhållanden måste upptagas i
svenska kyrkans ministerialböcker.»

Rättvisan och billigheten i ofvannämnda skatts borttagande tror jag,
att åtminstone en stor del af presterskapet sjelf t inser och gillar. Det har
ock händt, att prest ädelmodigt försakat den del af sin lön, som skulle
erlagts af en baptist. Det torde sålunda för mången prestman vara lika
mycket en samvetssak att behöfva mottaga en skatt af dissenters, som det
för många af de senare kan vara ett samvetstvång att erlägga denna skatt.
Från mer än en synpunkt sedt blefve det blott ett häfdande af grundlagsbudet:
»Konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta», om eu
lagförändring komme till stånd i denna skattefråga.

Då denna fråga vid föregående tillfällen förelagts Riksdagen, har

fi Lagutskottets Utlåtande. N:o 36.

man tran deras sida, som tycka, att »det är bra som det är», svarat, att
svenska kyrkan är en statsinstitution och sålunda fyller ett statsändamål
samt såsom sådan bör af eu hvar af statens medlemmar underhållas.

Nu är det väl meningen med denna kyrka, att hon, liksom man
afser med andra kyrkliga samfund, skall främja den religiösa känslan hos
folket, och att hon skall verka för moralens höjande och för nykterheten
hos detsamma. Men detta ändamål kan ju också fyllas proportionsvis lika
bra utaf de frikyrkliga samfunden. De arbeta ju också i samma rigtning
och kanske i åtskilliga fall flitigare, än hvad statskyrkan gör.

Och att de ej äro utan vitsord för denna sin verksamhet visar bland
annat en del uttalanden i länsstyrelsernas femårsberättelser. För perioden
1886—1890 framhölls i dessa berättelser följande om den frikyrkliga rörelsen,
af hvilken dissenters utgöra en betydande del.

Ofverståthållareembetet säger: »Denna rörelse» (nemligen frikyrkorörelsen)
»utgör trots enstaka urartningar och missgrepp tvifvelsutan en
mägtig kraft till folkets uppfostran».

Länsstyrelsen i Blekinge län säger: »De schismatiska rörelserna»
— såsom det heter — »hafva icke haft någon ofördelaktig inverkan, utan
synas tvärtom i ganska hög grad bidragit till förmildrande af folkets seder
och till nykterhet.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar: »Det bör emellertid icke
förnekas, att de religiösa rörelserna bidragit till nykterhetens framgång».

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar om friförsamlingarnas verksamhet:
»Emellertid torde denna rigtning i och för sig icke kunna förnekas
berömmelsen af en stor lifaktighet och starkt intresse för att omsätta och
tillämpa religionens sanning».

Länsstyrelsen i Elfsborgs län framhåller: »Såsom ett allmänt omdöme
om den religiösa rörelsen i länet torde kunna uttalas, att den i höggrad
bidragit till sedlighet och allvar i lefverne!. Rörelsens styrka bevisas
ock genom de uppoffringar, de mindre bemedlade klasserna gjort för inskaffandet
af medel till uppförande af bönehus och församlingslokaler för
gemensamma andaktsöfningar».

Och länstyrelsen i Örebro län säger: »Den religiösa rörelsen har i
hög grad bidragit till ökande af sedlighet och allvar i lefverne!».

Flere af Konungens befallningshafvande synas sålunda vara af den
meningen, att den frireligiösa verksamheten fyller i sin män ett statsändamål.

Lagutskottets Utlåtande N;o 36.

Ser man vidare på de ekonomiska uppoffringar, som de frikyrkliga
samfunden göra för sin verksamhet, måste man medgifva, att de i allmänhet
taget ej äro små. De samla årligen stora summor för kyrklig verksamhet,
och de hafva uppfört en mängd kyrkor och bönehus, hvilkas värde
går på många millioner.

Från åtskilliga håll framställas allvarliga klagomål öfver att personer,
som äro frikyrkligt sinnade och hvilka bedrifva en sjelfständig religiös
verksamhet både bland barn och äldre, ändå icke utträda ur statskyrkan.
Men om de genom ett sådant utträde ej endast beröfvades en del af sina
rättigheter, utan ock vunne befrielse från skatt till en institution, som de
anse sig ej kunna eller vilja understödja, så skulle säkerligen förhållandet
mellan de frikyrklige och statskyrkan snart blifva mycket klarare, något
som för båda parterna vore högeligen önskvärdt.

Med åberopande af hvad jag här ofvan anfört, får jag vördsamt anhålla,
att Riksdagen behagade för sin del besluta, att 13 § i kong], förordningen
angående främmande trosbekännare af den 31 oktober 1873
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Främmande trosbekännare är för sin person och inkomsterna af kapital
eller arbete befriad från skyldighet att deltaga i afgifterna till svenska
statskyrkoförsamlingarnas presterskap eller andra kyrkliga ändamål äfvensom
från de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter till
svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening i annat fall, än att
slik förrättning biff vit på lians egen begäran verkstäld.»

13 § i förordningen angående främmande trosbekännare och deras
religionsöfning den 31 oktober 1873 är af följande lydelse:

»De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter till svenska
kyrkan eller hennes presterskap eller betjening må ej påföras främmande
trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans begäran
verkstäld.»

Frågan om främmande trosbekännares befrielse från skyldighet att
lemna bidrag till aflöning af svenska statskyrkoförsamlingarnas presterskap
och uppehållande af statens kyrkliga inrättningar eller ock inskränkning
i denna skyldighet bär på grund af enskilde motionärers framställ -

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

ningar förut varit föremål för pröfning vid riksdagarna 1872, 1885, 1886,
1803, 1896 och 1897 utan att dock till någon åtgärd föranleda.

Lagutskottet, som vid behandling af de tidigare förslagen i ämnet i
allmänhet stält sig afvisande mot desamma, finner sig äfven nu föranlåtet
att intaga samma ståndpunkt, och får utskottet, som ej har något väsentligt
att tillägga till de skäl, som härutinnan förut af utskottet åberopats,
till stöd för sin uppfattning i hufvudsak hänföra sig till hvad sålunda vid
föregående riksdagar i ämnet andragits.

Föreliggande fråga är icke blott ekonomiskt, utan jemväl i annat
och vigtigare hänseende af en icke ringa betydelse, enär den på det närmaste
berör spörsmålet om förhållandet mellan stat och kyrka. Ett obetingadt
erkännande af den i motionen framhållna grundsatsen skulle innebära
ett bestämdt afsteg från den hittills rådande och städse fasthållna
uppfattningen af statskyrkans ställning samt förutsätta omgestaltning af eu
mängd förhållanden, som grunda sig å och sammanhänga med denna uppfattning.
Så. länge den evangelisk-lutherska kyrkan är en statsinstitution,
torde hvarje svensk medborgare vara skyldig att bidraga till densammas
upprätthållande, lika väl som en hvar af statens medlemmar måste
bidraga till statens andra institutioner, exempelvis undervisningsanstalterna,
vare sig han gillar eller ogillar innebörden och anordnandet af
desamma samt vare sig han begagnar sig af dem eller icke. Statskyrkans
prest är hos oss både statens och kyrkans tjenare; på samma gång han
är s tatsky i ''ko fö r sam 1 i n gen s själasörjare, har han vid sidan häraf att fylla
åtskilliga borgerliga pligter och åligganden. Ifrågavarande utgifter till presterskap
och andra kyrkliga ändamål äro sålunda att anse såsom afgifter
för ett statsändamål. De enda afgifter, från hvilka främmande trosbekännare
kunde med något fog påkalla befrielse, äro de, som i gällande lönekonventioner
ersatt de s. k. jura stök® eller ersättningar för de särskilda
förrättningar, presterskapet endast på derom framstådd begäran verkställer,
och för hvilka förut erlagts en viss afgift för hvarje gång de påkallats.
För dessa afgifter, från hvilka främmande trosbekännare förut voro frikallade,
när de icke sjelfve begärde förrättningen, är nemligen godtgörelse numera
beräknad i de till presterskapet utgående kontanta löneförmåner. Ifrågavarande
afgifter äro emellertid synnerligen obetydliga och föga betungande,
hvarför en lagändring i sådant syfte knappast kan vara af ett verkligt
behof påkallad, helst frigörelsen endast kunde komma att afse de
relativt fåtaliga främmande trosbekännare, hvilka bildat egna, af staten er -

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

kända församlingar, cell ej det större antal, som endast anmält sig vilja
utgå ur svenska statskyrkan utan att hafva förenat sig i något på lagligt
sätt organiserad! trossamfund. Ett förslag i berörda syfte skulle för »ifrigt
icke gerna kunna genomföras utan att föregås af en svår och vidtomfattande
utredning, till hvilken i betraktande af frågans ringa praktiska betydelse
skälig anledning icke torde förefinnas.

Slutligen torde böra erinras derom, att ett antagande af förslaget
vare sig i dess helhet eller på mera inskränkt sätt skulle i betänklig mån
rubba bestående prestlönekonventioner, i hvilket afseende antydan i motionen
icke lemnats, på hvad sätt erforderlig fyllnad till aflöning åt presterskapet
skulle beredas i stället för de bidrag, som komme att bortfalla.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 april 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation er:

af herr Hasselrot, liv! 1 ken ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att
i skrifvelse till Köngk Maj:t anhålla om vidtagande af erforderliga åtgärder,
på det att dels medlemmar af lagligen erkänd församling, som bekänner
annan kristen troslära än den evangelisk-lutherska, och hvars prest eller
föreståndare är behörig och pligtig att föra anteckningar öfver medlemmärnes
borgerliga förhållanden, äfvensom mosaiska trosbekännare, i fråga om Indika
alla det torde få anses utredt, att de före utfärdandet af förordningen angående
allmänt ordnande af presterskapets löneinkomster den 11 juni 1862,
förordningen angående ordnande af presterskapets i de territoriella, församlingarne
i Stockholm aflöning den 1 november 1872 samt förordningen
Bill. till Rilcsd. Prat. 1902. 7 Sami. 30 Käft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

angående allmänt ordnande af klockares löneinkomster den 2 november
1883 icke varit lagligen skyldige att erlägga de för särskilda kyrkliga
förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap
eller betjening, ej heller påskpenningar, offer eller andra dylika lönebidrag,
ma, utan hinder af de på grund af åberopade författningar verkstälda
löneregleringar, åter komma i åtnjutande af motsvarande frihet och således
frikallas från skyldighet att deltaga i betalning af hvad som af reglerade
löner af hit liänförlig beskaffenhet kan anses utgöra aflöning och ersättning
för omförmälda, numera upphörda afgifter och lönebidrag, dels ock godtgörelse
för den minskning i tillförsäkrade löneförmåner, som ifrågasatta frikallelse
kan anses föranleda, må varda vederbörande löntagare för deras
tjenstetid beredd.

af herr Zett&rstrand:

»Den åsigt torde Äril mer och mer gorå sig gällande, att dissenters
nuvarande skattskyldighet till svenska statskyrkan och dess presterskap icke
är med rättvisa och billighet öfverensstämmande.

Val må det vara sant, att då statskyrkans presterskap har att fylla
åtskilliga borgerliga pligter och åligganden, Indika beröra samhället i dess
helhet, dissenters ej må kunna göra anspråk på fullständig frikallelse från
afgifter till presterskapet, men då det hvarken nu eller tillförene blifvit
ifrågasatt, att skattefriheten skulle afse utskylderna för den fasta egendom,
som af främmande trosförvandter eges, må väl denna deras fastighetsskatt
kunna betraktas såsom eu lämplig eqvivalent för den skattskyldighet, hvilken
sålunda allt framgent bör åligga dylika trosbekännare.

Hvad härefter angår den nu förläggande frågan, huruvida främmande
trosbekännare för sina personer samt inkomsterna af kapital och arbete böra
tillerkännas befrielse från ofta berörda skatteskyldighet, så bör enligt min
mening dylik befrielse icke tillkomma andra främmande trosbekännare än
dem, som äro medlemmar af något utaf staten erkändt trossamfund, ty
eljest skulle lätt kunna inträffa, att personer af uteslutande materiella hänsyn
utträdde ur statskyrkan.

Mot eu i ofvan angifna hänseende begränsad skattefrihet för dissenters
borde några principiella skäl ej med tillräckligt fog kunna anföras, men
det kan dock icke förnekas, att ett omedelbart medgifvande af dylik skattefrihet
i åtskilliga fall skulle kunna komma att medföra afsevärda praktiska
olägenheter, i det att särskild! uti vissa smärre territoriella församlingar,

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

i hvilka. ett stort procenttal främmande trosbekännare förefinnes, presterskapets
inkomster skulle kunna komma att blifva otillbörligt reducerade
eller ock skattebördan kunde blifva öfver höfvan tryckande för de i statskyrkan
qvar stående församlingsmedlemmarne.

På grund af dessa förhållanden anser jag mig förhindrad att i frågans
nuvarande läge förorda direkt bifall till motionärens yrkande, men å andra
sidan kan jag med de starka sympatier jag hyser för sjelfva saken hvarken
vara med om afslag å motionen ej heller ansluta mig till det visserligen
välmenande men dock genom sin snafva begränsning föga praktiska skrifvelseförslag,
som från annat håll inom utskottet förordats.

På jag sålunda åstundan att frågan med snaraste må erhålla eu
effektiv och i möjligaste måtto tillfredsställande lösning, torde det vara
tillbörligt att här angifva ett af de sätt, hvarpå detta enligt min mening
möjligen skulle kunna ske. Detta sätt vore, att medelst anordningar från
ett utaf kommande riksdagar för ändamålet beviljad t årsanslag godtgörelse
lemnades vederbörande statskyrkoförsamlingar och deras presterskap till belopp,
motsvarande summan af de skattelindringar, hvilka de inom församlingarne
bosatte dissenters enligt faststälda grunder komma att få åtnjuta.

Möjlighet torde emellertid förefinnas att bereda rättvisa åt dissenters
jemväl på andra vägar, hvilka mindre öfverensstämma med motionens innebörd,
exempelvis genom att, med bibehållande af den nu ifrågavarande
skattskyldigheten för dissenters, lemna frikyrkoförsamlingarna statsbidrag,
sätta i visst förhållande till medlemsantalet inom desamma. Till utrönande
af lämpligaste sättet för lösningen af detta lika vigtiga som grannlaga spörsmål
lärer med nödvändighet knifvas regeringens medverkan; och torde
måhända tidpunkten vara lämplig att påkalla densamma, medan den s. k.
prestlöneregleringskomiténs arbeten ännu pågå.

Då jag emellertid befarar, det Riksdagen kan befinnas mindre benägen
att i frågans outredda skick göra ett alltför bindande uttalande, har
jag ansett mig böra stanna vid den hemställan,

att Riksdagen i anledning af herr Byströms
förevarande motion måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida
samt i sfi fall under hvilka vilkor och förutsättningar
främmande trosbekännare må kunna fritagas från skyldigheten
att för sina personer samt för inkomst af

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

kapital och arbete erlägga afgifter till svenska statskyrkan
och dess presterskap, äfvensom att, sedan utredningen
skett, Kong!. Maj:t måtte för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill densamma kunde gifva
anledning.»

af herr Lindhagen, med hvilken herrar F. Andersson och N. Nilsson
i hufvudsak instämt:

»Det alltjemt återkommande krafvet på främmande trosbekännare
befrielse från skattskyldighet till statskyrkan är uppenbarligen, såsom motionären
anmärker, eu angelägenhet, som icke i längden kan undanskjutas.
I religionsfrihetens grundsats, att ingen må någons samvete tvinga eller
tvinga låta, ligger utan tvifvel innesluten äfven den grundsatsen, som i
danska grundlagen uttryckts sålunda, att »ingen är pligtig att betala personliga
bidrag till någon annan gudsdyrkan än den, som är hans egen.»

Att i detta syfte allenast söka åt dissenters återvinna något vederlag
för den befrielse från de s. k. jura stolpe, som förr tillkommit dem, är,
såsom utskottet framhållit, en i och för sig synnerligen obetydlig angelägenhet.
Eu begränsning af sträfvandena till detta synes ej ens vara ett
steg framåt i rätt riktning, utan skulle snarare i sina verkningar bidraga
till ett undan skjutande af sjelfva hufvudfrågan.

Ä andra sidan får man nog ej vid dessa frågors lösning alldeles
lemna å sido bestående förhållanden. Det behöfver nemligen klargöras, i
hvad män de borgerliga bestyr, som åligga statskyrkans presterskap, lämpligen
och rättvisligen böra föranleda till, att dissenters deltaga äfven i
kostnaderna för detta presterskaps • aflöning. Särskildt måste också tillses,
att genom den ifrågasatta befrielsen statskyrkans qvarstående medlemmar
ej på vissa ställen oskäligen betungas med vare sig skulder, som utträdande
medlemmar varit med om att besluta, eller ökade utgifter för andra
omkostnader, livilka äro statskyrkans medlemmar genom lag ålagda eller
eljest ej kunna af dem omedelbarligen afvecklas. I dylika händelser bör
det beredas dem vederlag eller lättnader på annat sätt.

Slutligen framställer sig till öfvervägande, i hvad mån olika grunder
böra tillämpas för dissenters, som utträdt ur statskyrkan utan att ansluta
sig till särskild af staten erkänd församling, och sådana dissenters, livilka
bildat dylik församling. Den befrielse, som omförmäles i 13 § af förordningen
om främmande trosbekännare, omfattar äfven de förre, men olika

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

meningar kunna yppas, huruvida detta äfven bör till alla delar gälla den
mera vidtgående skattebefrielse, som afses med motionärens förslag.

Detta ämne synes sålunda förutsätta en ingående utredning. Särskildt
angeläget är det att nu upptaga saken, då för närvarande arbete pågår för
en tillämnad reglering af statskyrkans presterskaps löneförhållanden. Det
är nemligen af vigt, att förevarande fråga dervid kommer under öfvervägande,
så att de väntade förslagen åtminstone ej blifva till hinder för
dess lösning.

På grund häraf och då motionären inskränkt sitt förslag till, att
främmande trosbekännare skulle allenast för sin person och inkomster af
kapital och arbete åtnjuta den äskade befrielsen,

instämmer jag i den slutliga hemställan, som framstälts
af herr Zetterstrand.

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.

Bih. till Biksd. Prot. 1902. 7 Sami, 30 Höft.