Lagutskottets Utlåtande N:o 36 (Utlåtande 1897:LU36 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

N:o 36.

Ank. till Biksd. kansli den 30 mars 1897, kl. 4 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
i fråga om kungörande af slutting.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 126, anför herr K. A. Staajf:

»I 2 § af kongl. förordningen angående kungörande af tiden för
allmänna tingssammanträden i vissa domsagor samt för afslutande af
ting den 21 mars 1884 stadgas, att tiden för afslutande af ting, der
afslutandet till särskild dag utsättes, skall genom domhafvandens försorg
förut kungöras i tingslagets kyrkor.

Då en domhafvande, som håller ett ting exempelvis i början af
februari, ju kan utsätta tid för samma tings afslutande till hvilken
dag och månad han behagar under vårens eller försommarens lopp,
kan nyss anförda bestämmelse, som tillåter domhafvanden att inskränka
publicerandet af sluttinget till en kungörelse i tingslagets kyrkor söndagen
före tingets hållande, tydligen på ett oskäligt sätt betunga de
rättssökande eller deras — ofta ej ens å orten vistande — ombud,
hvilka icke hafva någon annan genom lagstiftningen dem beredd möjlighet
att med säkerhet erfara dagen för sluttinget än att söndag på söndag
låta efterhöra, om kungörelse i kyrkan skett.

Då man betänker, att i tvistemål sluttinget utgör utgångspunkten
för den öfverallt lika korta tiden för vads erläggande, och att
följaktligen svår rättsförlust kan följa af ett förbiseende af sluttings -

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

tiden, torde det äfven böra erkännas, att bestämmelsen i fråga är
egnad att sätta rättssäkerheten i verklig fara.

Huru vida ändring lämpligen bör ske på det sätt, att dagen för
tingets afsilande tillkännagifves redan å sjelfva förhandlingsdagarne,
eller att det ålägges domhafvanden att längre tid än några dagar förut
och jemväl i tidningarne kungöra sluttingsdagen eller att till äfventyra
vederbörande hofrätter böra i god tid erhålla underrättelse om densamma
eller på ännu något annat sätt, derpå skall jag för närvarande
icke inlåta mig, då jag håller före, att ämnet torde behöfva eu utredning,
som lämpligast öfverlemnas åt Kongl. Maj:t.»

På grund af hvad sålunda anförts hemställer motionären, att
Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till mera betryggande
bestämmelser i fråga om kungörande af tiden för afslutande
af ting.

Ehuru några större olägenheter af nu gällande stadgande om
kungörande af slutting, så vidt utskottet kunnat erfara, icke hafva
uppstått, i det vederbörande domhafvande i allmänhet låtit sig angeläget
vara att föranstalta om dylik kungörelses uppläsande i tillräckligt
god tid, anser utskottet motionärens hemställan dock förtjena beaktande.
Nuvarande lagbestämmelse synes nemligen icke innebära full trygghet
för att allmänheten i god tid får kännedom om tiden för tings afslutande,
och utskottet har sig bekant, att till följd af långsam postgång
fall inträffat, då kungörelse om slutting kommit att uppläsas först en
eller ett par dagar före detsamma. Visserligen utgår vadetiden först
en vecka efter det domen afkunnats, och vederbörande parter torde
derför, äfven om de till följd af kungörelsens sena uppläsande icke
hunnit infinna sig till sluttinget, ändock haft tid att bevara sina fatalier,
men uppenbart synes vara, att lagstiftaren bör söka förebygga blotta
möjligheten deraf, att tiden för sluttingen, låt vara i undantagsfall, på
sätt nu omförmälts kungöres så sent, att rättsförluster i följd deraf
kunna uppkomma.

Beträffande frågan, huru den ifrågastälda lagändringen bör åvägabringas,
vill utskottet såsom sin åsigt framhålla, att något åläggande för
domaren att redan å sjelfva förhandlingsdagarne tillkännagifva dagen
för tingets afslutande icke är lämpligt eller ändamålsenligt. Först och
främst möter härvid det hinder, att tiden för uppsättande af alla de
Bih. till Riksd. Prot. 1897. 7 Sami. 27 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

handlingar, som skola å sluttinget föreligga färdiga, icke kan beräknas,
förr än alla förhandlingarne äro afslutade, och att äfven då det icke
med bestämdhet kan sägas, hvilken dag arbetet kan blifva färdigt.
Extra förrättningar kunna vålla, att arbetet å sjelfva tinget för någon
tid måste läggas å sido. I fall domaren derför skulle vara skyldig
att, så snart handläggningen af de till ett ting eller tingssammanträde
hörande mål och ärenden vore afslutad, underrätta parterna om dagen
för sluttinget, skulle han, för att vara säker på att då hafva allt färdigt,
nödgas utsätta sluttinget till en långt senare dag än eljest kunde ega
rum. Härigenom skulle ofta onödigt dröjsmål vållas för parterna,
under det att sluttinget nu, då domaren icke behöfver bestämma dagen
för detsamma, förr än han kan beräkna när arbetet med tinget är
färdigt, ofta kan hållas långt tidigare.

Något hinder mot stadgande af skyldighet för domaren att senast
viss kortare tid före sluttinget derom utfärda kungörelse torde deremot
ej möta; och äfven synes det böra tagas under öfvervägande, huru vida
ej annonsering i lämplig tidning bör om tiden för sluttinget ega rum.

Den närmare utredningen härom torde emellertid lämpligen böra
genom Kongl. Majrts försorg åvägabringas, och hemställer alltså utskottet,

att Riksdagen, i anledning af herr Staaffs ifrågavarande
motion, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till i ofvan angifvet syfte
ändrade bestämmelser i fråga om kungörande af tiden
för afslutande af ting.

Stockholm den 30 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Öländer,

-,-

Herrar Rudebeck, P. G. Petersson och F, Andersson hafva begärt
få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, T, A. NYMANS EFTERTRÄDARE. 1897