Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Lagutskottets Utlåtande N:o 36

Utlåtande 1892:LU36

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

9

N:o 3G.

N:o 3G.

Ank. till Riksd. kansli den 1 april 1892, kl. 1 e. ni.

rr.t- ?;.• «.* • ; :-j:i i. • , }muu) ,[ •,[ - ''^i tf /lifligt!»

Lagutskottets utlåtande, t anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af §§ A, 53 och 56 i skjutsstadgan den 31 maj 1878.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 35, anför herr
Jonas Andersson i Vårgårda, huru som man numera, äfven inom icke rent
nykterhetssträfvande kretsar, torde hafva kommit till insigt derom, att
ett lika sorgligt som ödesdigert misstag begicks, då det s. k. bajerska
ölet infördes i vårt land, förmodligen i den menniskovänliga afsigten att
minska bränvinssupandet och dess skadliga inflytande bland vår befolkning.
Erfarenheten hade nemligen visat, att ölet, långt ifrån att uttränga
bränvinet, blifvit eu bundsförvandt till detta, som endast när det förra
omöjligen kunde åstadkommas uppträdde ensamt, men i dylika fall alltid
lika dåligt inverkande på seder och moral. Ty det vore allmänt
känd!, att äfven ölet innehölle en så stor alkoholprocent, att detsamma,
förtärdt i nämnvärd qvantitet, framkallade liknande verkningar som spritvarorna.
Deraf följde, att lagstiftaren borde se till, att samma inskränkningar
i möjligaste mån gjordes i fråga om åtkomsten af maltdrycker
som beträffande åtkomsten af spritvaror, helst det visat sig, att försvårad
tillgång till dessa också haft till följd en minskad konsumtion.

Faktum vore, att våra gästgifvaregårdar landet rundt, i stället för
att vara vederqvickelseställen för resande, dertill de vore afsedda, mera
liknade vanliga ölkrogar, hvarifrån denna förföriska dryck, trots lagar
och förordningar, serverades till hvilken som helst, hvarigenom icke minst
ungdomen förderfvades och inleddes i ett ytterst dåligt och omoraliskt
lefnadssätt. Så såge man en hop löst folk samla sig till gästgifvareBih.
till Riksd. Vrot. 1892. 7 Sand. 20 Häft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

gården på s. k. torgdagar och marknadsdagar samt dessutom hvarje
söndagseftermiddag, dervid oftast förekomme oväsen, oordningar, ja, till
och med slagsmål, hvilket allt, utom den dåliga inverkan det hade på
ungdomen, vore i högsta grad egnadt att oroa den omkring varande
traktens befolkning. Då dertill komme, att stadgade böter för den olaga
utskänkningen vore allt för ringa, vore det ej underligt att lagen litet
eller intet aktades. För den allmänna tryggheten vore det rent af nödvändigt,
att en ändring till förbättring härutinnan måtte åstadkommas.

Ehuru motionären icke kunde anse ölet såsom inbegripet under
den uti § 6 af förevarande stadga omnämnda »nödiga» förplägningen, så
vågade motionären dock icke hysa den förhoppning, att ett förslag om
borttagande af den i § 8 gästgifvare medgifna rättigheten till maltdrycksutskänkning
skulle kunna vinna bifall. Men då det nästan dagligen
gåfves exempel på, att denna rättighet missbrukades på sådant sätt, att
gästgifvaren, anseende såsom »vägfarande» alla som gående eller åkande
komme till gästgifväregården, serverade Öl till hvilken som sådant begärde,
så torde det vara af behofvet. påkalladt, att sistnämnda paragraf
erhölle en förändrad lydelse, så att hvad som deri menades med uttrycket
»vägfarande» fullständigare förtydligades. Och då öfvervakandet
af att- gästgifvare derutinnan icke öfverträdde sin befogenhet vore af
största vigt för att lagen måtte hafva den verkan, som dermed åsyftades,
torde den i § 53 kronolänsman ålagda skyldighet att minst en gång i
månaden besöka de inom hans tjenstgöringsdistrikt varande skjutsanstalter
för att tillse, att ordning och skick der vore rådande o. s. v., ej vara
till fyllest.

Slutligen ansåge motionären det vara oegentligt, att förseelser af
den skjutsande och öfverträdande af förordningen om maltdrycksförsäljning
skulle hänföras under samma straffpåföljder, i synnerhet som de
förra kunde vara af temligen oskyldig art eller åtminstone oafsigtligt
begångna, under det de senare säkerligen utförts med berådt mod. Äfvenså
syntes det vara en brist i § 56 i meranämnda stadga, att straffpåföljden
ej skärptes vid upprepande af brott mot förordningen om utskänkning
åt maltdrycker.

I enlighet med hvad han sålunda andragit, föreslår nu motionären,
att nedannämnda paragrafer i stadgan angående skjutsväsendet den 31
maj 1878 måtte erhålla följande ändrade lydelse:

§ 8.

Innehafvare af nuvarande gästgifveri, vare sig att det såsom sådant
bibehålies eller till skjutsstation inskränkes, ege att fortfarande tillgodo -

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

njuta de friheter, räntor och andra dylika förmåner, som blifvit detsamma
i laga ordning tillerkända.

Så väl gästgifvare som stationsföreståndare vare berättigad att, med
den inskränkning, som för de i § 28 omförmälda fall finnes stadgad, vid
eller utom måltider till personer, som till gästgifvaregården ankomma
eller derifrån afgå med bantåg, ångbåt eller gästgifvareskjuts, försälja
maltdrycker till förtäring på stället, dock med rättighet för Kongl. Maj:ts
befallningshafvande att, då oordning dervid förekommer, sådan försäljning
förbjuda.

§ 53.

Vid skjutsanstalt i stad skall magistraten hafva tillsyn derå, att
gästgifvaren eller stationsföreståndaren behörigen fullgör de honom i
sådan egenskap åliggande skyldigheter.

Å landet skall kronolänsmannen minst två gånger i hvarje månad
med ungefär lika lång mellantid besöka de inom hans tjenstgöringsdistrikt
varande skjutsanstalter. Vid dessa besök åligger det kronolänsmannen
att med sorgfällighet undersöka, huru vida ordning och skick
äro derstädes rådande samt gästgifvare eller stationsföreståndare behörigen
iakttager hvad på honom ankommer att fullgöra, börande anteckning
derom i dagboken göras; samt, om anmärkning förekommer, som
finnes påkalla anmälan hos Kongl. Majrts befallningshafvande, sådan anmälan
ofördröjligen aflåta.

§ 56.

Öfverträdelse af hvad gästgifvare eller skjutsstationsforeståndare,
så ock den, som i hans ställe sättes, entreprenör eller skjutsande enligt
denna stadga åligger att iakttaga, straffes med böter från och med fem
till och med femtio kronor. Sker förseelsen mot förordningen om utsköljning
af maltdrycker, vare straffet första gången böter från och

med tjugu till och med fyratio kronor, andra gången från och med

fyratio till och med sjuttiofem kronor samt tredje gången från och med
sjuttiofem till och med etthundra kronor, hvarförutom i sistnämnda fall
den skyldige vare från rättigheten att utskänka maltdrycker skild; egande
i Stockholm öfverståthållareembetet samt i öfriga städer och å landet
Kongl. Maj:ts befallningshafvande dessa böter ådöma, dock att, der brott
tillika blifvit begånget eller fråga är om skadeersättning, som ej ostridig
iir, målet i sin helhet skall höra under domstols pröfning. Böter, som

efter denna stadga ådömas, skola tillfalla kronan samt, der tillgång till

deras gäldande brister, förvandlas efter allmän strafflag.

12

Lagutskottds Utlåtande N:o 36.

Såsom framgår af motionärens framställning och den nuvarande
lydelsen af ofvan anförda paragrafer i skjutsstadgan, är det i tre särskilda
hänseenden, som den föreliggande motionen åsyftar ändring.

Motionären vill nemligen dels att det i § 8 förekommande uttrycket:
»vägfarande», såsom alltför obestämdt och derigenom egnadt
ätt möjliggöra allehanda missbruk af rätten till utskänkning af maltdrycker,
skall utbytas mot orden: »personer, som till gästgifvaregården
ankomma eller derifrån afgå med bantåg, ångbåt eller gästgifvareskjuts»,
dels att den inspektion öfver skjutsanstalter, som det enligt § 53 åligger
kronolänsmännen, hvar inom sitt tjenstgöringsdistrikt, att en gång hvarje
månad verkställa, framdeles må ske minst två gånger i månaden med
ungefär lika mellantid, dels slutligen att i § 56 införas särskilda, i förhållande
till de nu gällande, betydligt skärpta straffbestämmelser för
öfverträdelse af utskänkningsrättighet, äfvensom i sammanhang dermed
att tillämpandet af nämnda bestämmelser uppdrages åt Konungens befallningshafvande
eller hvad Stockholm angår öfverståthållareembetet.

Hvad nu först angår förslaget om ändring af § 8 i ifrågavarande
stadga, medgifver utskottet villigt, att begreppet vägfarande genom sin
vidsträckthet kan gifva och ofta nog äfven gifvit anledning till lagöfverträdelser
från mindre samvetsgranne gästgifvares eller deras tjenares
sida, och utskottet skulle sålunda med glädje skänka sitt understöd åt
ett förslag, hvarigenom nämnda begrepp vunne erforderlig fasthet.

Det möter emellertid, enligt utskottets förmenande, nästan oöfvervinneliga
svårigheter att under en lagterm sammanfatta alla de vexlande
förhållanden, under hvilka en person rätteligen bör anses såsom
vägfarande. Pröfuingsrätten i detta afseende måste i det särskilda
fallet i sista hand tillkomna de dömande myndigheterna. Vanskligheten
af den uppgift, motionären företagit sig, vinner äfven bekräftelse af det
sätt, hvarpå motionären löst denna uppgift. Den bestämning, motionären
föreslagit, är nemligen uppenbarligen för snäf, i det att motionären
icke lärer vilja betaga dem, hvilka t. ex. såsom turister till fots färdas
fram genom en bygd, rätten att i förevarande hänseende betraktas
såsom vägfarande.

Den rättighet Konungens befallningshafvande har att, då oordningar
föranledas af ifrågavarande utskänkningsrörelse, förordna om densammas
inställande äfvensom pligttrohet i åklagaremagtens utöfning innebära
för öfrigt, enligt utskottets uppfattning, större garanti för en verksam
beifran af de utaf motionären öfverklagade missförhållandena än tillvaron
af en lagbestämmelse, hvilken, den må nu vara aldrig så detaljerad,

Lagutskottets ^Utlåtande N:o 36. 13

städse lemna!’ den mindre samvetsgranne någon utväg öppen att kringgå
densamma.

Icke heller motionärens förslag om ändring af § 53 synes utBkottet
kunna i någon nämnvärd grad främja motionärens syfte. Oafsedt
att en tillökning af antalet inspektioner skulle medföra icke så obetydligt
ökade kostnader för vederbörande tjenstemän, lärer tillvaron af ett
vaket intresse för ordningens upprätthållande göra den ifrågasatta tillökningen
temligen öfverflödig.

Synnerligen behjertansvärd bar utskottet deremot funnit framställningen
om införande af skärpta straffbestämmelser för öfverträdelse!’ af
den gästgifvare och skjutsstationsföreståndare medgifna rätt till försäljning
af maltdrycker, men utskottet ser sig i allt fall förhindradt
att till nämnda framställning, sådan den samma nu föreligger, lemna
sitt bifall. Motionären synes nemligen hafva förbisett, att gällande
straffbestämmelser i ämnet finnas upptagna, icke i skjutsstadgan, hvars
56 § afser förseelser af annan art, utan i förordningen den 24 oktober
1885 angående försäljning af vin, maltdrycker m. m., der i andra stycket
af mom. 1 i § 12 föreskrifves, bland annat, att om någon öfverskrider
den rättighet till utskänkning af vin eller maltdrycker, han erhållit,
han gör sig förfallen till böter från och med fem till och med tjugu
kronor. Någon förändring af sistberörda stadgande har emellertid icke
blifvit af motionären ifrågasatt.

Med allt erkännande af det välvilliga syfte, som röjer sig i motionärens
framställning, får utskottet på sålunda anförda skäl hemställa,

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 1 april 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Bih. till Riksd. Prof. 1892. 7 Samt, 20 lläft.

3

Tillbaka till dokumentetTill toppen