Lagutskottets Utlåtande N:o 35 (Utlåtande 1909:LU35 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

N:o 35.

Ank. till Riksd. kansli den 23 mars 1909, kl. 1,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående revision af kommunallagstiftningen.

Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft nedanintagna
inom Andra Kammaren af herr Knut A. Tengdahl väckta motion,
n:o 158, hvari herrar Sven Persson, Ernst Söderberg, Hj. Bissén, K. A. Borg,
J. A. Wallin, Joll. Åberg, J. Hasselquist och Charles Bindley instämt.

I motionen har anförts följande:

»Äfven frånsedt bestämmelserna om rösträtten lida de nuvarande
kommunalförfattningarna af högst väsentliga brister, som naturligtvis
sticka alldeles särskildt bjärt i ögonen under den 100-gradiga skalans
regim. Man skulle kunna säga som allmänt omdöme, att öfver det hela
hvilar en anda af familjaritet, af patriarkalism, som man icke ansett
lämplig då det gällt statens styrelse. Och dock äro kommunerna ingenting
annat än staten, d. v. s. statens smådelar. Hvad statens styrelseform
har godt att bjuda, synes därför intet skäl finnas att icke tillämpa
äfven på styrelsen af statens smådelar.

I åtskilliga delar taga i stället de nuvarande kommunallagarna
ett visst afstånd från hvad för statens styrelse ansetts lämpligt — i
andra delar stadga de raka motsatsen, i andra slutligen äro de oklara
om hvad som egentligen menas.

Redan en flyktig granskning vill gifva vid handen, att de nuvarande
kommunallagarnas brister äro mångahanda. Jag vill vidröra
endast några af dem, hvarvid det fallit sig helt naturligt för mig att med
förkärlek välja mina exempel från Stockholm, hvars kommunala representation
jag tillhör, i mindre grad från andra städer och minst från
Bih. till RiJcsd. Prot. 1909. 7 Samt. 34 Höft. (N:o 35.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

rena landsbygden. Vissa hufvuddrag i lagstiftningen äro ju emellertid
gemensamma för alla kategorier af kommuner:

Kommunen är ej ’offentlig’. Kommunala handlingars offentlighet.

Redan § 1 af förordningen om kommunalstyrelse på landet ger
till känna, att det kommunala är icke något offentligt — kommunernas
medlemmar skola enligt förordningen vårda sina gemensamma angelägenheter,
»såvidt icke det tillkommer offentlig ämbetsmyndighet att
dem handhafva». Eu sådan distinktion som statsligl offentliga och kommunalt
offentliga angelägenheter torde icke godkännas af juristiskt
tränadt tänkande. Detta är också i stil med hela arrangemangen af vår
kommunala organisation som en de förmögnas privatangelägenhet i det
längsta. I öfverensstämmelse härmed är också det så att säga officiellt
kommunalbyråkratiska betraktelsesättet af kommunal-offentliga handlingar
såsom icke-offentliga. Från Gäfle föreligger prejudikat på att
till och med en stadsfullmäktig, som icke råkar vara medlem af eller
revisor för drätselkammaren, förvägrats ta del af handlingar, som han
hehöft för sitt stadsfullmäktigskap, därför att — de icke ansågos offentliga.

I Stockholm har försök att komma till klarhet om i hur hög grad
kommunaloffentliga handlingar böra erkännas som offentliga, strandat.
Med anledning af klagomål från anbudsgifvare, att de förvägrats efter
pröfningen se sina konkurrenters anbud, har Stockholms stads drätselnämnds
andra afdelning nyligen beslutat — mot revisorernas åsikt —
att anbudshandlingar icke skola vara offentliga, under det däremot samma
nämnds första afdelning synes länge tagit det som en afgjord sak, att
sådana handlingar äro offentliga. Denna fråga sammanhänger med
frågan om

Saknaden af bestämmelser om kommunernas upphandlings- och entrepenadväsen.

Någon sorts skyldighet att annonsera leveranser (eventuellt sådana
öfver ett visst, lägre belopp) föreligger icke. I en kommunalrevision,
där jag varit med några år här i Stockholm, har man gång
efter annan måst anmärka på att stora leveranser till nybyggnader
endast utbjudits under hand till några få så kallade kända firmor —
något som i ett statens verk väl ej varit tänkbart. Dessa förhållanden
sammanhänga återigen med en gängse vantolkning af hvad som menas med

Verkställighet och förvaltning.

Enligt den rådande familjära uppfattningen i kommunala frågor
tillkommer det icke stadsfullmäktige eller kommunalstämma att befatta
sig med att ge några rättesnören åt de förvaltande och verkställande —

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 3

allting skall ju gå på förtroende. Förslag om att stadsfullmäktige eller
kommunalstämma skulle göra principuttalanden t. ex. i frågor, hur leveranser
eller entreprenader skola utbjudas, skulle helt enkelt på de flesta
håll — föreställer jag mig — mötas med hänvisning till § 6.i förordningen
om kommunalstyrelse på landet, samma § i förordningen om
kommunalstyrelse i stad utom Stockholm och § 5 i förordningen för
Stockholm. Samtidigt skulle säkerligen framkomma en mängd tal om
bristande förtroende för dem, som enligt nämda paragrafer skola sköta
''verkställighet och förvaltning’, hvarmed hvarken stadsfullmäktige äga
att ''samfäldt och omedelbart’ befatta sig, ej heller kommunalstämman
har att göra, då ''verkställighet och förvaltning tillkomma eu kommunalnämnd
--.’ Formuleringen af de anförda paragraferna — låt vara

oklar — beröfvar emellertid visst icke enligt min mening i och för sig
stämma eller stadsfullmäktige rätt att dra upp grundlinjer för underordnades
''verkställighet och förvaltning’, men det är naturligtvis en
mycket bekväm tolkning af eu viss oklarhet att frånsåga sig själf en
solklar rätt och låta de underordnade husera hur de vilja. Ett mycket
talande exempel på vantolkningen af begreppet verkställighet och förvaltning
lämnade behandlingen af öfveringenjör Andrees motion år 1892
i Stockholms stadsfullmäktige om normal-arbetsdag af 10, i vissa fall
8 timmar, för olika grupper af kommunala arbetare. Alla hörda nämnder
och dylika förklarade icke blott

l:o) att saken var omöjlig, utan äfven

2:o) att stadsfullmäktige icke hade med densamma att skaffa
’det var verkställighet och förvaltning’. Naturligtvis, hjälpte det icke,
att motionären med värme förfäktade, att detta visst icke var verkställighet
och förvaltning — verkställigheten läge begripligtvis i att tillse,
att en beslutad arbetstid ej öfverskredes —, utan det var eu mycket
viktig principfråga, som vore väl värd stadsfullmäktiges uppmärksamhet.
Stadsfullmäktige beslöto emellertid att — ingenting besluta.

Reformen genomfördes i det väsentliga ett par år senare åt samma
nämnder, som förklarat den omöjlig. Men den officiellt giltiga vantolkningen
af § 5 i kommunalförordningen för Stockholm var räddad.

Ett annat exempel på denna vantolkning var behandlingen af renhållningsstrejken
i Stockholm för några år sedan. Stadsfullmäktiges
ordförande ingrep visserligen pa ett antal stadsfullmäktiges begäran
under hand, men någon befogenhet för stadsfullmäktige en corps att ingripa
ansågs ej förefinnas. Och när man slutligen kom till en öfveienskommelse
med arbetarne, ansågs, enligt en framstående ledamot af drätselnämndens
andra afdelning, detta icke vara något, som
stadsfullmäktige, hvadan det tryckta aftalet först efter påstötningar ut -

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

delades med det öfriga kommunaltrycket! Det kan synas småaktigt att
anmärka på sadant, men man kan icke annat, då man i förfarandet i
fråga ser en yttring af en tankegång, som leder till en vantolkning och
sist resulterar i ett ohållbart system för behandling af viktiga frågor.
Detta system — praktiseradt i alla kommuner — är emellertid något
ensidigt. Tjänstemäns löner och pensioner må gärna ta upp stadsfullmäktiges
och stämmors tid hur mycket som helst, ty det är icke ''verkställighet
och förvaltning’, men arbetarnes löner höra under nämnderna.
Ty att bestämma dem — det är »verkställighet och förvaltning))!
Som man finner en distinktion, som inte har det ringaste reella fog för
sig, endast godtycke och vantolkning!

Den rådande vantolkningen af § 5 i Stockholms-förordningen,
respektive § 6 i de bägge andra kommunalförordningarna, är betänklig icke
minst ur den synpunkten, att de, som officiellt styra kommunerna —
stämma och stadsfullmäktige realiter äro afskurna från allt inflytande
på en mängd saker, som de i allmänhetens ögon i alla fall äro ansvariga
för. Det vill säga att maktutöfningen i viktiga frågor är flyttad ett
streck längre från befolkningen än denna sannolikt själf har reda på.
Detta medansvar för det man icke handlägger må nu vara obehagligt,
särskildt för stadsfullmäktige, som äro valda till sina funktioner —
stämmornas publik växlar ju. Värst är dock, att hela rader af de allra
intressantaste principiella spörsmål — särskildt i fråga om kommunerna
såsom arbetsgivare — förfuskas, smusslas bort, i det de obehörigen
stoppas in under ''verkställighets- och förvaltnings’-kategorien, som är
— man kan säga absolut — undandragen offentligheten.

Med den nuvarande andan inom kommunalförvaltningarna står det
i god öfverensstämmelse att belamra stämmors och stadsfullmäktiges
dagordningar med en mängd de förskräckligaste struntsaker, under det att
sådant, som framför allt annat borde ägnas största offentliga uppmärksamhet,
i stor utsträckning är därifrån uteslutet. Däribland äro just frågor om
bland annat kommunernas jordpolitik, särskildt på inköpsfrågors tidigare
stadium. En den svåraste försyndelse, en kommun gör mot framtiden, är
med all säkerhet detta att icke köpa, medan mark kan fås för relativt
hyggligt pris för att sedan kanske nödgas betala det flerdubbla. Enligt
gängse tolkning af verkställighets- och förvaltningsparagrafen är
det verkställighet och förvaltning att undertrycka ett köpeanbud så, att
det aldrig kommer fram till stadsfullmäktige eller stämma, likaväl som
det är verkställighet och förvaltning att föreslå desamma att köpa. Det
är möjligt, att juristerna, som i allmänhet tala ett annat språk än vanliga
människor, i ett beslut att icke förorda hos sina öfverordnade att

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 5

göra et,t köp kunna lägga in något af verkställighet och förvaltning,
fast andra kunna ha svårt att begripa det. Det är också möjligt, att
stadsfullmäktige och stämmor böra ha det förtroendet för en nämnd, att
den får undertrycka föreslagna köp utan att underrätta öfverordnade
därom. Men då bör det finnas tydlig lag därpå.

Nyligen föreslog undertecknad i Stockholms stadsfullmäktige, att
nämnder skulle gå fram till stadsfullmäktige äfven med beslut om ickeköp,
men så tvärsäker ansåg sig den regerande majoriteten på riktigheten
af sin tolkning af § 5 — att icke-köp äfven är verkställighet
och förvaltning — och att man ej bör rubba på förtroendet till nämnderna,
så att motionen blef ihjälslagen utan att ens ha varit remitterad
till de nämnder, saken närmast gälde.

Principen om gratisarbete af kommunalmännen.

Denna princip, äfven där den ej har tydligt stöd i författningarna,
har blifvit till en trosartikel för allt rättroget konservativt folk.

Så länge kommunerna äro hart när på nåd och onåd utlämnade
åt ett förmöget fåtal, går principen naturligtvis också att upprätthålla— de,
som inte ''disponera sin tid’ utan att samtidigt förlora nödvändig inkomst,
få helt enkelt i stort sedt uppge hvarje tanke på att få vara
med på ett hörn. Och om någon fattig ändå kommer med, skall han
mycket snart finna, hvilken klyfta finnes mellan hans förmåga att sätta
sig in i ärendena och tid att vara med på sammanträden och deras, som
''disponera sin tid’ och bland annat därför också disponera öfver
makten i kommunerna!

Om kommunerna i längden må väl af att eventuellt de mindre
förmågorna med den myckna lediga tiden styra i alla detaljer, medan
många goda hufvuden, som inte ha tid (utan att förlora pengar) stå
utanför — det blir en annan sak.

Principen om icke-betalning för kommunalt arbete har icke kunnat
upprätthållas i all sin glans. Ledamotskap i byggnadsnämnd t. ex. betalas
nämligen, åtminstone i Stockholm, utan att veterligen platserna skötts
sämre eller besatts med lycksökare därför att de varit betalda. Så
betalas ock för en del uppdrag, som icke i sig äro helt kommunala,
men så att säga ha ett sken af att vara det, därigenom, att kommunala
myndigheter ge bort dem. Så är förhållandet med revisors- och ledamotskap
i Göteborgs-system och i styrelser för järnvägar med kommunal
räntegaranti och dylikt.

Hittills har principen om kommunalt gratisarbete i full utsträckning
tillämpats äfven på kommittéarbete. På senaste tiden har dock

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

visat sig i Stockholm, att man ingen vart kommer med en oaflönad
kommitté i en mer än vanligt svår fråga, t. ex. om omläggning af hela
kommunalförvaltningen. Oaktadt förlängdt moratorium flere gånger,
har man mycket svårt att få någonting ur händerna på en nu sittande
kommitté i den frågan. Men att föreslå att lämna saken åt eu aflönad
kommitté — det gitter man inte. Den vägen har man dock delvis
måst slå in på i eu annan fråga — för en omfattande lönereglering
bland stadens tjänstemän har tillsatts en kommitté med rätt att inom
sig utse ett aflönadt arbetsutskott. Det fanns dock de, som hyste sina
dubier, huruvida ett sådant beslut var i öfverensstämmelse med hela
andan i vår kommunallagstiftning.

Det förefaller mig nu, att vid en eventuell revision af denna lagstiftning
det minsta man kunde begära till brytande af gratisarbetesprincipen
vore rätt för kommunerna att själfva afgöra, huruvida kommunala
uppdrag skola ersättas, för större kommuner eventuellt skyldighet
att betala för dylika uppdrag, respektive för vissa uppdrag med drygare
arbetsbörda.

Formen för tjänstetillsättningar.

Som bekant ske tjänstetillsättningar hos staten under medgifvande
af klagorätt — frånsedt jämförelsevis få fall. I kommunerna är
det tvärtom. Alla möjliga sidoinflytelser kunna ostördt få göra sig gällande
utan att egentligen kunna på något sätt påtalas. Det är alltför
stora intressen — många gånger mycket större än en hel del statsliga

— som stå på spel, för att slik rättslöshet skall längre tolereras.
Kommunalförordningarna tala om klagorätt i vissa fall öfver kommunalmyndigheters
beslut, när dessa kränka någons enskilda rätt. Men
den heligaste af all enskild rätt — rätten att få vei''ka i samhällets
tjänst såsom den rätta kraften på den rätta platsen — öfverträdelse
af den enskilda rätten kan icke komma i betraktande såsom klagogrund! Bara

detta är ett oändligt rikt kapitel ur det kommunala vanstyrets
historia. Hur rättskänslan hos de tillsättande aftrubbas af medvetandet,
att det egentligen gör detsamma, hur de tillsätta — ingen kan i alla
fall med någon utsikt till framgång opponera sig — är lätt att
tänka sig.

En annan sida af saken är frågan om rätten att öfverlåta tillsättandet
af tjänstemän åt myndigheter af 2:a, 3:e, 4:e ordningen

— alltjämt utan klagorätt. Här i Stockholm t. ex. tillsättas tjänstemän
vid fattigvårdsinrättningar af större storlek hvar för sig än flere lands -

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 7

ortsstäder icke af befolkningen, icke af stadsfullmäktige, icke af en af
stadsfullmäktige tillsatt nämnd, utan af en understyrelse, under denna
nämnd. Detta är fallet vid inrättningar med respektive 1,400 och

2,200 platser. . ......

En minoritet inom en tillsättande myndighet kan tillsätta viktiga
tjänster. Så t. ex. ha i Stockholms hälsovårdsnämnd nyligen 3 medlemmar
af 7 tillsatt en kamrerartjänst.

Nu vill jag inte alls plädera för att kommunala tjänsters tillsättande
exempelvis skulle underställas statslig myndighet. Den klagorätt
eller annan reell kontroll, jag önskar, kan mycket väl anordnas inom
den kommunala ramen.

I detta sammanhang förtjänar påpekas såsom ett exempel på
ojämnheten i kommunal organisation och praxis, att landsortsstäders
stadsfullmäktige i rätt stor utsträckning själfva tillsätta tjänstemän, under
det i Stockholm med dess efterblifvenhet på många områden stadsfullmäktige
tillsätta summa 1 tjänsteman. Och dock äro väl de kommunala
tjänsterna i hufvudstaden i anseende till sin samhälleliga betydelse
minst likställda med landsortens!

Oreviderade styrelser.

I allmänhet anses det nödvändigt, att nämnder och styrelser och
andra offentliga myndigheter ha revisorer. Den nuvarande kommunallagstiftningen
hindrar emellertid icke tillsättande af oreviderade nämnder
och styrelser, ofta genom val från andra nämnder. Så t. ex., fungerade
under förvecklingarna nyligen i Malmö en välfärdskommission, som
tillsatts utan stadsfullmäktigbeslut af förutvarande nämnder och veterligen
ej hade några revisorer. Likaså ha nyligen Göteborgs stadsfullmäktige
beslutat tillsätta en så kallad aflöningsnämnd, som utan tydlig
laglig rätt skall väljas af de andra nämnderna och enligt särskilt beslut
(efter votering) icke skall ha några revisorer. Här i Stockholm ha vi
flere nämnder, för Indika drätselnämndens första afdelning är kassaförläggare
och som icke revideras vare sig af egna eller drätselnämndens
revisorer i vidare mån än att deras penninguttag stå i något så när
öfverensstämmelse med budgeten. Deras verksamhet, savidt den får
uttryck i protokollen, granskar däremot ingen. Sådana nämnder äro:
byggnadsnämnden, mantalsnämnden, handels- och sjöfartsnämnden. Till
denna kategori kan ock räknas styrelsen för Stockholms statistiska
kontor, hvilken också utses från andra nämnder och saknar revisorei\

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

Rätten att vara stadsfullmäktig eller ledamot af kommunalnämnd.

De nu gällande bestämmelserna syfta tydligt till att utestänga
kommunernas tjänstemän. Huruvida detta i och för sig är en rättvis
princip, kan mycket starkt ifrågasättas. I alla händelser synes den inkräkta
på medborgarnes rätt att välja den lämpligaste. Det har
sagts mig, att i grannländer, där tjänstemän tillåtas vara stadsfullmäktige,
praktiseras sådant föga, men man anser det riktigt, att rätten
finnes.

Emellertid — på grund af juristernas rätt allmänna oförmåga att
skrifva hjälplig svenska är man sedan ett 40-tal år i kommunerna
rätt rådvill, hvad som menas med förbudet att välja tjänstemän till
stadsfullmäktige eller motsvarande. I förordningen för landsbygden
meddelas förbud att insätta i kommunalnämnd, utom vissa uppräknade,
i allmänhet tjänstemän och betjäning, som äro inför kommunalmyndighet
''redovisning skyldige’. Men i förordningarna för städer utom
Stockholm äfvensom Stockholms-förordningen gäller förbudet personer
redo skyldige’. I det förra uttrycket kan man med god vilja få fram
någon mening, men det senare trotsar hvarje försök. Också har man
starkt undrat,. om förbudet gällde personer, som handha kommunens
pengar, eller tjänstemän i allmänhet. I olika städer ha olika tolkningar
gjort sig gällande. I Stockholm tar man helt afstånd från att till stadsfullmäktige
välja rent kommunala tjänstemän, det vill säga sådana, som
äro tillsatta af en enbart från borgerligt-kommunalt håll vald nämnd eller
styrelse. Men dessutom har man ansett sig förhindrad välja t. ex.
förste stadsläkaren, som är tillsatt af en blandad myndighet. Däremot
väljer man i Stockholm.till stadsfullmäktige folkskollärare, som tillsättas af
en hälft kyrklig myndighet och delvis aflönas af statsmedel, samt borgmästare
och rådmän, som visserligen aflönas af kommunen, men ha kunglig
fullmakt. I landsortsstäderna väljer man icke så få af rent kommunala
myndigheter tillsatta tjänstemän till stadsfullmäktige — jag har antecknat
brandchef och föreståndare för arbetsförmedling (till denna sin
syssla vald af stadsfullmäktige själfva). På en hel del ställen — åtminstone
har jag antecknat fem städer — väljer man stadsläkaren till
stadsfullmäktig.

Folkskollärares befogenhet att sitta i Stockholms stadsfullmäktige
har nyligen i besvärsväg afgjorts af Kungl. Maj:t. Men om han
kan vara stadsfullmäktig, är det svårt att inse, hvarför han inte kan
sitta i kommunalnämnd.

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

Icke-kommunala myndigheters inflytande i kommunen.

Om det kyrkliga inflytandet öfver folkskolan förut kan ha haft
något berättigande, måste sådant numera anses icke längre förefinnas.
Särskilt i flere storstäder ha stadsfullmäktige öfvertagit, hela folkskolebudgeten.
Och torde de få anses mer kompetenta än de små kyrkliga
skolrådskotterierna att tillsätta folkskolest.yrelsen — för närvarande tillsättes
i Stockholm till exempel folkskolestyrelsen till 13/27 af stadsfullmäktige,
13/27 af skolråden, V27 af konsistorium. (Enligt eu reform, som
ännu ej hunnit tillämpas, skall sättet för tillsättningen något förändras,
samtidigt hela medlemsantalet nedbringas till 21, men det kyrkliga inflytandet,
inclusive konsistorii, skall bibehållas).

« Kyrkoherdes på landet själfskrifna rätt att deltaga i kommunalnämnds
såväl förhandlingar som beslut äfvensom kyrkoherdes i stad
själfskrifvenhet såsom medlem af fångvårdsstyrelse och skolråd torde
äfven höra till det, som bör afskaflas. Åtminstone i församlingsfattigvården
i Stockholm spela kyrkoherdarne i flere församlingar, hvilkas
fångvårdsstyrelse!- jag reviderat, alls ingen roll.

Magistratens i Stockholm rätt att välja medlemmar i några kommunala
institutioner är gifvet en reminiscens från den tid, då äfven
Stockholm hade en magistratsstyrelse såsom fortfarande landsortsstäderna.
Magistraten tillsätter nu 2 medlemmar i byggnadsnämnden, som visserligen
har till behandling en del rättsfrågor, men öfvervägande är en
teknisk-hygienisk institution. Om jurister anses böra sitta där, kunde
ju lämpligen föreskrift utfärdas om skyldighet för stadsfullmäktige att
invälja juridiskt bildade medlemmar.

Egendomligt nog saknas bestämmelser om val af hygieniskt bildade
läkare i byggnadsnämnd — sådana vore vida mera af beliofvet påkallade
än jurister.

Magistratens rätt att tillsätta medlem i hälsovårdsnämnd förefaller
åtminstone i Stockholm omotiverad. Om juridisk sakkunskap anses erforderlig,
kan den garanteras på annat sätt. Polismästares själfskrifvenhet
som medlem i hälsovårdsnämnd synes knappast heller motiverad,
i synnerhet som hälsovårdsnämnd därförutan äger besluta åtal och förordna
åklagare. Läkareelementet däremot kan måhända synas väl svagt
tillgodosedt genom allenast bestämmelsen om stadsläkares själfskrifvenhet.

För såväl bj^ggnadsnämnd som hälsovårdsnämnd kan antecknas som
en egendomlighet bestämmelsen om 4 års tjänstgöringstid, det vill säga
Bih. till Biksd. Prof. 1909. 7 Samt. 34 Käft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

dubbelt så lång som för de flesta andra kommunala nämnder, åtminstone
i Stockholm.

Konungens befallningshafvandes — i Stockholm öfverståthållarens
eller öfverståthållareämbetets — inflytande på kommunala ting torde behöfva
grundligt revideras. Särskilt ha vi stockholmare svårt att förstå, hvarför
öfverståthållaren, äfven sedan han upphört att vara stadsfullmäktiges
själfskrifne ordförande, skall ha rätt att där närvara och att till och
med taga ordet framför stadsfullmäktige. Men icke blott det — han
har äfven rätt att deltaga i vårt beredningsutskotts och för öfrigt äfven
andra kommunala myndigheters sammanträden. I en kommunal nämnd
(mantalsnämnden) är han fortfarande själfskrifven ordförande. Detta allt
i motsats till de andra landshöfdingarne i sina respektive residensstäder.

Stockholms stadsfullmäktige ha också svårt att inse, hvarför de skola
ha vidsträcktare underställningsskyldighet än landsortsstäderna — både
hvad beträffar underställning hos Konungens befallningshafvande och
Kungl. Maj:t.

Eu egendomlig sida af icke-kommunala myndigheters makt öfver
det kommunala är exempelvis öfverståthållareämbetets i Stockholm oerhörda
makt att tillsätta tjänstemän, som aflönas med kommunens
pengar, men med hvilkas tillsättande, befordrande och afskedande ingen
kommunal myndighet har något att skaffa. Så är till exempel
fallet med polisen — en budget på öfver två miljoner —, uppbördsverket
m. m. Det är för öfrigt icke bara i Stockholm, som krafvet
blir allt starkare på borgerligt inflytande på just polisens tillsättande.

Höga tjänstemän, som helt eller delvis aflönas med Stockholms
kommuns pengar, utnämnas af Kungen utan ansökningsrätt, endast efter
»nämnande» af kandidater af öfverståthållaren.

Kungl. Maj:ts förbehållna makt att godkänna kommunala nämnders
i Stockholm instruktioner, under det motsvarande instruktioner i landsortsstad
godkännas af Konungens befallningshafvande, är också en
egendomlighet.

Magistratsstyrelse eller verklig kommunal regering?

Enligt hvad försports, skall Svenska stadsförbundet göra en vidlyftig
undersökning angående magistrats- och drätselkammarstyrelsen
i flertalet Sveriges städer, hvilken undersökning torde blifva till nytta
vid en eventuell revision af kommunalförfattningarna.

Så mycket torde emellertid äfven i denna kortfattade öfversikt
kunna sägas, att städerna väl icke i allmänhet hinna blifva så synnerligen
stora, förrän olägenheterna af en sammanblandning af rättsväsende
och kommunalförvaltning (eller åtminstone uppsikt därå) skola göra sig

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 11

kännbara. Äfven för mycket duktigt folk i magistraterna torde det
inte gå bra i längden att nödgas hålla det ena ögat på stadsfullmäktige
och det andra på stadens brottslingar. Endast den ena uppgiften kan

kräfva sin man helt. .

Kommunerna, speciellt städerna och mest hufvudstaden, sakna ingalunda
styrelser, men väl styrelse. Och fråga torde vara, om det vid
en eventuell revision af kommunalförfattningarna icke vore skäl i att
pålägga kommuner öfver en viss storlek eller med öfver en viss budget
(eller efter annan indelningsgrund) ett hälsosamt tvång att skaffa sig
en verklig kommunal regering: ansvariga tjänstemän, valda af stadsfullmäktige
eller motsvarande och med rätt att där närvara och yttra
sig och göras ansvariga för hvar sina departement.

Kommunalrepresentationernas bristande skyldighet att taga emot
framställningar från medborgarne.

Frånsedt löpande ärenden, budget och hvad därtill hör, äro kommunalrepresentationerna
egentligen icke skyldiga att lägga hand vid
andra ärenden eller taga andra initiativ än dem, som råka intressera dem
själfva. Någon rätt att inlämna skrifter till stadsfullmäktige t. ex. existerar
inte. I en del landsortsstäder har visserligen utvecklat sig ett
slags praxis, utan tydligt stöd i kommunalförfattningarna, att personer
få inlämna skrifter'' intill vissa dagar före stadsfullmäktigemöte och få
dem där upplästa. Ibland händer då, att någon medlem upptar skriften
som egen motion.’ Äfven utan detta nekas i allmänhet dock ej behandling
inom de åsyftade städernas stadsfullmäktige. . Någon skyldighet
för en kommunalrepresentation att på detta sätt stå i rapport med allmänheten
synes dock ej förefinnas._

Värst är det i Stockholm. Ofverståthållareämbetet förmodas ha
någon sorts skyldighet att för vidare befordran taga emot skrifter till
stadsfullmäktige, men det beror alldeles på godtycke, om de tagas emot
eller icke. Stadsfullmäktiges expedition har heller ingen skyldighet i
detta hänseende. Typiskt är ett fall, som jag själf haft någon del i:
det var en arbetare, som under sitt 34 års arbete i stadens tjänst blifvit
skadad och nu hade ett litet understöd på 300 kronor. På grund af
nytillkomna omständigheter önskade han understödet höjdt, och jag hade
hjälpt honom författa en skrifvelse, som han inlämnade på stadsfullmäktiges
expedition. Den blef emellertid icke mottagen!

Kommunernas beskattningsrätt, inklusive lånerätt.

Denna fråga sammanhänger visserligen med hela den vidlyftiga
frågan om vårt skattesystem. Vid en revision af kommunallagstift -

Utskottets

yttrande.

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

ningen vore det dock kanske möjligt att fristående dryfta, huruvida
icke kommunernas rätt att beskatta — naturligtvis under statsmyndigheters
kontroll — borde kunna väsentligt utvidgas.

Från konservativt hall har då och då framkastats tanken på att
efter utländskt mönster uppsätta ett maximum för rätt att pålägga kommunalskatt
na^ot, som enligt mitt förmenande väl knappast låter
sig göra utan att utfinna alltjämt nya inkomstkällor för kommunerna.

Från derå håll har kommunernas rätt att ta upp så kallade korta
lan ansetts missbrukas, hvarför ändrade bestämmelser därutinnan, har
det sagts, vore af nöden.

* *

Hvad jag här anfört är endast några exempel, som mest hänföra
sig till den egentliga kommunallagstiftningen. Men kommunernas lif
regleras äfven af en mängd andra lagar och förordningar, som visst
icke alltid befordra kommunernas väl och ve, äfven om detta säo-es
val a meningen. Jag tänker i det hänseendet bland annat på expropriationsförordningen
och hvad som eljest ligger till rättesnöre för kommunernas
åtgöranden för genomförande af sina stadsplaner. En vidunderlig
lagstiftning, som utlämnar både stat och kommun åt moderna
rofriddare!

Finnes nu hos Riksdag och regering en verkligen allvarlig önskan
att gorå något effektivt för kommunerna — det vill säga för staten
själf i dess smådelar — måste naturligtvis all otidsenlig lagstiftning,
som har inflytande på kommunerna, revideras — något som jag här
endast tillåter mig antyda.

$ $

❖

På grund af hvad jag här anfört, tar jag mig friheten hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t begära utarbetande
och framläggande för Riksdagen af förslag till revision af kommunallagstiftningen.
»

Motionären begär i den förevarande motionen en revision af vårt
lands kommunallagstiftning. Denna lagstiftning innehålles, som bekant,
förutom i vissa andra författningar, företrädesvis i förordningarna den
21 mars 1862 angående kommunalstyrelse på landet, angående kommunalstyrelse
i stad samt angående kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd,
den 23 maj 1862 angående kommunalstyrelse i Stockholm, den 20
november 1863 om kyrkostämma och kyrkoråd i Stockholm samt den

Lagutskottets Utlåtande N:o 85. 13

5 maj 1882 angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg.

1 motiveringen till sin hemställan framhåller emellertid motionären behofvet
af en revision af all otidsenlig lagstiftning, som rör kommunerna,
därvid han äfven medtager åtskilligt, som ligger utom ramen åt de nyss
nämnda författningarna, såsom den nuvarande anordningen med afseende
å kommunala handlingars offentlighet, saknaden af bestämmelser
angående kommunernas upphandlings- och entreprenadväsende samt en
del bestämmelser, som röra hälsovårds-, byggnads- och polisväsendet.
Motionären angifver, att han valt sina exempel på bristfälligheten af
den lagstiftning, han berör, från Stockholm, i mindre grad från andra
städer och minst från landsbygden.

Då de nuvarande kommunalförfattningarna tillkommo, betecknade
de otvifvelaktigt ett efter sin tid stort framsteg. Det gällde då
att närmare utveckla och reglera den kommunala själfstyrelse, som i
vårt land har djupt rotfäste, med behörigt aktgifvande samtidigt
på kommunernas ställning såsom organer i ett större helt.
Likasom de härvid och eljest med mer eller mindre styrka framträdande
svårigheterna måste anses genom de nämnda författningarna hafva för
sin tid lösts ganska tillfredsställande, så hafva också enligt utskottets
mening samma författningar sedermera verkat i det hela välgörande.
Uppenbart är emellertid, att större eller mindre delar af dem under
årens lopp kräft förändringar. Sådana hafva ock vidtagits och äro .i
särskilda punkter helt visst ytterligare af behofvet påkallade. En viktig
lagändring på detta område — nya grunder för den kommunala rösträtten
— är ämnad att träda i kraft den 1 januari 1910. Andra frågor
af ingripande betydelse stå på dagordningen, såsom frågorna om förändrade
grunder i vissa afseenden för den kommunala beskattningen,
om jämnare fördelning af kommunala skattebördor, om reglering af
kommunernas låneförkållanden, om den kommunala representationens
beslutanderätt i folkskolefrågor, om främmande trosbekännares ställning
i fråga om kommunala rättigheter m. m. Alla dessa ämnen äro hvart
för sig tillräckligt ingripande och betydande för att böra särskildt för
sig lösas; att nu sammanföra dem skulle enligt utskottets mening vara
synnerligen olämpligt.

Motionären framhåller, att det nyligen bildade Svenska stadsförbundet,
som har till närmaste uppgift att tillvarataga städernas, köpingarnas
och municipalsamhällenas gemensamma intressen, ämnar företaga
en vidlyftig undersökning angående magistrats- och drätselkammarstyrelsen
i flertalet af landets städer. Det är att antaga, att denna
undersökning, som jämte utredning angående åtskilliga andra kommu -

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

nala spörsmål enligt hvad utskottet inhämtat redan af förbundet påbörjats,
kommer att lämna betydelsefulla uppslag särskildt i flera af de
omtvistade och svårlösta spörsmål, som vid fråga om reformer på stadskommunalförvaltningens
område framställa sig. I hvarje fall torde
genom en sådan undersökning större klarhet vinnas om riktningen af
de linjer, hvilka blifvande reformer böra följa, en klarhet, som hittills
icke funnits och som ej heller motionären lyckats i någon mån åstadkomma.
En grundlig utredning synes särskildt erforderlig för att finna
den väg, som bör beträdas vid en eventuell reform af den kommunala
förvaltningen för Stockholm, hvars alla detaljer synas utskottet tillräckligt
omfattande för att lämpligen kunna, såsom både i lagstiftningen
och eljest hittills skett, särskildt för sig behandlas. För Stockholm
arbetar en af stadsfullmäktige den 22 maj 1905 tillsatt kommitté,
bestående af 7 personer, åt hvilken uppdragits att utreda dels frågan
om de ändringar, som böra vidtagas i organisationen af samt arbetsfördelningen
emellan de stadsfullmäktige underlydande nämnder och
styrelser, som afses uti § 5 af ofvanberörda förordning om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862, dels huruvida några
ytterligare nämnder eller afdelningar af nämnd kunna anses erforderliga,
och dels om någon ändring i öfrigt af det kommunala arbetssättet bör
ifrågakomma för beredande af ärendenas mera skyndsamma och eljest
ändamålsenliga behandling, samt att till stadsfullmäktige inkomma ined
de förslag, som på grund af den vunna utredningen kunna anses lämpliga.
Utskottet kan icke finna det vara skäl, att, såsom motionären påyrkar,
statsmakterna skulle föregripa den utredning, som sålunda dels
Stockholms stad och dels öfriga städer och stadsliknarxde samhällen i
landet själfva planerat och igångsatt.

Hvad angår kommunalförfattningarna för landet, anser utskottet,
att motionären icke uppvisat några dem särskildt vidlådande brister,
som borde föranleda till en revision af dem.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion.icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutslcottets Utlåtande N:o 35.

Reservation

af herr Lindhagen, som anfört:

»Motionären har i sin motivering endast föga belyst de kommunala
förhållandena på landet. Visserligen framhålles ett och annat, som i
lika mån för land och stad krafvel- uppmärksamhet, såsom frågan om
behörighet för kommunens tjänstemän att väljas till kommunala uppdrag.
Säkerligen gifves det också mycket, som kan vara att förbättra i den
kommunala lagstiftningen för landet. I det stora hela ställa sig dock
förhållandena där ganska olika mot i städerna. På grundvalen af den
nu väckta motionen torde således någon framställning i dess syfte,
såvidt rörer landsbygden, ej kunna tillstyrkas.

Beträffande åter städerna, med hvilka motionären också huivudsakligen
sysselsätter sig, lägges i motionen tyngdpunkten på behofvet
af en omorganisation af förvaltningen, ett bättre afvägande af gränserna
mellan beslutande och förvaltande myndigheters maktområden.

Här har motionären obestridligen siktat mot något, som har stol sta
aktualitet för närvarande.

Det är nämligen ett allmänt kändt förhållande, att med städernas
rastlösa utveckling på alla områden går det ej längre med den nuvarande
förvaltningen genom oaflönade frivillige. Enheten i det hela
och samverkan mellan de olika förvaltningsgrenarna äfventyr as alltmer
och de under nämnderna ställda tjänstemännens eget ansvar försvagas.
Däraf vållas också oekonomisk förvaltning och kommunal skuldsättning

öfver höfvan. , .

Detta gäller naturligtvis mest om de större staderna och i ali
synnerhet hufvudstaden. En undersökning af frågan bär dock omfatta
städerna i allmänhet, helst författningarne för dem måste byggas pa
enhetliga grunder.

Hvilket nytt system bör eftersträfvas, kan man endast genom en
utredning komma på det klara med. Mången förordar ett sådant system,
som tillämpas i Köpenhamn och tyska städer, där förvaltningen är helt
lagd i en eller flera aflönade borgmästares händer, och vid dessas sida
står en beslutande församling. Detta kan åter, tror mången, urarta till
skadlig byråkrati i många fall. Möjligen skall ett blandadt, system
visa sig vara för våra nuvarande förhallanden lämpligast.

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

Kommer en undersökning i denna motionens hjärtpunkt till stånd,
skall den med nödvändighet draga med sig ett öfvervägande äfven af
åtskilligt annat, som därmed star i samband och jämväl framhållits i
motionen. Att motionäien berört äfven andra frågor, som ej falla inom
lagutskottets befogenhetsomrade, behöfver väl ej, såsom utskottet säger,
anses . vara synnerligen olämpligt. Ett vidsynt betraktelsesätt le°der
oundvikligt till insikt om, att mångahanda spörsmål spela in och kräfva
ett samfält bedömande, om man vill skapa ett harmoniskt'' kommunalväsende.

Utskottet^ har också erinrat om, att denna sak är föremål för uppmärksamhet
på andra håll. Att äfven Riksdagen samtidigt ägnar den
viktiga frågan sin uppmärksamhet kan emellertid ej, såsom utskottet
förmenar, sägas vara att föregripa den utredning i ämnet, som kan förberedas
annorstädes.. Tvärtom bör därigenom frågan erhålla ökad
aktualitet, hvilket ej kan annat än befrämja dess tillfredsställande
lösning.

På grund häraf hemställes,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
huruvida och i hvad mån organisationen af
städernas förvaltning behöfver undergå revision, samt
för Riksdagen framlägga förslag till de ändringar i
kommunalförfattningarna för städerna, hvartill detta
öfvervägande kan föranleda.»

Herr grefve Hamilton har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1909,