Lagutskottets Utlåtande N:o 35 (Utlåtande 1907:LU35 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

N:o 35.

Ank. till Riksd. kansli 9 den april 1907, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder
för befrämjande af en bättre vård af enskildes skogar.

I särskilda inom Andra Kammaren väckta, till lagutskottet hänvisade
motioner, n:is 164—168 och 170, har herr Lindhagen framställt
förslag angående vissa lagstiftningsåtgärder till åstadkommande af en
förbättrad skogsvård å enskildes skogar.

Motiveringen till dessa motioner återfinnes i en annan af herr
Lindhagen väckt motion, n:o 163, i hvilken han framlagt förslag angående
statsåtgärder i allmänhet i nyss berörda syfte och i sådant afseende
yrkat, att Riksdagen måtte:

l:o) beträffande enskilda skogsmarkers förvandling till allmänna
skogsmarker:

a) besluta, att för år 1807 af skogsmedel anvisa på extra stat
ett belopp af 1,500,000 kronor för inköp af skogbärande eller till
skogsbörd duglig mark;

b) besluta, dels att skogsvårdsafgifter och det extra anslaget för
skogsvårdens befrämjande må kunna i lämpliga fall disponeras äfven till
förvärf af den mark, hvarå det allmänna ämnar nedlägga kostnader för
skogskultur; dels ock höja nämnda anslag från nu föreslagna 100,000
till 200,000 kronor;

c) hos Kungl. Maj:t begära förslag till lagstiftning i syfte att
kalmarker och annan ödelagd skogsbördig mark må kunna i lämpliga
fall genom expropriation med äganderätt förvärfvas åt det allmänna
för att skog därå må kunna odlas och för framtiden skyddas.

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 31 Höft. (N:o 35.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

2:o) beträffande uthållig skogsskötsel pa enskildes skogar. Hos Kungl.
Maj:t begära förslag till en lagstiftning, hvarigenom bolag och enskilda
personer, som äga skogar af mera betydande omfattning, åläggas att a
dem införa uthållighets bruk, exempelvis enligt hushållsplaner, som fastställts
af vederbörande myndighet.

3:o) beträffande skogens återväxt på enskildes skogsmarker:

a) för sin del i 1 § af lagen angående vård af enskildes skogar
den 24 juli 1903 vidtaga den förklarande ändringen, att i uttrycket
»skogens återväxt uppenbarligen äfventyras», ordet »uppenbarligen» utgar;

b) förslag till lagstiftnings- eller andra åtgärder till förekommande
af det alltmer tilltagande rofliygget af växtlig ungskog och därvid
särskild! af att järnvägarne och således äfven inlandsbanan, om den
kommer till stånd, må opåtaldt tjäna som medel för skogens utrotning;

c) hos Kungl. Maj:t begära förslag till åtgärder i sylte att i
skäliga fall ägare af kalmark eller annan ödelagd skogsbördig mark
och särskild! sådan mark, som ödelagts före det 1903 års lag om enskildes
skogar trädt i kraft, må föranledas till åtgöranden, hvarigenom marken
kan småningom komma i växtligt skick.

4:o) beträffande åtgärder i öfrigt i fråga om den enskilda skogshushållningen
hos Kungl. Maj:t begära: .

a) dels förslag till ändrade lagbestämmelser i syfte att förekomma
misshushållning med skogen genom föreskrifna ståndskogslikvider vid
laga skiften och hemmansklyfningar och dels åtgärder eller,. i den
mån Riksdagens medverkan påkallas, förslag till bestämmelser i sylte
att dylika ståndskogslikvider i lappmarkerna, som hitintills ägt rum eller
till äfventyrs ej kunna framdeles undgås, måtte ordnas på. sätt ofvan
angifvits till fördel för bönderna, åt hvilka skogen blifvit gifven;

b) åtgärder för att undervisning i skogsvård i förening med

anordnandet af planteringsdagar må äga rum vid rikets folkskolor och
elementarläroverk, där ej särskilda omständigheter föranleda, att undantag
därifrån bör medgifvas; .

c) förslag till extra ordinära beskattningsåtgärder, som i erf orderliga
fall tungt drabba spekulativa skogsköpare i deras fördärfliga näringsfång.

Med anledning af 55 § 3 mom. riksdagsordningen har motionären
emellertid nödgats i motionen n:o 163 formellt framställa allenast det under
1 a) liärofvan upptagna yrkandet, hvarför motionen n:o 163 till behandling
af statsutskottet öfverlämnats, och upprepat de öfriga slutyrkandena
såsom särskilda motioner, af hvilka de under n:is 164, 165, 166, 167,
168 och 170 väckta (motsvarande respektive de under 1 b) i hvad det -

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 3

samma afser skogsvårdsafgifter, 1 c), 2), 3 a), 3 b) och 4 a) i motionen
n:o 163 upptagna yrkanden) till behandling af lagutskottet öfverlämnats.

I motionen n:o 163 lämnar herr Lindhagen till en början följande
allmänna framställning:

»På sista tiderna ha förmärkts ansatser till en partibildning, hvars
program ibland angifves vara »icke att omflytta gamla utan att skapa
nya värden». Denna partibildning benämner sig merendels unghögern.

Detta är ett godt tidens tecken likafullt som månget annat.
Landet har länge behöft just en ny höger, som ej liksom den gamla
har till enda programpunkt motståndet mot andras sträfvanden, utan
som verkligen vill vara med om något nytt.

Men om denna föresats fått sitt tillbörliga uttryck i första ordet
af ifrågavarande grupps benämning, så är nog det andra ordet icke
heller till för intet. Man vill fortfarande vara höger och det är i denna
egenskap man håller på att de gamla värdena böra ligga där de ligga.
Nu är det emellertid så, att dessa senare icke äro någon småsak. De
bilda tvärtom kärnan och lejonparten af allt bestående. Intet tar sig
något ut i jämförelse med detta, intet nytt kan komma till stånd utan
att organiskt framgå ur det för handen varande, ja, man kan säga,
att allt nytt i själfva verket endast är en omflyttning och omgestaltning
af det gamla. Det befinnes också, att mången af unghögerns
yngsta krafter, hvilka liksom all ungdom gärna vilja gå från ord till
handling, ofta nog trots allt förledes att hugga in ganska friskt i det
gamla för att få grund och material för det nya, man vill vara med om.

Med denna reservation må det å andra sidan erkännas, att det
ligger åtskilligt under det särskilda talet om de nya värdena. Det är
både anade och oanade, till och med världsomfattande uppgifter, som
ännu icke ens antydningsvis kommit på något partis dagordning. Men
orsaken är, att vi ej kunna ta fatt ännu på dessa uppgifter, förrän väg
banats just genom omdaning af bestående förhållanden.

Ett svenskt framtidsvärde, som visserligen är anadt men icke stort
mera heller, ligger i skogsmarken och skogarne. Men vi kunna aldrig
nå det utan genom rubbningar i ett stort och mäktigt gammalt värde,
nämligen det eganderättsbegrepp, som kräft och fortfarande kräfver för
sig oantastlighet.

Skogen kunde vara en af svenska folkets största rikedomar. Landets
natur är enastående ägnad för skogsbruk. Oändliga marker lämpa

Den allmänna
motiveringen i
motionen
n:o 163.

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

sig endast för detta. Klimatet gör visserligen återväxten långsam, men
lämnar i ersättning ju längre man kommer mot norr ett fastare och
värdefullare virke. Snöbetäckningen om vintrarna, de öppna vattendragen
om somrarna möjliggöra virkets utdrifning till billiga kostnader.

Men skogen är något ännu mer. Den täcker karga marker med
växtlig mylla, den skyddar mot torka, skänker svalka och värnar oss
mot köld och bitande vindar, den växer villigt åt oss på de ofruktbaraste
marker för tillgodoseende af våra behof, blott vi skona den
något litet. Skogen läker sorgerna, den bringar ro åt trötta sinnen
samt hälsa i sjukdomen, den lockar till tankar och eftertanke; med
ett ord, man blir en bättre människa på tu man hand med skogen.
Intet är heller fagrare än skogen och hvad den gömmer. Långt upp
i lappmarkerna kunna tallarne stå tätt midt i mossiga stenören med
smärta, mjällgula stammar och högburna kronor, speglande sig i den
drömmande skogssjöns vatten under midsommarnattsljuset. Detta är
underbart. Skogen är vår vän i alla afseenden, vi måste älska och
vårda den.

Det är som sagdt icke blott ekonomiska värden det här gäller.
Där skogen växer frisk och kraftig och tillika är folkets egendom,
där växer det också något i befolkningens sinnen, något af förhoppningsfullhet,
själfständighet och skönhetssinne. Men där markerna ligga
ofruktbara med marbuskar och fårbeten, som knappt äro mer än teoretiska,
där dör något bort af lifskraften också hos folket.

Om man af det nu sagda väl får en bild af huru det borde och kunde
vara, så företer åter verkligheten en sorglig bild af förödelse och vanvård.
Svenska folkets stora flertal har ingen känsla för hvad skogen gömmer
åt dem. Bekymren för det dagliga uppehället vållar mycken missvård, och
detta kan ju vara förklarligt och förlåtligt för alla de små skogsägarne.
Men värre är, att all möjlig konkurrerande trävaruindustri, som växer
upp likt svampar ur jorden, samt spekulativa skogsköpare i mängd, som
vilja förtjäna en förmögenhet utan arbete, locka skogsägarne att för
en tillfällig, flyktig vinning sköfla skogarna. Härigenom går icke blott
skogskapitalet bort för en eller flera generationer, markens egen produktionsförmåga
affär genom missvården, där den ej, såsom ofta är
fallet, alldeles upphör. Detta är en stor sak för land och folk: det
måste med tiden bli en uppryckning på detta område. Det är också
en sak, som ej kan anstå tills vidare. Ofantliga inkomster går landet
förlustig, därigenom att skogsmarkerna ej afkasta hvad de kunna.
Hvarje åtgärd, som i tid bidrager till att rätta något på detta missförhållande,
betyder en tidigare vinning.

Lagutskottets Utlåtande N;o 35. 5

I dessa sträfvande!! hafva vi eu fast utgångspunkt i 1903 års
lagstiftning om enskildes skogar. Man hör så ofta sägas, att denna
lagstiftning- är skäligen betydelselös och hjälper så litet. Skogskapitalet
får ju ändå sköflas och den påbjudna tillsynen öfver att återväxten ei
äfventyras kan aldrig bli effektiv. Ett sådant betraktelsesätt synes
mig särdeles oriktigt. Denna lagstiftning betyder tvärtom enligt min
mening ett verkligt genombrott. Det privata äganderättsbegreppets
obevekliga anspråk att utan hänsyn till landets ekonomi och efterkommandes
välfärd få förinta landets skogstillgångar blef därmed
kastadt tillbaka. . Det sades ifrån, att ett dylikt anspråk inbegripes ej
i äganderätten till jorden. Det är samhället, som vakar öfver och
bestämmer, hur jorden skall till allas nytta brukas. Är väl en sådan
grund lagd, är det vida lättare att omsider kunna bygga upp en framtid
för landets skogar.

Däremot kan naturligtvis ingen påstå annat än att tillämpningen
af de antagna grundsatserna endast befinner sig i sin begynnelse. Det
väsentligaste i detta afseende återstår att göra, och på den svåra vägen
fiamåt är ett litet steg också ett steg. Såsom af gammalt en synnerlig
vän af skogen kan jag ej nu hålla tillbaka min önskan att föreslå
några åtgärder, som kunna såvidt jag förstår innebära några sådana
små, men dock ej oväsentliga steg i den rätta riktningen. Jag hade
ämnat söka behandla detta ämne mera omfattande och ingående både
i afseende å principerna och tillämpningen af desamma, men då jag
ej medhunnit detta, nödgas jag begränsa mig till hvad som följer.

En viss ledning för bedömandet af det nuvarande tillståndet och
hvad som bör göras kan vinnas i de nya skogsvårdsstyrelsernas första
berättelser, hvilka, omfattande år 1905, nu afgifvits och i slutet af förra
året samtliga inkommit till jordbruksdepartementet. De äro i allmänhet
mycket kortfattade samt förete den största tänkbara omväxling i
afseende å såväl innehållet, omfattning och disposition som format.
Några allmänna reflektioner särskildt om de enskilda skogarnes tillstånd
innehålla de dock nästan alla.

På den enskilda skogshushållningens kreditsida finnas i berättelserna
uppräknade åtskilliga arealer mark, som blifvit genom styrelsernas försorg
skogsplanterade, samt antalet trädplantor och kilogram skogsfrö,
som utlämnats till enskilde för sådd och plantering. Så särdeles mycket
synes det ej vara i förhållande till det stora hela men dock alltid
åtskilligt. Antalet fall, som föranledt ingripande enligt nya skogslagen,
omnämnas ock. Vidare talas ibland om, att intresset för skogsskötseln

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

är i stigande och att den nya lagstiftningen gjort åtskilligt i att här
och hvar väcka eftertanke samt förmå folk att gå något varligare till väga.

Debetsidan åter företer i allmänhet en mycket mörk tafla af
både gamla försyndelser och fortsatt syndande. Någon som helst vägledning
öfver hur mycken skogsmark, som årligen förstörs i jämförelse
med hvad på ofvan angifna sätt eller genom enskildes egen företagsamhet
återplanteras, kan icke inhämtas ur berättelserna. Men man får
det bestämda intrycket, att förlusterna i skogskapital och återväxtmöjligheter
måste vara vida större än vinsterna. En styrelse antyder ock
något i den riktningen. Då dessa berättelser äro de första, som afgifvits
af styrelserna och antagligen ingen annan läst dem allesammans, så kan
det ju vara af intresse att här till vägledning lämna ett sammanfattadt
referat af hvad de innehålla om de enskilda skogarnas tillstånd.

1) Stockholms län. Utmarksarealen är 493,974 har, däraf 370,000
har produktiv areal, och af den förra siffran kommer 151,347 har på
åtskilliga större egendomar med en utmarksareal af minst 1,006 och
högst 18,187 har. Redogörelsen är gjord häradsvis och visar, att förhållandena
äro delvis olika inom skilda härader. En del större egendomar
ha god skogsskötsel. Med andra större egendomar liksom mestadels
med hemmanens skogar är det klent beställt. Stora afverkningar
förekomma utan åtgärder för återväxten. Skogarna äro skarpt utglesnade
och kalmarker finnas här och hvar. Ungskogarne i närheten
af Stockholm äro mycket utsatta för åverkan genom att talltoppar afbryta
för att säljas å torgen och genom afverkning af julgranar.

2) Uppsala län. På brukens och några af de större egendomarnes
skogar afverkas furstligt, men öfverafverkning torde i allmänhet förekomma.
Allmogens skogar äro sämre ställda, ty de afverkas utan hänsyn
till skogens afkastningsförmåga och återväxt. Här har under sista
tiotalet år rothygge utbredt sig oroväckande, särskildt genom skogshandlare,
som dessutom på olika sätt lura allmogen. Ofta användas fördärfliga
metoder vid afverkning för husbehof, växtliga timmerämnen nedhuggas
till brännved, medan oväxtliga träd kvarlämnas. På vissa ställen
ter det sig sämst på fideikommissen och försålda kronoegendomar, där
skogen till större delen blifvit kalhuggen och ringa eller intet gjorts
för återväxten. Skiftesstadgan skapar afsevärda missförhållanden, då
den medgifver fullständig uthuggning af all växande skog, som ej kan
gå i utbyte. Marken kan genom en sådan afverkning för en hel mansålder
och kanske ännu längre fördärfvas, hvaraf flera generationer
komma att lida. Exempel därpå gifvas och tvifvelaktigt vore, om
skogsvårdsstyrelsen kan på ett fullt effektivt sätt ingripa, då skiftes -

Lugutskottets Utlåtande N:o 35.

stadgan utan inskränkning medgifver en sådan uthuggning. Uti denna
stadga bör därför inrymmas en bestämmelse, som förekommer sådan
vanskötsel. Af skogsvårdskommittéernas berättelser framgick, att de
flesta skogsmarker länge planlöst afverkats, i det att endast undertryckt
marskog kvarlämnats, hvarigenom skogens föryngring äfventyrats,
marken förvildats och dess produktionsförmåga i hög grad nedsatts.
Allmogen med få undantag syntes icke ha någon aning om hur en
skog bör skötas. Påtagligen vore det behöfligt att redan i folkskolan
börja undervisa barnen uti praktisk skogsskötsel på det sätt, att åtminstone
ett par dagar hvarje år ansloges till skogsodling å någon i
skolans närhet belägen kalmark, samt att plantmaterialet därtill uppdroges
vid skolan under barnens ögon. Dessutom borde exkursioner
företagas i skog under sakkunnig ledning och undervisning meddelas
i själfva skolan. Försumpade marker borde utdikas. Betningen måste
ock bättre regleras, hägnad anbringas kring områden, som borde fredas,
samt kreaturen ej utsläppas före 15 juni eller efter 15 september, så
att plantorna ej behöfde tjäna till nödbröd.

3) Södermanlands län. De större godsen skötas i allmänhet väl,
dock med flera undantag. Ägarens obestånd, ombyte af ägare, arfsuppgörelser
och laga skifte orsaka ofta skogssköfling. Skogen å smärre
egendomar och hemman skötes i regel illa, till husbehof urplockas ofta
de bästa träden. Vid penningebehof säljs en trakt till någon virkeshandlare,
och endast marbuskar bli kvar. I folkmedvetandet ingår icke,
att skogarne behöfva skötsel, följden är markens gradvisa degenerering
och tillväxtens afstannande. På stora områden vore dock själfva marken
ypperlig med stor benägenhet för själfsådd.

4) Östergötlands län. De enskilda skogarna innehålla 540,000
har, hvaraf en tredjedel utgöres af liagmarker. Bolag, fideikommiss
och större godsägare ha i allmänhet, ehuru dock undantag gåfves,
sedan länge ägnat vård åt sina skogar och således, äfven om afverkningen
stundom gått väl fort fram, dock alltid sörjt för återväxten.
Åtskilliga smärre skogsägare ha följt exemplet. I skogfattigare trakter
finnes det icke ringa intresse för skogsvård. Om således ljuspunkter
ingalunda saknas, är dock allt långt ifrån väl beställdt. Mångenstädes
har pågått och pågå afverkningar utan hänsyn till skogens bestånd
och återväxt. I de egentliga skogsbygderna är intresset för skogsvård
minst. Somliga gårdar äro så uthuggna, att knappt virke finnes till
nybyggnad af ett hus. Stora sammanhängande kalmarker förekomma
i allmänhet icke. Farligare än kalhuggning, som gör påtagligt att
något måste åtgöras, är den vanliga utblädningen af alla träd ned till

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

en viss dimension, så att man ej vet, om det som är kvar, skall räknas
som skog eller som kalmark. Genom dessa huggningar nedsättes
skogarnes produktionsförmåga.

5) Jönköpings län. Med afseende på skogsmarkens tillstånd kan
den indelas i: 1) Rena kalmarker. 2) Grundligt genomhuggna marker,
där dels smärre grupper och enstaka plantor, dels undertryckta träd,
som ej kunnat afsättas, lämnats att fortväxa. 3) Genomblädade marker,
i regel efter afverkningar, där kvarlämnade träd kunnat dels fortväxa
till gröfre dimensioner, dels genom sitt frö lämna upphofvet till en del
nya plantor. 4) Primära bestånd, som äro uppkomna genom själfsådd,
vanligen efter svedjning eller genom skogsodling, det senare sällsynt.
Att bestämma förhållandet mellan de olika grupperna vore omöjligt.
Stora kalmarker förekomma nästan öfverallt. I långt större utsträckning
utbreder sig dock grupp 2, hvilken hvarken afkastar eller kommer att
afkasta något nämnvärdt och som står mycket nära grupp 1. Dessa
marker äro farligare än de rena kalmarkerna, emedan skogägarne förledas
att tro, att å sådan mark det ej är någon risk för skogens framtid.
Den största utbredning torde dock ernås af grupp 3. Å dylika marker är
kvaliteten af virket betydligt nedsatt, och resultaten äro glesa, kvistiga
och mindre värdefulla bestånd. Grupp 4 är jämförelsevis litet representerad.
-----------------------------------------------

Flera omständigheter ha spelat en roll vid skogarnes utdödande.
I första hand ha kommunikationerna, järnvägar och flottleder, som
bestämma den gräns, inom hvilken afsättning är möjlig, afgjort tidpunkten
då ett område kommit inom denna gräns. Med rådande höga
pris på skogsalster och den utsträckning järnvägsnätet vunnit torde
numera ingen skog vara belägen utanför afsättningsgränsen. Afverkningssättet
är den viktigaste faktorn och största faran. Spekulation
har bedrifvits och bedrifves i stor skala med hemman för skogens skull.
Vanligen är det en virkeshandlare, som köper ett hemman och sedan
säljer det så godt som skoglöst. Eller ock är det eu obemedlad person,
som köper ett hemman för att genom skogens utverkning kunna sitta
kvar därå. I båda fallen är det en sköfling, och sådan bedrifves i stor
skala ej blott på smärre hemman utan äfven å större egendomar. All
utverkning sker dock ej fullt så planlöst. Betningen är den för återväxten
kanske svåraste stötestenen. Kreaturen släppas ut för tidigt
eller uppehålla sig ständigt på hyggen och förstöra där genom tramp
återväxten. Det är ock en inrotad fördom, att all skogsmark skall i
första hand producera bete, och någon inskränkning häri tolereras ej.
Följden är att intet göres för återväxten, om det minsta intrång göres

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

på betet. Betning är således ett hinder för skogsodling å de stora
äldre kalmarkerna. Efter ett eller annat tiotal år infinner sig emellertid
ljungen, och ljungryar bli resultatet af förenämnda envishet. För
skogarnas bestånd har föga gjorts, några större egendomar göra dock
delvis undantag. Af rädsla för den nya skogslagen afverkades under
tiden mellan antagandet och ikraftträdandet oerhördt mycket skog.

6) Kronobergs län. Skogarna missvårdas och deras tillgodogörande
är beroende af virkesspekulationens anbud och fordringar. Betydlig
öfverafverkning till framtida skada äger rum. Det är icke längre fråga
om den mogna skogen, äfven medel- och ungskogarne fordras af industrien
oafsedt deras tillväxtvillkor. Största ödeläggelsen sker genom
afverkningsrättsköpen och den form, hvarunder afverkning sedan äger
rum, liksom äfven genom de flyttbara lokomobilsågverken, hvilka drifva
sitt förstörelseverk äfven inom den lifskraftiga tillväxande ungskogen.
Skogsparkerna säljas med flerårig afverkningsrätt och oftast ned till
visst tumtal, vanligen 6 å 7 stundom 5 tum i diameter vid brösthöjd.
Efter afverkningen är det kvarstående undermåliga stammar af den klenare
skogen, som förmenas skola utväxa och bilda egendomens framtidsskog.
Detta är en stor villfarelse. Skogen kommer snart att framträda som
en sorglig bild af människans och elementens gemensamma förstörelseverk.
Dylika söndertrasade skogsmarker måste af lagen utdömas som
skog och betraktas såsom kalhyggen, hvilka från och med den nya
skogslagens tillämpning äro underkastade obligatorisk skogskultur. I
sådant fall skulle emellertid den obligatoriska skogsodlingen icke kunna
följa kalhuggningen i spåren genom brist på arbetskraft, därföre är
nödigt att ändra afverkningssystemet i tid genom utsättande af fröträdsställningar.
Afverkning af i full tillväxt befintliga ungbestånd,
hvilka hufvudsakligen tillgodogöras af massvedsfabrikationen, torde i
enlighet med skogslagens andemening böra stämplas såsom rof- eller
okynneshygge. Den under senare delen af år 1905 yppade tendensen
till skogsprodukternas prisstegring på världsmarknaden hade åstadkommit
stegrad efterfrågan på skog samt en stor mängd afverkningsrättsköp.
Emedan prisstegringen likväl hufvudsakligen omfattat klenare
virkessortiment, hade i synnerhet ung- och medelskogarne utgjort föremål
för efterfrågan. Också afverkades redan under förvintern afsevärda
mängder tillväxande skog i form af klenare sågtimmer och pitpropps.

7) Kalmar läns norra landstingsområde. Skogarpa lämna knappast
mer än hälften af den tillväxt, som de rationellt behandlade skulle
kunna göra. De öfverafverkas, hvilket för hvarje år tar allt större

Bill. till Rilcsd. Prof. 1907. 7 Sami. 31 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

omfattning, och afverkningarna utföras på ett för skogens framtida
bestånd synnerligen menligt sätt. Vanligen uthugges all skog till viss
dimension, 7 å 8 tum i brösthöjd. Skogsbestånden utglesnas häraf
och utgöras till stor del af undertryckta träd med dålig tillväxt. Fastän
öfverafverkning således äger rum, utföres den dock, såsom ofvan antydts,
i allmänhet ej på sådant sätt, att kalhuggning sker i större utsträckning,
och där sådan förekommer, lämnas vanligtvis livarken tillräckligt
många eller dugliga. fröträd. För erhållande af återväxt är
alltså behöfligt, att skogsodling verkställes.

8) Kalmar läns södra landstingsområde. Genom lätta kommunikationer
sjöledes ha skogarne i kustlandet länge hårdt anlitats genom
utskeppning af bjälkar, gröfre sparrar, småsparrar, grufvirke och ved.
Genom järnvägsnätets förgrening har tillgodogörandet af skogarna i de
från kusten aflägsnare socknarna uppväckt en oerhörd täflan och
mångenstädes urartat till fullständig skogssköfling. Skogsskiften köpas
på vissa år och afverkas med kvarlämnande af oväxtliga och undertryckta
träd och buskar, som hindra återväxten. Egendomar byta
ägare och, sedan skogarne ramponerats, återförsäljas utan nödigt husbehofsvirke.
Och öfverallt afverkas utan att sörja för återväxten.
Undantag finnas. Många större godsägare sköta sina skogar efter
ordnade planer, och en del mindre jordbrukare vårda och spara sin
skog, afvisande närgångna skogsköpares enträgenhet. Industriella anläggningar,
såsom sågar, snickeri- och sulfitfabriker samt glasbruk tillgodogöra
sig årligen stora virkesmängder, men skadligast af allt torde
den högt uppdrifna pitpropsskeppningen vara. Efter den nya lagen
borde återväxten vara tryggad vid alla större afverkningar, men på
alla dessa små hemmansdelar, där nu endast finnes ungskog från 10
till 30 års ålder, pågår en ytterst skadlig skogsförödelse, som genom
svårigheten att med lagens bestämmelser hindra den hotar stora trakter.
Skogsmarkens reproduktionsförmåga är i allmänhet mycket god, och
man får hoppas, att ett kommande släkte genom bitter erfarenhet skall
lära sig bättre utnyttja skogarna.

9) Blekinge län. Skogen skulle i länet kunna spela en ganska
stor roll i hushållningen. Fordom fanns med säkerhet god skog äfven
å höjderna. Men genom planlösa afverkningar ha dessa blifvit mer
eller mindre kala och matjorden har af sol och vindar försämrats, där
den ej blifvit bortspolad. Att skogen ej är alldeles slut kan näppeligen
räknas skogsägarna till förtjänst utan beror hufvudsakligen på en
bördig skogsjord. I vissa socknar finnas större kalmarker bestående
af ljunghedar. Skogsskötseln står i allmänhet mycket lågt. Rationellt

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

skötas endast ett fåtal skogar. Afverkningar företas öfverallt planlöst
utan något som helst afseende på skogens produktionsförmåga. Så
länge stora och små skogsägare dessutom anse skogens nästan förnämsta
ändamål vara att tjäna till betesmark, torde skogen aldrig bli
hvad den skulle kunna. Genom de vanligen ganska tidigt på våren
betessläppta kreaturen förstöras eller försämras lofvande själfsådder och
kulturer. Att småbrukare, som kanske endast äga en högst obetydlig
areal utmark, måste utglesna skogen och i dess helhet använda den till
betesmark, är förklarligt och må vara dem förlåtet. Men att de, som
äro lyckliga nog att äga stora utmarker, till sin egen och kommande
generationers skada vansköta skogen på så sätt, är ofattligt.

10) Kristianstads län. nationell skogsskötsel tillämpas nästan
uteslutande å godsens skogar, medan i de flesta fall hemmansskogarna
lämnas att sköta sig själfva utan gallring eller annan beståndsvård
eller ock gallras på ett sätt, som endast har till mål den tillfälliga
inkomsten utan att bekymra sig om skogens intressen. En dylik art
af gallring är till exempel den, som nu sker i mycket stor omfattning,
därigenom att millioner af de vackraste unggranarna falla för yxan
och i stora järn vägslaster dels spridas till städerna och dels i synnerhet
finna en mycket stor marknad i Danmark, där de lära betinga från
2—10 kronor stycket, medan de svenska leverantörerna i genomsnitt
få nöja sig med 15—20 öre stycket plus sina sköfiade eller utglesnade
ungskogsbestånd. Skogsodlingsintresset är dock i liflig utveckling, men
dock ännu ej starkt nog för att kunna framgångsrikt konkurrera med
betesintressena, och detta har till följd, att mångenstädes vackra kulturer
gå förlorade eller förvandlas till marskogsbestånd under betesdjurens
åverkan.

11) Malmöhus län. Länet är skogfattigt. Vidsträckta ljungryar
och sandmarker finnas, som nu ligga så godt som värdelösa men
böra skogsodlas. Enskilta skogar af betydenhet förekomma numera
nästan endast å fideikommissen och de större egendomarne och äro
där i regeln rationellt behandlade och lämna i allmänhet i förhållande
till arealen mycket god inkomst. Hos de mindre jordägarne förekomma
nog här och hvar, särskildt i norra delarna af länet, ganska
vackra och afsevärda skogskomplex, men i allmänhet äro deras skogsmarker
förhuggna och söndertrasade samt återväxten förstörd genom
kreatursbetning. A dessa marker är det ofta ganska svårt att afgöra
hvad som bör räknas till skog och hvad till hagmark.

12) Hallands län. Af länets ytvidd, 477,134 har, beräknas omkring
200,000 hektar utgöras af kala ljunghedar och kala berg. En

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

rik uppgift är att återuppbygga skogen på dessa bedar och berg. De
enskilta skogarne ha, med undantag af de flesta större herrgårdarnas,
icke hitintills underkastats rationell skötsel utan i allmänhet afverkats
utan tanke på att skog ånyo skulle inta den sköflades plats. Till
flera af de större egendomarne inköpas kala utmarker, hvilka därefter
genom skogskultur göras skogbärande. För att i sin mån bidra
till de kala ljunghedarnes skogbeklädande har styrelsen beslutat arrendera
utmarker på 20 års tid och där bekosta skogsodlingen i dess helhet,
med skyldighet för markägaren att hålla den arrenderade marken inhägnad
och fredad för betning samt att väl vårda blifvande kulturer.

13) Göteborg och Bohus län. Styrelsen redogör för förhållandena
inom hvarje särskilt härad. Kalmarkerna inom länet äro af ytterst
stor utbredning. I de mest skoglösa trakterna är intresset för skogsodling
stort, och skolbarnen börja här under de senaste åren användas
som biträde vid skogsplantering, för hvilket ändamål hallas planteringsdagar.
Lofvande skogskulturer finnas mångenstädes, de största och
vackraste inom Tanums härad. En svårighet för skogsodling är på
många ställen ljungsyrorna. Ljungtagning och bete utgöra ock stora
hinder. I norra delen af Bullaren afverkas mycken skog och fara är
att, om dessa plockhuggningar få fortgå, hela skogsbeståndet äfventyras.
Liknande förhållande äger rum i Vätte härad, där intresset för skogsodling
ock är ytterst ringa. Styrelsens delegerade ha vid sammanträden
med sockenkommitterade funnit bland annat, att sammanhängande
af ålder varande kalmarker böra skogsodlas genom styrelsens
egen försorg samt färdigkultiverade återlämnas till markägarne.

14) Ålfsborgs län. Vid betraktande af de stora skogsarealer,
som under senaste årtionden blifvit sköflade på skog och nu ligga i
de flesta fall utan nöjaktig återväxt, är det mer än sannolikt att öfverafverkning
skett och årligen äger rum. I regeln har afverkningen skett
genom kalhuggning utan kvarlämnande af fröträd och på de flesta ställen
till så små dimensioner som 10 fot 3 tum pitprops, hvarvid endast kvarlämnats
störskog och undertryckta marbuskar. Skogarna gifva sålunda
ej på långt när den årliga tillväxt, de borde och kunde gifva, och förete
en öfverdrifven skogsafverkning. Ett och annat undantag från skogssköfling
gifves i skogar tillhöriga framstående bolag eller enskilta personer,
men deras antal är alltför ringa, och deras föredömen ha kanske mest
till följd af ekonomiska omständigheter ej beaktats. Stora arealer god
skogsmark ligga helt eller delvis kala, fastän det är 10 kanske 20-tals år
sedan skogen afverkades, hvadan marken nu håller på att öfvergå till
oproduktiv ljungmark. I de skogfattigaste trakterna har skogsodling

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 13

däremot länge pågått, och på sfi sätt ha under årens lopp flera tusentals
tunnland af förut kala ljungmarker återbördats till produktiv
skogsmark.

15) Skaraborgs län. Jordbruket intar främsta rummet, men i
norra och östra delarne finnas ej obetydliga sammanhängande skogsmarker.
Gammal till skogsbörd tjänlig kalmark, som uppgått till omkring
20,000 hektar, har minskats därigenom, att under de sista två
årtiondena genom hushållningssällskapets försorg omkring 6,000 hektar
gjorts skogbärande och äfven enskilda personer gjort förtjänstfulla insatser
på detta område. Styrelsen tänker fullfölja detta arbete, därest
markägarne lära sig inse fördelen däraf. Redan före järnvägarnes tillkomst
och äfven sedan svedjandet upphört, synes skogen varit utsatt för
hänsynslös sköfling, antagligen ofta framkallad endast för åstadkommande
af bete för husdjuren. De genom 1823 års riksdagsbeslut till
socknarna öfverlämnade kronoallmänningarne utgöra härför talande
bevis, då desamma redan ett par tiotal år därefter i regel voro förvandlade
.till ödemarker, därå tid efter annan ljungen af brändes för
att framkalla ett fattigt fårbete. Efter järnvägarnes tillkomst har
sköflingen ytterligare utsträckts utan att med undantag för ett fåtal
större egendomar någon åtgärd för återväxten vidtagits. Ej heller
ungskogen har skonats, utan ha stora vidder härjats för aptering till
pappersved och pitprops. I skogsbygden tar naturen själf vård om
återväxten, i den mån det kan ske utan vård och fredning för betning.
A slättbygden förbli markerna kala tills människan ingriper. I mån
af tillgång tillhandahöll styrelsen plantör för skolbarns undervisning i
sådd och plantering, och hade 57 folkskolor begagnat sig däraf.

16) Värmlands län. Berättelsen från detta län innehåller en
ganska fullständig geografisk och teknisk objektiv framställning. Till
skillnad från alla öfriga skogsstyrelsers berättelser innehåller den knappast
något egentligt missljud. På ett ställe säges dock, att skogarnes skötsel
i allmänhet af mycket naturliga skäl lämnar utan tvifvel åtskilligt
öfrigt att önska. Mer än en femtedel af all skogsmarken torde vara
lagd under verklig skogsvård. Skötseln af hemmansskogarne vore visserligen
mångenstädes för närvarande långt ifrån god, men man hade anledning
att förutsätta en förbättring, då fordringarna på ett ordnadt skogsbruk
i allmänhet vore öfverensstämmande med hemmansägarnes egen fördel.
Från skogarne afsättas timmer, trämasseved, pitprops, träkol och brännved.
Styrelsen redogör för dessa afsättningar utan att nämna något
särskild^ i hvad mån de i tillämpningen verka skadligt. Skogarne
nttas genom trakthuggning eller blädning till viss minimidimension,

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

hvilket senare är det förliärskande skogsbrukssättet. Härom anmärkes,
att denna minimidimension blir lägre, ju bättre afsättningsförhållandena
äro och ju större intresset af ett tillfälligt stort ekonomiskt utbyte
ur skogen är. Gamla af olika anledningar uppkomna kalmarker finnas.

I regel ställer det sig för dyrt för den enskilde att åter bringa dem
under kultur. Men å andra sidan måste det vara en statsangelägenhet
att mark, som kunde bära skog, icke ligger såsom impediment, och
det blefve sålunda en styrelsens angelägenhet att lämna bidrag härtill.
Ett stort hinder för skogsåterväxten vore det vidtomfattande kreatursbetet.
Huruvida öfverafverkning äger rum, kunde styrelsen ej uttala
någon bestämd uppfattning om, men vore öfvertygad att de värmländska
skogsmarkerna, med undantag af en del af de nordligast belägna, där
blädningsbruket alltid tillämpats, i stort sedt äro jämförelsevis väl
bevuxna med yngre skogar, som sålunda lämna en rätt hög medeltillväxt.
Skogsskötseln vore väsentligen beroende af afsättningsförhållandena.
Ju mera värderik skogen är, desto större kostnader kunna
med fördel läggas ned på dess skötsel, och desto lättare vinner intresset
för skogsskötseln spridning. Kommunikationerna äro således helt och
hållet bestämmande för en skogs värde och för intensiteten i den
skötsel, som kan ägnas den. Saknaden af järnvägar är således stor.
Styrelsen utvecklar betydelserna häraf för industrien och särskildt för
trämassefabrikationen samt anmärker i fråga om inlandsbanans sträckning,
att denna särskildt bör gynna skogshandteringen, då den senare
är hufvudnäringen och största kapitalstegringen genom anläggningen
därigenom skulle uppnås.

Jämför man denna framställning med de utlåtanden, som afgifvits
i och för beräkningen af trafikinkomsterna å inlandsbanan i dess sträckning
genom Värmland, så finner man i dessa helt andra tonfall. Genom
uttalanden i denna utredning möter man en framställning, som ganska
oförtäckt säger, att i västra Värmland sågverksindustrien utdödat
bruksrörelsen, att pappersmassefabrikation sedan i sin ordning snart
bortdrifvit sågverksrörelsen och slutligen huru till sist trämassefabrikationen
genom att taga allt mindre och mindre dimensioner håller
på att aflifva sig själf och därföre nu gärna vill flytta längre uppåt
skogarne och med längtan ser efter inlandsbanan såsom ett medel för
ny rofdrift på hittills sparade trakter.

Det går nog mera sällan så som skogsvårdsstyrelsen hoppas, att
bonden i detta fall skall förstå att se på sitt sanna bästa. Och icke
heller tala erfarenheterna någonstädes i landet för att järnvägarna,
såsom de borde, befordra »intensiv skötsel» af skogen. Andra skogs -

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 15

vårdstyrelser klaga öfver att där järnvägarne gå fram utrotas skogen.
Från Dalarne anföres såsom ett exempel en järnväg i dess sträckning
mot Värmlandsgränsen, ock det är knappast troligt, att missförhållandena
upphöra i och med det att järnvägen öfverskrider denna gräns. Det
blir säkerligen äfven med inlandsbanan som alla andra banor, att det
är den »intensiva misskötseln», som den kommer att uppmuntra, därest
ej något göres däremot.

. lycka för Värmland är, att skogsmarken har en synnerligen
stor bördighet, så att återväxten kommer lätt och snabbt.

17) Örebro län. Skogsbruket har den största betydelse för länet,
och en förståndig skötsel af skogarna borde vara ett mål för allas
sträfvanden. Att detta långt ifrån är fallet, därom vittna de alltjämt
svällande kalmarkerna och de år från år reducerade arealerna af mark
med äldre^skog. Intressant skildras i berättelsen skogarnes ekonomiska
historia på senare tider. Först beskrifves milkolningsperioden med dess
missbruk i åtskilliga afseenden. Så kom en senare tid. Med kommunikationernas
snabba utveckling följde industriella anläggningar, efterfrågan
af alltjämt ökade kvantiteter virke, särskilt för trämassefabrikation,
och pitprops af obegränsade mängder medelålders och yngre
skog, virkesprisens fem- å tiodubblande samt de ödeläggande afverkningskontrakten.
En skötsel af skogarne började bedrifvas, som förr
eller senare måste leda till stora landsträckors utarmande. Landsting
och hushållningssällskap sökte genom frikostiga bidrag motarbeta följderna
af det onda. Men de, som sökte dylika bidrag, utgjordes då
som nu merendels af personer, som skötte och hushållade med sin
skog jämförelsevis väl. De egentliga skogssköflarne, ägarne af de stora
kalmarkerna, skogsodlade i regel aldrig, äfven om det icke vållade
dem några utgifter. Därtill kom eu ny fara, att personer, hvilkas
sociala ställning hindrade dem från att öppet bedrifva skogssköfling,
inköpte genom bulvaner den ena skogsegendomen efter den andra för
att, styckad eller ostyckad, åter försälja den; sedan skogen fullständigt
raserats.

Omdömet om länets skogar måste blifva synnerligen nedslående.
Men det fanns dock en del egendomar, hela byar, till och med hela
socknar med synbara afvikelser till det bättre. Den nya skogslagen
hade lämnat ett medel att förebygga missbruken och i någon män
godtgöra förödelserna. Dess räckvidd hade visserligen icke blifvit
pröfvad, men den korta erfarenheten uteslöt på intet sätt förhoppning
att den skulle visa sig välsignelserik. Skulle dess räckvidd öfverskattas,

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

så torde en ändring eller skärpning i syfte att förmildra förutnämnda
osunda affärstransaktioner komma att hälsas med tillfredsställelse.

18) Västmanlands län. Under år 1905 hade 844 st. enskilta skogar,
med en sammanlagd skogsmark af 48,601 har, blifvit genomgångna
och undersökta. Därvid befanns, att däraf 12,062 har voro kala.
Skogens ålder i öfrigt varierade mellan 20 till 60 år. Skogsbestånden
å flertalet egendomar voro utglesnade och timmertillgången hårdt
anlitad. Föga utsikt finnes att kalmarken, hvars afverkning ägt rum
före 1905, skall inom närmaste tiden försättas i skogbärande skick.
Den undersökta arealen är således betydligt öfverafverkad, och förhållandet
torde vara enahanda med flertalet öfriga enskilda skogar.
Orsaken torde delvis vara att söka i de höga virkespris, som för en
del år sedan lockade till att afyttra afverkningsrätter, men kanske
ännu mer uti de klena skördarna under de sista fem åren, hvilket i
många fall tvingat skogsägare att för sin existens realisera virke eller
upplåta afverkningsrätt. Ett undantag från den allmänna misshushållningen
utgör brukskogarna och många skogar, hörande till större
jordegendomar.

19) Kopparbergs län. De stora skogsvidderna i länets nordligaste
socknar ofvan Siljan ha nästan utan undantag genom långvariga afverkningskontrakt
exploaterats af sågverksindustrien. Verkningarna af
dessa afverkningar äro olika inom rena tallbestånd, blandade bestånd
och rena granbestånd. Dåligt är det dock bestäldt i alla tre fallena.
I öfriga delar af länet beror skogarnes tillstånd på deras läge i förhållande
till kommunikationer, främst järnvägar. I gynnande lägen
är skogssköfling tämligen allmän. Skogsbruket öfvergår här till kalhuggning,
lämpligare betecknadt med rothuggning. Exempel härpå äro
bland andra de trakter, som genomlöpas af Mora—Vänerns järnväg
nedåt Värmlandsgränsen. Sågverksbolagens och järnbruksbolagens egna
skogar ha hitintills icke varit föremål för någon egentlig vård, men
de anlitas nu icke hårdare än efter uthållighetsprincip, detta naturligtvis
på bekostnad af arrendeskogarne, hvilka fortfarande hårdt
skattas utan hänsyn till deras afkastningsförmåga.

20) Gäfleborgs län. Bondskogarne ägnas icke någon skötsel, om
man ej får räkna dit, att en del bönder uraktlåta att sälja bort sina
skogar. De mera framstående och solida bolagen ha på sista fem
ä tio åren påbörjat en rationellare hushållning. Uthållig afverkning
torde dock ännu saknas, men omsorgsfullare utstämpling, skogskulturer
och afdikningar äro införda. De bolag, som sålunda infört någon
ordnad skötel, höra dock till undantagen. Arrendeskogarne äro sko -

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

garnes olycksbarn. De förekomma öfverallt och i mycket stort antal,
samt äro öfverallt fullkomligt sköflade och i de allra flesta fall,
där afverkning bedrifvits, omöjliggjorda att själfva ombesörja sin föryngring.
Vid trävaruindustriens början hade allenast det grofva timret
värde. Vinsten af skogarnes afverkning och förädling lockade allt flera
större och mindre bolag samt enskilta personer af nästan alla samhällsklasser
att slå sig på skogsaffärer. Det grofva skogskapitalet minskades
hastigt. Småtimret fick efterfrågan med införandet af hyflar
och exporterandet af hyfladt virke. Med införandet af sparr- och propsaffärerna
kan man säga, att den verkliga skogssköflingen inträdde.
Dessa affärer med småskog ha så tagit fart, att vid tre järnvägsstationer
utefter norra stambanan lågo under april och maj 1905 enligt uppgift
2,000,000 sparrar till största delen af ung- och tillväxtsskog. Landet
gör genom dessa Biverkningar oerhörda förluster, Indika ej kunna uppvägas
genom att en och annan af dess söner på bekostnad af hemmanens
tillgångar och jordbrukareklassen inom få år blifva jämförelsevis
burgna män. Det är ej nog med, att skogarnes utveckling hämmas för
långa tider framåt, utan de oförståndiga afverkningarne komma att
inom kort omintetgöra hela trävaruindustrien, hvilken, om det får fortgå
som hittills, kommer att inom en ej alltför lång framtid gå under
i brist på råvara. Hårdast afverkade äro kustsocknarna i Hälsingland.
Där finnas kala marker om 5,000 å 6,000 har. Åtskilliga hemman
torde till och med sakna husbehofsskog. På ett ungefär har beräknats,
att af länets 1,484,952 har produktiv mark inemot 600,000 har
torde vara genom afverkning så tillbakasätta, att deras reproduktion
genom själfsådd är högst vansklig.

21) Västernorrlands län. Skogarne förete å ofantliga vidder eu
sorglig bild af tröstlöst vanskött utseende, med rester af ett fordom
tätt och kraftigt bestånd. Huru stora vidder, som äro i improduktivt
tillstånd, har icke kunnat utrönas, men synnerligast i kustsocknarna
finnes dylik mark i afsevärd utsträckning. Likaså är ett flertal hemman
utan nödigt husbehofsvirke. Props- och pappersmassevirke höggs
förr enbart efter kustlandet, men på grund af högre värde, gynnsammare
flottningsförhållanden och anläggning af nya trämassefabriker har sådan
afverkning börjat äga rum allt högre upp i landet. På senare åren
har en den mest förödande huggning af sä kallade egyptiska sparrar
börjat äga rum, synnerligast inom kustsocknarna i Härnösands distrikt.
Under 1904 tilltog denna afverkning i oroväckande grad, i det att
bönderna under farhåga för verkningarna af den nya skogslagen
sålde afverkningsrättigheter i mängd till så kallade trävaruhandlare,
Bih. till Riksd. Vrot. 1307. 7 Sami. 31 Höft,. 3

Motionen.

18 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

hvilka uppträdde allestädes i dessa bygder öfvertalande och trugande
^amt framhållande, att efter 1905 års ingång ingen afverkning af
mindre virke finge äga rum.

Under senare åren har torrläggning af försumpade marker ägt
rum å ett mindretal af de större sågverksbolagens skogar.

22) Jämtlands län. Någon egentlig skogsskötsel inom länet har
aldrig förekommit annat än, att vissa större bolag under de senare
åren börjat ådagalägga större försiktighet, så att den mera växtliga
skogen sparats. Inom vissa socknar ha några bolag därjämte nedlagt
ej obetydliga kostnader på afdikning och skogskulturer. Efter skogslagens
ikraftträdande ha äfven enskilte hemmansägare mångenstädes
blifvit mera försiktiga vid utförande af sina afverkningar. Berättelsen
redogör för skogarne inom de 4 länsskogvaktardistrikten. Förhållandena
äro tämligen växlande. På vissa trakter, i synnerhet där afverkningsrätter
varit upplåtna, ha afverkningarna blifvit hårdt bedrifna,
skogsbeståndet är glest och återväxten äfventyrad. Betydlig öfverafverkning
förekommer mångenstädes och äfven stora kalhyggen, men
också finnas många vackra och växtliga skogsbestånd.»

De till lagutskottet hänskjutna delar af motionärens olika framställningar
afse som sagdt följande ämnen:

l:o. Användande ai skogsvårdsafgifter till inköp af allmänningsskogar.

Af de åtgärder i förevarande ämne, hvilka herr Lindhagen ansett
genom lagstiftningen böra främjas, kommer här i främsta rummet
enskilda skogsmarkers förvandling till allmänna skogsmarker. I detta hänseende
har han anfört, att det vore två utvägar, på hvilka man kunde
nå ordentlig skogsskötsel på de nuvarande enskilda skogarna. Den
ena vore att förvandla dylika skogar till allmänna skogar. Den andra
vore att genom lag eller andra åtgärder tillhålla de enskilde att vårda
sin skogsegendom. Den förra utvägen skulle säkrast leda till målet.
Den vore också af större betydelse därför, att skogen såsom vederborde
därigenom blefve allas egendom.

Efter att för sådant ändamål hafva föreslagit statsinköp i vissa
fall af enskilda skogar, har motionären i motionen n:o 164 yrkat, att
Riksdagen måtte besluta, att skogsvårdsafgifter må kunna i lämpliga
fall disponeras äfven till förvärf af den mark, hvarå det allmänna
ämnar nedlägga kostnader för skogskultur, samt i sådant afseende
yttrat i motionen n:o 163:

‘

Lagutskottets Utlåtande N:<> 35. 19

wKommunalskogar kunna vara en lika viktig insats i landets skogshushållning
som statsskogar. Yi äga ju också redan dylika skogar i
åtskilliga så kallade sockenallmänningar och häradsallmänningar och
några skogar tillhöriga städer. Genom den entusiastiske och oegennyttige
skogsvännen herr C. P. af Buréns initiativ vid 1904 års riksdag har
nämnda Riksdag begärt en civil lagstiftning, som kunde bereda dels delägare
i häradsallmänningar möjlighet att få med allmänningen för framtiden
införlifva mark, som blifvit för sådant ändamål inköpt, dels ock
kommuner, korporationer, byalag samt stiftelser och fonder, som afse
allmänt ändamål, möjlighet att genom inköp af skogsmark eller annorledes
bilda, bibehålla och utvidga gemensamhetsskogar. I sammanhang
med förenämnda framställningar hade motionären gjort hemställan om
medel för markinköp för gemensamhetsskogars bildande, men fann Riksdagen
detta innefatta ett ämne, som icke borde komma under bedömande.
förrän den ifrågasatta lagstiftningen kommit till stånd. I sinom
tid kommer nog frågan om beviljande af dylika anslag tillbaka, men
dessutom alldeles gifvet spörsmålet att i brist af frivilligt aftal genom
expropriation få den tillbörliga användningen för penningarna, särskildt
för bildande af sockenallmänningar.

Här skall blott upptagas eu annan detaljfråga. De skogsvårdsafgifter,
som inflyta, och det i riksstaten upptagna extra anslaget å
100,000 kronor för skogsodlings befrämjande användas till att understödja
enskildes skogshushållning med fria planteringar, fritt tillhandahållande
af plantor och skogsfrö och dylikt.

Detta förfogande öfver medlen lämnar rum för betydande anmärkningar.
För det första användas de mindre ofta. där det mest behöfdes,
ity att de lära åtminstone på vissa orter anlitas företrädesvis af de
stora godsen, där man har god råd att själf bekosta sina odlingar, men
naturligtvis finner det behagligt att få detta kostnadsfritt ombestyrdt
af staten med statsmedel. Vidare, och detta är det viktigaste, finns
det ingen kontroll på att resultaten utaf statens omsorger komma att
upprätthållas af de enskilde markägarne i framtiden. Ofantliga belopp
ha under de gångna tiderna på detta sätt af landsting och hushållningssällskap
offrats gratis på enskildes mark utan motsvarande nytta för
framtiden. Man har nu på många håll börjat fordra kontraktsenliga
förbindelser af markägarne att under viss tid vårda planteringarna
och särskildt freda dem för betning af kreatur.

Dylika förbehåll, som mångenstädes betydligt afsvalna! intresset
för skogsodlingar, äro emellertid en första fordran, som man måste
uppställa för dessa bidrag. Men efter tidernas utgång vet man ändock

20 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

icke, hur det går, eller rättare sagdt, man kan vara ganska viss, att skogen
i de flesta fall förr eller senare skall misskötas, såvida ej nya skogslagar
mellankomma eller det allmänna förvärfvar marken för köpeskillingar,
som springa upp i höjden i följd af det allmännas egna
utgifter och omtanke för marken i fråga.

Dessa missförhållanden ha redan förut något uppmärksammats.
År 1901 väckte sålunda herr C. P. af Buren en riksdagsmotion, däri
framhölls, att ringa resultat vunnits af hushållningssällskapens arbete
i dessa afseenden och att detta arbete blifvit vida mera välsignelsebringande,
därest de utgifna stora summorna blifvit använda till inköp af mark
för bildande af allmänna skogar. Motionären yrkade därföre, att det
extra anslaget för skogsodlingens befrämjande måtte, utom för sina
gamla ändamål, äfven få tillitas för att genom inköp af skogsbördig
mark bilda länsallmänningar.

Vid 1906 års riksdag framhöll herr O. Jonsson i Hof det otillfredsställande
uti dessa af det allmänna bekostade skogskulturer, som
sedan voro prisgifna åt markägarnes goda vilja. Han föreslog därföre,
att de aftal, en skogsvårdsstyrelse kunde komma att ingå med en
markägare i syfte att det genom styrelsens försorg kultiverade området
skulle skötas efter uthållighetsbruk, måtte allt framgent varda
bindande mot ägaren eller innehafvaren af marken.

Dessa båda förslag ledde ej till något. Mot herr Jonssons framställning
anmärkte 1906 års lagutskott bland annat, att den anvisade
vägen syntes vara ägnad att leda skogsvårdsstyrelserna bort från de
verksammare åtgärder för en förbättrad skogsvård, som borde bestå i
skapandet för vederbörande distrikt af gemensamhetsskogar med skogshushållning
för uthållighetsafkastning. Utskottet sade också, att det
vore värdefullt, om en sådan rätt kunde blifva styrelserna tillagd.

Härom, synes det mig, böra alla kunna bli eniga med utskottet.
Det är ju en ren komedi att, såsom exempelvis sker i Halland, arrendera
gamla kalmarker på 20 år för att sedan kultiverade skänka dem till
markägaren i stället för att, såsom godsägarne i trakten göra, börja
med att inköpa själfva marken. Jag anser mig därföre böra hemställa,
att vederbörande erhålla rätt att kunna använda skogsafgifter och det
extra anslaget för skogsvårdens befrämjande äfven för inköp af den
mark, som skall skogsodlas, och hvilken sålunda blir en länsallmänning.
Med ett sådant tillstånd uppstår äfven anledning att höja det förenämnda
i förhållande till ändamålets vikt och omfattning särdeles
obetydliga extra anslaget.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 21

Den tanke, som ligger till grund för förevarande framställning,
är icke ny. Vid lagstiftningsarbetet för åstadkommande af en förbättrad
skogsvård och skogshushållning har särskildt på senare tid
flere gånger och på flere olika sätt uttalats vikten och behofvet af att
genom åtgärder i olika riktningar tillskapa allmänningsskogar i så
stor omfattning som möjligt. Härvid har man utgått från den förutsättningen,
att skogen i det allmännas hand bättre vårdas och bevaras
än då den äges af den enskilde, hvilken i allmänhet ej kan antagas med
samma förutseende och sparsamhet som det allmänna sköta sin skog.
Det var ock med tanke härpå, som 1904 års Riksdag till Kungl. Majrt
aflät de tvenne skrivelser, motionären omnämnt, och i hvilka begärdes
en lagstiftning, som kunde bereda dels delägare i häradsallmänning
möjlighet att få med allmänningen för framtiden införlifva mark, som
blifvit för sådant ändamål inköpt, dels ock kommuner, korporationer,
byalag samt stiftelser och fonder, som afse allmänt ändamål, möjlighet
att genom inköp af skogsmark eller annorledes bilda, bibehålla och
utvidga gemensamhetsskogar.

Motionären har nu föreslagit, att äfven skogsvårdsafgifter skola
få i lämpliga fall användas till inköp af den mark, som skall skogsodlas,
och att denna mark skulle bli en länsallmänning. Denna
hemställan kan utskottet på de i motionen angifna skäl ej annat än
på det lifligaste tillstyrka. Utskottet anser sig emellertid härvid böra
erinra, att förordningen om skogsvårdsafgifter ej uppställer något hinder
för ett dylikt användningssätt. Luckan i lagstiftningen ligger däri, att
förordningen om skogsvårdsstyrelser ej inrymmer någon befogenhet för
skogsvårdsstyrelse att inköpa mark samt att bestämmelse saknas hvem
en sålunda inköpt mark skall tillhöra. Utskottet föreställer sig nu. att
dylik mark gifvetvis bör tillfalla vederbörande landstingsområde, till
hvilket de använda skogsvårdsafgifterna influtit.

Denna fråga kom i viss mån på tal äfven vid 1906 års Riksdag.

I en kung!, proposition hade nämligen då begärts Riksdagens medgifvande
till försäljning af ett till eu kronolägenhet hörande område,
hvilket åt vederbörande skogsvårdsstyrelse skulle förvärfvas. Då det
emellertid kunde ifrågasättas, huruvida styrelsen ägde rätt att förvärfva
tast egendom, afstyrkte statsutskottet bifall till framställningen, och
biet denna statsutskottets hemställan af Riksdagen godkänd. Under diskussionen
inom kamrarna framhölls dock af flere talare, af hvilken vikt
det vore, att eu sådan rätt, som här ifrågasattes, blefve skogsvårdsstyrelserna
tillagd.

Sannolikt erfordras för ändamålet ett tillägg allenast till förord -

Utskottets

yttrande.

Motionen.

22 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

ningen om skogsvårdsstyrelser om att styrelsen tillerkännes den ifrågasatta
befogenheten, och att marken skall tillhöra vederbörande län eller
landstingsområde. Då emellertid denna sak krafvel’ ett närmare öfvervägande,
lärer försiktigheten bjuda att först öfverlämna densamma till.
Kung! Maj:ts pröfning. Det är emellertid af stor vikt, att ifrågavarande
lagstiftning så snart som möjligt och helst vid nästkommande års
riksdag kommer till stånd. Medan tiden går, försummas nämligen gynnsamma
tillfällen för skogsvårdsstyrelserna att förvärfva lämplig mark
för distriktets räkning, och skogsvårdsafgifterna, som nu, i brist på det
föreslagna användningssättet, odelade nedläggas på enskild mark i månget
fall utan säkerhet för ett bestående resultat, gå därigenom i viss mån
förlorade.

Med stöd af det sålunda anförda hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och om möjligt redan till
nästkommande års Riksdag framlägga förslag till lagbestämmelser,
hvarigenom skogsvårdsstyrelserna tillläggas
rättighet att i fall då sådant finnes lämpligt
förvärfva skogsmark till bildande af allmänningar för
vederbörande landstingsområde samt för sådant ändamål
använda influtna skog-svårdsafgifter.

2:o. Expropriation af kalmarker och annan ödelagd skogsbördig mark.

Vidare yrkar herr Lindhagen i motionen n:o 165, att Riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t begära förslag till lagstiftning i syfte, att kal-,
marker och annan ödelagd skogsbördig mark må kunna i lämpliga fall
genom expropriation med äganderätt iörvärfvas åt det allmänna, för att
skog därå må kunna odlas och för framtiden skyddas.

Härom yttras i ofvannämnda i motionen n:o 163 införda motivering.

»Det har nyss framhållits, att expropriation af enskilda skogsmarker
för bildande i vissa fall af allmänningsskogar nog en gång
kommer upp på dagordningen. När det däremot gäller att ingripa för att
göra sköflad skogsmark fruktbärande för samhället, så måste en dylik befogenhet
tilläggas samhället utan något uppskof. Det finnes nämligen ingen
förnuftig rättsgrund, som kan kräfva, att exempelvis af ålder gamla kal -

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 23

marker skola få ligga ofruktbara för landet blott därför, att de tillfälliga
ägarne icke kunna eller icke vilja bringa dem i skogbärande skick,
båsom förut omnämnts, säger sig en skogsvårdsstyrelse ämna fullfölja
arbetet med gamla kalmarkers kultivering, »därest jordägarne lämna dem
medgifvande därtill». Och lämnas detta, blir det en present till markägaren.
Så får det väl ej vara. Den ofvan förordade rättigheten att
i vissa fall inköpa själfva marken, som skall kultiveras, får icke, om
det skall blifva något bevändt med den, bero helt och hållet af markägarens
goda vilja. En dylik befogenhet måste stödjas af en expropriationsrätt,
som i sådant fall endast blir eu naturlig utvidgning af
den redan förefintliga rätten till expropriation för skogsodling af tiygsandsfält.
En framställning om ett förslag till lagstiftning i ett sådant
syfte synes mig böra af Riksdagen begäras.»

Vårt land har att uppvisa synnerligen vidsträckta skogsbördiga områden,
som för närvarande ligga kala, af ålder eller efter senare företagna
afverkningar. Så nppgaf skogskommittén i sitt betänkande, att
i de södra delarna af landet funnes omkring en half miljon hektar af
ålder kal mark och i öfrigt inom landet mångdubbelt vidsträcktare
skoglösa eller ytterst dåligt beväxta marker. Intresset och förmågan
bland de enskilda ägarne att försätta dessa ofantliga områden i skogbärande
skick lärer beklagligt nog ofta vara ringa. Kallägges enskild
skogsmark efter den 1 januari 1905, då den nya skogsvårdslagstiftningen
trädt i kraft, äger man visserligen i denna korrektionsmedel
mot ett sådant ödeläggande af skogen, hvarigenom återväxten äfven -tyras. Men beträffande all dessförinnan kallagd mark står man för närvarande
maktlös, där ej den enskilde ägaren är villig företaga eller
understödja skogskultur. Då, såsom ofvan nämnts, detta nog ej kan
otta påräknas, framstår det såsom en bjudande plikt för statsmakterna
att söka utfinna vägar, hvilka kunna leda till dét för hela landet viktiga
målet att få dessa kala vidder försatta i skogbärande skick. En nära
till hands liggande utväg erbjuder sig därvid i exj^ropriationen.

Att lagstiftningen icke är helt främmande för detta medel på ett
nära liggande område, torde vara bekant och är af motionären framhållet,
. klar nämligen ägaren af flygsandsfält försummat att därom taga
sådan vard, som särskildt är töreskrilven, äger Konungen, enligt 1 §
i expropriationsförfattningen, förordna, att fältet skall afstås, och gäller
i öfrigt, i Iråga om villkoren för afträdande däraf, hvad i denna författning
om annan jord eller lägenhet stadgas. Och i Riksdagens

Utskottets

yttrande.

Motionen,

24 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

skrifvelse deri 13 maj 1896, hvilken ligger till grund för den nya
skogsvårdslagstiftningen, förekommer äfven en antydan om expropriation
såsom ett yttersta medel mot en skogsägare, som tredskas att sörja
för återväxten å öfverafverkad mark, en utväg, som likväl endast skulle
blifva tillämplig i fall, där mark efter den ifrågasatta nya skogsvårdslagstiftningen
blefve kallagd. 1896 års skogskommitté upptog ock i
sitt förslag denna tanke, hvilken emellertid icke intogs i den till 1903
års Riksdag aflåtna proposition i ämnet.

Den väg, som sålunda i viss mån redan är anvisad, bör enligt
utskottets mening så mycket hellre anlitas, som den, med hänsyn till
hvad ofvan anförts, i många fall torde vara den enda effektiva för det
åsyftade målets vinnande. Utskottet tvekar därför icke att förorda densamma.
Gifvetvis bör, innan dylik expropriation äger rum, antingen
vara konstateradt, att ägaren ej vill eller kan själf sätta marken i skogbärande
skick, eller i motsatt fall tid lämnas honom att själf företaga
skogsarbetena.

I detta sammanhang må erinras, att det å andra sidan är af vikt
att vid expropriation priset för marken ej oskäligt uppdrifves. Denna
fråga ingår dock i en annan af herr Lindhagen väckt motion om en
allmän revision af bestämmelserna om jordlösen vid expropriation, hvarom
utskottet längre fram kommer att gifva utlåtande.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte, med bifall till förevarande
motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag i syfte, att kalmarker och annan
ödelagd skogsbördig mark må kunna genom expropriation
med äganderätt förvärfvas åt det allmänna,
för att skog därå må kunna odlas och för framtiden
skyddas.

3:o. Uthållig skogshushållning på enskildes skogar.

Uti motionen n:o 166 yrkar herr Lindhagen, att Riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t begära förslag till en lagstiftning, hvarigenom bolag
och enskilda personer, som äga skogar af mera betydande omfattning,

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

åläggas att å dem införa uthållighetsbruk exempelvis enligt hushållningsplaner,
som fastställts af vederbörande myndighet.

Härom yttrar herr Lindbagen i motionen n:o 163:

»En ordentlig skogsvård kräfver icke blott, att återväxten betryggas,
utan äfven, att skogskapitalet bevaras och endast den årliga
tillväxten uttages. Man kan som sagdt å nuvarande enskilda skogar
vinna detta genom dylika skogars förvandling till allmänna skogar.
Men det kan också ske genom att ett dylikt så kalladt uthålligt
skogsbruk genom lag ålägges enskilde skogsägare.

Att i ett slag göra en sådan lagstiftning för all enskild skogsmark
vore teoretiskt sedt utan tvifvel det enda riktiga. Men att ålägga
alla enskilde jordbrukare, som använda sin skog endast såsom en hjälp
till jordbruket, en sådan skyldighet, därtill är tiden utan tvifvel icke
alls mogen. Den skulle gå tungt ut öfver en mängd småbönder, som
byggt sin torftiga och bekymmersamma ekonomi på vanan att kunna
i de många nödfallen lita sig till skogen och skulle kanske drifva
dem till och med i landsflykt. Genomförandet af en sådan åtgärd
möter också stora praktiska svårigheter af många slag.

Men de större skogsägarne, som besitta skogen endast för industriella
ändamål eller innehafva stora arealer, som lämna öfverskott långt
utöfver husbehofvet, på dessa hvilar eu ovillkorlig skyldighet att vårda
skogskapitalet åt landet och kommande generationer. Denna skyldighet
fullgöres icke i en mängd fall, och där så sker för närvarande, så innebär
detta ingen trygghet. Ty äfven här kommer det att förr eller senare
kanske i de flesta fall inträffa, att arfvingars och nya aktieägares begärelser
eller utländska anbud leda till uttagandet på en gång af stora
kapital ur skogen.

Tankar i denna riktning hafva tidigare framkommit. De äro gömda,
men de skola aldrig glömmas. Redan senaste skogskommitté föreslog,
att ägare af större arealer skogsmark skulle vara skyldig anställa en
forstligt bildad skogsförvaltare samt årligen afgifva uppgifter om skogens
ytvidd, beskaffenhet och skötsel samt afverkningens belopp. Nuvarande
chefen för domänstyrelsen samt byråchefen därstädes för skogsärenden
ha båda såsom förutvarande jägmästare i utlåtanden till norrlandskommittén
förordat den ifrågasatta åtgärden. Reservanter i nämnda
kommitté ha påyrkat den. Och en motion därom, som väcktes vid
1903 års riksdag, bifölls af Andra Kammaren.

Om något ingripande skall anses ligga så att säga på brickan,
så är det väl ett åläggande för större skogsägare att sköta sina skogar
Bih. till Likså. Prof. 1907. 7 Sami. 31 Häft. 4

Utskottets

yttrande.

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

efter utliålliglietsbruk, exempelvis genom fastställda hushållningsplaner.
Därigenom får man också en utgångspunkt för att komma till rätta
med dessa mera storslagna skogsköpare, som ej nöja sig med att utplundra
små bondskogar utan, såsom är en vanlig tidsföreteelse, inköpa
stora herrgårdar med sparad skog för att fullkomligt ödelägga skogen.))

Sveriges lagstiftning rörande privatskogarne under senaste tre
århundraden visar till en början en gradvis skeende öfvergång från en
ursprungligen fullständig frihet på detta område till så stark inskränkning,
att omsider äfven husbehofsafverkningen stod under statens tillsyn.
Därefter följde en återgång, hvilken slutligen ånyo ledde till nästan
fullständig frihet. Under senare hälften af förra århundradet har därpå
inträdt en reaktion, som medfört åtskilliga fortfarande bestående inskränkningar
i den enskilde skogsägarens rätt att förfoga öfver skogen särskilt
i vissa landsändar. Med den år 1903 genomförda lagstiftningen
har man emellertid först åter på allvar och för då oberörda delar af
landet brutit med det förut härskande låt-gå-systemet och i lagen uttalat,
att den enskildes rätt till skogen är underordnad det allmännas
intresse af skogens bestånd.

Likväl lärer nyssnämnda lagstiftning endast vara att betrakta som
ett första steg mot det åsyftade målet, en fullt tillfredsställande skogsvård.
Af flere anledningar kom man år 1903 att stanna vid då antagna
lagar. Sedan dessa emellertid nu genomförts och en ny och god
princip därmed vunnit insteg på hithörande lagstiftningsområde, torde
det vara lämpligt att tillse, huruvida därmed allt är uti ifrågavarande
afseende väl beställd!. Därtill gifver ock förevarande motion anledning.

Vid en sådan undersökning visar det sig snart, att 1903 års lagstiftning
lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Skogsvårdsstyrelsernas
första berättelser ådagalägga ock detsamma. Utskottet har i detta sammanhang
icke anledning att härom i alla afseenden uttala sig. Blott det
må här framhållas, att enligt utskottets mening gällande lagstiftning om
vård af enskildes skogar erfordrar en ganska väsentlig komplettering,
innan betryggande garantier erhållits för en verkligt god skogsvård i
landet. Med hänsyn härtill synes ock syftet med förevarande motion vara
värdt synnerligt beaktande. Den tanke, som däri uttalats, är icke ny.
1896 års skogskommitté var icke främmande därför. Med rätta, säger
kommittén, synes det kunna fordras af den, som förfogar öfver en mera
betydande del af landets skogbevuxna område, ätt han lämnar samhället
den garanti för att detta ej blir föremål för hänsynslös förstöring,
som kan anses ligga däruti, att han till hjälp vid förvaltningen af sko -

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 37

gen anställer ett forstligt bildadt biträde. Kommittén föreslog ock, att
bolag eller enskild person, som ägde skogsmark, hvilken i areal uppgick
till 3,000 hektar i norra delarne af riket och till 1,500 hektar i
det öfriga riket, skulle vara skyldig att anställa ett sådant biträde samt
att årligen afgifva uppgifter om skogens ytvidd, beskaffenhet och skötsel
samt afverkningens belopp. Förslaget härom inflöt dock icke i den till
1903 års Riksdag aflåtna propositionen. Men af enskilda motionärer
framburos vid samma riksdag förslag uti längre gående riktning. I
senare afseendet yrkades från två håll på en lagstiftning, hvarigenom
både bolag och enskilda personer, som ägde skogar af mera betydande
omfattning, ålades att bruka dessa enligt hushållningsplaner, som fastställts
af vederbörande myndighet. Det särskilda utskott, som behandlade
skogs vårdslagstiftningen, afstyrkte emellertid dessa motioner. En
häremot afgifven, i motionernas syfte gående reservation blef emellertid
af Andra Kammaren antagen, hvaremot Första Kammaren godkände
utskottets hemställan. Såsom motionären framhåller, hafva ock från
andra håll yrkanden i liknande riktning framkommit.

Utskottet kan äfven för sin del ej annat än på det lifligaste tillstyrka
en sådan lagstiftning. De skäl, som nu och förut anförts för
att större skogsägare böra underkastas en sådan, finner utskottet fullt
bindande. Och det är påfallande, hvilka stora fördelar för landet
och dess ekonomiska framtid härigenom skulle vinnas. På mycket
betydande arealer af vårt land skulle skogskapitalet bevaras och
därmed en stadigvarande arbetsförtjänst på dessa orter beredas befolkningen,
en pålitlig virkesafkastning vara att tillgå för en trävaruindustri,
som vill räkna med framtiden, samt eu jämn inkomst af detta
kapital kunna påräknas för hela landet. Särskildt i våra dagar, då
spekulationen arbetar oförtrutet för att på bekostnad af allmänt och
enskildt gagn skaffa spekulanterna stora vinningar, är en sådan lagstiftning
på ett iögonenfallande sätt af förhållandena påkallad. Det kan
icke vara försvarligt att stillatigande åse, huru på dessa stora komplexer
redan nu och med all sannolikhet i allt större utsträckning
skogskapitalet i följd af de genom spekulationen uppdrifna köpeskillingarne
i ett slag realiseras i penningar, hvilka till på köpet sedan kanske
till stor del gå ut ur landet.

Det torde till sist för tydlighetens skull böra anmärkas, att hvad
man här önskar torde kunna sammanfattas under krafvet på införande
af ett rationellt eller, såsom det äfven kallas, uthålligt skogsbruk, d. v. s.
ett sådant, som, med beaktande af olika förhållanden och däraf betin -

Motionen.

28 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

gade olika omloppstider och olika brukningssätt på olika orter, bibehåller
skogen vid en stadig afkastningsförmåga.

Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t, efter verkställd erforderlig utredning, låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning,
hvarigenom bolag och enskilda personer,
som äga skogar af mera betydande omfattning, åläggas
å dem införa uthålligt skogsbruk.

4:o. Skogarnes återväxt på enskildes skogar.

I detta afseende har motionären i motionen n:o 167 yrkat, att
Riksdagen måtte för sin del i 1 § af lagen angående vård af enskildes
skogar den 24 juli 1903 vidtaga den förklarande ändringen, att i uttrycket
»skogens återväxt uppenbarligen äfventvras» ordet »uppenbarligen))
utgår.

Härom yttras i motionen n:o 163:

»Gällande lag af år 1903 om vård af enskildes skogar föreskrifter
i § 1 såsom den grundläggande regeln, att å skogsmark afverkning ej
må så bedrifvas eller efter afverkningen med marken så förfaras, att
skogens återväxt uppenbarligen äfventyras. Det ligger i sakens natur
och framgår också af skogsvårdsstyrelsernas berättelser, att i en mängd
fall det icke blott är svårt att utöfva kontroll utan äfven uppstår stor
tvekan, om lagen får tillämpas endast när äfventyret påtagligen skall
bli verklighet, och således ej då blott olika gradationer af sannolikhet

föreligga. .

Ordet ''uppenbarligen’ insköts af Riksdagen. Man kan visserligen
förstå, att detta då ansågs vara i sin ordning för att skatta något åt
den tvekan, som många hyste inför de nya grundsatserna. Men gå vi
nu till verkligheten, visar den sig så brutal, att en dylik känslig aktsamhet
är mycket litet på sin plats och ej borde få på något sätt stå
hindrande i vägen för ett ingripande, som i alla fall ej kan drabba
annat än de svårare försyndelserna. Mig synes därför till en början,
att ordet ''uppenbarligen’ nu bör utgå och detta icke såsom en lagändring
utan mera såsom en af de verkliga förhållandenas natur påkallad lagförklaring.
))

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 29

Uppsikten öfver att enskild skogsmark ej utsattes för sådan vanskötsel,
som i lagen angående vård af enskildes skogar afses, d. v. s.
sådan, som uppenbarligen äfventyrar skogens återväxt, tillkommer i
första band vederbörande skogs vårdsstyrelse. Finner denna, på grujid
af inkommen anmälan eller eljest, skälig anledning antaga, att skogsmark
är utsatt för berörda vanskötsel, äger den hos Konungens befallningshafvande
påkalla undersökning, hvilken verkställes af en skogsstatens
tjänsteman med biträde af två gode män. Öfver hvad vid undersökningen
förekommit, har förrättningsmannen att afgifva redogörelse
till skogsvårdsstyrelsen med förslag till de åtgärder, som för markens
återställande i skogbärande skick må finnas nödiga. Efter öfvervägande
af dessa förslag har skogsvårdsstyrelsen att i första hand söka träffa
skriftlig öfverenskommelse med den eller dem, som äro ansvariga för
återväxtens betryggande, om de åtgärder, som böra vidtagas för markens
återställande i skogbärande skick. Kan ej öfverenskommelse träffas
eller hafva, efter det öfverenskommelse träffats, de däri aftalade åtgärder
blifvit eftersatta, äger skogsvårdsstyrelsen att vid domstol anhängiggöra
och utföra talan mot vederbörande. Har sådan talan blifvit
instämd, äger domstolen föreskrifva de åtgärder, som för återväxtens
betryggande böra vidtagas, och kan domstolen jämväl meddela förbud,
intill dess de föreskrift^ åtgärderna blifvit verkställda, mot fortsatt
aftorkning. Sådant förbud må ock af öfverexekutor meddelas, där
ofvannämnda undersökning gifver vid handen, att skogsmarken varit
utsatt för vanskötsel och skäl till sådant förbud i öfrigt förekomma,
och gäller om dylikt förbud i tillämpliga delar hvad i utsökningslagen
om skingringsförbud sägs, dock att pant eller borgen för skada, som
genom åtgärden vederparten tillskyndas, ej erfordras. Förbud upphör,
där hos öfverexekutor ställes pant eller borgen för fullgörande af
de åtgärder, som för skogsmarkens återställande i skogbärande skick
erfordras.

Vid de procedurer, som sålunda kunna vidtagas mot skogssköflare,
har sakkunskapen tillagts ett framträdande inflytande. Hen grundläggande
undersökningen företages af en fackman, och skogsvårdsstyrelsen
består ju af tre med skogsförhållandena i orten förtrogna män.
Härigenom är man tillförsäkrad utredning om och kompetent bedömande
af alla hithörande förhållanden. Man är ock, särskildt därigenom att
frågan till sist vid domstol kan förekomma, tillförsäkrad att den erhåller
en fullt objektiv pröfning, hvilket Riksdagen just med inskjutande af
ordet »uppenbarligen» i 1 § af skogsvårdslagen ville uttala. Det må
likväl icke förnekas, att ur skogsvårdssynpunkt eu något effektivare be -

Ut skottets
yttrande.

Motionen.

30 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

stämmelse uti ifrågavarande hänseende kunde vara af nöden. Då emellertid
lagen om vård af enskildes skogar för att blifva fullt effektiv i åtskilliga
delar tarfvar ganska ingripande förändringar, något hvarpå ock
vissa skogsvårdsstyrelser, enligt hvad utskottet erfarit, lära hafva sin
uppmärksamhet riktad, samt således frågan om ett mera omfattande
öfverseende af berörda lag snart torde blifva föremål för statsmakternas
omsorg, synes det utskottet föga lämpligt, att Riksdagen skulle antaga
nu ifrågasatta jämförelsevis mindre betydande lagändring.

Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

5:o. Lagstiftning mot rofhygge af växtlig ungskog m. m.

I motionen n:o 168 yrkar motionären vidare, att Riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t begära förslag till lagstiftnings- eller andra åtgärder
till förekommande af det allt mer tilltagande rofhygget af växtlig ungskog,
och därvid särskild! af att järnvägarne och således äfven inlandsbanan,
om den kommer till stånd, må opåtaldt tjäna som medel för
skogens utrotning.

Härom yttrar motionären i den oftanämnda motionen n:o 163
följande:

»Ett särdeles öfverklagadt förhållande är vidare det rofhygge
af växtlig ungskog till pitprops, egyptiska sparrar, pappersved och dylikt,
som börjar blifva en verklig landsfara. Kusterna äro genom sina vattenkommunikationer
hårdt utsatta därför. Järnvägarne sprida det onda,
hvar de draga fram, och lägga mångenstädes landet öde på skog rundt
ikring sig, såsom ock flera skogsvårdsstyrelser vitsorda.

Den förväntade inlandsbanan kommer nog att verka på samma
sätt, och trämassefabrikationen synes också fästa stora förväntningar på
den i detta afseende. Industriidkarne lära väl icke här, lika litet som
i andra trakter, afhålla sig från att inköpa äfven de växtliga ungskogarna,
om de äro till salu. Man får vid granskningen af de uppgjorda
beräkningarna för banans trafikinkomster i dess sträckning inom
Värmland också det intrycket, att det räknats mera med pågående
öfverafverkning än med uthålligt skogsbruk. Det säges nämligen, att
man beräknat exempelvis mängden trämasseved, som kommer att forslas
på banan, efter den förbrukning, som erfordras för de nuvarande trä -

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

massefabrikerna samt de af dem veterligen tillämnade utvidgningar af
fabrikationen.. Och i banans sträckning längre norrut genom Jämtland
sager man sig rakna med att trämassefabriker skola »följa banan i
spåren». Detta ar godt och väl, så länge denna fabrikation använder
saclant virke, _ som ur skogsvårdssynpunkt bör uttagas. Men därvid
stannar det ej, utan den växtliga ungskogen stryker också med, om ej
något gores däremot. J

Det kan Väi icke vara förnuftigt att vid anläggande af statsbanor
°ch “®^1ela^lde af, koncession åt enskilda järnvägar blunda för dessa
missförhållanden. Man måste ju snarare taga itu med dem äfven där
de redan uppkommit.

, .. Ett ^gripande mot denna skogssköfling har att välja på flera
utvagar. Skogsagarne kunna förbjudas att afverka eller upplåta till
afvikning ungskog, som bör stå på tillväxt. Industrien kan förbjudas
att använda och spekulativa skogsköpare att tillhandla sig sådan ungskog,
och slutligen kunna järnvägar och fartyg förbjudas att frakta
dylik ungskog.

På den första vägen vinnes fullt tillfredsställande resultat i fråga

SwrL sk°gaD de> såsom ofvan ifrågasatts, ställas under ut flalhghetsbruk.

De små skogsägarne kan man dock af förut anförda
skal ej ännu åtminstone ställa under stränga tvångslagar på detta omrade.
Man måste gå i ordning med frågorna och söka vinna något
indirekt genom att i första hand drabba dem, som äro värst skyldige

trans^rtmedÖl™n anSVärde’ nämligen industrieT1, skogsspekulanterna och

Härmed kommer man dock lätt in på den omtvistade frågan om
dimensionslagar. Och detta kan väl ej undvikas alldeles. Men det bör
till en början kunna utfinnas former, hvarigenom de ej bli så tvingande
lor den störa massan små jordägare och föranleda en alltför stor
administrativ apparat. En lag, som förbjöde industrien, särskildt pappersm
assef abrikationen, att använda växtlig ungskog, som bör få förväxa,
samt inskränkte sig till straff och eventuellt beslag för hvarje fall det
kunde ledas i bevis att så skett, vore redan ett stort steg framåt.
■Principen blefve fastslagen, och redan detta i förening med äfventyret
maste verka till ett omslag. Naturligtvis måste lagen ta viss hänsyn
till oforvallade ofvertradelser. Men nog vore det billigt, att industrien
äfven nödgades se sig något före vid sina inköp.

Spekulativa skogsköpare kunna förbjudas att tillhandla sig och
afverka skog af ofvannämnda slag. Afverkningskontrakt, som ej inneholle
klausul om undantag för sådan skog, skulle kunna bli ogiltiga och

XJtskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

följaktligen ej keller få intecknas. Ock kvarje olaglig afverkning, som
leddes i bevis, skulle drabbas af straff ock eventuellt beslag, jordagaren
dock obetaget att utfå köpeskillingen af spekulanten. . _

Järnvägar ock fartyg skulle till sist också i princip ej fa frakta
sko- af ifrågavarande beskaffenket vid äfventyr af ansvar för privatbanor
samt rederier eller befälhafvare. Naturligtvis måste ^ har gifvas
en del föreskrifter, som medgifva lättnader i ansvaret, sa att detta
blefve rimligt. Staten kunde redan genom trafikbestämmelser for sina
järnvägar förekomma, att statsbanorna tjänade skogsk and ter ingen pa
det sättet, att de endast blefve medel för skogens ödeläggande. ^

Detta är nu endast lösa projekt. Visst är emellertid, att fragan
oundgängligen måste närmare undersökas.»

En rationell skogsvård, om hvars lagstadgade införande på större
sWskomplexer utskottet i annat sammanhang käft tillfälle uttala sig,
utesluter icke ett anlitande af de smärre dimensionerna. Tvärtom kan
det ofta för skogsföryngringen vara nödvändigt, att undertryckta smabestånd
helt aflägsnas. Ock vid särskilda konjunkturer pa travarumarknaden
kan ett skogsbruk, afseende afverkning af de smärre dimensionerna,
vara ekonomiskt synnerligen fördelaktigt och ingalunda beho v
betecknas som rothygge, om blott växtföljden är ordnad pa tanpbtf. satt
Härmed kar utskottet gifvetvis icke velat uttala, att icke ett andande
af de små dimensionerna lätt kan antaga formen af rofbruk, ej kelie
velat förneka, att i vårt land sådant missbruk förefunnes Utskottet
vill ock gifva motionären rätt däri, att ifrågavarande skogsskofhng ofta
lärer följa nyanlagda järnvägar och andra trafikleder i sparen.

Gifvet är, att man på lagstiftningens vag bor sa vidt möjlig
söka reagera mot rothygge af ifrågavarande art, nar helst det förekommer.
Likväl torde de af motionären härutinnan anvisade vagar
icke vara att obetingadt förorda. Utskottet föreställer sig nämligen, att
rätta botemedlet bör sökas i eu skärpt skogsvårdslagstiftning. Fra an
härom torde, såsom förut antydts, i hela sin vidd komma upp pa dagordningen,
så snart skogsvårdsstyrelserna hunnit stadga sitt omdom
om de åtgärder, som därutinnan må befinnas erforderliga. \ id sadant
förhållande finner utskottet icke lämpligt att nu genom ett sarskildt uttalande
gå den väntade utredningen i förväg. Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

6:o. Skogslikvider vid laga skiften och hemmansklyfningar.

I detta afseende yrkar herr Lindhagen i motionen n:o 170, att Motionen.
Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära dels förslag till ändrade bestämmelser
i syfte att förekomma misshushållning med skogen genom
föreskrifna ståndskogslikvider vid laga skiften och hemmansklyfningar
och dels åtgärder eller, i den mån Riksdagens medverkan påkallas, förslag
till bestämmelser i syfte att dylika ståndskogslikvider i lappmarkerna,
som hitintills ägt rum eller till äfventyra ej kunna framdeles
undgås, måtte ordnas på sätt i motionen angifvits till fördel för bönderna,
åt hvilka skogen blifvit gifven.

Motiveringen härtill återfinnes likaledes i motionen n:o 163, där
rörande förevarande ämne yttras:

»Uti 101 § skiftesstadgan meddelas föreskrifter, huru skall förfaras,
när genom skifte en lott fått mera växande skog, än han i förhållande
till en annan lott rätteligen skall ha. I sådant fall åligger det den,
som fått för mycket, att därför gifva ersättning till öfriga delägare.

Lagen säger, att dylik ersättning bör företrädesvis bestämmas i penningar
och betalas i vissa terfniner. Men om denna ersättning ej kan
utan olägenhet utgå i annat än skogsförnödenheter, så bör den utsättas
i visst antal såg- och byggnadstimmer, stafrum ved eller kolmilor till
afverkning på viss tid, högst 10 år. Skogslikviden uttages nästan
alltid i virke, såvidt jag vet.

När man nu fått upp ögonen för skogsvårdens betydelse och
staten vill på alla sätt befrämja den, så är det tydligt, att ett dylikt
stadgande, som uttryckligen påbjuder afverkning utan hänsyn till vare
sig återväxt eller uthållighetsbruk, är särdeles otidsenligt. Påbudet
är så mycket mindre försvarligt, som därigenom faktiskt stora skogssköflingar
under gångna tider kommit till stånd och fortfarande föröfvas.
Största delen af svenska jorden skall undergå laga skifte, hvaraf
det mesta redan är afslutadt. Mycket återstår dock, och alla sålunda
uppkomna hemmansdelar kunna sedermera klyfvas, därvid skiftesstadgan
jämväl skall tillämpas. Vid de flesta dylika skiften och klyfningar förekomma
ståndskogslikvider. Man kan då förstå, hvad saken här gäller
för skogsvården och hvilken oförsynt auktoriserad skogssköflare 101 §
skiftesstadgan är. Två skogsvårdsstyrelser påpeka också detta, och
i senaste finska skogskommitténs betänkande blef saken äfven uppmärksammad.

Bih. till Biksd. Prat. 1907. 7 Sami. 31 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

Denna kvarlefva från gångna tider försöker också sätta sig öfver
nya lagstiftningar, som tillkommit för vår tids behof.

Det första fallet är dess konflikt med 8 § i stadgan om afvittring
i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873. I den
bestämmes, att hemman och nybyggen skola erhålla skog ej blott till
husbehof utan ock till afsalu; dock att ägare af frälse- och skattehemman
och lägenheter ej må öfver den vid afvittring tilldelade skogen
äga vidsträcktare dispositionsrätt, än enligt § 1 af förordningen den
29 juni 1866, angående dispositionsrätten öfver skogen å vissa skattehemman,
är ägare af däri omförmälda hemman förunnad. Går man
sedan till sistnämnda förordning, så finner man, att å skattehemman,
som uppkommer af nybygge, hvilket hädanefter från kronan upplåtes,
äger skattemannen ej annan rätt öfver hemmanets skog, än att han
därifrån må dels utan utsyning till husbehof hämta nödigt virke och
bränsle och dels efter utsyning och stämpling af vederbörande skogstjänstemän
fritt taga eller försälja hvad därutöfver kan, med bevarande
för framtiden af skogens bestånd, årligen afverkas.

Det är klart, att lappmarksböndernas hemman icke fått annan
rätt till skogen än ofvan sagts. Det sades också uttryckligen ifrån, då
afvittringsstadgan antogs. Men man glömde alldeles bort 101 § skiftesstadgan.
Skall nu denna därför fritt få bryta sönder 8 § i 1873 års
afvittringsstadga, hvilken i den punkten var byggd på framsynthet?
Och om anspråk därpå framställdes, skulle icke skogsstyrelsen och
regeringen bestämdt motsatt sig dem, och, om anspråken ändock godkänts
af domstolarna, hade inte statsmakterna på regeringens initiativ
bort skynda att ändra lagarna, så att något åsidosättande af afvittringsstadgans
förståndiga afsikter ej vidare blef möjligt?

Men det gjordes ej något. Man låtsade om intet och tillämpade
opåtaldt 101 § skiftesstadgan vid laga skiften och hemmansklyfningar
i lappmarkerna. Vanligen har det tillgått på följande sätt. Bolagen
ha närmast efter och äfven före afvittringarne förvärfvat utstämplingsrätten
till nästan alla lappmarkshemmans skogar, samt därefter
till växande antal äfven förvärfvat själfva hemmanen. Merendels
härskar i en by ett enda bolag, och är det två eller flera komma
de lätt öfverens. Såsom ägare till en hemmansdel i en by eller i brist
däraf genom att inköpa någon liten lott t. ex. af någon arfvinge i ett
sterbhus begärde bolaget skifte på byn. Därvid vunnos två saker. Var
det bönder kvar i byn, så skrämdes mången att sälja sin gård af fruktan
för skifteskostnaderna, som man ej kunde betala med skogens till
bolaget för lång tid förskrifna afkastning. Men vidare erhölls i

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

strid mot afvittringsstadgans hushållsplan en ofta storartad utdelning
i ståndskogslikvid, hvilken tillföll innehafvaren af utstämplingsrätten
till skogen å det hemman, som skulle få likviden. På sådant sätt
betalade bolaget såsom ägare af en hemmansdel till sig själf såsom
innehafvare af afverkningsrätt till en annan del o. s. v. Ofta ordnades
så, att all likvidskogen höll just den till bolaget upplåtna dimensionen.
Allt detta med alla myndigheters tysta begifvande.

Nu skulle man väl ha tyckt, att skogsstyrelsen bort funnit det vara
en själfklar sak, att dylika i förtid uttagna utstämplingar skulle åtminstone
med hela sitt belopp fördelas på de följande åren utan ny utstämpling
förrän likviden var amorterad, helst därigenom också det
ordinarie utstämplingsbeloppet skulle funnits någorlunda kvar, när
bönderna omsider fingo igen sina skogar. Men så skedde ej, utan
hela likviden räknades som utstämpling endast för en utstämplingsperiod
eller de tre följande åren och därefter fick bolaget i vanlig
ordning utstämplingar af den kvarvarande skogen.

I alla dessa missförhållanden kom man sig icke för att söka göra
någon ändring förrän år 1903, då domänstyrelsen utfärdade ett
cirkulär af den 27 januari samma år till efterrättelse för sina tjänstemän
i lappmarkerna. Däri fastställdes, att, då en ståndskogslikvid
öfverstiger hvad som belöper sig å en treårsperiod, skall öfverskottet
fördelas å en eller flera kommande treårsperioder, tills fullständig
afräkning skett, hvarvid iakttages, att för hvarje sådan period icke
afräknas mer än som motsvarar halfva ordinarie afverkningsbeloppet
för samma period, med villkor likväl att, när skogen är på afverkningsrätt
upplåten, afräkningen skall inom tiden för denna rätts giltighet
vara till fullo genomförd.

Detta var ju något i rätt riktning, men dock endast en half åtgärd.
Bakom den låg nog också den välmeningen, att, då det finnes en handfull
bönder, som afyttrat hvarken marken eller skogen, äfvensom bönder,
hvilka kanske om några år få tillträda sina skogslotter, så vore det
hårdt att de för lång tid ej skulle få någon utdelning från skogen.
Det enda riktiga är emellertid, att man strängt tillämpat afvittringsstadgans
grundsatser och därvid gjort undantag endast för dem, som
behöfva det och till hvilka skogen varit af statsmakterna gifven, nämligen
bönderna.

En annan fråga är om ståndskogslikviden också bort tillfalla
afverkningsrättsinnehafvarne, hvilket är ett af bönderna mycket öfverklagadt
förhållande. Rättvisligen bör den tillfalla jordägaren, i den
mån den ej fördelats såsom ordinarie utstämpling; därom finns intet

Utskottets

yttrande.

36 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

tvifvel. Och ser man saken formellt, så ha bönderna aldrig menat
och icke heller haft anledning antaga annat än att de uppläto den
årliga utstämplingsrätt, som afvittringsstadgan ensamt tilldelat dem.

Detta är en stor sak för en mängd bönder i lappmarken. Den
sysselsätter deras tankar, och på utgången kan i mycket bero, i hvad
mån de kunna anse det löna mödan att hålla ut den långa tid, som
ännu för de flesta är kvar, innan de få igen sin skog. Ett rättvist
ordnande af detta måste äga rum jämväl i afseende på likvider, som
redan försiggått.

Äfven med 1 § i 1903 års skogsvårdslag kan 101 § i skiftesstadgan
komma, i konflikt. Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län anmärker,
att det är svårt att veta, om man med stöd af nämnda lag äger
ingripa mot en skiftesafverkning, som äfventyrar skogens återväxt.
Denna sak måste också klareras.»

Den fråga, på hvilken motionären här fäster Riksdagens uppmärksamhet,
torde vara värd synnerligt beaktande. Det är uppenbart,
att de i skogsförnödenheter utgående likviderna vid laga skiften och
vid de därmed likställda hemmansklyfningarna ofta äro ägnade att verka
skogssköflande. Dessutom komma dessa likvider, såsom motionären
erinrat, i bestämd strid med både 1 § i 1903 års lag angående vård
af enskildes skogar och 8 § i 1873 års afvittringsstadga för lappmarken.
Det torde ej heller kunna förnekas, att just dessa förrättningar på vissa
orter, såsom särskildt i lappmarksbygderna, kunna jämväl i öfrigt leda
till verkliga missförhållanden. Såväl ur skogsekonomisk som social synpunkt
lärer det således vara af stor vikt att söka snart råda bot härför.

Enligt gällande skiftesstadga kan ståndskogslikviden afskiljas från
den öfriga skiftesförrättningen och efter skiftets fastställande i öfrigt
särskildt för sig uppgöras. Möjligen torde kunna ifrågasättas, såvida
sådant ej skulle anses för mycket strida mot laga skiftes ändamål, om
ej lämpligast vore, att skogen helt och hållet undantoges från skifte
och bibehölles som en samfällighet för delägarne att brukas på rationellt
sätt. Skulle åter detta ej i större eller mindre mån låta sig göra, utan,
i enlighet med grundsatsen att all skifteslagets mark skall i skiftet ingå,
skogen äfven skiftas, håller utskottet före, att det skulle vara till stort
gagn, om tjänstgörande landtmätare hade sig ålagdt att vid ståndskogslikvidens
verkställande inhämta upplysningar af skogstjänsteman eller
möjligen af vederbörande skogsvårdsstyrelse, hur likviden borde lämpligast
ur skogshushållningssynpunkt uppgöras, äfvensom beträffande de

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

föreskrifter angående återväxtens betryggande, hvilka skulle kunna
finnas erforderliga att meddela.

Senaste finska skogskommitté, som bland annat hade förevarande
ämne till behandling, föreslog, att tiden för likvidens utgående borde
sättas till högst fem år. Äfven för vårt land anser utskottet, att det
skulle kunna vara ur skogsvårdssynpunkt fördelaktigt, om nuvarande
maximitid af tio år kunde väsentligt förkortas. Därigenom skulle nämligen
bland annat det osäkerhetstillstånd beträffande brukningsrätten
till tillträdd skog, som för närvarande utgör en af de förnämsta olägenheterna
med de i skogsförnödenheter utgående likviderna, i motsvarande
mån förkortas.

Utskottet har dock icke med nu antydda utvägar velat annat än
visa några sätt, på hvilka korrektiv enligt utskottets förmenande skulle
kunna vinnas mot här berörda missförhållanden. Att för lappmarkernas
del särskilda åtgärder dessutom erfordras, vill utskottet icke bestrida,
ehuru utskottet icke kunnat bilda sig någon bestämdare uppfattning
om hvad härutinnan bör företagas. Emellertid föreställer sig utskottet,
att ett strängt iakttagande af afvittringsstadgans grundsatser i hvarje
fall skulle vara af betydelse.

Med stöd af det sålunda anförda, hemställer utskottet,

, att Riksdagen må, i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och, i den mån
Riksdagens medverkan påkallas, för Riksdagen framlägga
förslag till ändrade bestämmelser i syfte att
förekomma misshushållning med skogen genom föreskrifna
ståndskogslikvider vid laga skiften och hemmansklyfningar.

Stockholm den 9 april 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Lagsutskottets Utlåtande N:o 35.

Reservationer:

beträffande punkt 2:

af herr Andersson;

beträffande punkt 3:

af herrar Sjöcrona, Andersson, Lilliesköld, Uppström och E. Lorentz
Petersson;

beträffande punkt 4 i afsende å motiveringen

af herr Lindhagen:

»Den föreslagna lagändringen är enligt min öfvertygelse icke af
så obetydlig innebörd, som utskottet vill förmena. Den gäller nämligen
en omformulering af själfva grundstadgandet i skogsvårdslagen i syfte
att ett ingripande alltid bör kunna ifrågasättas, äfven när störa
sannolikheter, om än ej full visshet, föreligga, att återväxten äfventyras
genom en påbörjad afverkning. Detta får sin betydelse först och främst
för den sakkunnige, hvars omdöme skall ligga till grund och väl också
i de flesta fall blir afgörande för ärendets vidare behandling. En skogsvårdsstyrelse
klagar uttryckligen öfver att nuvarande bestämmelse vid
ett samvetsgrant bedömande lägger hinder i vägen för ett ingripande
i många erforderliga fall, och äfven inom utskottet framhölls från
sakkunnigt håll, att den föreslagna lagändringen utan tvifvel skulle
ofta leda till ett mer effektivt och af förhållandena påkalladt ingripande,
än nu kan ske.

Anledningen till att ordet »uppenbarligen» insköts af Riksdagen,
var den i motionen uppgifna, ehuru man naturligtvis i motiveringen
sökte utfinna någon annan förevändning för åtgärden. Den öfvervägande
meningen inom lagutskottet synes också varit, att vid en
revision af lagen ifrågavarande uttryck bör borttagas.

Såsom enda verkligt skäl för ett afslag å motionen framhålles
af utskottet, att lagen tarfvar förändringar äfven i andra afseenden,

Lagutskottets Utlåtande N:o 35-

och att vissa skogsvårdsstyrelser lära ha sin uppmärksamhet riktad
därpå, hvadan ett mera omfattande öfverseende af lagen snart torde
bli föremål för statsmakternas omsorg. Upprinnelsen till detta skäl
ligger i ett inom utskottet lämnadt meddelande, att skogsvårdsstyrelsema
i de nordligaste länen nyligen haft ett gemensamt sammanträde, därvid
uttalats, att utom den af motionären ifrågasatta lagändringen tarfvades
äfven andra ändringar i lagen, framförallt i dess 6 §. Detta är sannolikt
riktigt. Men då synes mig ett sådant förhållande snarare bort leda
till att Riksdagen i denna brådskande sak, med framhållande i motiveringen
af behofvet af eu mera omfattande utredning, aflåtit eu
skrifvelse i motionens syfte. En fråga, bland andra, som härvid särskildt
förtjänar öfvervägas, är angelägenheten att förbjuda afverknings
bedrifvande äfven på sådant sätt, att jordbrukets behof af husbehofsvirke
äfventyras.

Då emellertid genom utskottets uttalande i förening med de
framställningar utskottet gjort under andra punkter i detta betänkande
frågan sannolikt i alla fall torde föras åtskilligt framåt samt ett yrkande
om en skrifvelse i motionens syfte i viss mån blir tillgodosedt genom
min hemställan under punkten 5:o, finner jag mig föranlåten att här
inskränka mig till förenämnda reservation mot utskottets motivering».

samt beträffande punkt 5

af herr Lindhagen:

»Att, såsom utskottet främst framhåller, undertryckt småskog bör
aflägsnas och att afverkning af yngre skog kan under förutsättning af
ordnad växtföljd vara ekonomiskt försvarlig, har ingen bestridt. Motionen
rör sig ej om den saken.

Hvad motionären velat framhålla är allenast det allt allmännare
rofhygget af växtlig ungskog för export eller till råvara för all möjlig
uppväxande träindustri, som ej räknar med landets skogstillgångar och
vikten af en rationell skogsvård. Särskild! har betonats det förstörelseverk
järnvägar, som dragas genom skogstrakter, få opåtaldt utöfva i
detta afseende. Genom en dylik sakernas ordning förödes skogskapitalet
samt nedsättes eller förstöres markens afkastningsförmåga. Detta är
eu verklig landsfara, som beröfvar landet stora förvärfskällor för en
lång framtid.

Detta är ju kända saker, och skogsvårdsstyrelsernas ofvan återgifna
berättelser tala härutinnan ett tydligt språk. Utskottet synes
dock för sin del ej vilja gifva något större erkännande åt situationens
allvar samt betrakta den anmärkta företeelsen mera som ett undantags -

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

förhållande. Och då kan det ju vara i viss mån förklarligt, om man
liksom utskottet anser till fyllest att slå sig till ro med en förväntan
på att skogsvårdsstyrelsema skola »stadga sina omdömen» och en utredning
i följd däraf vara att någon gång förvänta.

I en så viktig och brådskande sak har Riksdagens initiativ den
största betydelsen; saken kommer därmed i gång och äfven skogsvårdsstyrelserna
skola helt visst fortare än eljest blifva redo med sina omdömen.
Att redan nu bestämdt angifva, hvilka åtgärder böra vidtagas,
har dock utan tvifvel sina vanskligheter, då man härvid öfverallt stöter
emot formella svårigheter och ömtåliga enskilda intressen. En början
att söka leta sig fram mot målet måste dock en gång göras, och
motionens ram är tillräckligt vid för att inrymma alla tänkbara utvägar.

På grund häraf hemställer jag,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utreda, hvilka lagstiftnings- eller
andra åtgärder lämpligen kunna vidtagas för att
stäfja det öfverhandtagande rofhygget af växtlig ungskog,
samt för Riksdagen framlägga de förslag, till
hvilka denna utredning kan föranleda.»

Herrar Hedenstierna, Cederberg och Nyström hafva begärt anteckning
därom, att de varit förhindrade deltaga i detta ärendes behandling
inom utskottet, herr Nyström på grund af tjänstgöring i Riksdagens
särskilda utskott n:o 2.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.