Lagutskottets Utlåtande N:o 35

Utlåtande 1903:LU35

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

1

N:o 35.

Ank. till Riksd. kansli den 5 mars 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående revision af lagen om straff för ämbetsbrott
af präst m. m .

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en af herr D. Holmgren
inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 54, hvari anförts följande:

»Under den icke synnerligen långa tid, som Lagen om straff för
ämbetsbrott af präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889
varit i kraft, hafva de brister, som redan vid lagens tillkomst folio de
sakkunnige i ögonen, vid mer än ett tillfälle röjt sig. Jag vill här endast
såsom en utgångspunkt erinra om den oklarhet beträffande forum, om
hvilken det bekanta, år 1895 anhängiggjorda målet mot kyrkoherden M.
Ullman i Yarberg bär vittne, i det att i detta mål justitieombudsmannen,
Göteborgs stifts domkapitel, Göta hofrätt och tre af högsta domstolens
ledamöter funno domkapitlet vara behörigt att till pröfning upptaga åtalet
i fråga, men fyra af högsta domstolens medlemmar förklarade detsamma
höra under världslig domstol. Eu af de sistnämnde, justitierådet Herslow,
framhåller vid motiveringen af sin åsikt den dunkelhet, som särskildt
vidlåder 2 mom. af lagens 4 §, och påpekar dessutom, att, ehuru man
vid lagens utarbetande sökt tillämpa den grundsatsen, att endast sådana
ämbetsbrott af präst, som röra utöfningen af hans rent kyrkliga (religiösa)
funktioner, borde höra under kyrklig lagstiftning och kyrklig domstol,
men att han i fråga om öfriga ämbetsbrott borde ställas under allmän lag
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 7 Sami. 29 Häft. (N:o 35). I

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

och världslig domstol, denna grundsats dock icke blifvit i lagen fullständigt
genomförd.

Så förhåller det sig också, och detta tyvärr på ett sätt, som är i
ren strid med utvecklingen af vår kyrkorätt, i det att nämligen uti
ifrågavarande lag den kyrkliga lagstiftningen och domsrätten sträcker sig
åtskilligt längre, än den anförda grundsatsen medgifver. Detta framgår
synnerligen tydligt af lagens 5:te §, under hvilken falla alla sådana fel
eller försummelser af präster vid utöfvandet af deras världsliga ämbetsbestyr,
som ej äro belagda med straff i allmänna strafflagen eller annan
världslig författning och ej höra under lagens 4 § (endast brott, som
falla under sistnämnda lagrum, skola ju — frånsedt ämbetsbrott af biskop
— enligt lagens 13 § mom. 3 åtalas vid världslig rätt). Följden häraf
kan, såsom en framstående rättslära^ anmärker, stundom bli, att präst
får mindre straff, än han annars skulle fått. Då annan ämbetsman en
ligt allmänna strafflagens 25 kap. 16 och 17 §§ ådömes böter, kan en
präst slippa undan med varning. Om en präst gör orätt af egennytta
eller för att annan gynna eller skada, så blir han afsatt, men annan ämbetsman
blir därjämte förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.
Å andra sidan lämnar den i 5 § gifna latitud-bestämmelsen ett alltför
vidsträckt spelrum åt en andlig domstols af inga juridiska insikter stäfjade
godtycke.

Äfven mot lagens bestämmelser om sammanträffande af brott (§
10) och om preskription (§ 11), beträffande bvilka afvikelse göres från
allmänna strafflagens stadganden, kunna befogade anmärkningar göras.

En revision af ifrågavarande lag är förvisso af bebofvet påkallad,
och att denna revision bör gå i riktning af inskränkande af den andliga
domsrätten och de särskilda straffbestämmelserna, bvilka gifva prästen en
i vissa fall förmånligare, i andra fall sämre ställning än andra ämbetsmän,
torde vara ostridigt. Jag hemställer därför, att Riksdagen måtte
besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungi. Maj:t ville
låta verkställa en omarbetning af lag om straff för ämbetsbrott af präst
och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889 i syfte att såväl
beträffande straffbestämmelserna som beträffande forum för åtal göra präst
i fråga om alla de ämbetsåligganden, bvilka icke äro att hänföra till
religiösa funktioner, likställd med andra rikets ämbetsmän, samt för Riksdagen
framlägga det eller de lagförslag, som blifva resultat af den äskade
omarbetningen.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

3

De spörsmål, som i förevarande motion upptagits, stå i ett visst
samband med den frågan, i hvad mån det är behöfligt och lämpligt, att
vid sidan af de allmänna domstolarne och bestämmelserna i allmän lag
domsrätt utöfvas af särskilda domstolar eller enligt särskilda författningar.
I allmänhet går ju uppfattningen numera i den riktningen, att området
för den speciallagstiftning, som afser särskilda samhällsklasser, bör inskränkas
och tillämpningen af allmän lag i motsvarande mån utsträckas.
Att dylik speciallagstiftning inom vissa gränser måste bibehållas, torde
dock vara erkändt. Motionären har ej heller ifrågasatt upphäfvande af
förevarande lag, utan endast velat åvägabringa en omarbetning af densamma
i syfte, att präst med hänsyn till såväl straffbestämmelser som
laga domstol för åtal skulle i fråga om ämbetsåligganden, kvilka icke äro
af religiös natur, likställas med andra ämbetsmän.

Enligt kungl. förordningen om rättegång i domkapitlen den 11
februari 1687 tillkom det domkapitel att döma i saker, som angingo
prästers ämbeten och fel i lära eller lefverne. Denna domsrätt begränsades
genom kungl. cirkuläret den 7 december 1787 närmare så, att domkapitel
med vissa undantag hade att upptaga och afgöra mål, som rörde prästs
förhållande i ämbetet och ankom me på föreställning, afhållande från
tjänsten på viss tid eller ämbetets förlust. Domkapitels domsrätt öfver
prästs ämbetsförseelser bestämdes sålunda icke genom förseelsens art,
utan genom beskaffenheten af det straff, som för densamma skulle ådömas.
Detta medförde icke svårare olägenheter, så länge prästers fel och försummelser
i ämbetet skulle bedömas efter 1686 års kyrkolag och dithörande
författningar, hvilka i allmänhet såsom straff i sådant afseende
utsatte varning, suspension eller afsättning. Annat blef förhållandet efter
ikraftträdandet af 1864 års strafflag, enligt hvars 25 kap. äfven andra
straffarter kunna förekomma för präster. Särskildt oegentligt var, att,
då nämnda kapitel i vissa paragrafer såsom straff för samma förseelse
stadgar afsättning, förlust af ämbete på viss tid eller böter, beroende på
de omständigheter, under hvilka förseelsen begåtts, präst för sådan förseelse
skulle dömas af domkapitel, när straffet ansågs böra blifva afsättning
eller suspension, men af allmän underrätt, när förseelsen icke var
svårare, än att den kunde försonas med böter.

För undanröjande af dessa missförhållanden uppgjorde 1869 —1875
års kyrkolagskommitté förslag till omarbetning af ifrågavarande lagstiftning.
Enligt detta förslag skulle gränsen för domkapitlens domsrätt
bestämmas efter förbrytelsernas natur och icke efter de i lagen utsatta

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

straff. T regel skulle prästs ämbetsbrott bedömas af domkapitel, men
från denna regel skulle göras undantag för vissa brott, Indika vore förbrytelser
mindre mot kyrkans än mot statens rättsordning och därför
borde kunna upptagas af världslig rätt.

På grundvalen af kommitténs framställning utarbetades genom
Kungl. Maj:ts försorg ett förslag i ämnet, och sedan 1878 års kyrkomöte,
hvars yttrande inhämtades, vidtagit ändringar i vissa delar af förslaget
samt dessa ändringar blifvit af Kungl. Maj:t godkända, framlades
berörda förslag genom kungl. proposition för 1879 års Eiksdag. Lagutskottet
tillstyrkte bifall till propositionen, och i enlighet härmed utföll
Första Kammarens beslut. Andra Kammaren däremot afslog den paragraf
i förslaget, som innefattade bestämmelser, i hvilka mål domkapitel och i
hvilka världslig rätt skulle äga att döma, en utgång, som berodde därpå,
att domkapitlens domsrätt genom de af kyrkomötet vidtagna ändringarna
ansågs hafva blifvit för långt utsträckt.

Efter det frågan alltså för den gången förfallit, blef densamma
i anledning af enskild motion föremål för behandling af 1883 års kyrkomöte,
som i skrifvelse till Kungl. Maj: t hemställde, att åtgärder måtte
vidtagas för att snarast möjligt bereda kraft af lag åt ett skrifvelsen
bifogadt förslag i ämnet, hufvudsakligen öfverensstämmande med det af
1878 års kyrkomöte antagna.

Mot det sålunda framlagda förslaget anmärktes emellertid vid dess
granskning inom högsta domstolen, att det vore mindre tillfredsställande
så till vida, som enligt detsamma stratfen för åtskilliga förbrytelser af
präst, hvilka icke anginge hans kyrkliga ämbete, utan rörde hans befattning
såsom statens ämbetsman, skulle bestämmas i kyrkolag och domsrätten
i mål angående sådana förbrytelser tillkomma de kyrkliga myndigheterna,
domkapitlen. Förslaget fick därför undergå omarbetning för
bättre genomförande af den grundsatsen, att endast ämbetsbrott af uteslutande
eller väsentligen kyrklig art borde hemfalla under den kyrkliga
strafflagstiftningen och jurisdiktionen. Området för denna lagstiftning
och jurisdiktion blef härigenom väsentligt inskränkt. Att fullständigt
genomföra berörda grundsats ansågs emellertid under dåvarande förhållanden
icke vara möjligt. Såsom inom högsta domstolen framhållits,
skulle nämligen för sådant ändamål bland annat erfordras, att man förut
eller samtidigt skrede till eu fullständig revision af gällande bestämmelser
om de med prästämbetet förknippade åligganden.

Yttrande inhämtades härefter från 1888 års kyrkomöte, som fann

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

afvikelserna från det tidigare förslaget i allmänhet vara välgrundade,
och sedan högsta domstolen lämnat några smärre ändringar, som på
kyrkomötets framställning vidtogos, utan anmärkning, blef det sålunda
omarbetade förslaget förelagdt 1889 års Riksdag. Lagutskottet hade mot
förslaget intet att erinra, och detsamma bifölls i båda kamrarne, hvarefter
gällande lag i ämnet utfärdades.

Denna lag är alltså redan byggd på den grundsats, som jämväl
motionären ansett vara den riktiga, nämligen att endast prästens rent
kyrkliga åligganden och sådana ämbetsbrott af präst, hvilka äro af
väsentligen kyrklig art, böra falla under kyrklig lagstiftning och jurisdiktion.
Att den kyrkliga lagstifningen och jurisdiktionen, såsom motionären
anfört, skulle sträcka sig åtskilligt längre, än omförmälda grundsats
medgåfve, är icke af honom påvisadt, och hans framställning
lämnar ingen ledning för bedömandet, huru grundsatsen skulle kunna
bättre genomföras. De synnerliga svårigheter, som äro förbundna med
ett fullständigt iakttagande af densamma, hafva under tiden för lagens
utarbetande blifvit framhållna och erkända, och ingen anledning finnes
till antagande, att man nu, under väsentligen oförändrade förhållanden,
skulle beträffande gränsen mellan kyrklig och världslig lagstiftning och
jurisdiktion komma till annat slut än det, som föreligger i berörda, efter
långvariga och grundliga förhandlingar tillkomna lag. Att vid lagens
tillämpning olika meningar stundom gjort sig gällande vid domstolarne,
lärer ej heller utgöra tillräcklig orsak till en omarbetning af lagen, då
möjligheten af sådan meningsskiljaktighet i allt fall icke torde kunna
undanröjas, på detta lika litet som på andra rättsområden.

Motionärens anmärkning mot den vidsträckta strafflatituden i
lagens 5 §, enligt hvilken präst för där angifna förseelser kan dömas
till varning, mistning af ämbetet på viss tid eller afsättning, synes egentligen
vara grundad därpå, att domkapitlen icke skulle äga erforderliga
juridiska insikter för ett rätt tillämpande af en sådan bestämmelse.
Behofvet af dylika insikter hos domkapitlen är emellertid numera bättre
tillgodosedt än förr, sedan genom lcungl. cirkuläret den 13 juni 1902
förordnats, att för kompetens till befattning såsom notarie vid något af
domkapitlen eller Stockholms stads konsistorium, hvilka befattningar
hädanefter lcomme att tillsättas af Kungl. Maj:t, fordrades att hafva
aflagt examen, berättigande till inträde i rikets rättegångsverk, samt äga
förfarenhet i domarevärf, dock att dessa kompetensfordringar ej skulle
hafva tillämpning å de personer, hvilka i enlighet med föreskrifterna i
Bill. till Biksd. Prof. 1903. 7 Samt. 29 Höft. 2

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

kung!, brefvet den 26 juni 1891 förordnats att förestå konsistorienotarietjänster.

Att ringare förbrytelser af präst såsom statens tjänsteman i vissa
fall kunna försonas med varning, då enligt de allmänna bestämmelserna
i 25 kap. strafflagen böter skolat ådömas, var föremål för uppmärksamhet
under förhandlingarna före lagens antagande, men ansågs icke böra föranleda
betänkligheter, då åtskilliga andra ämbetsmän enligt gällande
instruktioner kunna få med varning, ålagd i disciplinär väg, umgälla
smärre ämbetsförbrytelser. Äfven det förhållandet, att ovärdighet att i
rikets tjänst vidare nyttjas icke stadgats såsom påföljd för ämbetsbrott
af präst i alla de fall, då sådan påföljd kan förenas med ämbetsförbrytelser
af andra personer, beaktades under förarbetena till lagen, och
motionären har icke påvisat något behof af att frångå den ståndpunkt,
vid hvilken man då stannade.

Ej heller har motionären angifvit någon orsak, hvarför rubbning
skulle ske i lagens bestämmelser om sammanträffande af brott och om
preskription. Den afvikelse, som i dessa hänseenden förefinnes från allmänna
strafflagen, ansågs vid tidpunkten för lagens tillkomst vara befogad,
och några ändrade förhållanden, som gifva stöd åt en motsatt uppfattning,
lära icke därefter hafva inträdt.

Då motionären alltså icke synes hafva anfört tillräckliga skäl för
en revision af ifrågavarande lag, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 5 mars 1903.

På lagutskottets vägnar :

CARL B. HASSELROT.

Herrar Leman och StyrJander hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1903.