Lagutskottets Utlåtande N:o 35 (Utlåtande 1900:LU35 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

N:o 3l5.

Ank. till Riksd. kansli den 4 april 1900, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelser till Kongl.

Maj:t angående dels inskränkning i aktiebolags rätt till
förvärf af fastighet å landet, dels sådan ändring i lagen
angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring,
att vid egostyckning hänsyn skall tagas till skogsbehof
för hvarje egolott, som skall brukas såsom sjelfständigt
hemman.

Frågan om inskränkning i aktiebolags rätt till förvärf af fastighet
har flere gånger varit föremål för Riksdagens behandling senast nästlidet
år, då herr Åkerlund väckte motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
i syfte att till betryggande af vårt lands sunda utveckling och vårt oberoende
af främmande inflytande inskränkning måtte ske i aktiebolags
rätt till förvärf af landtfastighet. Dåvarande lagutskott, som hade att
afgifva utlåtande öfver motionen, tillstyrkte bifall till densamma, och
godkändes denna hemställan af Andra, men afslogs af Första Kammaren.

Sedan frågan alltså för den riksdagen förfallit, har herr Åkerlund
Bih. titt Ri/csd. Prof. 1900. 7 Sami. 26 Raft. (N:o 35.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

nu uti en inom Andra Kammaren afgifven, till lagutskottet hänskjuten
motion, n:o 115, med återupptagande af sitt förra året framlagda förslag,
hemstält, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke, till tryggande
af vårt lands sunda utveckling och vårt oberoende af främmande
inflytande, inskränkning uti aktiebolags rätt till förvärf af fast egendom
å vår landsbygd finnes erforderlig, och att, derest Kongl. Maj:t pröfvat
så vara fallet, Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen
förslag till lagstiftning härför.

Till stöd för förslaget har anförts:

»Då helt visst aktiebolagsinstitutionen utgjort en af de främsta
driffjedrarna för vår tids storartade ekonomiska utveckling och man
dertill känner det allt starkare framträdande begäret hos en stor del af
landets mera framstående personer att, äfven om desamma just icke
hafva några egna kapital nedlagda uti aktiebolag, ändock egna en
mycket betydlig del af sin tid för verksamhet inom sådana, möjligen
ock då denna tid väl skulle behöfvas för noggrant handhafvande af
andra dem anförtrodda värf, samt huru ofta man under senare årtionden
vidtagit den åtgärden att söka rädda fallfärdiga jordbruksförmögenheter
genom att låta aktiebolag öfvertaga deras spillror, och slutligen
den ganska betänkliga utveckling, affärsverksamheten och spekulationslustan
allt mera tagit att genom allehanda utvägar intvinga snart sagdt,
hvarje näringsgren af någon betydenhet under aktiebolag, bör det visst
icke väcka förvåning, derest ett förslag, om ock endast afseende inskränkning
af sådana bolags rätt att förvärfva och besitta fast egendom,
å vår landsbygd på många håll skall ses med ovilja och alltid komma
att röna starkt motstånd, helst man alltför ofta synes önska förgäta,
att ett ekonomiskt uppsving, som visserligen vid god hushållning kan
upphjelpa en dålig affärsställning och förorsaka öfverfyllnad i statens
kassor någon tid, alls icke är värdt det obetingade lofpris, som från
vissa håll egnas detsamma, såvida dermed ej förenas ett sundt socialt
framåtskridande, och att ett sådant framåtskridande i främsta rummet
betingar, att man ej1 skapar proletärer af landets befolkning i vidsträcktare
mån, än nödigt är, samt allra minst af dess sjelfständiga
jordbrukareklass.

Då jag emellertid fortfarande hyllar den uppfattning, jag flere
gånger tillförene inom Riksdagen häfdat, om vigten att tillse, det den
sjelfegande jordbrukarelclassen inom landets alla delar ej allenast, så
vidt möjligt, bibehölles oförminskad, utan att dess tillväxt äfven främjades
af statsmagterna, samt vågar tro, att Riksdagens uttalanden i sina

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

skrifvelser till Kongl. Maj:t af den 14 maj 1891 ock 11 maj 1894
hufvudsakligen åsyftat just detta ock icke uteslutande bildandet af en
bofast arbetareklass, äfvensom håller på lagbudet, det utländsk undersåte,
som icke erhållit svensk medborgarrätt, icke är berättigad att
utan Kongl. Maj:ts tillstånd förvärfva och besitta fast egendom i riket,
och dessutom anser för alldeles orimligt, att allt större delar af sjelfva
landet utan vidare få öfvergå till personligen oansvarige egare, samt
att ett af statsmagternas förnämsta åligganden borde vara att tillse,
det den stora massan af nationen icke — vare sig genom öppna eller
förtäckta medel — utsättes för magtmissbruk från ett fåtals sida, om
än detta fåtal skulle bestå af mycket påpassliga, snillrika och fyndiga
personer, må det ursägtas mig, att jag å nyo tager Riksdagens uppmärksamhet
i anspråk för de sociala och måhända äfven politiska faror,
hvilka helt visst äro förknippade med fastighetsaktiebolagsväldets hastiga
tillväxt inom största delen af vår landsbygd.

Aktiebolagsinstitutionen har alldeles icke fört utvecklingen fram
mot det med århundradets friketssträfvanden enligt uppgift åsyftade
målet — proletariatets minskning och de sjelfständiga medborgarklassernas
ökning inom samhällena — utan tvärt om verkat i alldeles
motsatt rigtning, i det den genom samlade kapital skapade storindustrien
förlamat eller alldeles krossat den mindre industrien och handtverkerierna,
hvarigenom ock betydlig inskränkning i de personliga
arbetsgifvarnes antal uppstått och allt större arbetareskaror hopats på
några fåtal platser för utförande af arbeten åt nära nog oansvariga och
okända arbetsgifvare, hvarjemte samma institution i hög grad möjliggjort
en massa mer eller mindre sunda och redbara alfärer, hvarigenom
kapitalen samlats på allt färre händer. Men då densamma ändock utgjort
den kanske förnämsta orsaken till vår tids storartade utveckling
i fråga om industri, kommunikationer och dylikt samt blifvit nära nog
oumbärlig vid sådana företags åvägabringande af större omfattning,
och då den ej, tillämpad för sådana ändamål, så för all framtid kan
klafbinda allt och alla inom stora delar af landet som de aktiebolag,
hvilka ega större jordegendomar, lär man nödgas finna sig deruti, att
aktiebolag komma att finnas och nybildas för idkande af industriel
rörelse, kommunikationsleders åvägabringande och trafikerande och
dylikt. Deremot synes mig aktiebolags rätt till besittning och förvärf
af jordegendom af större omfattning innebära så ytterst betänkliga
faror för svenska folkets framtida väl och oberoende af främmande inflytande,
att densamma åtminstone ej borde få tillgodonjutas utan föregången
pröfning af rådande förhållanden och Kongl. Maj:t,s derefter

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

för hvarje särskildt fall dertill lemnade medgifvande samt i regeln
endast till den omfattning, som finnes erforderlig till byggnadstomter
för industriel verksamhet, kommunikationsleder, upplagsplatser och dylikt,
ty just såsom innehafvare af större jordegendomar blifva aktiebolagen,
särskildt för ett litet och svagt land som vårt, så synnerligen
farliga genom sin kosmopolitiska karakter och permanens eller deras
egenskap att ega bestånd långt utöfver en generations lifslängd.

Visserligen hafva icke endast aktiebolag, utan äfven enskilda personer
och firmor täflat om att frånhända allmogen i våra egentliga
skogsprovinser dess reellaste tillgångar: skogarna, men tvifvelsutan kan
man våga påstå, att det varit dessa bolag, hvilka gått i spetsen för
att afhända samma allmoge dess hemman och dermed dess sjelfständighet,
helt visst i afsigt att behålla hvad de kommit öfver för all
framtid; och den sorgliga gång, utvecklingen i följd deraf tagit inom
stora delar af orterna norr om Venern och Mälaren, nemligen att större
delen af den förutvarande arbetsamma, förnöjda, varmt fosterländska
och jemförelsevis lyckliga allmogeklassen i dessa gamla svenska landsbygder
inom några få årtionden nedsjunkit till i bästa fall arrendatorer
och hufvudsakligen till vanliga daglönare, kan väl icke stämma öfverens
med den utveckling, vår tid kräfver. Och ehuru säkerligen skogsafverkningen
der icke skulle hafva forcerats så, som under senare årtionden
varit fallet, derest icke mägtiga in- och utländska konsortier
omhändertagit densamma samt derför ock inbringat mindre, än den nu
gjort, torde tvifvelsutan kunna ifrågasättas, huruvida icke vårt land
skulle haft vida större och varaktigare gagn deraf, att dessa landskaps
skogar och jordbruk i allmänhet qvarblifvit i allmogens ego och denna
lemnats erforderligt bistånd för flottleders iordningsställande m. m., då
den allt framgent kunnat genom hufvudsakligen eget arbete tillgodogöra
sig ständiga skogsinkomster och dymedelst förblifvit i stånd att
förkofra sina jordbruk, bryta bygd i våra ödemarker och föra ett jemförelsevis
lyckligt lif i egna hem, än det vi vunnit genom de storartade
företag, hvarigenom denna allmoge allt för ofta nödgats sälla sig till
det stora arbetareproletariat, hvilket jemte några förvaltare, köpmän och
tjenstemän tyckes komma att inom kort nära nog uteslutande utgöra
befolkningen inom stora delar af ifrågavarande landskap.

Det är för visso ganska betänkligt, att redan nu några åtgärder
knappast kunna vidtagas för främjande af den sjelfegande hemmansegareklassens
bibehållande och tillväxt inom de störa områden af vårt
land, hvarest aktiebolag hunnit slå under sig nära nog all enskild jordegendom,
emedan sådana bolag ju äro tillförsäkrade eganderätt till sina

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

gods för all framtid, och vi helt visst skulle komma att stå oss slätt,
derest vi — till landets båtnad — sökte åvägabringa ändringar uti de
förmåner, vår bolagslagstiftning beredt utländska undersåtar tillfällen att i
allt vidsträcktare mån under senare tider bär förvärfva.

Då dessutom allt tyder derpå, att, derest aktiebolags förvärf af
jordegendom i riket icke hejdas af statsmagterna, dessa bolag efter
hand ej allenast skola slå under sig all enskild jordbruksfastighet af
värde inom våra egentliga skogsprovinser, utan äfven vida mera, än
hittills varit fallet, sträcka sina långa armar vidt utöfver Norrland,
Dalarne och Vermlands gränser och äfven der föröda den fria allmogen,
synes mig så mycket angelägnare att utan uppskof vidtaga åtgärder för
att bevara den svenska jorden för Sveriges folk, emedan helt visst endast
härigenom en någorlunda talrik sjelfständig hemmansegareklass i
längden kan ega bestånd i vårt land; ty sannerligen den s. k. egnabems-frågan
allena — allra minst sådan den numera artar sig — kan
främja detta syfte, änskönt den väl är egnad att i vidsträckt mån gagna
fastigbetsaktiebolagen och öfriga stora arbetsgivare.

Enligt tillgänglig statistik hafva aktiebolag under åren 1885—96
inom nedanstående län förökat sina egovälden sålunda:

inom Kopparbergs län fr. 39,283 mtl tax. t. 2,116,200 t. 69,832 mtl tax. t. 8,142,500 v

» Gefleborgs » » 79,463 » > » 3,571,100 » 186,064 > » » 9,498,300

» Vesternorrlands » > 176,067 » » > 6,408,760 > 286,195 > » » 12,847,800

> Jemtlands > » 50,131 > > » 1,885,100 » 172,483 > » » 6,671,760

> Vesterbottens » > 25,179 » » > 1,101,650 > 127,600 » > » 5,894,680

» Norrbottens > > 191,344 > > > 3,167,700 > 219,048 » > > 3,953,300

och efter 1895 hafva samma bolag inom ifrågavarande provinser lagt
under sig ytterligare stora egovidder, ehuru dessas areal och värde ej
någorlunda exakt kan uppgifvas.

Det är emellertid ej blott inom Norrland och Dalarne som aktiebolagens
jordegendom är stadd i stadig tillväxt, hvilket framgår deraf,
att denna deras egendom under åren 1880—96 ökats från i det närmaste
1,064 mantal med ett taxeringsvärde af 51,000,000 kronor till
1,640 mantal, taxerade till 81 1/i millioner inom Sveriges öfriga län, och
efter 1895 hafva aktiebolagens jordförvärf äfven inom dessa fortgått
ganska raskt.

I mellersta och södra delarne af vårt land har helt säkert ganska
allmänt antagits, att den nya lagen om egoBtyckning, hemmansklyfning
och jordafsöndring skulle vara egnad att delvis bäfva de missför -

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

hållanden, som aktiebolags, bolags och firmors förvärf af allmogens
hemman och skogar i våra norra län förorsakat, hvarför man der förvånades
öfver den välvilja, hvarmed denna lag emottogs af målsmän
för trävarurörelsen derstädes så väl som ock af tidningar, hvilka tyckas
stå denna rörelse nära. Ledsamt nog har jag först sent omsider fått
anledning förmoda, det välviljan mot den nya lagen i allmänhet icke
just härrörde från önskan att inom de orter, hvarest trävarurörelsen
slagit under sig nära nog all jord, som tillhörde enskilde, åter se ett
fritt och burget bondestånd uppkomma, utan fast hellre deraf, att lagen
i fråga är egnad att mildra den ovilja, hvarmed skogsbolagens tilltagande
välde numera åses, dels, såsom af aktade, opartiske män från
Norrland blifvit mig påvisadt, i stället för att främja hvad med densamma
särskilt för Norrland åsyftats, eller botandet i någon män af
de skador, ett mera än femtioårigt utrotningsarbete mot dessa bygders
allmoge förorsakat, säkerligen skall komma att verka i rakt motsatt
rigtning. I följd af den nya lagen komma nemligen spekulanter på
den qvarvarande allmogens egendomar i den ytterst angenäma ställningen
att kunna utan omvägar erbjuda de utsedda offren att behålla
hemmanens inegor och möjligen någon för skogsköparen obehöflig betesmark,
hvilka fördelar jemte en god del kontanter för den sålda skogsmarken
helt visst skola hafva till följd, att många af de i närheten af
eller inom skogsbolagens egovälden qvarvarande hemmansegare, hvilka
tillförene alldeles icke tänkt på att afyttra sina reellaste tillgångar:
skogar och betesmarker, komma att gå i fällan, utan att betänka, huru
lätt de erhållna penningarna gå dem ur händerna, eller huru hart när
omöjligt det är att der uppe vara oberoende jordbrukare utan skog till
afsalu. Endast detta förhållande synes mig vara skäl nog att inskrida
gent emot aktiebolagens fortsatta jordförvärf i riket. Väl vore äfven,
derest bolag och firmor, hvilka ganska visst verkat i samma olyckliga
rigtning inom våra norra län som aktiebolagen, ginge litet varsammare
till väga mot småbönderna der uppe, än hvad kanske ofta hittills
varit fallet, men den faran är åtminstone icke till finnandes i fråga om
dem tillhörig jordegendom, att densamma, såsom det kan vara fallet
med aktiebolags gods, nära nog kan anses frånhänd Sveriges folk för
all framtid; ty firmor och bolag upplösas ju ganska lätt, hvarvid deras
jordegendom byter egare.

Att inom våra skogsprovinser tillfällen beredas för arbetare att
kunna förvärfva egna hem å sådana platser, der rikliga arbetstillfällen
finnas, är ju lika vigtigt, som att sådant sker i öfriga delar af landet,
och för detta ändamål lär den nya lagen helt visst komma att visa sig

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

gagnelig. Men, i likhet med Konungens befallningshafvande i Norrbottens
län, vågar jag antaga, att skogsaktiebolagen skola finna med
sin fördel förenligt att för all framtid söka från odling och kultur undanhålla
de ofantliga odlingsbara områden, hvilka i allmänhet äro till
finnandes inom deras egovälden. Skulle likväl några försäljningar af
odlingsmarker från sådana bolags gods ifrågakomma uppe i våra nordligaste
län, håller jag- före, att dylika jordupplåtelser, såsom helt visst
blifvande i saknad af all skogstillgång för afsalu och tillräckliga beten,
lika litet skola gynna tillväxten af en sjelfständig hemmansegareklass
derstädes, i stånd att föra en dräglig tillvaro, som om staten i och för
främjande af detta vigtiga ändamål upplåter odlingsbara jordbitar utan
skog öfver husbehof och utan beten till hugade spekulanter; ty beröfvad
möjligheten att erhålla del af hvad naturen sjelf anvisat våra
norra provinsers allmoge till ersättning för ett kärft klimat och en
mången gång otacksam jord, nemligen delaktighet i dervarande skogstillgångar,
skall en sådan sjelfegande befolkning inuti landet långt ifrån
arbetscentra icke blifva annat än ett bofast proletariat, och bunden,
som den vore af hem och familj, skulle den blifva vida sämre lottad
än s. k. lösa arbetare, samt helt underkastad närmaste skogsegare för
hvad den för sin utkomst komme att behöfva utöfver hvad jordbruket
der uppe kunde afkasta.

Men utom den sociala och — i fråga om jordbruket — ekonomiska
tillbakagång, som följt de flesta skogsaktiebolag i spåren, finnes
ett annat kanske ännu vigtigare skäl emot deras jordförvärf i riket,
nemligen det, att stora områden af Sveriges jord, utan att vi kunnat
hålla någon kontroll deröfver, redan öfvergått till utländingar och än
mera när som helst kunna blifva utländsk egendom, om ock bolagen fortfarande
kallas svenska. Man bör nog icke ställa sig likgiltig emot det
oerhörda inflytande på såväl politiska som kommunala val och angelägenheter,
utländingar såsom jordegare i stor skala kunna utöfva i ett
så litet och svagt land som vårt; det är ju ock bekant, att vi redan
mer än en gång måst »stoppa pipan i säcken», fastän vi ostridigt haft
rätten på vår sida, i tvister med stormagters undersåtar, som här i
riket drifvit rörelse.

Vi offra årligen stora summor för att kunna förhindra fiendens
inträngande i landet, men åse på samma gång med största lugn, huru
allt större sträckor af Sveriges jord, hvilken ju ändock utgör sjelfva
grunden för vår tillvaro som fri stat, måhända för all framtid frånhändas
Sveriges folk och öfvergå till juridiska personer, hvilka ju kunna ut -

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

göras af affärsmän, tillhöriga hvilken nation som helst. Kan sådant
vara välbetänkt?

Jag vet mycket väl, att det kan anföras mer än ett ganska talande
skäl för bibehållande af aktiebolags rätt att besitta och förvärfva jordegendom
i riket, men huru giltiga sådana skäl än må förefalla, så kunna
desamma enligt min tanke icke i någon mån motväga de faror för vår
sociala utveckling och vårt oberoende, hvilka synas mig förenade med
aktiebolags ständigt ökade förvärf af jordegendom i vårt land.»

I samband med förevarande motion har lagutskottet till behandling
förehaft en af herr WiJclund äfvenledes inom Andra Kammaren
väckt, till utskottet öfverlemnad motion, n:o 132, af följande lydelse:

»Genom lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring
den 27 juni 1896 torde beträffande egostyckning ytterst hafva
åsyftats dels åtgärders vidtagande till beredande af eget jordbruk åt
mindre bemedlade, dels möjlighet att kunna afyttra eller förvärfva
större eller mindre områden af till skattehemman hörande skogsmark,
dels äfven att bolagen skulle blifva i tillfälle att från sina hemman
afyttra den odlade och odlingsbara jorden tillika med nödig husbehofsskog,
hvarigenom möjlighet skulle öppnas för afskaffande af det förlamande
åbo-. och arrendesystemet och i stället uppstå en sjelfegande
jordbrukareklass. De verkningar, som lagen om egostyckning redan
visat sig medföra, äro dock af helt annan beskaffenhet. Endast till
obetydlig del torde den kunna anses fylla det med densamma ursprungligen
afsedda ändamålet. Deremot tyckes dess hufvudsak ligaste verkan
sträfva i rigtning till främjande af de stora industriegarnes med de
mindre bemedlades stridiga intressen. Att åsyftade resultat understundom
icke uppnås får man väl finna sig uti, men när man märker,
att på något område yttringar af motsatta verkningar med hvad åsyftats
upprepade gånger gifva sig till känna, då tyder ett sådant förhållande
på att saken kräfver den allra största uppmärksamhet.

Hvad den norrländska skogs- och jordbruksfrågan beträffar, har
visserligen Riksdagen vid flera tillfällen sökt komma den sjelfegande
jordbrukarebefolkningen till hjelp, men motsatta yttringar mot de ändamål,
som med de vidtagna åtgärderna åsyftats, hafva gång efter annan
framträdt. Så t. ex. medförde inskränkningen af tiden för afverkningsrättens
bestånd från 50 till 20 år endast, att bolagen allmänt började

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 9

förvärfva eganderätten till hemmanen, och när Riksdagen icke ansett
sig kunna vara med om någon inskränkning i bolagens rätt att förvärfva
och besitta fast egendom, trodde man sig hafva funnit ett verksamt
korrektiv mot missförhållandena uti den nya egostyckningslagen.
Ett af de önskemål, som dermed skulle vinnas, var, att hemmanen skulle
så styckas, att till den odlade jorden äfven komme att läggas nödig
husbehofsskog, men emellertid blef detta önskemåls uppnående ingalunda
garanteradt af någon föreskrift i lagen. Man hoppades, att detta
förhållande skulle reglera sig sjelft. Det har dock visat sig, att så
icke är fallet. Hvarpå detta beror, kan ju vara svårt att säga, men
måhända kan anledningen sökas uti den beroende ställning, som den
jordbrukande befolkningen lätt kan iråka i förhållande till ett bolag,
som drifver en stor och omfattande verksamhet.

Med begagnande af den brist, som i lagen finnes, och med den
fullständiga aftalsfrihet, den tillåter, börja nu bolagen på att stycka
sina hemman, men dervid ske styckningarne på sådant sätt, att egaren
af den eller de utstyckade delarne af hemmanet ingalunda kan i framtiden
på desamma blifva besuten. Oftast utstyckas endast åkerjorden,
hvaremot rättighet till ängar, skog och bete tillförsäkras genom servitutsaftal,
och beträffande skogen eller rätt till byggnadsvirke — om
någon sådan rätt erhållits — samt vedbrand, göras dessa rättigheters
tillgodogörande vanligen beroende af bolagstjenstemännens anvisning
eller utstämpling. Uti egostyckningslagen meddelas visserligen den
bestämmelsen, att besvär eller last må, i den mån sådant är vid laga
skifte tillåtet, läggas å en egolott till förmån för viss annan egolott.
Men huruvida en sådan nyttjanderätt till husbehofsvirke, byggnadsvirke,
vedbrand, ängslägenheter och bete på ett för köparen af den utstyckade
egolotten betryggande sätt kan genom ett dylikt servitutsaftal tillförsäkras
honom, lär vara ganska osäkert. Det torde i allt fall ej vara
lagens mening, och säkerligen skall egaren af den sålunda belastade
fastigheten fort nog söka göra sig fri från dylika besvär. Tillfälle till
en dylik frigörelse erbjuder sig, om ej förr, vid utlöpandet af tiden för
de särskilda nyttjanderätterna efter respektive 50 och 20 år. De, som
göra ett försök att på dessa vilkor bebo sådana egolotter och der tro
sig kunna blifva besutna, skola snart nog inse det lönlösa i sina sträfvanden,
och den enda fördel, som vinnes med styckning på detta sätt,
blir, att bolaget på ett behagligt sätt kommit ifrån besväret med åbyggnaders
och jordens underhåll.

Ej ens vid de ny förvärf, som af bolagen göras med hjelp af egostyckningslagen,
ställer sig saken bättre, då desamma vanligen tillgå
Bill. till Riksd. Frot. 1900. 7 Sami. 26 Uäjt. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

på sådant sätt, att bolaget först förvärfvar hela hemmanet, hvarefter
^styckning af inegorna sker på samma sätt som vid styckning af sådana
hemman, hvilka af bolaget egts före lagens tillkomst. Får det
emellertid fortfara på sätt som nu tillgår, kommer otvifvelaktigt snart
nog att uppstå dels en betänklig rättsosäkerhet genom bristande bestämmelser
rörande servitutsaftalen, dels fara för den sjelfegande jordbrukareklassens
bestånd och dels uppstående i stor omfattning af ödehemman.

Om till afhjelpande af här ofvan påpekade missförhållanden stadgandet
af vissa proportioner mellan inegor och skogsmark, som vid
egostyckuingar skulle vidtagas, måhända af flera anledningar kunde befinnas
mindre lämpligt, torde en bestämmelserätt i detta afseende kunna
och böra inrymmas åt förrättningsmannen, i detta fall då biträdd och
stödd af gode män. Åt dessas bedömande synes mig ock kunna öfverlemnas,
huruvida för något särskildt fall egolott kunde utstyckas utan
husbehofsskog.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
ändring i lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring
den 27 juni 1896, i syfte att vid egostyckning nödig hänsyn tages till
skogsbehof för hvarje egolott, som såsom sjelfständigt hemman skall
brukas.»

I herr Wiklunds motion hafva femton af Andra Kammarens ledamöter
instämt.

Såsom af ofvan intagna motioner framgår, öfverensstämma de förslag,
som genom dem bragts under Riksdagens pröfning, så till vida
som med båda motionerna åsyftas att trygga fortbeståndet och utvecklingen
inom vårt land af en klass sjelfständige, mindre jordegare. Detta
önskningsmål, hvilket är el t af skäien, hvarför herr Åkerlund ifrågasatt
inskränkning i aktiebolags rätt till förvärf af fastighet å landet, synes
äfven utgöra den hufvudsakliga grunden för herr Wiklunds hemställan
om åtgärder i syfte, att vid förekommande egostyckning hvarje egolott,
afsedd för sjelfständigt jordbruk, må erhålla behöflig husbehofsskog.

Härutöfver har herr Åkerlund till stöd för sin framställning erinrat
om de faror, som vore förbundna dermed, att aktiebolag, hvilka helt

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

och hållet eller till någon del utgjordes af utländingar, egde obegränsad
rätt att förvärfva fast egendom på vår landsbygd.

Vid bedömande till en början af herr Åkerlunds förslag från sist
angifna synpunkt har utskottet funnit synnerligen goda skäl talför
detsamma. Enahanda uppfattning i frågan har förut uttalats af nästlidet
års lagutskott, och får utskottet till stöd för denna uppfattning åberopa
följande af sistnämnda utskott afgifna framställning.

»Utskottet vill sålunda uttala sin fullständiga anslutning till de
betänkligheter motionären framstält deremot, att Sveriges jord under
aktiebolagslagstiftningens skydd kan mer och mer öfvergå i utländingars
händer. Som bekant finnes i kongl. kungörelsen den 3 oktober 1829
stadgadt, att utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarerätt,
icke är berättigad att i riket förvärfva och besitta fast egendom, utan
att han dertill undfått Kongl. Maj:ts tillstånd; och ingen meningsskiljaktighet
torde råda derom, att detta stadgande utgår från en rigtig
princip, samt att denna väl fort]enar att lända till efterrättelse. Emellertid
är detsammas effektivitet väsentligt kringskuren. För att ett
aktiebolag skall anses såsom svenskt fordras allenast, att detsamma med
säte inom landet har en styrelse, bestående helt och hållet eller, under
viss förutsättning, till minst två tredjedelar af i Sverige bosatta svenska
eller norska undersåtar. Deremot finnes intet, som hindrar, att bolagets
delegare i öfrigt äro utländingar, och faktiskt lära i vårt land finnas
åtskilliga bolag, hvilka, till namnet svenska, äro så godt som helt och
hållet i utländska händer. I sådana bolags rätt att förvärfva fastighet
inom riket finnes ingen som helst inskränkning, och under formen af
andel i aktiebolag kan sålunda eganderätten till vår jord i ganska stor
omfattning öfvergå till utländingar.

Detta förhållande synes utskottet vara af beskaffenhet att ingifva
synnerliga farhågor, så mycket mer som erfarenheten ådagalagt, så väl
att utländska kapitalister ingalunda förbisett den sålunda befintliga möjligheten
för dem att blifva fastighetsegare i vårt land, som ock att det
sätt, hvarpå de tillgodogjort sig de af dem förvärfvade fastigheterna,
icke alltid torde hafva ländt till landets sanna båtnad. Den hänsyn till
bevarandet jemväl för framtiden af våra naturliga rikedomar, hvilken
man åtminstone kan hoppas, att en svensk fastighetsegare icke alldeles
lemnar å sido, är för utländingar så godt som främmande; och det är
sålunda ej blott politiska, utan jemväl nationalekonomiska betänkligheter
förenade dermed, att aktiebolag, om de blott äro till namnet
svenska, ega oinskränkt rätt att förvärfva fastighet i vårt land.

Utskottet kan icke underlåta att i detta sammanhang erinra derom,

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

att af samma principiella och praktiska skäl, hvilka tala för hämmande
af våra fastigheters öfvergång i utländska händer, begränsning jemväl
torde böra ske af möjligheten för utländingar att göra sig till herrar
öfver en annan af våra förnämsta naturliga tillgångar, våra grufvor,
hvilka, om än enligt lag icke af fastighets natur, i betydelse för landets
ekonomiska framtid icke stå den fasta egendomen mycket efter. Enligt
68 § i grufvestadgan af den 16 maj 1884 må utländing icke i riket
bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift, med mindre än
att Konungen funnit skäligt dertill lemna bifall, men genom utländingars
delaktighet i aktiebolag, som idka grufdrift, kunna våra grufvor komma
under utländskt välde.

Det är icke utskottet obekant, att man vid föregående undersökning
af föreliggande fråga med erkännande af önskvärdheten att begränsa
utländingars delaktighet i våra fastighetsegande aktiebolag ansett
åstadkommandet af sådan begränsning möta synnerliga praktiska svårigheter.
Utskottet föreställer sig emellertid, att så icke torde vara förhållandet.
Bland flere utvägar i sådant afseende, hvilka synts utskottet
tänkvärda, torde sålunda särskildt kunna ifrågasättas att stadga ovilkorligt
förbud mot aktiers ställande på innehafvaren, samt att öfverlåtelse
utan Kongl. Mapts tillstånd till utländing af aktie i fastighetsegande
bolag anses ogiltig.»

Vidkommande härefter herr Åkerlunds förslag om allmän begränsning
af aktiebolags rätt att förvärfva fastighet på landet står utskottet
jemväl härutinnan på hufvudsakligen samma ståndpunkt som nästlidet
4rs lagutskott, af hvars yttrande i ämnet vissa delar återfinnas i hvad
utskottet tillåter sig att här nedan anföra.

Utskottet anser sig sålunda böra uttala, att mot de ofta hörda
klagomålen öfver den stora utveckling, aktiebolagen tagit i vårt land,
befogade erinringar synas utskottet kunna göras. I sådant afseende
vill utskottet betona ej blott den nytta, vårt lands industri haft af aktiebolagen,
utan jemväl, att dessa bolag i regel på ett äfven med hänsyn
till framtiden tillfredsställande sätt förvalta de fastigheter, som kommit
i deras händer. Såvidt utskottet har sig bekant, torde det till och med
om de skogsbruksidkande aktiebolagen, mot hvilka eljest mest anmärkningar
förekommit, med skäl kunna sägas, att de i fråga om skogsvården
fullt ut lika mycket som de enskilda jordegarne fästa afseende vid
kommande tiders intressen.

Då utskottet icke desto mindre har den uppfattningen, att en allmän
begränsning af aktiebolags rätt att förvärfva fastighet kan förtjena
att tagas i öfvervägande, grundar utskottet denna sin mening hufvud -

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

sakligen på den betydelse, utskottet tillmäter bevarandet åt vårt land
af en talrik klass sjelfständiga mindre jordegare. Det kan icke bestridas,
att aktiebolagens välde i vissa delar af landet redan nu erhållit
sådan utsträckning, att nästan alla smärre jordegendomar dragits
in under detsamma och hemmansegareståndet i hufvudsak försvunnit.
Visserligen torde man icke ega grundad anledning antaga, att utvecklingen
öfverallt i landet skulle komma att gå till sådan ytterlighet,
men tecken saknas dock ingalunda, som tyda på, att aktiebolagens
förvärf af landtfastigheter, om detsamma får ostördt fortgå, snart skall
flerestädes i landet erhålla en omfattning, som kommer att medföra ett
betänkligt aftagande af hemmansegareklassen. En härmed sammanhängande
omständighet, som jemväl torde förtjena beaktande, är den,
att förutom den odlade jorden äfven möjligheterna till nyodling komma
i bolagens händer. Till och med i de jemförelsevis sällsynta fall, då
aktiebolag drifva jordbruk annat än som binäring, torde det knappast
kunna antagas, att aktiebolagen skola hysa samma intresse som den
enskilde jordegaren att tillgodogöra sig all mark, der odling lämpligen
kan ske. Man torde derför ega anledning befara, att med utsträckning
af aktiebolagens jordförvärf skall följa,att de befintliga odlingslägenheterna
mera än hittills blifva försummade. Det synes utskotter, som om försigtigheten
kräfver, att man, medan ännu tid är, tager i allvarligt
öfvervägande, huruvida berörda förhållanden äro af beskaffenhet att
nödvändiggöra lagstiftningens ingripande, och har derför utskottet för
sin del icke velat motsätta sig förslaget att bringa frågan under Kongl.
Maj:ts pröfning.

Dervid torde jemväl frågan om inskränkning uti aktiebolagens rätt
till förvärf af fastighet i stad, ehuru ej uti ifrågavarande motion direkt
berörd, böra komma under ompröfning.

Med den uppfattning, utskottet ofvan uttalat rörande hemmansegareståndets
betydelse för landet, torde det vara sjelfkärt, att utskottet
hyser liflig sympati för grundtanken i herr Wiklunds motion. Då nu
gällande författning angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring
tillkom, fäste man vid densamma den förhoppningen, att,
såsom anfördes af de komiterade, genom hvilka lagen utarbetades, egostyckningen
skulle erhålla en särskild betydelse för de norrländska
skogsbygderna genom det tillfälle, som densamma erbjöde att kunna
dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk lämpliga arealen
jemte ett mindre skogsområde å den ena sidan och den hufvudsakliga
skogsmarken å den andra. Härigenom skulle hemmansegaren efter

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

skogens försäljning kunna qvarsitta med eganderätt å gården, medan
han deremot förut allt för ofta förvandlats till arrendator eller torpare
under skogsegaren och den sjelfegande jordbrukande befolkningen i
många skogssocknar sålunda allt mer och mer förminskats.

Denna förhoppning synes emellertid icke förverkligas. Tvärtom
har man anledning befara, att utvecklingen i Norrland kan gå i den
rigtningen, att den sjelfständiga jordegande befolkningen försvinner
från de hemman, der skogsarealen blifvit skild från den odlade marken,
och att allt flere jordbrukslägenheter blifva öde.

Såsom herr Wiklund framhållit, torde detta beklagliga förhållande
hufvudsakligen bero derpå, att man vid egostyckningar i allmänhet
icke, såsom vid tillkomsten af förevarande lag förutsattes, låter den till
jordbruk afsedda marken åtföljas af nödig skog. I dessa nordliga bygder,
der jordens afkastning oftast är ringa och oviss, lärer i regel
sjelfständigt jordbruk icke kunna ega bestånd, om tillgång till skog
saknas, en erfarenhet, som besannats af många hemmansegare, hvilka
af hög köpeskilling låtit förmå sig att afyttra all till jorden hörande
skogsmark.

Att råda bot å det sålunda bestående missförhållande är otvifvelaktigt
synnerligen önskvärdt, men då man kommer till frågan, huru
detta skall ske, mötes man af stora svårigheter. Herr Wiklund synes
i sådant afseende hafva ifrågasatt lagstadgande derom, att egolott icke
skulle få utstyckas utan husbehofsskog, med mindre förrättningsmannen
och gode männen funne sådant kunna ega rum utan fara för möjligheten
af egolottens fortbestånd såsom sjelfständig jordbruksegendom, samt att
i andra fall förrättningsmannen och gode männen jemväl skulle hafva
att bestämma, huru stor skogsareal vore erforderlig för den egolott,
som skulle utstyckas. Mot sådant stadgande torde emellertid betänkligheter
möta. I allt fall skulle stadgandet icke innebära någon verklig
garanti för, att sjelfständigt jordbruk för framtiden kunde bedrifvas
å en dertill utstyckad egolott, då det icke lärer kunna förbjudas densammas
egare att, när helst honom fördelaktigt synes, afverka eller
försälja den egolotten tilldelade skogen.

Mera tänkvärdt skulle det då möjligen vara att föreskrifva, det
egostyckning ej må ske utan att dervid rätt till nödig skogsfångst för
de jordbrukslägenheter, som skola utstyckas, lägges såsom ett ständigt
fortvarande servitut å de före egostyckningen till dem hörande skogstrakter.
Ifrågasättas kunde äfven, att åtgärder vidtoges för åstadkommande
af allmänningar, hvarifrån de hemmansdelar, som sjelfva
saknade nödig skog, kunde erhålla rätt att tillfredsställa sitt behof i

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

sådant afseende. Men utskottet vågar icke med bestämdhet påstå, att
någon af dessa åtgärder vore lämplig eller tillfyllestgörande.

Utan att utskottet alltså ser sig i stånd att anvisa några utvägar,
hvilka med visshet skulle leda till det åsyftade målet och jemväl i öfrigt
vore att förorda, har emellertid utskottet med hänsyn till frågans synnerliga
vigt ansett det önskvärdt, att Kongl. Maj:t måtte få anledning
att taga densamma under utredning och pröfning.

Herr Wiklund har icke uttryckligen inskränkt det af honom framlagda
förslag till att gälla endast norra Sverige, men hela den motivering,
som innehålles i hans motion, är grundad på norrländska förhållanden.
Någon lagstiftning i förevarande syfte lärer ej heller böra ifrågakomma
annat än för de nordliga delarne af vårt land. I södra och mellersta
Sverige torde det vara mycket sällsynt, att jordbruk icke kan eg a bestånd,
utan att sjelfständig tillgång till skog förefinnes, och i allt fall
vore det i dessa bygder, der skogarne mångenstädes redan försvunnit
eller åtminstone mycket begränsats, oftast omöjligt att genomföra en
sådan fordran, som att skog skulle finnas till hvarje hemmansdel.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa:

l:o att Riksdagen måtte, med bifall till herr
Åkerlunds föreliggande motion, i skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke, till tryggande af vårt lands sunda utveckling
och vårt oberoende af främmande inflytande, inskränkning
uti aktiebolags rätt till förvärf af fast egendom
å vår landsbygd finnes erforderlig, och, derest Kongl.
Maj:t pröfvar så vara fallet, låta utarbeta och förelägga
Riksdagen förslag till lagstiftning härför; samt

2:o att Riksdagen måtte, i anledning af herr Wiklunds
ifrågavarande motion, i skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka lagstiftningsåtgärder
kunna befinnas lämpliga för att betrygga
tillgång till husbehofsskog för i de nordliga
delarne af vårt land förekommande, för sjelfständigt
j ordbruk afsedda egolotter, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.

Stockholm den 4 april 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

Reservationer

mot utskottets hemställan under 2:o af herrar Hasselrot, Lundström
Sörensson och Fagerholrn, hvilka ansett, att herr Wiklunds motion bort af
utskottet afstyrkas;

mot vissa delar af motiveringen:

af herrar Jönsson och F. Andersson;

af herr Zetterstrand, som ansett, att utskottet, under åberopande
af Riksdagens skrifvelse den 11 maj 1894 om utredning rörande bolags
förvärf af jordegendom i vissa delar af landet m. m. samt med närmare
utveckling af sammanhanget mellan sagda skrifvelse jemte de föreliggande
motionernas hufvudsyften, bort hemställa,

att Riksdagen i anledning af ifrågavarande motioner
måtte i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t
vid pröfning af ofvanberörda riksdagsskrivelse särskild!
taga hänsyn till motionerna, i hvad desamma
afse behöfligheten af laga föreskrifter, dels till förebyggande
af skogsbolags framtida jordbruksförvärf i
nordliga delarne af landet och dels till främjande af
lämpliga utbrytningar utaf sådana jordbruksområden
derstädes, hvilkaxredan befinna sig i skoersbolaerens
ego; samt

af herr Lindhagen, som ansett, att utskottets motivering bort
innefatta en utveckling af hufvudsakligen de synpunkter, som innefattas
i följande af reservanten afgifna yttrande:

»Vid afvittringarne inom de nordligare provinserna tillämpades
den grundsatsen, att af skogsmarken, som i sjelfva verket ansågs tillhöra
kronan, skulle tilldelas bygdelagen så mycket, som till fullsatt
hemman vore nödigt. Och då afkastningen af jordbruket i dessa provinser
är oviss och knapp samt skogarne förr hade ringa värde, inträffade
det, att i allmänhet mycket betydliga skogsarealer tillädes hemmanen.

Men sedan skogarne med ändrade förhållanden blifvit begärliga
för spekulationen, hafva skogsaktiebolagen med lockande anbud allt mer
förmått jordegarne sälja sina hemman med tillhörande skog. De gamla
skogstilldelningarne tjena sålunda ej längre sitt afsedda ändamål att

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 17

trygga en bofast befolknings besutenhet och sjelfständighet. Deras
slutliga uppgift synes i stället oftast blifva att bereda inkomster åt in- och
utländska aktieegare. Det brytes derför ej vidare bygd deruppe, utan
tvärt om växa bygderna mångenstädes igen, kulturen går tillbaka, och det
kan befaras, att den sjelfständiga bofasta befolkningen småningom upphör
att vara till.

Detta hade förekommits, om vid afvitt ringar ne all den hufvudsakliga
skogsmarken utlagts till kronoparker och i öfrigt afsatts till oförytterliga
och odelbara skogsallmänningar för byarnes räkning under
offentlig tillsyn. Derigenom hade äfven det af bolagen till deras fördel
åberopade behofvet af en bättre skogsvård, än den enskilde vanligen
kan förmå sig till, blifvit uppfyldt. Och skogsprodukternas förädling
hade lika fullt stått öppen för den enskilda företagsamheten, som helt
visst vunnit mera trefnad af att sålunda uteslutande gagna landet i
stället för att såsom nu på samma gång äfven bereda det stor skada.

Ehuru emellertid det skedda ej nu kan göras ogjord!, har dock
deraf vunnits den erfarenheten, att, derest man erkänner missförhållandena
och äfven vill afhjelpa dem, sträfvandena måste gå ut på att i
möjligaste måtto återföra förhållandena till den anordning, som man
sålunda nu efteråt inser varit den enda rigtiga.

Härvid gäller det i första hand att söka undvika palliativ
eller overksamma botemedel, som endast bereda det onda tid att gripa
ikring sig och dessutom lätt leda till fortsatta missgrepp.

Sålunda har lagen den 25 april 1889, hvarigenom aftal om upp
låtelse af rätt till afverkning af skog förklarats ej vara gällande öfver
tjugu år, allenast påskyndat skogsbolagens fastighetsförvärf.

Ännu olyckligare synas verkningarne blifva af de i lagen den 27
juni 1896 gifna föreskrifter om egostyckning, såvidt dermed afsetts
råda bot på de anmärkta missförhållandena i nordligare delarne af
landet. Då det alltid erkänts och vid afvittringarne jemväl fastslagits,
att jordbruk i dessa trakter förutsätter skog både till husbehof och
afsalu, så kan det naturligtvis ej gå annat än illa, då man just der
upphäfver denna princips tillämpning samt i stället för hemmansklyfning
enligt skiftesstadgan, som föreskrifver, att hvarje lott skall erhålla del
i alla egor, tillåter en egostycknitig, hvarigenom ingen skog behöfver
medfölja inegojorden.

Genom sistnämnda lag har bolagens fastighetsförvärf tagit synnerligen
ökad fart. Ty den bofaste, som hitintills ej velat gå från gård och
grund, förespeglas nu att mot en afsevärd köpeskilling endast behöfva sälja
skogen, hvilken uppgörelse dock naturligtvis leder till att förr eller senare
Bih. till Iliksd. Prof. 1900. 7 Sami. 20 Hä/l. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

sitter på gården en hemmansegare, som är utan både skogen och köpeskillingen
för densamma. Vid utbrytning af inegojorden till hemman, som bolagen
redan förvärfvat, vinnes ej heller det med lagen afsedda ändamål, i
det att man i allmänhet icke, såsom vid lagens tillkomst förutsattes, låter
denna jord åtföljas af nödig skog. Deremot bereder lagen i detta fall
åt bolagen ett gerna begagnadt tillfälle att genom föryttring af blotta
inegojorden gå fria från de förpligtelser, som eljest kunde ställas på
dem att väl häfda och äfven utvidga den odlade jord, hvaraf de med
skogen råkat komma i besittning.

Vill man deremot på allvar söka ordna saken, så synas helt
andra utvägar böra tillitas.

Beträffande då först de trakter af norra Sverige, der en sjelfständig
jordegande befolkning ännu bygger och bor, tord det sålunda till
en början vara synnerligen angeläget öfverväga, om ej 1896 års lags
stadganden om egostyckning böra, så vidt gäller dessa trakter, för
framtiden upphäfvas eller väsentligen omarbetas. Här framställer sig
vidare såsom ett ingalunda oupphinneligt önskemål, att skogsbolags rätt
att besitta fast egendom genom lag rimligen begränsas. Sistnämnda mål
kan ock möjligen vinnas indirekt genom att bolagen efter skäliga
grunder påläggas en särskild skogsskatt, som i mån af egoinnehafvet
ökas progressivt, så att det vid en viss punkt ej vidare lönar sig för
bolagen att förvärfva ytterligare skogsmark. Slutligen bör eftersinnas,
om ej här, likaväl som det skedde vid vissa afvittringar inom nordligaste
Norrbotten och Dalarne, genom offentligt initiativ och under skydd
af en för ändamålet stiftad lag jordegarne på åtskilliga håll kunde finna
med sin fördel förenligt att sammanslå sin skogsmark eller viss del
deraf till allmänningar, som, stälda under offentlig tillsyn, skulle bereda
dem ökad afkastning och en tryggare framtid.

Vidkommande åter de trakter, hvilka redan lagts under skogsbolagens
herradöme, så framställer sig först såsom en fråga förtjent af
synnerligt öfvervägande, huruvida ej äfven här de nya stadgandena om
egostyckning böra väsentligen omarbetas och derjemte kompletteras med
laga åläggande för bolagen att väl häfda innehafvande inegojord och derutöfver
göra vissa årliga nyodlingar på skogsmarken. En dylik skyldighet
skulle dock, derest föreskrifterna om egostyckning bibehöllos
oförändrade, endast leda till att bolagen blefvo särskildt angelägna afhända
sig inegojorden. Af denna anledning, men i all synnerhet af
redan vunnen erfarenhet i öfrigt böra uppenbarligen dessa föreskrifter
undergå åtminstone sådan ändring, att i de nordliga delarne af landet
vid utbrytning af den för jordbruk lämpliga arealen jemväl medtages något

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

af hemmanets skogsområde eller fastslås rätt till husbehofsvirke, liksom
erforderlig rätt till bete och slotter å skogsängar genom för framtiden
oryggliga servitutsbestämmelser. Verksammast är dock en lagstiftning,
som påbjuder, att från bolagen må exproprieras skogsmark, som skall
under offentlig tillsyn och på de vilkor, närmare kunna varda bestämda,
i främsta rummet tillgodose byarnes oafvisliga virkesbebof. Medel
härtill kunde tagas i första band från ofvan ifrågasatta skogsskatt, och
det möjligen felande fyllas genom lånemedel, som amorterades af de
exproprierade områdenas afkastning.

Oafsedt nu den alldeles oafgjorda frågan, bvilka åtgärder lämpligast
leda till målet, bar jag med det anförda dock velat fastslå, att de
undantagsförhållanden, om bvilka här är fråga, oundgängligen också
kräfva mer eller mindre en undantagslagstiftning. Det är derför alldeles
förfeladt att här för sitt omdöme och sina åtgöranden anlägga en
hvardaglig måttstock. För att vinna något resultat måste man, såvidt
jag förstår, icke blott afstå från att uppkonstruera omöjligheter, utan
äfven göra klart för sig, att de stora svårigheter, som i alla händelser
opåmint inställa sig, endast äro till för att öfvervinnas.

Under förutsättning att en sådan uppfattning af saken gör sig
gällande, kan för visso också med fördel, om ej i alla, så åtminstone i
många fall, förverkligas hufvudsyftet i såväl herr Åkerlunds motion om
inskränkning i aktiebolagens d. v. s. närmast skogsaktiebolagens fastighetsförvärf
som herr Wiklunds motion om de ändringar i nya egostyckningsföreskrifterna,
som påkallas af dessas i väsentliga afseenden förfelade
verkan inom de nordliga provinserna.

På sålunda anförda skäl instämmer jag i hufvudsak uti utskottets
slutliga hemställan.»

Herrar Leman, Almgren och Jönsson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.