Lagutskottets Utlåtande N:o 35 (Utlåtande 1896:LU35 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

N:o 35.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1896, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående sådan ändring
i nu gällande lag, att gift person må kunna bereda
egen familj förmånen af försäkring å sitt lif.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling hänvisad
motion, n:o 6, hemställer herr Wavrinsky, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, det Kong! Maj:t täcktes förelägga
Riksdagen förslag till sådan ändring i nu gällande lag, att gift person
utan omvägar och svårigheter må kunna bereda sin familj förmånen af
försäkring å sitt lif, med trygghet för att försäkringssumman eller så stor
del deraf, som icke kan anses böra tillkomma borgenärerna, kommer
familjen till godo.

Till stöd för motionen anföres:

Ett bland de allra vigtigaste vilkoren för ett samhälles välstånd och
förmåga till gynsam utveckling torde väl vara, att trygghet beredes samhällets
medlemmar i största möjliga utsträckning mot oberäkneliga rubbningar
i deras ekonomiska existens. Äfven med iakttagande af den allra
största omsorg och försigtighet vore det i flera oundvikliga fall icke
möjligt för menniskan att afvända den skada, som hotade henne eller
hennes egendom.

Nyare tiden hade beträdt en fullt rationel väg, då man träffat anstalter
för att bära de olyckor, som ej kunde undgås. För att göra lifsuppehället
oberoende af sjukdom, olycksfall, ålderdom och andra förödelser
hade man inrättat försäkringsanstalter.

Bill. till Riksd. Prot. 1890. 7 Scml. 22 Haft. (H;o 35.)

2 • Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

Ett slag af dessa, lifförsäkringsanstalterna, afsåge bland annat att
sätta en familjefader eller moder i stånd att genom försäkring af sitt lif
betrygga sin familjs ekonomiska framtid, äfven om han eller hon skulle
i förtid aflida.

Betänkte man, att äktenskapets ingående och stiftande af familj vore
ett af de lefnadsmål, som snart sagdt hvarje man och qvinna stälde såsom
det högsta och oundgängligaste af allt, som bildade lifvets lycka och
mening, att derför möjligheten härtill innebure ett befordrande af i sann
bemärkelse allmän lycka, men att å andra sidan äktenskap, hvilka inginges
utan tillräcklig ekonomisk grund, vore en af de väsentligaste orsakerna
till fattigdom, brutet lefnadsmod, förstörd lycka — ja, ofta nog till oordningar
och brott — så måste man väl erkänna, att hvad lagstiftningen
kunde inom behörigt område göra för att betrygga familjelifvets ekonomiska
bestånd och derigenom befordra tillfällena till ingående af sunda
och välgrundade äktenskap också borde göras.

Nu vore det emellertid så, att lagen icke i afseende på lifförsäkring
till egen familjs trygghet främjade den fulla användningen af detta hjelpmedel.
En gift person kunde i sjelfva verket med hänsyn till den gällande
äktenskapslagstiftningen icke annorledes än på omvägar och med
stor svårighet taga en försäkring å eget lif, som med visshet komine
familjen till godo. Mot lifförsäkring till makas eller makes förmån mötte
från lagstiftningens sida det hinder, att gåfva under bestående äktenskap
icke annat än i undantagsfall kunde mellan makar ske med laga verkan.
Mot öfverlåtelse till de omyndiga barnen mötte den svårigheten, att sådan
öfverlåtelse för att vara fullt laglig sannolikt måste ske till en för ändamålet
särskildt förordnad förmyndare för barnen.

I flera utländska lagstiftningar, särskildt den engelska och den norska,
funnes deremot noggranna bestämmelser för att underlätta och betrygga
sådana anordningar.

För att närmare belysa dessa förhållanden tilläte sig motionären åberopa
en af sakkunnige uppgjord utredning i det vigtiga ämnet. Denna
utredning, som i motionärens framställning återgifves i dess helhet, är af
i hufvudsak följande innehåll.

Till en början lemnas en kort öfverblick öfver den nuvarande svenska
lagstiftningen i ämnet, dervid framhållas de svårigheter, som enligt svensk
rätt kunna för en familjefader yppa sig, då det gäller att genom gåfva
af lifförsäkring betrygga hustrus och barns ekonomiska framtid. I detta
afseende anföres, huruledes förvecklingar kunna uppstå icke blott då fråga
är att till hustrun under bestående äktenskap öfverlåta en af mannen tagen
lifförsäkring, utan äfven då det gäller att bedöma verkan af äktenskaps -

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

förord, hvarigenom en vid äktenskapets ingående befintlig försäkring a
mannens lif förklaras för hustruns enskilda egendom.

Jemväl för öfverlåtelse af lifförsäkring utaf fadern till barnen kunde,
enligt hvad utredningen gåfve vid handen, svårigheter uppkomma.

Efter att härefter hafva till besvarande upptagit frågan: hvilka befogade
anspråk kunna borgenärer, rent rationelt sedt och utan afseende a
någon särskild lagstiftning, sägas hafva mot en gäldenär och hans egendom,
särskild! den del deraf, som utgöres af eu försäkring? — hvilken
undersökning utmynnar i uppställande af den hufvudgrundsats, att borgenärerna
icke böra ega någon ovilkorlig rätt till sjelfva försäkringssumman,
utan på sin höjd till ett belopp motsvarande de inbetalda premierna —
innehåller utredningen en kortfattad öfverblick öfver en del utländska lagstiftningars
ståndpunkt till föreliggande fråga. Denna öfversigt afser att
ådagalägga, att flera utländska lagar redan innehålla bestämmelser i motionens
syfte.

Utredningens senaste del är af följande lydelse:

»Efter denna korta öfversigt skola vi nu taga i skärskådande, i huru
pass vidsträckt grad den svenska lagstiftningen, för hvars väsentliga föreskrifter
i hithörande afseende vi ofvan redogjort, kan anses tillämpa rigtiga
och billiga grundsatser i det ifrågavarande ämnet.

Så snart det gäller en utomstående person, kan en man, blott han
icke kommer i konflikt med konkurslagens bestämmelser, skänka bort hvad
det vara månde och således jemväl å sitt eget lif tagen försäkring.

Men i fråga om hustrun ställer sig saken annorlunda. Den svenska
lagstiftningen har icke i ringaste mån aecepterat grundsatsen att försäkringen
bör kunna komma hustrun till godo gent emot borgenärerna.

Före äktenskapet kan visserligen, såsom vi sett, en lifförsäkring genom
förord göras till hustruns enskilda egendom, men efter äktenskapets ingående
kan detta icke ske annat än medelst en transaktion genom tredje
man, och i båda fallen svarar hustrun med hela lifförsäkringen icke blott
för sin enskilda gäld, utan jemväl för sin andel i den gemensamma gälden.

Yi skola något närmare undersöka grunden till den oförmånliga
undantagsställning, lagen sålunda gifvit hustrun.

Grundsatsen att en förmögenhetsrättslig handling mellan tvenne makar
under bestående äktenskap icke låter sig göra hvilar allt utan tvifvel på
farhågan för bedrägliga transaktioner till borgenärers skada. En sådan
farhåga är onekligen också ganska välgrundad. Man betänke blott det
intima förhållande, som råder mellan tvenne samboende makars ekonomiska
intressen och som ju gör, att den ena kan »gifva» bort huru mycket som

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

helst åt den andra utan att dermed egentligen afhända sig någon fördel
för sig sjelf.

Men alla dessa bedrägliga transaktioner, hvilka man fruktar, afse
naturligtvis för det första att undandraga borgenärerna verkliga och befintliga
saker eller rättigheter, hvarpå de eljest haft befogade anspråk.
Här åter är det, såsom vi ofvan visat, egentligen blott fråga om gäldenärens
rätt att nedlägga ett kapital i ett osäkert företag, hvilket kan gifva
vinst, och att för detta fall förbehålla vinsten åt hustrun eller att till hennes
förmån disponera den af ett redan på detta sätt nedlagdt kapital uppkommande
vinst. Och för det andra äro de verkligt bedrägliga transaktionerna
i de allra flesta fall rigtade på eget väl, så att gåfvan i sjelfva
verket är en blott fiktion, under det gåfva af lifförsäkring ju afser icke att till
den gifvandes egen fördel undandraga borgenärer något, utan att uppfylla
en pligt emot dem, för hvilkas timliga uppehälle gifvaren åtagit sig ansvaret.
Vid sådant förhållande synes det icke kunna bestridas, att lagen,
utgående från en princip, som väl i sig sjelf är rigtig och, så länge äktenskapsrätten
i det hufvudsakliga bibehålies oförändrad, jemväl bör fortbestå,
likväl drifvit denna princip för långt och sålunda låtit under densamma
ingå fall, som egentligen icke höra dit. Eller, för att uttrycka oss egentligare
och mera historiskt, en lag, vid hvars tillkomst de förhållanden, som
nu afses, icke funnos för handen, har uppstält eu grundsats, hvilken kan
fortfara att såsom regel vara på sin plats, men från hvilken nyare tiders
ekonomiska institut fordra ett undantag.

Det är nemligen af vigt att framhålla och betona, att den grundsats
i fråga om försäkringen, som de engelska och norska lagstiftningarna,
hvilka utgå från en helt annan äktenskapsrätt i det hela än vår, uppställa,
mycket väl låter sig såsom ett undantagsstadgande införa i den svenska
lagstiftningen utan att samma lagstiftnings principer derigenom rubbas och
tillika i en så bestämdt begränsad form gestaltas, att något slags fara för
en obehörig utsträckning af undantagsstadgandet icke behöfver anses vara
för handen.

Möjligen skulle man deremot vilja invända, att sjelfva undantagsstadgandets
motivering följdrigtigt skulle leda till att det borde gifvas
ett vidsträcktare område än att gälla endast försäkringen.

Man skulle då kunna resonnera sålunda. Om borgenärerna icke
hafva något befogadt anspråk på den vinst, som genom ett försäkringsaftal
kan uppkomma, hafva de i sjelfva verket något befogadt anspråk
på en vinst af hvad slag som helst? Vinst dervid tagen i betydelsen
af det tillskott till gäldenärens förmögenhet, som oberäkneliga tillfälligheter
skapa. Men häremot vilja vi erinra, att antingen äro vinster i

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. «

sjelfva verket underkastade beräkning — så t. ex. handelsvinster, så
snart det är fråga om verkligen sund spekulation eller ock äro de
att räkna till hazardspel. I förra fallet äro de ju att anse såsom utbyte
af arbete och böra väl då, så vidt grundsatsen om olagligheten i
allmänhet af gåfvor mellan makar bibehålies, hänföras under den allmänna
regeln. I senare fallet åter lärer det icke kunna ifrågakomma
att uppmuntra spel och lotteri genom en särskild undantagslagstiftning.
Försäkringsaftalet är deremot icke osund spekulation. Vinsten, som en försäkringstagare
kan göra, måste ju köpas med hans eget lif, ty det är det
jemförelsevis tidiga dödsfallet, som utgör den tillfällighet, hvilken betingar
vinsten. Att betrygga sig emot en ödesdiger fara kan aldrig likställas
eller med något fog jemföras med att spela på en lycklig tillfällighet.

Om det således får anses ådagalagdt, att den svenska lagstiftningen
påfordrar en ändring i syfte att möjliggöra förvärf af försäkring å mannens
lif till hustruns förmån samt direkt öfverlåtelse från mannens sida
af en å hans lif tagen försäkring å hustrun, synes det enklaste vara att
införa ett sådant stadgande uti det lagrum, som för närvarande innefattar
hufvudbestämmelserna om makars inbördes eganderätt, d. v. s. 2 § i 10
kap. giftermålsbalken.

Nämnda lagrum, hvilket nu lyder sålunda,

''Man och hustru hafva giftorätt till hälften hvardera i all den lösa
egendom, samt den fasta egendom i stad, eller å stadens mark, som de
ega eller ega få, så ock den fasta egendom på landet, hvilken de i hjonalag
afla tillsammans. I den fasta egendom på landet, som man eller hustru
före eller under äktenskapet ärft, eller förut förvärft, eger ej andra makan
giftorätt; dock vare all årlig ränta och afrad deraf under lösören räknad.
Varder under äktenskapet egendom, genom gåfva eller testamente, till ena
makan gifven, med vilkor, att den honom eller henne enskildt tillhöra
skall; i den egendom njute den andra makan ej eller giftorätt’,

borde då erhålla en så lydande tillsats: Förvärfvar mannen under
äktenskapet försäkring å sitt lif till hustruns förmån eller öfverlåter han
under äktenskapet en sådan försäkring å hustrun; varde den försäkring
och hvad derå vid mannens död kan utfalla hennes enskilda egendom.

Vi skola nu se till, hvilka de rättsliga följderna skulle'' blifva af ett

sådant stadgande.

För det första skulle lifförsäkringen icke kunna tagas i mät för mannens
enskilda gäld och ej heller för den gemensamma annat än hvad

anginge hustruns del deri.'' Beträffande möjligheten för borgenärerna att
vid försäkringens utfallande erhålla betalning ur någon del deraf motsvarande
premiernas belopp märkes, att, derest premierna betalts af den

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

gemensamma egendomen och icke af hustruns enskilda, den allmänna regel
utan tvifvel skall råda, som säger, att, derest den ena makan betalt sin
enskilda gäld med gemensam egendom, så mycket skall vid skifte boet
godtgöras af den makens enskilda egendom. Och om hustrun såsom sin
egendom erhållit en försäkring å mannens lif, torde hon väl också dermed
lå anses hafva inträdt i hans eventuella förbindelse till försäkringsgifvaren.
Men om försäkringen är tagen i mannens namn och sedermera öfverlåten
å hustrun, så lära de premiebelopp, som äro betalda före öfverlåtelse!), icke
kunna af borgenärerna tagas i anspråk.

Detta sista resultat kan synas besynnerligt, men lagen är i detta
fall klar.

Alldeles utan möjlighet äro dock icke borgenärerna att tillvinna sig
eu å mannens namn tagen, genom inbetalda premier kanske redan mycket
värdefull försäkring. Likasom hvarje annan gåfvohandling är nemligen
äfven en sådan, som här är i fråga, underkastad konkurslagens bestämmelser
om återvinning. Och hvad man i detta fall således skulle göra
vore blott att likställa hustrun med andra gåfvotagare.

Man finner emellertid, att ett införande af ofvan föreslagna bestämmelser
ingalunda skulle bringa den svenska lagstiftningen i öfverensstämmelse
med den norska, eller ens med den engelska, hvilka båda gå vida
längre i gynnande af hustrun gent emot borgenärerna, utan att den svenska
äktenskapsrättens redan befintliga allmänna föreskrifter skulle låta det
nya institutet stanna på en ståndpunkt närmast liknande, ehuru icke sammanfallande
med den tyska rättens i afseende å borgenärernas anspråk på
premiebeloppen.

Frågan är nu, om man bör nöja sig härmed, eller om man bör gå
ett steg längre och förklara, att lifförsäkringen, sedan den blifvit hustruns
enskilda egendom, icke alls häftar för makarnes gemensamma gäld. Detta
skulle då komma att utgöra ett undantag från den allmänna regeln, att
hustrun med enskild egendom svarar för under äktenskapet gjord gäld i
proportion till sin andel i den gemensamma egendomen. För vår del tro
vi, att sakens natur lemnar ett godt stöd för en sådan utsträckning. Är
det verkligen meningen att bereda möjlighet för en man till tryggande
medelst försäkring af sin hustrus ekonomiska framtid, vore det att stanna
på halfva vägen, om man medgåfve, att försäkringen finge göras till hennes
enskilda egendom, men likväl stälde henne i ansvar för gemensam gäld
med densamma.

De skäl, som hafva anförts för rättmätigheten af en öfverlåtelse från
man till hustru af lifförsäkring, föra visserligen icke med logisk nödvändighet
till en befrielse för hustrun från ansvar hvad försäkringen

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

beträffar för all annan gäld än hennes enskilda. Man kan ju anse, att
man gjort nog, i fall man öppnat möjligheten för mannen att göra försäkringen
till hustruns enskilda egendom. Man kan anse, att hon likaväl
med försäkringen som med all annan egendom bör i laglig proportion
bidraga till den gemensamma gäldens betalande, då ju den gemensamma
gälden just är sådan gäld, som presumeras hafva kommit begge makarne
till godo. Men för vår del hålla vi före, att, om också ej den befrielse,
hvarom nu är fråga, kan grundas på strängt logiska skäl, billighetshänsyn
och klokhetsskäl dock i hög grad tala för denna eftergift. Erinra vi oss
nemligen, att det nästan alltid är mannen, som gör den gemensamma
gälden, och att, om denna också presumeras hafva kommit begge makarne
till godo, motsatsen i verkligheten dock mycket ofta torde ega rum, så
att hustruns enskilda egendom faktiskt får svara för en hel del gäld, som
allenast kommit mannen till godo, synes det icke vara någon öfverdrifvet
stor förmån, i fall man från denna enskilda egendom undantoge lifförsäkring
å mannens lif.

Ett stadgande af det innehåll, vi här förordat, torde böra få sin plats
uti slutet af 3 § i 11 kap. giftermålsbalken och skulle måhända lämpligen
kunna erhålla följande lydelse:

Har hustru, såsom sin egendom, deri mannen ingen giftorätt eger,
bekommit lifförsäkring, tagen å mannens lif, svare med densamma eller
med hvad derå vid mannens död utfaller icke till någon del för sådan
gäld, som i denna § afses.»

En lagändring i det af motionären antydda syfte skulle, enligt utskottets
tanke, vara i flera hänseenden betänklig. Derigenom skulle icke
blott en af vår svenska äktenskapsrätts vigtigaste principer — den nemligen,
att ekonomiska aftal emellan makar under bestående äktenskap äro ogiltiga
— väsentligen rubbas; dermed skulle ock banas väg för bedrägliga
transaktioner till borgenärers förfång. Oafsedt denna senare möjlighet,
skulle ifrågasatta lagändrings införande, allmänt taget, minska borgenärers
säkerhet för en gift mans förbindelser och derigenom indirekt verka störande
å kreditförhållandena. Dels skulle nemligen, efter all sannolikhet,
lagändringen medföra en afsevärd ökning af gifte mäns lifförsäkringar —
livilket vill säga detsamma som ett undandragande i högre mått till borgenärers
förfång af de erforderliga premieinsatserna — dels skulle, enligt
utskottets förmenande, härigenom vållas eu förslappning af det intresse,
som under nuvarande förhållanden bör och kan förutsättas hos hvarje

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

ordentlig familjefader: att under lifstiden sträfva och verka för förbättring
af familjens ekonomiska ställning. Den af motionären förordade lagändringen
skulle från denna synpunkt medföra dubbel risk för borgenären.
I och med införande af en sådan möjlighet, som den i motionen åsyftas
— att genom jemförelsevis ringa insatser kunna tillförsäkra hustru och
barn en ekonomiskt tryggad framtid, äfven om boets skulder ej blefve
före mannens bortgång guldna — skulle det för den gifte mannen blifva
mindre eftersträfvansvärdt att söka genom ordentlighet och sparsamhet
bereda familjen ekonomiskt skydd för den ovissa framtiden.

Derjemte vill utskottet erinra, att de fall, då den ifrågasatta lag.
ändringen faktiskt skulle visa sina verkningar, endast blefve sådana, der
hustrun eller familjen komme i konkurrens med borgenärerna om rätten
till de af mannen efterlemnade tillgångarne; och härutinnan torde den
grundsats vara med rättvisan mest öfverensstämmande, som bjuder, att
hustrun eller familjen först sedan borgenärerna fått sina fordringar guldna
kan göra anspråk på behållning efter mannen — fadern. Nu gällande
lagstiftning, som för visso upprätthåller denna sunda rättsprincip, bör derför
anses ega företräde framför den af motionären förordade. Det torde ej
kunna förnekas, att det allmänna rättsmedvetandet skulle med ogillande
bedöma ett sådant faktum som det, att borgenärer till en afliden man icke
finge någon ersättning för sina fordringar, under det att hans enka och
barn, med anledning af en af mannen under äktenskapet tagen lifförsäkring,
befunne sig i ekonomiskt lysande ställning.

På anförda grunder och då det, enligt utskottets åsigt, ej kan betviflas,
att en lagändring i motionens syfte skulle kunna begagnas på ett sätt,
som kränkte borgenärers rättmätiga intressen, föranlåtes utskottet hemställa,

att herr Wavrinskys ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

Reservation

af herr E. von Krusenstjerna, som ansett, att utskottets betänkande från
och med orden: »En lagändring» etc. bort hafva följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning innehåller motionen åtskilligt beaktansvärdt.
Lifförsäkringsinstitutionen — oafsedt dess. rent uppfostrande betydelse
derutinnan, att den vänjer individen vid att ej lefva blott för stunden,
utan att i tid börja ordna för sin och de sinas framtida ekonomiska
existens — kan framför allt med afseende å den utväg, som derigenom
beredes familjefadern att betrygga familjens ekonomiska framtid, medföra
så välgörande verkningar, att den synes böra af lagstiftaren befordras, naturligtvis
alltid i den mån andra vigtigare eller lika vigtiga intressen ej deraf
lsederas. Hvad i den af motionären åberopade utredningen anförts, visar,
att så ock skett inom utländska lagstiftningar. Och då motionären i den
föreslagna skrifvelsen gör uttryckligt förbehåll om borgenärernas rätt, synas
farhågorna, att Riksdagen genom bifall till en sådan skrifvelse skulle uttala
sig för tillåtligheten af försäkringsaftal, som lända till borgenärernas förfång,
ej hafva fog för sig.

Men en lagstiftning, sådan motionären synes tänkt sig, komme dock i
allt fall, derest den skulle medföra åsyftad verkan, att kräfva införandet
i vår rätt af principer, så pass afvikande från hvad nu gäller i afseende
å förmögenhetsrättsförhållanden makar emellan samt emellan dem och
borgenärer, att utskottet ej kan annat än hysa tvekan att på endast den
utredning, som nu föreligger, tillstyrka Riksdagen ett uttalande i den af
motionären angifna rigtning.

Utskottet hemställer derför,

att herr Wavrinskys ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herrar Hasselrot, C. F. Petersson och Euåebeck hafva begärt få här
antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bill. tiU Rikad. Vrot. 1890. 7 /Samt. 22 Haft.