Lagutskottets Utlåtande N:o 35 (Utlåtande 1892:LU35 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 35,

‘ t

TI rVÄ

! I

N:o 35.

Ank. till Riksd. kansli den 1 april 1892, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlutande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af 18 kap. 1 § ärfdabalken.

Jt .! 5! Ur! t

18 kap. 1 § ärfdabalken har för närvarande följande lydelse:

»Hvar, som något testamente fått häfver, vare skyldig, i staden
inom sex månader och å landet sist å det Ting, som infaller näst efter
sex månader, sedan han gifvarens död och testamentet veta fick, det
inför Domaren att uppvisa; och gifve in tillika en riktig,''afskrift, som
arfvingarne tillställas skall. Häfver han det ej i handom, läte då Rätten
veta, att testamente till honom gjordt är. Försummar han detta, utan
laga förfall; vare testamentet ogildt. År han utrikes; njute samma tid
och rätt, som förr sagdt är om inländsk arfvinge, den utrikes vistas.»

1 3 § af samma kap. stadgas vidare:

»Vill man klandra testamente; göre det inom natt och år, sedan
han derom kunskap fick, som i 1 § sagdt är, oclT den, Bom? testamentet
fått häfver, behålle ej dess mindre det honom derigenom gifvet är, der
han borgen derföre ställer. Eljest stånde det i qvarstad, eller i goda
mäns händer och vård, till laga utslag.»

Enligt gällande rätt finnes sålunda icke någon tid bestämd, inom
hvilken delgifning af testamente skall ske.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 159, hvilken blifvit

till utskottet hänvisad, erinrar nu herr Lars Persson i Heljebol, hurusom

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

en bestämmelse rörande tiden för testamentes delgifvande visserligen i
de flesta fall saknade egentlig betydelse, alldenstund den tid, inom hvilken
arfvingarne ega att klandra testamentet, beräknas från delgifningen,
och det följaktligen måste anses ligga i testamentstagarens eget välförstådda
intresse att verkställa delgifningen så fort sig göra låter för att
derigenom desto tidigare komma i full och oqvald besittning af hvad
genom testamentet blifvit honom tillerkändt. En ingalunda oväsentlig
bristfällighet vore emellertid, att ingenting funnes stadgadt för det fall,
att arfvingen uppehölle sig på okänd ort. Särskilt i våra dagar, då
massor utaf svenskar funnes spridda öfver hela verlden, och svenskarnes
antal endast uti den stora nordamerikanska republiken stigit till hundratusental,
hade denna bristfällighet mångenstädes i vårt land framträdt i
en synnerligen bjert dager. Personer, hvilka erhållit testamente, kunde
på grund af okunnighet om den mången gång aflägsna ort, hvarest arfvinge
till testamentsgifvaren uppehölle sig, nödgas att under många år
sväfva i ovisshet om testamentets giltighet och dermed äfven derom,
huruvida den testamenterade egendomen slutligen skulle blifva deras eller
någon annans. Att denna saknad af en lagbestämmelse, hvilken öppnade
utväg för delgifning af testamente i det fall, att arfvinge vistades på
okänd ort, kunde medföra och äfven medfört stora olägenheter, torde
vara alldeles uppenbart.

Dessa olägenheter skulle på flera sätt kunna afhjelpas. Bäst syntes
det motionären, om testamentstagaren medgåfves rättighet att genom
Post- och Inrikes Tidningar kungöra den på okänd ort varande arfvingen
testamentets tillvaro med föreläggande för arfvingen att inom ett år
gifva sin vistelseort till känna. I fall arfvingen under denna tid icke
läte sig afhöra, vore det kanske väl hårdt att omedelbart låta honom
gå sin klanderrätt förlustig, men i sådant fall kunde ju domstolen i
öfverensstämmelse med hvad i 15 kap. 5 § ärfdabalken stadgades, lämpligen
utse en god man, hvilken testamentstagaren kunde med laga verkan
delgitva testamentet. Genom en sådan anordning ville det synas, som
om alla både testamentstagarens och arfvingens billiga anspråk blefve
tillgodosedda.

På grund af hvad han sålunda anfört, föreslår alltså motionären:

att Riksdagen ville för sin del besluta, att 18 kap. 1 § ärfdabalken
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Hvar som något testamente fått häfver, vare skyldig, i staden inom
sex månader och å landet sist å det ting, som infaller näst efter sex
månader, sedan han gifvarens död och testamente veta fick, det inför
domaren att uppvisa, och gifve in tillika en rigtig afskrift, som arfvin -

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

garne tillställas skall. Vet man ej, hvar arfvinge sig uppehåller, föreläggs
honom genom allmänna tidningarne natt och år att sig anmäla.
Gifver sådan arfvinge sig ej inom den tid till känna, förordne ratten god
man, att hans anspråk bevaka. Häfver den som testamentet fått det ej
i handom, o. s. v. . :iv.- , me- ; m-,!< .--ii;- .

;,i )!• i; 11’ • • i * . ______._åt j>, •gnief- :fi!,!

.igialu i "x*■rIi"-i.‘jmru:wiv''h

• -Mi: . • .Hfföföimm ‘U: , .-mir-x fö;vli

Det lärer icke kunna förnekas, att den af motionären anmärkta
saknaden af en bestämmelse rörande sättet för testamentes delgifning åt
arfvinge, som vistas å okänd ort, mången gång kan vålla allvarsamma
olägenheter! Särskilt känbar torde denna brist vara, der testamente
afser fast egendom, då nemligen ansökning om lagfart på grund af
testamente icke får bifallas förr, än sökanden visat, att testamentet vunnit
laga kraft.

Enligt hvad utskottet har sig bekant, pläga också domstolarne
mångenstädes med tillämpning af bestämmelserna i 15 kap. 5 § ärfdabalken
och förordningen den 31 oktober 1873 förordna god man fölen
å okänd ort vistande arfvinge i syfte att derigenom bereda utväg för
testamentstagare att medelst testamentets delgifvande åt gode mannen
utan allt för stort dröjsmål vinna klarhet i sin ställning till testamentsgifvarens
arfvingar. Med den begränsning, nämnda förordning gifvit
området för gode mannens rättsliga befogenhet, torde det emellertid icke
vara stäldt utom tvifvel, huruvida enligt gällande rätt god man kan med
laga verkan godkänna eller underlåta att klandra ett testamente, och
såvidt utskottet har sig bekant, lärer något vägledande prejudikat i förevarande
ämne icke finnas.

Motionären har nu föreslagit, att der arfvinge till testamentsgifvare
vistas å okänd ort, föreläggande skall genom kungörelse i allmänna
tidningar^ meddelas honom att inom ett år gifva sig tillkänna, för att
delgifning åt honom må kunna ske. Visserligen har motionären icke
närmare angifvit, huru han tänkt sig detaljerna af den förordade anordningen,
men af hans framställning torde man kunna sluta, att han
åsyftat ett förfarande i allt väsentligt lika med det, som föreskrifves i
15 kap. 5 § ärfdabalken, sådant nämnda lagrum lyder enligt förordningen
den 30 maj 1835.

För den händelse berörda anordning icke skulle medföra åsyftadt
resultat, föreslår motionären utseendet af god man, på hvilken det efter
verkstäld delgifning skulle ankomma att klandra eller icke klandra testamentet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

Mot den förra anordningen möter nu — såvidt en lagstiftningsåtgärd
i förevarande ämne framför allt bör afse att bringa utredningen
af ett dödsbo till ett skyndsamt slut, så att de efter testamentsgifvaren
uppkomna rättsförhållanden snarast möjligt vinna önsklig fasthet — den
betänklighet, att densamma synes komma att öfver höfvan fördröja en
dylik utredning och sålunda endast i ringa grad medföra de fördelar,
densamma ställer i utsigt.

Hvad deremot beträffar den senare, af motionären allenast vilkorligt
föreslagna anordningen, hvilar densamma onekligen på en tanke,
hvilken enligt utskottets uppfattning visar hän på den rätta vägen för
frågans lösning. Ett fullt verksamt botemedel kan nemligen enligt utskottets
åsigt vinnas allenast genom en uttrycklig förklaring, att god
man eger befogenhet att genom sina åtgöranden i förevarande afseende
binda arfvinge, men till förordandet af en dylik förklaring, hvilken för
öfrigt borde gälla god mans rättsliga ställning i dess helhet, har den
föreliggande motionen, med den bestämda affattning motionären gifvit
densamma, icke synts utskottet kunna föranleda.

Huru behjertansvärd motionärens framställning än synts utskottet,
nödgas utskottet sålunda hemställa,

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 1 april 1892. nu < ;

På lagutskottets vägnar:

: 1 .-J i ; * I j>f f. , Un.fö''! .! l.lii »! itt.-iKlii i / i:

AXEL BERGSTÖM. : < ,i : :

i. i. • t

■n