Lagutskottets Utlåtande N:o 35 (Utlåtande 1889:LU35 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 35

N:o 35.

Auk. till Riksd. kansli den 26 mars 1889, kl- 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af Kongl. Majds proposition
angående skyldighet för enskilde att fullgöra reqvisitioner för
krigshehof samt att till krigsbruk afstå hästar och fordon.

Kongl. Maj:t har den 21 december sistlidna år till Riksdagen aflåta
en så lydande proposition (n:o 11):

»Under åberopande af bifogade statsrådsprotokoll för denna dag,
vill Kongl. Maj:t i nåder föreslå Riksdagen att antaga här nedan
intagna förslag till lagar, nemligen:

LAG

angående skyldighet för enskilde att fullgöra reqvisitioner

för krigsbehof.

§ I 1.

Sedan Konungen förordnat om krigsrnagtens ställande på krigsfot,
hvarmed förstås krigsrnagtens mobilisering för upprätthållandet af
rikets neutralitet eller för afvärjandet af hotande krigsfara, må från
den dag, som medelst allmän kungörelse bestämmes, genom reqvisition
fyllas sådana oundgängliga behof för krigsrnagten, hvilka icke med

Bill. till Riksd. Prof. 1889. 7 Sami. 20 Höft, 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

tillräcklig* skyndsamhet kunna på annat sätt, såsom från samlade förråd
eller genom köp, leveransaftal o. s. v., tillgodoses. Vid krigsmagtens
återgång till fredsfot bestämmes på lika sätt den dag, efter hvilken
reqvisitioner på grund af denna lag icke vidare må ega rum.

2. Om endast en del af krigsmagten ställes på krigsfot, inskränkes
reqvisitionsrätten till hvad som erfordras för denna del.

3. Hvad enligt reqvisition utgöres, skall, der ej annorlunda här
nedan stadgas, af statsmedel ersättas, i enlighet med de i denna lag
intagna bestämmelser.

4. Rätt att göra reqvisition tillkommer de militära myndigheter,
åt hvilka Konungen i den ordning, som i § 13 sägs, sådan rätt meddelar.
Reqvisitionen skall alltid ske genom skriftlig, af reqvirenten
undertecknad handling. För hvad enligt reqvisition blifvit lemnadt
eller fullgjordt, skall qvitto gifvas.

§ 2.

Genom reqvisition må anskaffas:

a) qvarter för trupper med befäl och vederlikar samt för andra,
som äro vid krigsmagten anstälde eller för dess räkning använde;
stallrum för hästar och slagtkreatur äfvensom plats under tak i befintliga
byggnader för materiel och öfriga förnödenheter;

b) mat i qvarteren enligt ortens sed för till krigsmagten hörande
personal samt foder åt hästar och slagtkreatur;

c) anspann, med eller utan fordon och formän, äfvensom andra,
transportmedel med tillhörande personal för fortskaffning af folk och
materiel samt öfriga krigsförnödenheter;

d) fartyg, båtar och andra farkoster, med eller utan bemanning;

e) vägvisare, budbärare, arbetsmanskap, materialier, verktyg och
redskap för tillfälliga för krigsändamål erforderliga väg-, bro-, befästnings-
och andra arbeten jemte till sådana arbeten nödig mark samt
byggnader och verkstäder;

f) proviant och foder jemväl under andra förhållanden än de i
mom. b) afsedda äfvensom slagtboskap;

g) bränsle och lägerhalm för trupper i läger och bivack;

h) stenkol äfvensom tåg- och trävirke samt andra för utrustning
af krigsfartyg erforderliga materialier;

i) vård hos befolkningen för sjuke och sårade menniskor och
hästar, tillhörande krigsmagten;

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

k) annat, som kan behöfva undantagsvis genom reqvisition anskaffas,
såsom beväpnings- och utrustningspersedlar, läkemedel och
förbandsartiklar äfvensom till biträde erforderlig personal.

§ 3.

1. Reqvisitionerna ställas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
eller behörig under honom lydande administrativ myndighet.

2. Då större skyndsamhet erfordras och reqvisitionens ändamål
eljest skulle förfelas, må reqvisition ställas till kommunal myndighet
eller, der sådan icke kan genast anträffas, omedelbart till den eller
dem, som böra reqvisitionen fullgöra.

3. Reqvisition må icke omfatta annat än hvad inom orten finnes
att tillgå.

4. Vägrar eller försummar någon att reqvisition behörigen eller
i rätt tid fullgöra, eger administrativ eller kommunal myndighet att använda
det tvång, som erfordras för det reqvirerades uttagande. Kan
dröjsmålet medföra våda och är civil myndighet ej när, tillkommer ock
militär myndighet samma rätt, mot ansvar vid missbruk efter lag.

§ 4.

1. Qvarter lemnas:

för tågande trupper och militärtransporter;

för till ortens försvar eller eljest derinom förlagda trupper och
militära anstalter.

2. Qvarter lemnas i mån af utrymme i tillgängliga hus och byggnader
å all egendom så väl i stad som på landet, hvilken icke på grund
af gällande stadganden är från inqvartering befriad.

3. Qvarter med ljus och värme för menniskor, stallrum för hästar
och slagtkreatur samt, i mån af behof, plats under tak för materiel och
andra förnödenheter lemnas utan betalning. Mat och foder i qvarteren
ersättes efter det pris markegångstaxan upptager.

4. I öfrigt lända gällande inqvarteringsordningar och författningar
om truppers och persedlars fortskaffande i tillämpliga delar till efterrättelse;
skolande dock, vid behof af trängre inqvartering än i vederbörliga
inqvarteringsordningar är föreskrifvet, en hvar åtnöjas med det
utrymme, som kan lemnas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

§ 6.

1. Då i annan ordning än för kronoskjuts finnes föreskrifvet anspann
med eller utan fordon på reqvisition lemnas, utgår ersättningen
efter kördag, beräknad till högst tolf timmar, med det pris markegångstaxan
bestämmer. Begagnas fordon endast sex timmar eller mindre,
utgår ersättningen för half kördag.

2. För färd från bostaden till inställelseplatsen, äfvensom för
hemfärden, undfås ingen ersättning, om afståndet understiger en nymil.
Uppgår afståndet till en, men understiger två nymil, lemnas derför
särskild ersättning med forlön för en fjerdedels kördag, och om det
uppgår till två nymil och derutöfver med forlön för en half kördag.

3. Forman, som mer än fyratioåtta timmar nödgas vara borta
från hemmet, har utan afdrag på forlönen, på den för honom bestämda
farvägen enahanda rätt till inqvartering och föda för sig och sina
dragai-e som person tillhörande krigsmagten.

4. För den skada eller betydligare försämring, som å djur eller
fordon bevisligen uppkommit under begagnandet utan egarens eller
formannens förvållande, är egaren berättigad till full ersättning. Tages
anspann med eller utan fordon i anspråk för längre tid än fyratioåtta
timmar eller för oviss tid eller väglängd, skola hästar, åkdon och seltyg
värderas vid inställelsen. Ilar sådan värdering icke då kunnat
ske, bör den så snart som möjligt derefter verkställas.

§ 6.

1. Enskild jernväg med dess tjenstepersonal, materiel, byggnader,
telegraflinier och materialförråd m. m. skall, der så erfordras, stå till
krigsmagtens förfogande för fortskaffning af trupper och krigsförnödenheter
åt alla slag; och vare egaren pligtig att i jernvägens vagnar
anordna nödig inredning för dylik fortskaffning.

2. Militärtransporter betalas efter faststäld taxa eller de särskilda
bestämmelser, som kunna för jernvägen vara gällande. Ersättning för
i öfrigt begagnad driftmateriel lemnas i förhållande till tiden, hvarunder
den blifvit använd, den förlust, som derigenom kunnat för jernvägen
uppkomma, samt den skada eller betydligare försämring, materielen
lidit. För all annan materiel utgår ersättningen antingen efter nyssnämnda
grunder eller ock efter dess värde.

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

§ 7.

1. Då tomma eller obegagnade hus och byggnader, skogs- och
hagmarker samt öppna, obrukade fält enligt denna lag användas för
militära ändamål, lemnas ingen annan ersättning än för derå bevisligen
uppkommen skada, För begagnandet af andra byggnader och annan
mark lemnas ersättning äfven i förhållande till den för innehafvaren
deraf förlorade afkastning eller nytta.

2. Efter samma grund utgår ersättning för fartyg, båtar och
andra farkoster.

3. Fartyg, som användas till försänkningar eller likartade ändamål,
ersättas till fulla värdet.

§ 8-

1. I andra fall, än i § 2 mom. b) säges, må proviant och fourageartiklar
samt slagtboskap reqvireras endast då krigsmagtens underhåll
icke kan på annat sätt tillgodoses och blott på Konungens eller högste
befälhafvarens befallning; dock må för trupp under marsch eller vid
tillfälligt uppehåll lifsmedel åt menniskor och djur jemväl utan dylik
befallning reqvireras af truppens befälhafvare, då omständigheterna
göra sådant oundgängligen nödvändigt.

2. Hvad som enligt denna § reqvireras, ersättes till fulla värdet
efter gångbart pris; dock ej under det reqvirerades värde enligt markegångstaxan.

§ 9.

Dagsverken samt lägerhalm och bränsle ersättas efter ortens
markegångspris.

§ io.

För lemnad vård åt sjuke eller sårade, för beväpnings- eller utrustningspersedlar
och förbandsmaterialier utgår ersättning efter ortens
markegångspris, der pris å arbete eller varor af dylik beskaffenhet
finnas i markegångstaxorna angifna, men eljest efter de pris, som i
orten gälla.

Lagutskottets Utlåtande N:o 35

§ 11.

1 de fall, då ersättning för fullgjorda reqvisitioner icke utgår efter
markegångspris eller faststälda taxor, bestämmes den, der öfverenskommelse
icke kan trälfas, af tre gode män, af hvilka en utses af
militär myndighet, en af den, som fullgjort reqvisitionen, och den tredje
af de båda sålunda valde, eller, om de ej kunna sig om en person
förena, på landet af domaren i orten och i stad af magistraten; skolande
dock vid värderingen alltid de i denna lag angifna grunder följas.

§ 12.

1. Liqvid för fullgjord reqvisition skall, efter fordringsbeloppets
pröfning och godkännande, der så ske kan, erläggas kontant, men, då
detta ej låter sig göra, genom en till fordringsegaren stäld, tre månader
efter utställandet till betalning förfallen anvisning. Sådan anvisninglöper
med 5 procents ränta från och med den dag, då reqvisitionen
fullgjordes.

2. Genom allmän kungörelse meddelas så väl sättet och ordningen
för fordringsbeloppens pröfning och godkännande som ock hvilken myndighet
är behörig att anvisning utställa.

3. Anvisningen inlöses å ort och tid, som genom allmän kungörelse
tillkännagifvas.

§ 13.

De närmare föreskrifter, som för verkställigheten af denna lag
blifva erforderliga, utfärdas af Konungen.

§ 14.

Angående skyldighet för enskilde att till krigsbruk afstå hästar
och fordon är särskildt stadgadt; och

Lagutskottets Utlåtande N:o 85.

LAG

angående skyldighet för enskilde att till krigsbruk afstå
hästar och fordon.

§ 1.

1. Egare af hästar och af fordon äro, med de undantag, monn 2
af denna paragraf innehåller, skyldige att, när så erfordras, till krigsbruk
afstå desamma i den ordning och mot den ersättning, som i
denna lag sägs.

2. Befriade från denna skyldighet äro:

a) Konungen och medlemmar af det kongl. huset för det antal
hästar och fordon Konungen, för eget och medlemmarnes behof, finner
för godt bestämma;

b) personer, tillhörande främmande magters härvarande beskickningar
och konsulat, så vida de icke äro svenske undersåtar;

c) embets- och tjensteman, läkare och veterinärer för de hästar
och fordon, hvilka för utöfvandet af deras tjenst eller yrke äro behöfliga;

d) personer, med hvilka poststyrelsen uppgjort kontrakt om postbefordran,
för det antal hästar, nämnda kontrakt omfattar, jemte nödiga
fordon för kontraktets fullgörande;

e) gästgifvare och skjutsentreprenörer för egna, till skjutsskyldighetens
uppehållande nödiga hästar och fordon.

§ 2.

Det antal hästar, som erfordras för krigsmagtens ställande på
krigsfot, bestämmes af Konungen, särskildt för fastlandet och särskildt
för Gotlands län, samt fördelas likaledes af Konungen på vederbörliga
kommuner efter förhållandet mellan antalet hästar öfver tre år inom
hvarje kommun och, hvad fastlandets kommuner angår, hela antalet
hästar derstädes af sagda ålder samt, hvad kommunerna i Gotlands
län angår, hela antalet hästar af enahanda ålder i nämnda län.

Sådan fördelning verkställes hvart femte år.

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

§ 3.

1. Sedan Konungen förordnat om krigsmagtens ställande på krigsfot,
hvarom i lagen angående sk)ddigliet för enskilde att fullgöra reqvisitioner
för krigsbehof sägs, skall från den dag, som genom allmän
kungörelse bestämmes, det åligga hvarje kommun inom riket att å
mönstringsställen och tider, som af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
uppå förslag af vederbörande polismyndighet, utsättas, hålla till banda
det antal hästar, för hvilkas anskaffande kommunen, enligt § 2, skall
ansvara.

2. Sker öfvergången till krigsfot icke samtidigt för hela krigsmagten,
bestämmes af Konungen, från hvilken tid och i hvilken ordning
skyldigheten för de särskilda kommunerna inträder att till fyllande
af krigsmagtens behof af hästar bidraga.

§ 4.

1. Inom hvarje kommun skall ofördröjligen efter det Konungen
förordnat om krigsmagtens ställande på krigsfot af stads- eller kornmunalfullmägtige
eller, der sådana icke finnas, å allmän rådstuga eller
kommunalstämma utses en särskild nämnd, af fem personer, hvilken
inom kommunen uttager de hästar, som, enligt § 3, skola å mönstringsställena
tillhandahållas. Vid hästarnes uttagande bör tillses, att den
enskilde kommunalmedlemmar derigenom drabbande tunga, så vidt möjligt
är, jemnt fördelas, och skola hästar af synnerligen högt värde vid
valet förbigås.

2. 1 fråga om valbarhet till denna nämnd, rätten att afsåga sig
ledamotskap i densamma samt vilkoren för nämndens beslutmessighet
gäller i tillämpliga delar hvad i förordningen om kommunalstyrelse på
landet finnes för kommunalnämnd i enahanda afseende!! stadgadt.

§ 5.

1. De hästar, som af kommunerna tillhandahållas, skola vara för
krigsbruk duglige,

2. Hästarnes duglighet till krigsbruk pröfvas af en mönstringskommission,
bestående af tre medlemmar, utsedde, eu af militärmyn -

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

dighet, en af Kongl. Maj:ts befallningshafvande och en al kommunen
i den ordning. § 4 bestämmer. Mönstringskommissionen biträdes af en
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande dertill förordnad veterinär.

3. Blifver häst kasserad, eller har häst, som enligt § 4 uttagits,
icke blifvit vid mönstringstillfället instäld och aflemnas ej genast i dess
ställe .af. kommunen annan häst, som kan godkännas, eger mönstringskommissionen
inköpa eller, om tillfälle dertill ej yppas, låta, med biträde
af kronobetjeningen, inom kommunen uttaga det bristande antalet
hästar; skolande i förstnämnda fall det belopp, hvarmed de sålunda
anskaffade hästarnes .inköpspris kan komma att öfverstiga det pris,
som i medeltal blifvit åsatt de från kommunen enligt § 4 uttagna
hästar, ersättas staten af kommunen, mot godtgörelse af den hästegare,
som genom försummelse att fullgöra stadgade föreskrifter kan anses
vara till kommunens utgift vållande.

4. . Med hästarne, som vid aflemnande! böra hafva skoningen i
godt skick, skall ock följa ryktdon, grimma, täcke af ylle, täckgjord
en omgång lösa hästskor samt foder för tre dygn.

§ ö.

Hästarne jemte de i § 5 omförmälda persedlar äfvensom fodret
inlösas af staten mot. ett pris, hvilket af mönstringskommissionen fastställes
till det belopp, som motsvarar ej mindre hästarnes och persedlarnes
samt fodrets fulla värde, än ock kostnaden för hästarnes inställande
på mönstringsorten.

§ 7.

!• Eftei den dag, som jemlikt § 3 varder genom allmän kungörelse
bestämd, kan i kommunerna till inlösen för statens räkninguttagas
det antal af der befintliga., till krigsbruk tjenliga fordon, som,
utöfver hvad förut finnes till krigsförvaltnirigens förfogande, är för
kngsmagten erforderligt.

2. Med hvarje fordon skall, utom dess vanliga tillbehör, aflemnas
seltyg.

3. Fordonens fördelning på kommunerna bestämmes hvart femte
år af Konungen; och gälla beträffande fordonens uttagning och tillhandahållande
äfvensom inlösningsprisets fastställande in. m. enahanda
bestämmelser som i fråga om hästar.

Bill, till Biksd. Brok 1889. 7 Sand. 20 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

§ 8.

De faststälda inlösningsprisen å aflemnade hästar och fordon med
tillbehör betalas kontant å mönstringsställena eller, der så ej kan ske,
genom af mönstringskommissionen utstälda anvisningar; skolande, i
fråga om dylika anvisningars förräntande och infriande, föreskrifterna
i § 12 af lagen angående skyldighet för enskilde att fullgöra reqvisitioner
för krigsbehof lända till efterrättelse.

§ 9.

Egare af häst eller fordon är berättigad att, efter krigsmagtens
återgång till fredsfot, mot inlösningsprisets återbärande återfå aflemnad
häst eller fordon.

I 10.

De vidare bestämmelser, som för tillämpning af denna lag erfordras,
utfärdas af Kong]. Maj:t.»

Denna proposition har af båda kamrarne hänvisats till lagutskottet,
som härmed öfver densamma afgifver utlåtande.

Vid granskning af de framlagda förslagen har utskottet väl funnit,
att bestämmelser i sådan syftning, som förslagen afse, måste erkännas
vara erforderliga. Utskottet har emellertid ansett sig böra i
första rummet taga under ompröfning den redan under förslagens förberedande
behandling beaktade frågan, huru vida de ifrågavarande förslagen
kunna antagas utan föregående ändring af regeringsformen.

Huru denna fråga-bör besvaras, är åter väsentligen beroende af
den tolkning, som rätteligen bör gifvas åt bestämmelserna i §§ 73 och
74 af nämnda grundlag. Dessa §§ lyda sålunda:

§ 73. »Inga nya pålagor, utskrifningar af manskap, eller af
penningar och varor, må hädanefter, utan Riksdagens fria vilja och
samtycke, i den ordning, förut nämndt är, påbjudas, uppbäras eller
fordras.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

§ 74. »Konungen ege ej magt att fordra någon annan gärd,
till utförande af ett uppkommet krig, än det sammanskott af födande
varor, som uti en landsort kan blifva erforderligt till krigsfolks underhållande
under tåg eller marche, när de särskilda orter, der detta tåg
sker, icke förmå trupperna med nödigt uppehälle förse. Denna gärd
skall dock genast med penningar af statsmedlen de levererande betalas
efter de faststälda markegångspris och med förhöjning deruti till hälften
af deras belopp. Den må icke äskas för trupper, som å någon ort
blifva förlagda, eller under krigsrörelser nyttjas, då trupperna höra
utur dertill samlade magasiner eller förråd med deras behof varda
försedde».

Af de till ärendet hörande handlingar inhemtas, att den komité,
som den 29 september 1870 tillsattes för utarbetande af förslag till
fältförvaltningsreglemente för armén, fäst uppmärksamheten på nödvändigheten,
att en lag utarbetades angående statens rätt att, sedan armén
blifvit försatt på krigsfot, taga enskild egendom i anspråk mot godtgörelse
af statsmedel. Komitén ansåg, att möjligheten af en sådan lag
förutsatte ändring af 73 och 74 §§ regeringsformen samt hemstälde
derför, att, med ändring af nämnda §§ och andra stadgande!), en lag i
ofvan angifna syfte måtte utarbetas.

I memorial den 14 augusti 1877 yttrade chefen för generalstaben,
att äfven han ansåge en ändring af åtminstone 74 § regeringsformen
nödvändig, innan ett lagförslag i den åsyftade rigtningen kunde företagas
till behandling, och framlade förslag till sådan ändring af följande
lydelse:

»Konungen ege ej magt att fordra andra gärder till utförande af
ett uppkommet krig än dem, som i särskild, af Konung och Riksdag
gemensamt stiftad lag bestämmas.»

Sedan förslag till de båda ifrågavarande lagarne blifvit upprättade,
yttrade dåvarande statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet,
att som det varit ifrågasatt, huru vida lydelsen af 74 § regeringsformen
medgåfve sådana stadganden, som de anmälda lagförslagen
innehölle, samt det i alla händelser torde böra tagas i öfvervägande,
om icke dessa stadganden, hvilka, jemlikt 73 § regeringsformen måste
vara beroende af Riksdagens samtycke, borde i afseende å den del,
som afsåge expropriation af enskild egendom, behandlas i den ordning,
som för stiftande af allmän civillag vore föreskrifven, departementschefen
hemstälde, att från högsta domstolen måtte genom note ur statsrådsprotokollet
infordras utlåtande, huru vida ifrågavarande förslag i deras

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

dåvarande omfattning kunde anses öfverensstämma med allmänna lagstiftningsgrunder;
och sedan denna framställning bifallits samt högsta
domstolens yttrande afgifvits, yttrade nuvarande statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet vid framläggande
af förslag till nu förevarande kongl. proposition:

»Beträffande formerna för den lagstiftning, som sålunda ifrågasättes,
torde tankarne icke kunna vara delade derom, att en lag angående
skyldighet för enskilde att till krigsbruk afstå hästar och fordon kan
antagas utan föregående ändring af regeringsformen. En dylik lag är
i sjelfva verket intet annat än ett slags expropriationslag beträffande
lös egendom, hvilken såsom sådan icke kommer i någon beröring med
74 § regeringsformen. Visserligen skulle den frågan kunna framkastas,
om icke nämnda lagförslag är af civillags natur och att sålunda, i enlighet
med det tillvägagående, som iakttagits vid stiftande af expropriationslagen,
högsta domstolens yttrande öfver lagförslagets innehåll
jemväl bort infordras. Af det statsrådsanförande, som föregick remissen
till högsta domstolen, sammanstäldt med det yttrande, högsta domstolens
flesta ledamöter afgåfvo, synes mig emellertid framgå, att jemväl
denna fråga blifvit högsta domstolen understäld och af dess pluralitet
nekande besvarad. Något hinder af formel art för hästanskaffningslagens
framläggande för Riksdagen förefinnes alltså, enligt mitt förmenande,
icke.

Hvad reqvisitionslagen beträffar, har frågan, huru vida de för stiftande
af civillag i grundlagen föreskrifna former behöfva iakttagas beträffande
densamma, på sätt jag nyss yttrat, i sammanhang med enahanda
fråga rörande hästanskaffniugslagen, varit understäld högsta domstolens
utlåtande, hvithet utfallit nekande. Utan hinder deraf, att lagens
detaljbestämmelser icke undergått högsta domstolens granskning, lärer
alltså lagen kunna föreslås Riksdagen till antagande.

Svårare är deremot att afgöra, huru vida, för att åt densamma
förskaffa gällande kraft, ändring i § 74 regeringsformen är af nöden.
Historiskt är, på sätt eu af högsta domstolens ledamöter anmärkt,
nämnda stadgande tillkommet för att utgöra ett värn mot godtyckliga
utpressningar under krig, och utan tvifvel kan under sådana förhållanden
ifrågasättas, om icke förbudet är rigtadt icke allenast mot regeringsmagten
utan mot hela den lagstiftande magten, så att för närvarande
ett lagförslag i syfte att möjliggöra andra former för tillgodoseendet
med befolkningens biträde af arméns behof under krig än dem,
som genom nämnda lagbud fastställas, icke skulle kunna grundlagsenlig!
antagas. Då emellertid — såsom en af högsta domstolens leda -

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

möter erinrat — ifrågavarande grundlagsbud icke innehåller något förbud
för Konung och Riksdag att gemensamt besluta en lag, hvarigenom
åt Konungen inrymmes eu vidsträcktare myndighet i detta afseende
än regeringsformen medgifver, har jag, med fäst afseende jemväl
å den stora majoritet inom högsta domstolen, som omfattade åsigten,
att ändring af regeringsformen vore obehöflig, trott mig böra låta äfven
denna sistnämnda betänklighet vika och sålunda ansett mig berättigad
att vidtaga erforderliga åtgärder för framläggande inför Riksdagen af
jemväl reqvisitionslagen».

Vidare yttrade statsrådet och chefen för justitiedepartementet beträffande
frågan, huru vida de nu framlagda lagförslagen stode i strid
med grundlagens föreskrifter i 74 § regeringsformen, följande:

»Efter min uppfattning är den stridighet, som i detta hänseendeinom
högsta domstolen påpekats, mera skenbar än verklig, om man
fasthåller vid grundlagsbudets ordalydelse. De förpligtelse]-, som den
nya lagstiftningen åsyftar att i nödfall pålägga, äro uppenbarligen ej
omedelbart hänförliga under kategorien af sådan krigsgärd, hvars utkräfvande
är Konungen förbudet enligt 74 §. Anskaffandet af hästar
och kördon genom tvångsköp lika som det tillfälliga användandet vid
förekommande behof af transportmedel, arbetsmaterialier, mark och
byggnader, personliga prestationer samt sjukvårds- och andra förnödenheter
falla, efter min uppfattning, helt och hållet utom nämnda kategori.
Skyldigheten att tillhandahålla trupperna qvarter och förnödenheter i
qvarteron sammanfaller med den allmänna, genom andra författningar
ordnade inqvarteringsbördan. Gränsen emellan denna senare börda och
förpligtelsen enligt den tillämnade s. k. reqvisitionslagen att tillfälligtvis
tillhandahålla lifsförnödenheter eller »födande varor» åt trupperna
äfven utom qvarteren är praktiskt taget så svår att uppdraga, att någon
principiel åtskilnad dervid icke rimligen bör göras gällande. När dertill
kommer att 74 § hufvudsakligen — om ej uteslutande — synes,
fästa vigt vid förbudet mot ensidiga och tillfälliga tvångsåtgärder å
Konungens sida utan Riksdagens hörande, är det mig klart, att de på
förutsättningen om båda statsmagternas samverkan grundade, för all
framtid afsedda nya anordningarne icke i verkligheten stå i strid med
grund] agsbudet.

Emellertid vill jag icke förneka, att en skenbar brist på öfverensstämmelse
emellan dem kan sägas ega rum i vissa stycken och särskilt
deri, att då i 74 § »magasinssystemet» för truppernas underhåll
synes vara uppstäldt såsom regel, de nya lagarne deremot nödtvunget
lemna större rum för »reqvisitionssystemet». Af sådan anledning och

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

då i frågor, som röra grundlagen och dess tydning, äfven skenet af
dylik motsägelse helst bör, så vidt möjligt, undanrödjas, vore efter min
åsigt önskligt, att en grundlagsändring i sådant syfte blefve vidtagen.
Men då af föredragandens anförande framgår, att frågans företagande
icke lämpligen bör fördröjas på sätt genom en dylik åtgärd skulle
komma att ske, och jag icke — emot de af högsta domstolens pluralitet
afgifna yttranden — vill framhålla samma åtgärd såsom oundvikligen
nödig, har jag ansett mig ej böra vidare påyrka framläggandet af
ett dylikt förslag i frågans närvarande skede».

De i ofvan anförda §§ af regeringsformen meddelade föreskrifter
stå tydligen i nära sammanhang med stadgandet i § 13 samma grundlag,
hvarigenom Konungen tillägges rätt att utan Riksdagens hörande
börja krig. Enligt 1772 års regeringsform egde Konungen icke denna
rätt, men egde deremot, om riket blef angripet med härsmagt, rätt att
taga de mått och steg, som med rikets säkerhet och undersåtarnes fromma
voro öfverenstämmande. Så snart kriget upphört, borde ständerna sammankomma,
och de nya gärder, som för krigets skull blifvit pålagda,
genast upphöra. Denna bestämmelse medförde i tillämpningen den påföljd,
att förbudet för Konungen att utan ständernas hörande börja krig
blef utan betydelse, och att ständerna beröfvades möjligheten att i laglig
ordning hindra fortsättandet af ett påbörjadt krig.

1809 års grundlagsstiftare valde ett annat sätt att bereda Riksdagen
tillfälle att hindra begynnandet eller fortsättandet af ett krig.
De ansågo sig visserligen icke böra betaga Konungen rätten att, delbar!
funne rikets väl sådant fordra, börja krig utan att afvakta en
främmande magts anfall, men kringgärdade denna rätt med bestämmelser,
innefattande skydd mot missbruk af densamma.

I § 73 regeringsformen meddelas den allmänna föreskrift, att ingå nya
pålagor, utskrifningar af manskap, eller af penningar och varor må, utan
Riksdagens fria vilja och samtycke i den ordning förut nämndt är, påbjudas,
upptagas eller fordras. Orden »i den ordning förut nämndt är»
syfta tydligen på hela den framställning af Riksdagens finansmagt, som
lemnas i föregående §§ från och med § 57. Enligt denna ordning beviljar
Riksdagen hvad för statens behof utöfver de ordinarie inkomsterna
erfordras i form af bevillning, och de afgifter, som sålunda beviljas,
skola enligt § 61 utgöras intill slutet af det år, under hvars lopp deri
nya bevillningen af Riksdagen fastställes.

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

§ 74, som handlar om det särskilda fall, att krig uppkommit, utgår
tydligen från en med stadgandet i § 73 öfverensstämmande allmän
regel, nemligen att Konungen icke heller i detta fall kan fordra någon
gärd, men medgifver dock ett i paragrafen omnämndt, noga begränsad!
undantag från regeln, i det Konungen tillägges rätt att fordra det sammanskott
af födande varor, som uti en landsort kan blifva erforderligt
till krigsfolks underhållande under tåg eller marche, när de särskilda
orter, der detta tåg sker, icke förmå trupperna med nödigt uppehälle
förse. Och på det att tillämpningen af denna undantagsföreskrift icke
må obehörigt utsträckas, tillägges uttryckligen, att sådan gärd icke må
äskas för trupper, som i någon ort blifva förlagde, eller under krigsrörelser
nyttjas, då trupperna höra utur dertill samlade magasin eller
förråd med deras behof varda försedda.

Jemför man de anförda bestämmelserna i § 74 regeringsformen
med det föreliggande förslaget till lag angående skyldighet för enskilde
att fullgöra reqvisitioner för krigsbehof, så finner man, att lagförslaget
går långt utöfver de i nämnda § angifna gränserna för Konungens rätt
att fordra den der omförmälda gärd. Skyldigheten att fullgöra reqvisitioner
för krigsbehof skulle nemligen enligt lagförslaget inträda, så snart
Konungen förordnat om krigsmagtens ställande på krigsfot, hvarmed
enligt förslaget förstås krigsmagtens mobilisering för upprätthållandet
af rikets neutralitet eller för af värjandet af hotande krigsfara, således
ingalunda blott »till utförande af ett uppkommet krig». Vidare afse de
i förslaget omförmälda reqvisitionerna åtskilligt annat än »födande
varor», och slutligen saknas den i § 74 regeringsformen gjorda inskränkning,
att gärden endast får fordras för krigsfolks underhållande under
tåg eller marche.

Så vidt nu den ifrågasatta reqvisitionsrätten faller utom området
af det i § 74 omförmälda undantag från föreskrifterna i § 73, måste
sistnämnda paragraf vara tillämplig; men denna paragraf hänvisar till
de allmänna bestämmelserna om sättet för statsbehofvens fyllande genom
bevillning, utgående allenast till slutet af det år, under hvilket ny
bevillning af Riksdagen fastställes.

På sätt statsrådet och chefen för justitiedepartementet i sitt anförande
till statsrådsprotokollet påvisat, förefinnes ock en brist på öfverensstämmelse
emellan de ifrågavarande förslagen och föreskrifterna i
§ 74 regeringsformen derutinnan, att i regeringsformen »magasinssystemet»
för truppernas underhåll är uppstäldt som regel, under det att
lagförslagen deremot äro grundade på »reqvisitionssystemet».

Beträffande det genom förevarande proposition framlagda lag -

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

förslag, som afser skyldighet för enskilde att till krigsbruk afstå hästar
och fordon m. m., kan utskottet ej finna, att de prestationer, som deri
omförmälas, väsentligen skil ja sig från de i förslaget till reqvisitionslag
omtalade. Äfven hästar och fordon samt de till hästars utrustning
hörande persedlar måste väl, synnerligen med afseende på deras användning
för krigsändamål, hänföras till förbrukningsföremål lika väl
som de i reqvisitionslagen omhandlade varor in. m.

Då sålunda, enligt utskottets åsigt, den i grundlag, 74 § regeringsformen,
såsom ett undantag från det allmänna stadgandet i 73 § samma
lag, Konungen medgifna rätt att fordra gärd till utförande af ett uppkommet
krig genom de föreslagna lagarne angående skyldighet för
enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsbehof och angående skyldighet
för enskilde att till krigsbruk afstå hästar och fordon skulle förändras
och utsträckas, samt bestämmelsen i 73 § regeringsformen torde
afse icke allenast, att Konungen ej må utan Riksdagens samtycke utskrifva
några pålagor eller gärder, utan jemväl att sådant Riksdagens
samtycke ej må sträckas längre, än Riksdagens bevillningsrätt i allmänhet
tillåter, anser utskottet, att lagförslagen icke utan förutgående grundlagsändring
kunna af Riksdagen antagas och hemställer fördenskull,

att förevarande proposition icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 26 mars 1889.

På lagutskottets vägnar:

Axel Bergström.

Reservation

al herr Bergström, med hvilken herrar von Baumgarten och Billing instämt:
»Med afseende fäst å lydelsen af 74 § regeringsformen, å

ena, samt vissa bestämmelser i lagförslaget angående skyldighet för
enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsbehof, å andra sidan, kan jag
icke anse tillrådligt, att Konung och Riksdag förena sig om att till
gällande lag upphöja samma förslag, innan åberopade grundlagsrum

jLagutskottets Utlåtande N:o 35.

undergått sådan ändring, att hvarje stridighet mellan grundlag och
reqvisitionslag måste anses vara undanrödd. Jag instämmer derför i
det slut, hvartill lagutskottet i fråga om nämnda lagförslag kommit.

Beträffande deremot den föreslagna lagen angående skyldighet
för enskilde att till krigsbruk afstå hästar och fordon, så ehuru densamma,
på sätt jemväl högsta domstolens fleste ledamöter förklarat,
ligger utom privaträttens omfång och förty måste hänföras till den offentliga
rätten, har jag dock icke kunnat dela lagutskottets uppfattning, att
nu varande lydelse af hit hänförliga paragrafer i regeringsformen skulle
lägga grundlagsenliga hinder i vägen för Konung och Riksdag att gemensamt
förordna om de ämnen, som sistberörda lagförslag afser. Så väl
vid 1869 års som vid 1871 års lagtima riksmöte förekommo till behandling
af Riksdagen kong!, propositioner om antagande af förelagda lagförslag,
likartade med det ifrågavarande, men, så vidt jag kan erinra
mig, gjordes hvarken inom det särskilda utskott, till hvars förberedande
handläggning lagförslagen hänvisades, ej heller i någon af
Riksdagens båda kammare, insaga mot lagförslagen af skäl, att de skulle
stå i strid med gällande grundlagsbud.

Det är eu i folkrätten allmänt erkänd grundsats, att eu stat, som
är invecklad i krig med annan stat, eger rätt att taga i beslag och för
sina ändamål använda fartyg och andra transportmedel, tillhöriga eu
neutral magts undersåtar, naturligtvis mot full godtgörelse. Denna rätt
(af lärare i folkrätt benämnd jas angarias) har ock för icke många år
sedan blifvit utöfvad nemligen under senaste krig mellan Frankrike och
Tyskland, då, om jag icke alltför mycket missminner mig, ett engelskt
fartyg, som befans inom den af tyskarne besatta del af Frankrike,
af dem togs i anspråk för forsling. Att Sveriges Konung och Riksdag
i samförstånd icke skulle ega att åt svenska staten vindicera enahanda
rätt öfver svenska undersåtars hästar och fordon för krigsbruk,
som den allmänna folkrätten tillerkänner krigförande makt öfver neutral
egendom, kan jag för min del icke medgifva med mindre man förmår
uppvisa ett grundlagsbud, hvars klara och otvetydiga ordalydelse jagmåste
erkänna som ett giltigt hinder för en lagstiftning i nu ifrågavarande
syfte».

Herrar Lundin och Fröberg hafva begärt få här antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bill. till Rihil Prof. 1889. 7 Smal. 20 Höft. 3