Lagutskottets Utlåtande N:o 34 (Utlåtande 1909:LU34 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

N:o 34.

Ank. till Riksd. kansli den 23 mars 1909, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagbestämmelser
för betryggande af skogens återväxt å område,
hvarest afverkningsrätt upplåtits åt utlänning.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 38, har herr Gunnar Ekelund anfört följande:

»I § 1 af lag angående vård af enskildes skogar af den 24 juli 1903
stadgas: ’Å skogsmark, tillhörig enskilde, må ej afverkning så bedrifvas,
eller efter afverkningen med marken så förfaras, att skogens återväxt
uppenbarligen äfventyras. Har sådan vanskötsel af skogsmark ägt rum,
vare den, som låtit densamma komma sig till last, pliktig att vidtaga
de åtgärder, som för återväxtens betryggande äro erforderliga. Är af
ägare afverkningsrätt upplåten till annan och har denne gjort sig till
vanskötsel skyldig, vare jämväl ägare ansvarig för att sådana åtgärder
vidtagas; äge dock af den skyldige söka åter hvad han sålunda nödgats
utgifva.’

Det är sålunda lagens mening att, om afverkningsrätt upplåtes
genom aftal, skyldigheten att verkställa för återväxten behöfliga åtgärder
i första rummet tillkommer afverkaren och först i andra rummet markägaren.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 33 Höft. (N:o 34.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Denna tanke kar 1903 års Riksdag med all tydlighet framhållit i
sin skrifvelse, n:o 136, till Konungen, där det heter: »Till fullo de lande

den af högsta domstolen uttalade uppfattning, att den, som öfverträdt
lagens föreskrifter, bör drabbas af de för öfverträdelsen stadgade
påföljder och att således, då vanskötsel af skogsmark ägt rum, den,
som låtit vanskötseln komma sig till last, skall vara pliktig att vidtaga
de åtgärder, som för återväxtens betryggande äro erforderliga, har Riksdagen
låtit denna grundsats främst erhålla sitt uttryck i nämnda paragraf.»

Af praktiska skäl och för att göra lagen mera effektiv infördes bestämmelsen
om att äfven ägare är ansvarig för återväxtens betryggande,
men samtidigt infördes bestämmelsen om regressrätt för markägaren mot
afverkningsrättsinnehafvaren.

Om skogs vårdsstyrelse finner, att skogsmark är utsatt för vanskötsel,
äger den att hos Konungens befallningshafvande påkalla undersökning,
så kallad syn. Kan öfverenskommelse på grund af det vid synen upprättade
instrumentet ej träffas eller hafva efter det öfverenskommelse
träffats de däri aftalade åtgärderna icke blifvit utförda, äger skogsvårdsstyrelsen
att vid domstol anhängiggöra och utföra talan mot vederbörande.

År afverkaren utländsk undersåte, synas emellertid dessa bestämmelser
svårligen kunna göras fullt effektiva, då utländing näppeligen
torde kunna åläggas att vid svensk domstol svara i mål af ifrågavarande
beskaffenhet.

Den dubbla säkerhet för återväxtåtgärdernas fullgörande, som enligt
lagens innehåll finnes i afverkningsrättsinnehafvaren och markägaren,
blir sålunda lätt illusorisk, och markägaren måste vidkännas de kraf å
återväxtarbeten från skogsvårdsstyrelsens sida, som enligt lagen borde
med större fog riktas mot afverkaren—utländingen. Att af den
skyldige söka åter hvad han sålunda nödgats utgifva’ torde i sådant
fall sällan låta sig göra.

Uttalanden från den enskilda skogsvårdens handhafvare i skilda
delar af landet gifva också nogsamt vid handen, att ett ståtande af utländska
afverkares framfart är högeligen af behofvet påkalladt. Så t. ex.
anför skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i sin berättelse för
år 1907:

''Öfver */s af samtliga afverkningar bedrifvas i Bullarens och Vette
härader, hvarifrån virket forslas till Bullarsjöarna, Svinesund och Idefjorden
samt därifrån vidare flottledes in i Norge. Afverkarne äro så -

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 3

väl svenskar som norrmän. De senare, ett tiotal, utöfva en för länets
skogar högst skadlig verksamhet, i det att de i köpekontrakten med
skogsägarne sällan, om ens någonsin, göra några bestämmelser om kvarlämnande
af fröträd och stormkappor eller om afverkningarnas bedrifvande
i öfrigt på ett sådant sätt, att skogens återväxt icke äfventyras,
utan sköflas skogarna hänsynslöst i dessa med icke öfver sig god virkestillgång
utrustade länsdelar, samtidigt som vederbörande markägare genom
obilliga och minst sagdt egendomliga villkor i öfrigt i kontrakten icke
sällan erhålla minimala vinster.’

Gifvet är, att då eu lag stiftas, det äfven måste vara statsmakterna
angeläget, att densamma blifver i afsedd riktning verksam. Att här
föreligger ett fall, där möjligheten till lagens tillämpning kan dragas i
tvifvelsmål, torde af det ofvan sagda framgå, och finner jag saken vara
af den vikt, att jag anser mig böra på densamma fästa Riksdagens uppmärksamhet.

Att den ej blifvit behörigen beaktad vid skogslagens tillkomst torde
åtminstone delvis berott därpå, att ett annat förhållande till grannlandet
Korge då var rådande.

Enligt § 26 af kung!, förordningen angående utvidgad näringsfrihet
af den 18 juni 1864 skall utländing för att få här i riket »idka handelseller
fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering» därtill begära
Konungens tillstånd och har då att förete bevis om god frejd och ställa
borgen för utskylder.

Det synes mig, som om i denna paragraf lämpligen skulle kunna
inrymmas något stadgande därom, att utländing ej utan Konungens
särskilda tillstånd må här i riket bedrifva skogsavverkning med eller
utan sågverksrörelse samt att såsom villkor för sådant tillstånds meddelande
stadgas skyldighet för den sökande att jämväl förete säkerhet
för fullgörande af de åtgärder, som för skogsåterväxtens betryggande
enligt lag åligga honom.

Skogsvårdsstyrelse bci’eddes då själftallet tillfälle att yttra sig om
säkerhetens antaglighet och kunde följaktligen i tid förebygga, att utländingar
af tvetydig beskaffenhet finge företaga skogsafverkningar i
landet.

En följd af ett sådant stadgande blefve ju äfven den, att kronobetjäningen
delvis finge skyldighet att öfvervaka utländingars afverkningar
och sålunda blefve skogsvårdsstyrelserna ett väl behöflig!
stöd.

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Utan att vilja med bestämdhet yttra mig angående den form, hvarunder
det af mig påpekade missförhållandet kan på lagstiftningens väg
afhjälpas, får jag, då jag anser frågan tarfva en mera ingående undersökning,
vördsamt hemställa, att Riksdagen behagade besluta att ingå
till Kungl. .Maj:t med underdånig skrifvelse med anhållan, det täcktes
Zungl. Maj:t låta utreda och därefter förelägga Riksdagen förslag till
sådana ändringar antingen i lagen angående vård af enskildes skogar
af den 24 juli 1903 eller i Kungl. Maj:ts förordning angående utvidgad
näringsfrihet af den 18 juni 1864, att därigenom åstadkommes större
återväxtens betryggande å områden, hvarest afverkningsrätt
blifvit till utländing upplåten.»

Utlännings rätt att tillgodogöra sig naturtillgångar här i landet
eller här idka näring är i åtskilliga afseenden inskränkt. Sålunda skall
enligt kungl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni
1864 i hvarje fall på särskild pröfning af Konungen bero, om utländsk
man eller kvinna må här i riket idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk
eller annan handtering, drifva masugn eller hytta, stångjärnsbruk,
manufakturverk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande eller
förädling af mineralrikets alster och ej är att anse såsom handtverk.
Ansökning om rätt att idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk eller
annan handtering skall åtföljas bland annat af vederhäftig borgen eller
annan säkerhet för utskylder till staten och kommunen. Vidare har i
kungl. kungörelsen den 3 oktober 1829 stadgats, att utländsk undersåte
icke skall vara berättigad att i riket förvärfva och besitta fast egendom,
utan att han därtill undfått Kungl. Maj:ts tillstånd. Utlänning får ej
heller här i landet inmuta mineralfyndighet eller utan särskildt tillstånd
förvärfva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift, eller
vara .hufvudredare i svenska fartyg eller idka flottning i allmän flottled inom
svenskt område utan att ställa vederbörligen godkänd säkerhet för fullgörande
af hvad flottande åligger m. m. Enligt hvad utskottet inhämtat
lär det äldiig förekomma, att Kungl. Maj:t meddelar utlänning, som är
bosatt utom riket, tillstånd, hvarom ofvan nämnts, utan att därvid det
villkoret knytes, att sökanden skall hafva ett i orten bosatt ombud, som
är svensk undersåte, hvilken äger för honom tala och svara. Är fråga
om rätt att förvärfva och besitta fast egendom, uppställes detta villkor
äfven om sökanden är bosatt i Sverige.

Utlännings rätt att här i riket afverka skog torde ej kunna anses

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 5

såsom sådan rörelse eller handtering, som afses i ofvanberörda bestämmelser
i näringsfrihetsförordningen. Denna rätt är icke heller eljest underkastad
några särskilda inskränkningar utöfver de för svenskar i detta afseende
gällande. Detta förhållande synes desto mera ägnadt att påkalla
lagstiftarens uppmärksamhet, som med afverkningsrättens utöfvande
följa särskilda skyldigheter, hvilkas fullgörande äro af vikt för det allmänna.

Enligt 1 § i lagen angående vård af enskildes skogar den 24 juli
1903 åligger skyldigheten att vidtaga åtgärder, som erfordras för betryggandet
af återväxten af skogen å mark, som blifvit utsatt för vanskötsel,
den, som låtit sig komma vanskötseln till last. »År af ägare
afverkningsrätt upplåten till annan och har denne gjort sig till vanskötsel
skyldig, vare», säger lagen, »jämväl ägare ansvarig för att sådana åtgärder
vidtagas, äge dock af den skyldige söka åter hvad han sålunda
nödgas utgifva.» Beträffande ifrågavarande paragraf, som erhållit sin
formulering af det särskilda utskott, som vid 1903 års riksdag behandlade
förslaget till lagen, anförde samma utskott bland annat följande: »Till
fullo delande den af högsta domstolen uttalade uppfattning, att den, som
öfverträdt lagens föreskrifter, bör drabbas af de för öfverträdelsen stadgade
påföljder och att således, då vanskötsel af skogsmark ägt rum, den,
som låtit vanskötseln komma sig till last, skall vara pliktig att vidtaga
de åtgärder, som för återväxtens betryggande äro erforderliga, har utskottet
låtit denna grundsats främst erhålla sitt uttryck i nämnda paragraf.
Men af praktiska skäl och med hänsyn till angelägenheten däraf,
att lagen varder i möjligaste måtto effektiv, har utskottet tillika funnit
nödvändigt att, för den händelse af ägare afverkningsrätt upplåtits till
annan och denne gjort sig skyldig till vanskötsel, jämväl ägare — den,
som meddelat upplåtelsen eller hans efterträdare i rätten till fastigheten
— blifver ansvarig för att sådana åtgärder vidtagas. En ägare af skogsmark
skulle nämligen eljest alltför lätt kunna kringgå lagens bestämmelser
genom skenupplåtelse af afverkningsrätt till annan person, som
saknade medel att verkställa de åtgärder för återväxtens betryggande,
hvartill han enligt lagen blefve skyldig, eller som genom att afvika
undandroge sig berörda skyldighet.»

Äfven om det enligt utskottets uppfattning är tydligt, att stadgandena
i denna paragraf skola så tolkas, att ägare är i samma ordning
ansvarig för vidtagande af här afsedda åtgärder som afverkningsrättshafvare,
har dock, enligt hvad utskottet inhämtat, stadgandena under -

ö Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

stundom så förståtts, att skogsvårdsstyrelserna ansett sig förhindrade
hålla sig till ägare, förrän åtgärder mot afverkningsrättshafvaren visat
sig fruktlösa. Bortsedt emellertid från denna omständighet, kommer dock
utlänning, om han såsom afverkningsrättshafvare gör sig skyldig till sådan
vanskötsel, som här afses, faktiskt ofta i en i förhållande till landets egna
invånare gynnad ställning, hvilken här särskildt framträder i processuellt
hänseende.

Stämning i hithörande mål skall ske till den domstol, där skogen
är belägen, såvida ej skogsvårdsstyrelse enligt lagens 4 § på den försumlige
utlänningen-afverkningsrättshafvarens bekostnad verkställt på styrelsen
ankommande åtgärder för skogens återväxt, och denna kostnad
af styrelsen återsökes, eller fråga är om ägares regressrätt mot afverkningsrättshafvare
enligt 1 § i lagen. Att gifva i utlandet vistande
utlänning del af stämning till domstol här i landet eller af hos öfverexekutor
här i riket gjord ansökning om afverkningsförbud, möter naturligtvis
stora svårigheter. I de fall, där rättegång i hithörande mål kan
anhängiggöras vid utländsk domstol, d. v. s. om anspråket afser ersättning,
som nyss nämnts, till skogsvårdsstyrelse eller skogens ägare, äro omgången
och kostnaderna för rättegången naturligen vida större än i allmänhet
är fallet, om afverkningsrättshafvaren är svensk. Men äfven om
utlänning skulle anträffas med stämning här i landet och dömas af
svensk domstol, återstår svårigheten att få domen verkställd i utlandet,
där detta kan ifrågakomma och vara nödvändigt på grund af att utlänningen
saknar egendom i Sverige.

Att afverkningsrättshafvare är utlänning, kan alltså såväl för skogsvårdsstyrelse
som för ägare af skogsmarken innebära en ingalunda
oväsentlig inskränkning i den dem eljest i allmänhet tillkommande möjlighet
enligt ifrågavarande lag. För eu sådan inskränkning synes utskottet
allt fog saknas. Enligt utskottets uppfattning kan det därför icke vara
annat än riktigt, att åtgärder vidtagas i af motionären föreslaget syfte.
Beträffande det närmare innehållet af en blifvande lagstiftning i detta
afseende — hvilket blott efter en närmare utredning lärer kunna angifvas
— vill utskottet endast framhålla, att utlänning för erhållande af
rätt till skogsafverkning här i landet synes böra åläggas skyldighet
dels att ställa säkerhet för fullgörande af de åtgärder, som för återväxtens
betryggande enligt lag ankomma på honom, dels ock att, i den
mån så kan anses erforderligt, för sig hafva här i landet bosatt svenskt
ombud, som för honom kan tala och svara.

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 7

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande
motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
om lagbestämmelser för att gent emot utlänning, till
hvilken upplåtits afverkningsrätt till skog, må vinnas
större säkerhet för fullgörande af de till återväxtens
betryggande å skogsmarken erforderliga åtgärder.

Stockholm den 22 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer

af herrar Trygger, af Ekenstam, Rudebeck, Ridderbjelke och Gustaf
Andersson.